Söndagskvällens småhalkningar satte sig i ryggslutet. Det var begränsad rörlighet och ingen träning som gällde under gårdagen. Hemkommen från jobbet åkte jag och veckohandlade och där och då släppte krampen och jag kunde räta på ryggen ordentligt.
Idag var planen revansch på löpbandet. 4x 10 minuter tröskelintervaller. Förra veckan pallade jag inte trycket, men vis av erfarenheten la jag in generösa två minuters joggvila. Det blev tre minuter mellan de två sista intervallerna.
När jag kom ner på gymmet var båda banden upptagna så jag körde mitt styrkepass. Först benspark framåt och bakåt 15x3, sen mussla och benspark 15x3 per sida. Ett par minuter planka och sextio situps med lutning. Sen några axel och tricepsövningar och litet utfall innan ett band slutligen blev ledigt.
Jag ställde in bandet på 0,5% lutning och 14,5km/h strax under 4:10 tempo.
Första intervallen gick ganska smärtfritt förutom att monotonin snabbt leder till uttråkning. Under den andra blev det betydligt tuffare och när jag passerade fem kilometer strax före 22minuter höll jag på att stanna två minuter för tidigt. Tredje varvet blev det jobbigaste. Den kommersiella radions skval höll på att driva mig till vansinne. Svetten stack och sved i ögonen och tristessen var total. Blev tvungen att samla mig under tre minuter innan sista. Den sista gick därför oväntat smärtfritt. Just att man inte kan öka och komma fram fortare är det jobbiga i tidsintervall.
När klockan gled in på 47 minuter och man insåg att slutet var nära kunde jag i min ensamhet ta stora studsande kliv på bandet. Det kändes som en liten seger men bra trött blev jag. T-shirten är litet för varm och jag kanske skulle haft litet dricka till hands men trots det var det långt ifrån så plågsamt som förra veckan. 11,5km blev det totalt på 50minuter. Ska man äntligen ta sig under de där fyrtio på milen?
Bara att kämpa på.
Vi ger oss inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar