torsdag 29 maj 2014

Om några månader

Årets mål är att ta mig igenom Lidingöloppet. Därför har jag under vårens träning lagt in mera av kuperat, och terräng än tidigare. Jag skulle säga att jag nog ökat från 5-20% icke asfalt. 

I det vakuum som uppstod i och med veckans förkylning, beslöt jag mig att skaffa ett par robusta terrängskor, då jag planerar litet mera off-road under sommaren. Så jag tog mig till Runners store och kom därifrån med ett par inov8 roclite 295. Jag har ganska små fötter för min längd, men ganska breda. Det är därför jag trivs så bra i mina pureflowskor. De här inov8 skorna gav litet samma känsla, kanske till och med litet tajtare runt foten. I butik kan man ofta vara litet slarvig med knytningen, men de satt riktigt tajt även när jag ökade farten på bandet ordentligt. Nu är jag ingen fan av löpband, så den riktiga testen kommer efter maran.

Imorse var jag ute och lufsade runt när lillkillen skulle hem till en kompis. 3 km på en kvart i blåsten, blev det första passet på en dryg vecka. Konstaterade att 1) dumt att ta långärmad tröja 2) under vindtygsjacka 3) med mössa och vantar 4) i solen. Det positiva var att det gick lätt och att det inte ont eller stökade i varken höfter, vader eller hälar. Det negativa, tja, pulsen för hög, pulsfallet okej under första minuten, men sen tog det stopp. Konstaterar en fortsatt förhöjd vilopuls även efter en timma på rygg. Fast den är på väg ned mot det vanliga.

Om ett par timmar bär det av mot Expot och nummerlappsuthämtning. Favoritskorna åkte just in i tvättmaskinen. 

Vi ger oss inte, vi börjar om.

måndag 26 maj 2014

Vita nätter

Ibland är det skönt att grotta in sig i literaturen när man saknar egna ord för känslor. Nu kanske inte en förkylning kräver riktigt så här starka ord, och på sin höjd handlar det väl om att en våg slog in över skeppssidan och bara bromsade uppladdningen
Dostojevskij är i alla fall en tröst att ta till. Och imorgon ska jag knyta skorna igen.

söndag 25 maj 2014

Söndag ur sängen

Det känns ganska ironiskt att inleda en blogg om marathonträning med en kraftig förkylning. Det ingick liksom inte i uppladdningsplanen inför Sthlm marathon. En vecka kvar men varför oroa sig. Idag kunde jag åtminstone stiga ur sängen och vara uppe. Och vara ute. 
Tittade till några illa eftersedda vänner:
Tog några varv på baksidan för att hålla undan det värsta. Det värsta tar just nu en vecka att växa upp. 
Kaprifolen växer sig stor på en säsong och fjolårets kapning var lyckad. Den kom igen ordentligt. 
Men det betyder ju inte att den behöver bli vacker bara för att man struntar i den. En dag ska jag gå igenom den. Kandke. 
När ungarna tittar på pippi på rymmen slås jag av att jag inte rensat jordgubbarna i år. Or last year. Om det blir några i år? Tveksamt. 
Om man ska springa marathon litet fortare hela tiden blir det inte många jordgubbar. Får se till att bli litet lahom förkyld i april nästa år, lagom till någon långhelg. 



torsdag 22 maj 2014

Fortsatt uppladdning

Det kändes väldigt bra i onsdags morse och planen var att köra ett snabbt söder-runt-varv på torsdagsmorgonen. Men redan på tåget hem kände jag att det var sårigt i svalget och så började nästäppan. 
Så nu sitter jag här och snörvlar. Inte hårt tagen och inte speciellt trött, men inte läge för utmattande aktiviteter. 
Kanske bara är bra att ta en total vila över helgen och sedan glida igång igen. Inga höga mål för maran i år i alla fall. Det räcker med bättre än sist. 
Vi ger oss inte, vi börjar om. 

onsdag 21 maj 2014

Skånsk morgon

Jobbet skickade mig på utflykt till Skåne, så jag passade på att hälsa på goda vänner. 

Innan jag åkte var jag ner på Kristineberg och testade en kort intervallstege. Ibland följer jag programmet slaviskt ibland blir det efter humör. Då bjöds det på sol och värme så korta shorts och linne och snabbskorna, mina adidas feather 2, som jag inte kunde motstå. Kycklinggula och fina höll de på att ta mig under fyrtio minuter. Mina första adidas löparskor på över tjugo år.  

Tanken var tre gånger 4-3-2-100m. Jag bestämde 100m joggvila, och under 90s per varv. Landade strax under, typ89,88,86 på de långa och 20,18,18 på de korta. Blev summa kilometrar ner mot 3:20. Kändes bra hela vägen, och det fanns marginal. 

I morse vid sextiden befann jag mig sydost om Malmö, på platten. Joggade ut i strålande sol. 
Man möttes av böljande rapsfält och stora svingande vindsnurror. I denna omgivning pinnade jag på i först ganska makligt tempo, men efter hand när jag fått upp värmen tryckte jag på litet. Passerade en liten håla som skyltade med kombinationen bildelar och trädgårdskonst. Just då ville inte mobilen fotografera.

Efter en knapp halvtimma och sex kilometer vände jag och lufsade hem igen till ekobyn.
Ekobyn låg stilla i morgonsolen och inga byinnevånare dök upp. Förutom en.
Men sen var jag hemma och fick drygt 12km på en timma och kunde ta en kvarts stärkande höftböjarövningar och magstyrka innan husets innevånare vaknade.

Oroskänslan jag haft i hälsena/nedre vadmuskel verkar ha släppt nu. Har inte haft några riktiga känningar under dagens prommenader.



tisdag 20 maj 2014

På väg mot tredje maran


Det var det där med tålamodet. Jag försöker verkligen göra det rätt, lyssna på goda råd, och ibland på kroppen. Men när man som jag fick igång kroppen längre än ett par veckor, och redan kommen upp i åren, vill det till att hålla igen om det ska hålla ihop. Planen är att sakta men säkert bygga upp löparkroppen, efter mer än fyrtio år av låg aktivitet.  Tre år har det blivit hittills. Först en höst med löparknä, sen en säsong att komma igång med att springa några lopp. Sen första Stockholm marathon, som gick bra, men inte strålande. Försäsong spolierad av den relativt stora volymökningen, från 30till 50km per vecka, satte sina spår. Men trots en löpfri marsmånad kunde jag ta mig i mål utan gång. Fortsatte sedan genast med ett något intensivare andra tävlingsår, där jag trots flera försök att komma ner mot "skamgränsen" 40min, bara nådde drygt 41. Men lyckades bibehålla formen genom oktober och efter flera fina långkörare tog jag och sprang vintermarathon 12minuter snabbare än maran.

Ett bra första marathon år tycker jag.

Höstträningen betydde ytterligare några mängdhöjningar. Efter maran tog jag någon veckas vila innan årets maragrund skulle läggas.  Nu fick jag för mig att inför julledigheten köra litet mera. Då small det till i ena vaden. Jag och kollegan hade börjat säsongen med att köra litet backintervaller. När jag nu var ute på en försiktig milrunda hemikring, möjligtvis litet dåligt klädd, och möjligtvis var där en isfläck inblandad så sprack något. Eftersom jag drabbats av bråck tidigare kände jag igen känslan, även om den kom från betydligt längre ner.  Nå, jag vet egentligen inte hur allvarligt det var. Jag fortsatte att springa, och till saken hör att jag höll på att komma upp mera på framfoten i min löpning. Så det var en hel massa faktorer som samspelade.  I alla fall gjorde det till slut så ont att jag höll upp veckan innan jul, och de larviga tankarna kom och störde. Då jag vet att det finns värre saker att drabbas av än egen pådragen skada, sköt jag dem ifrån mig. När julveckan så inleddes drog jag på skorna och körde väl sju raka sju kilometers vändor runt de lokala kvarteren.  Då det kändes mer och mer okej (där var ganska mycket excentriska tåhävningar inblandade dessa veckor) beslöt jag mig för att under nyårsveckan prova en smågalen ide och samla ihop mer än 100km på en vecka, genom en blandning av dubbla kortpass ochnågra längre historier. Det gick vägen.

Stärkt av detta gav jag mig på att följa ett tredje marathonprogram. Tänkte att jag i år tar ett mellanår, där jag försöker lära mig att hålla en hög volym, utan att behöva åka på trista höft, knä och benhinneproblem. Tack vare den milda vintern har det gått bra att hålla ihop det hela. Fått ihop bra med långpass, bl.a. ett på 38km, det längsta hittills på träning.

Har haft fokus på variation och att känna efter vilka pass som passar mig. Som nybörjare är det svårt att hitta tekniken och farten i olika övningar, särskilt när man gör det helt på egen hand. Eller, vi är flera på jobbet som springer, så åtminstone några gånger i månaden kan man få sällskap. Där finns både de snabbare och de långsammare, så det är bra för psyket.

Försöker komma närmare den magiska gränsen, och kan nu köra mina tusingar betydligt under 3:50fart, så snart lossnar det.  Dock inte på premiärmilen där det fattades en kvarts minut, men det berodde inte på min fart utan på min orutin. Jag placerade mig för långt bak så min redundans räckte inte för att ta mig runt kön. Däremot fick jag till en negativ split, och min första "Tävlingsfemma"  under 20min.

Fortsatte med uppbyggnad av formen under april och nästa check var Kungsholmen Runts halvmara. Ifjol sprang jag den som min första och hittills enda halvmara på strax under 1:40. Nu drömde jag om att förbättra mig med tio minuter. Förhållandena var näst intill optimala, men jag fegade och tog på mig långtajts och dubbla tshirts. Nå, det blev ett helt okej lopp, men litet för kontrollerat. Om igen en snygg negativ split, och landade på drygt en trettienochenhalv. Konstaterade efteråt att detta sparsamma tävlande gör att jag lyckats sätta PB i samtliga tolv lopp jag sprungit dessa tre år. Det känns fortsatt som att jag har möjlighet att göra det framöver, men det börjar onekligen krävas mer specifik fartträning för de "kortare" fem och tio kilometersdistanserna. Huvudmålet är dock marathondiatansen, och där känns det som att det finns mycket att hämta. Där är det så extremt många saker som skall falla på plats, så man får ta ett lopp i taget.

Drygt en vecka kvar. Jag känner mig som när man var liten och väntade på tomten.