måndag 29 september 2014

Vila efter långlopp betyder blodgivning

Efter de här urladdningarna till lopp har jag som regel att tappa av litet av mitt överskott. Mitt naturliga blodvärde ligger runt 175-178 - något som jag borde kunna utnyttja bättre. 
Litet extra järn behövs dock för att återställa balansen. Fast igår hade jag högsta värdet på två år, 172. De höga värdena når jag annars bara när jag ger blod en gång om året. 

Nå, nu blir det en lugn vecka och sen lär det bli sega pass. Mellan två och tre veckor brukar det ta att återhämta sig. 
Återhämtningen hittills har gått bra. Framför allt högerfoten var jag orolig för. Den hamnade snett ett par gånger i nerförsbackar och gjorde ganska ont efter loppet. Dessutom slog jag i stortån på samma fot flera gånger så jag höll på att snubbla ikull. Framsida lår och höger vad är på bättringsvägen. Vilket betyder att det blir en kortare sväng i kväll. 
Känner mig ganska nöjd med insatsen och tänker att det är bra. Det är så här när man börjar bli litet äldre och tror att man fortfarande är ung. Även om det känns som att man tar ett steg tillbaka allt som oftast, så går det på det hela taget ändå ganska mycket framåt. Lopp för lopp har jag hittills alltid förbättrat mig och 10km taget ur lördagens första 15 är trots allt bättre än mitt första millopp 2012. 
Vi ger oss inte

söndag 28 september 2014

Ett förkylt lopp. Lidingöloppet 2014 racereport

Jag vet faktiskt inte hur jag ska börja dagens racereport? Kanske är det väsentliga att det efter en första besvikelse, någonstans mellan starten och första kilometern, kom ett försök till övertalning om att fånga dagen. Nä. Vi börjar i andra ändan. Två timmar fyrtioen minuter och nio sekunder. Så lång tid uppehöll jag mig längs lidingöloppsbanan. Det var ungefär tjugo minuter mer än jag hoppades på, och tio minuter sämre än mitt c-mål. 

Efter förra tisdagens snabba urladdning, kändes det bra i kroppen. Fram på kvällen började det klia litet i nässvalget. Det blev inte mer på onsdagen, eller torsdagen, men jag kände mig tyngre i kroppen, tröttare och ja, infekterad helt enkelt. Jag ställde in allt vad morgonjoggar och sprinter hette, för att låta det hela läka ut. På fredagsmorgonen kändes det litet mera, som om det fanns en direkt koppling mellan svalg och öra. Höhö.
(Lånad från sbu.se)

Jag åkte ändå ut till Lidingövallen, men efter att ha hämtat min och brorsans nummerlappar, så var jag inte i form för expon. Jag köpte litet energi, och ett par handskar och stack hem.
På loppdagensmorgon var jag ensidigt täppt i näsan, men fortfarande inget halsont, eller huvudvärk så jag åt den vanliga grötfrukosten och packade väskan och klädde på mig dagens löparklädsel. Shorts och linne, långa compressionsstrumpor och mina inov-8-skor.
Sen kom brorsan och hämtade upp mig och vi körde in till Danderyd, tog sedan tåg, tub och buss till Lidingövallen, där vi roade oss i solen.
Vi diskuterade huruvida Runner's world testet på skor hade rätt eller fel. Av dagens resultat ett-noll saucony.
Sen började vi promenera mot starten och stöter på en gammal barndomskompis. Vi har väl inte setts på sisådär trettitre-trettifyra år, så det var riktigt kul. Han skulle springa i samma startgrupp som brorsan, men hade något modestare mål än oss. Eftersom han slog mig så överträffade han sitt med ungefär lika mycket som jag missade mitt. 
Efter ytterligare köande så delade vi oss i fållorna. Jag hade tjugo minuter till godo på dem.

Efter uppvärmning och ivägsläppande av elit och första startgrupp blev det min tur. Letade mig fram till första ledet och hade fritt fram neröverfältet när kometerna stack till skyn. Det kändes direkt när vi trippade igång, att det här skulle inte bli så jätteroligt. Jag kände mig alldeles matt i benen, ingen stuns, ingen kick, bara gnet.
Jag öppnade ganska löst på 5:33, inklusive de 250m extra fram till startlinjen, och höll mig strax under femman de första kilometrarna. Den första 8km slingan fram till Lidingövallen kändes ganska bra, och jag tyckte att det kanske skulle gå att hålla ihop det hela. Men varje gång jag försökte öka tempot så var det som att kroppen sa tvärnej. 
Tog det försiktigt uppför backen efter vallen, och hade en långsam kilometer, men milen passerades på strax över 48minuter. Ut mot Elfvik och runt hade jag lagt ytterligare marginal ner till 2:30 målet, och även om det inte gick lätt så tänkte jag att nu finns det marginal att tappa på. 
Sen kom det ökända mittpartiet, och det är som ett svart hål i minnet. När jag slutligen når Grönsta, 20km, värker låren, och vaderna börjar kännas oroväckande tunga. I Grönstabacken börjar jag gå. Jag ligger nu ett par minuter över målet. Det är tungt, och jag börjar få krampkänning. Sätesmuskler svider, och vaderna krampar. Det blir gång i varje uppförsbacke, och snart stapplar jag nerför också. Det går framåt, men utan glädje. När jag når abborrbacken har jag redan bestämt mig för att strunta i tidsmål, och försöka se loppet från dess trevliga vackra sida. Det är ganska svårt när det svider och drar ihop sig i benens olika muskler. Jag drabbas aldrig av någon fullständig kramp, utan kan hela tiden röra mig framåt. Kilometrarna in mot golfbanan är långa, och mer kuperade än man minns de. Så förbannar man den glättiga publikan som skriker att snart är man framme och nu är det nerför... Det är ju aldrig bara nerför. Det är det som är själva grejen med Lidingöloppet. Det är därför man måste träna på det. Upp och ner, upp och ner. 
Nå, framme vid Karinsbacke står en ambulans med öppna bakdörrar och blinkande ljus. Jag går lugnt uppför backen, som är brant, men inte så lång. Joggar litet på flacken efter men så snart det går minsta uppför går jag igen. Efter kanske femhundra meter ser jag sjukvårdarna som bäddat ner en yngre man på båren. Jag hörde av brorsan som passerade en kvart senare, att personen då satt upp i ambulansen.
När det väl började gå entydigt utför började jag jogga igen, och benen var ganska fräscha då så jag kunde i alla fall komma i mål leendes, och highfiva familjen längs upploppet. Sen var det ganska skönt att vara i mål.
Då kändes det ganska risigt. En enorm törst slog över mig. Jag hade väl druckit på kanske varannan station, och tryckt i mig en gel och en energidryck längs vägen. Däremot missade jag saltgurkan och dess spad, som kanske varit bra vid krampkänningen.

Nå. Inväntade sedan brorsan och vi tog oss till valken, bytte om, delade en öl och åkte med familjerna och åt segermiddag på restaurang. Dessutom firade vi äldsta dotterns 18årsdag. Det var ett bra slut på en lång dag.

Jag hade krampkänningar när jag böjde mig igår, och ont i högerfoten som jag stötte i flera gånger under vägen. Tre gånger vek sig foten, så jag trodde att den skulle gå av, men varje gång lyckades jag snabbt rädsa situationen.

Idag har jag transportcyklat säkert en och en halv mil, utan kramp, och följt båda sönernas matchande och träning på innebandy och fotbollsplan. Lagom sysselsättning dagen efter.

Omedelbart efter loppet bestämde jag mig för att säsongen var slut. Idag nöjer jag mig med att det blir några dagars total vila från löpning. Mer, inte mindre tävlande behövs och framför allt fler, längre och mer fokuserade långpass.

Fotnot. Första halvmaran 1:39, första maran 3:40 och första LL 2:41. It's all in the numbers.
Vi ger oss inte.

torsdag 25 september 2014

Ett nördigt inlägg av annat slag för att skrämma en vilsen förkylning

Jag läste Efter Marathon härom veckan som var hispig inför start av halvmaran(?). Kände efter extra noga och sen blev det visst en förkylning.
Nu är jag där själv. Hispigheten personifierad. Det är nog vädret eller resorna, all träning, barnens förkylning och själva fan som ligger bakom obehaget i ena bihålan. Inget stort obehag mest en stor oros känsla. Gjorde jag rätt när jag sprang intervallerna i tisdags ja rätt hoppa distansen igår och idag ja. Vila fram till start nja. Jo. 

Bestämde mig för att låta huvudet bara skaka fram något helt nördigt irrelevant. 

1984. Kaj Kindvall hade lagt ner poporama och startat ett nytt list-program Tracks. Hösten 1983 började jag skivsamla. Hösten 1984 kom inspirationen från England, radio Luxemburg. På mellanvåg, den där am knappen som mest sände ut kontrollerat brus, kunde man på tisdagar höra engelska top 40listan. Sändningarna började kring 20:30, men vi hade lärt oss att ibland kunde de starta fem i halv med ett nytt spår så det gällde att vara på plats med fingret på inspelningsknappen. Höstens första "scoop" blev Depeche Modes Master and Servant som stolt kunde spelas upp för kompisarna i skolan dagen därpå. 
Den hamnade varken högt eller låg särskilt länge på Trackslistan. Däremot minns jag att Kindvall sista veckan i september gjorde ett undantag från "policyn" att bara spela singlar. När DM lp:n Some Great Reward släpptes inledde han programmet med att spela en låt från den. Det var stort:
" So lie to me
Like they do it in the factory
Make me think
That at the end of the day
Some great reward
Will be coming my way"
https://www.youtube.com/watch?v=ajqYgOmqGyg

Ja nu är det bara att hoppas att det är fantomsförkylningssymptom och att det blir start på lördag. Planen var shorts men väder och vind är inte helt förutsägbara. 

Vi ger oss inte

söndag 21 september 2014

Träning sista dagarna inför Lidingöloppet

Yngste sonens fotbollslag spelar match söndagar klockan fyra. De är sju år och tycker match är det roligaste som finns. Jag är med och coachar, och i höst har vi skrockat om hur kul det var och hur förskonade från regn vi varit. Tills idag. Precis kvart över fyra small den första åskknallen och himlen öppnade sig. Därifrån gick det litet halvdant för laget och vi glömmer det. Bortsett från att det fick mig att fundera över vädret nästa helg. Under målgången på mitt första Stockholm marathon öste det ned. Det var så där halvskönt. Annars har jag klarat mig ifrån ösregn. Duggregn är okej att springa i, men ösregn?

Läser en del kring upplägg på LL, jag har kört på ungefär som inför maran, bara litet färre långpass. Känner mig stark i vaderna, så det borde inte bli någon krampöverraskning. Idag testade jag att köra litet hårdare på hemvarvet. Det är bara sju kilometer, men har en del sega uppförslöpor och en rejäl nedförsbacke. Jag brukar aldrig springa fort på detta varv. Mitt rekord är strax under 33min och har några år på nacken. Idag ville jag hitta flyt i löpningen utan att dra på mig syra. Lite stressad innan då jag inte hittade min klocka, men så tänkte jag att det är känslan som är viktigast och inte att ha koll undervägs. Första kilometern på 4:28, lätt uppför, och sedan fortare. Nya rekordet hamnade på 29,5. Rätt nöjd. 

Har följt delvis (hm) ett program på funbeat, som passat ganska bra. Målet för det är 2:15, men där är jag inte än. Ensam eller med en hare i spåret, men med trängsel och så hoppas jag kunna komma ner mot 2:20-2:25. Vi får se. Sista dagarna nu är det ett fartpass, kortintervaller och två korta distanser. Hoppas att abstinensen gör att man är rejält sugen på lördag. Well, sugen är jag redan.
Vi ger oss inte.

onsdag 17 september 2014

Fängslande intervaller

Ny vecka med inbokad resa på tisdagen. Därför blev det schemaändring och jag kunde i måndags följa med kollegorna ut på Långholmen för ett intensivt backpass. Fyra varv från höger och fyra från vänster, det ena om 100 och det andra 90s. I teorin. I praktiken så satt det en del halvmara i benen så på femte började det kännas ganska tufft varför jag sedan bröt på det sjätte. Tog litet längre vila och kunde avsluta med två okej rundor. Jag hade inte ont någonstans, men det var litet allmänt tungt i vader och vänster lårs baksida. Det senare mitt akilleslår.
Sen skulle de andra tokflänga uppför västerbron på hemvägen, men då drog jag i handbromsen.
Eftersom tisdagen innebar utflykt så fick kroppen ordentlig vila och dessutom två nätters sömn innan det blev onsdag.
Idag var det länge osäkert om det fanns lunchtid att springa på, men tillslut så infann den sig. Fick sällskap utöver Fredhälls klippor och sedan runt Lilla Essingen allt i fem minuters skönt soltempo. Tillbaka i rålis ökade vi försiktigt till 4:50, för att ta följande fyra kilometrar längs norr mälarstrand och Kungsholmsstrand ibstrax under 4:30. De sista två hamnade vi på 4:15. Totalt 13km.
Känslan var lätt hela vägen, men det är den nästan alltid runt Kungsholmen, så det är inget tecken på hur formen är. 
Vi ger oss inte.

söndag 14 september 2014

Össeby-Garn halvmarathon en söndag isolen

Sommaren har tagit ny fart, och ännu inga långa tajts i sikte. Igår gick Stockholm halvmarathon, men jag hade aldrig tänkt springa. Det verkar vara ett kul lopp, men det ligger fel i min kalender då jag ofta reser just kring den här tiden varje år.
Men ett långpass behöver man innan Lidingö, så det fick bli den kuperade, många höjdmetrar i alla fall, fast inte så böljande, vägen mot Brottby, eller Össeby-Garn.
Efter en vecka i adidas tänkte jag låta fötterna vila i Nimbussarna. Till en början kändes det litet tungt och stötigt, men allt eftersom kom jag in i ett skönt och avspänt löp. Första sju kilometrarna går uppför. Först svagt och sedan allt brantare. Höll ett lugnt 5min tempo fram till Hakungebacken, varifrån jag började öka för att hålla strax över och sedan strax under 4:30. Sprang tills klockan visade 10,15km varefter jag vände hem. Nu mötte man Hakungebacken igen och jag bestämde redan tidigt att jag skulle gå och träna litet inför Abborrbacken mfl. Tog en skvätt vatten här medan jag gick. 
Uppe på toppen kunde jag sedan leta mig in i flyttempo och hålla det hela vägen ner längs kanalen och sedan längs järnvägen. Där någonstans såg jag att det fanns en chans att nå under 1:40, så jag sprang på. Stoppade klockan 10s sen. Då tog all energi slut. De sista sju hundra metrarna gick i lustempo. Så en lyckade Lidingödag med bättre energikontroll kan jag nog ta mig in på mellan 2:20-2:25.
Vi ger oss inte.

lördag 13 september 2014

Träning på utlandsresor

Jag reser lite i jobbet. Med lite menar jag sällan, men när det blir brukar det vara en vecka i stöten. Dessutom åker jag oftast till samma ställen, samma kvarter, samma hotell. Dessutom har jag gjort det under många år, mer än femton år, så jag känner till platserna väl. På några har jag dessutom bott under längre perioder. Icke desto mindre är det här med träning och landsvägslöpning något som är knepigt att få ihop. När man är på resa, är det mycket man vill få ihop. Arbetsdagarna blir långa, för man vill hinna med så mycket som möjligt, och så vill JAG oftast hinna med både att vara social, och äta bra. Det begränsar träningen till morgnar. Jag har lärt mig hur och var det funkar bäst, och vilken typ av pass man kan genomföra. Jag har bara ett stort problem och det är att min mage säckar ihop på morgnarna. Helst skulle jag gå upp en timma innan, och hinna med de viktiga bestyren och sedan ge sig ut. Men men, det hinns inte alltid med när man bor på hotell.

Just den här veckan har jag varit i Italien i ett kuperat men inte bergigt samhälle i norra delen. Jag bor på ett hotell av hög sjuttiotals standard, med bruna heltäckningsmattor, och begränsat tryck i ledningarna. Duschar man innan klockan sju är det varmt. Därefter ljummet om man har tur.

Eftersom jag fick till ett backpass i veckan tänkte jag faktiskt strunta i att utnyttja terrängen. Well. Jag fick hjälpa växtligheten vid ett tillfälle, men annars höll jag mig. Jag körde enkla åtta kilometersrundor varje morgon denna vecka. Min bana går på en asfalterad cykelbana, och är fyra kilometer lång, varav två är raksträcka. 
Två av dagarna blev det skönt återhämtningstempo, och en dag ett 70/20 pass. Jag höll hyggliga 3:20 under 70s delen, vilket är riktigt bra för att vara mig. 
F.ö. lutar det lätt uppåt hela vägen ut, och nedför hem. Det hjälpte under intervallerna!

Imorse fjärde morgonen tog jag sovmorgon och sen tog jag en annan kortare sväng för att ha litet sug på söndag att springa långt och kuperat. 

Det känns bra just nu. Bör klara 2:30 med marginal om två veckor. Frågan är med vilken marginal.
Vi ger oss inte.

måndag 8 september 2014

En stund i Huvudstabacken

Jag tittade igenom träningsdagboken och konstaterade att det gått drygt två månader sedan den senaste insatsen i Huvudstabacken. Då, någon vecka efter maran, var det tungt och intervallerna gick långsammare för varje repetition. Jag sprang ensam och huvudlöst. 
Idag frågade kollegorna om jag ville hänga på. Jag har inte haft möjlighet på sistone, då måndagar varit vilodag. Idag tackade jag ja och vi kunde jogga iväg i sensommarvärmen. 
De är båda yngre, lättare och betydligt snabbare än mig, så det krävdes vilja hela vägen. Backen vi springer är väl en 400m lång och idag satte de målet till 1:40. Jag snittade 1:50 sist har jag för mig så nu var det upp till bevis. De första tre kunde jag mer eller mindre hänga med i deras tempo. Sen plötsligt under fjärde intervallen bara drog de iväg. Det kändes som om jag stod stilla och ändå kunde jag konstatera att jag höll samma tempo som de tre första. Sen blev det tyngre och den allra sista orkade jag inte hålla ihop det. Snittet hamnade på 1:44 tror jag. I somras kunde jag inte hålla ihop det alls. Idag gick även den sjätte snabbare än den snabbaste då. 
Sen avslutade vi med tre korta backar. Jag nöjde mig med 38s och kunde då hålla åtminstone en av dem bakom mig och jämna steg med den andre. 
Det här är det som skall ge lyftet till våren och till nästa Stockholmsmara, och kanske ger det redan nu litet hopp om att komma under 2:30 den tjugosjunde. Sällskap av snabbare löpare är ovärderligt. 

Helt plötsligt när jag sitter och skriver detta inser jag att skavsåret på lilltån som besvärat hela sommaren äntligen har läkt. Det kändes inte i lördags och faktum är att jag inte minns när det slutade smärta. 

Nu ska jag ut på jobbresa och här brukar det kunna vara litet si och så med dpringmöjligheterna. Men litet lätt distans ska väl gå. Fast jag gjorde inte som Claes Åkesson och packade löpatiraljerna i handbagaget så de lär väl försvinna vid mellanlandningen. Nja, litet tysk effektivitet kan man hoppas på.  

Vi ger oss inte!

lördag 6 september 2014

Testlopp Lidingö, 22km


Det såg ganska disigt ut i morse när jag klädde på mig. Optimistisk som jag är, drog jag på mig shorts, men la linnet i väskan och tshirten på.  Efter frukost musli och kaffe stoppade jag fötterna i Inov-8 skorna och påbörjade resan in till Lidingövallen.

Väl på plats, tidgt, gick jag in och tog av överdraget. Det hade börjat spricka upp, och jag irriterades över att jag sprungit ifrån solglasögonen. Men vad gör väl det. Efter hand började det dyka upp folk från alla riktningar, och flera som det stod Urban Tribes på, och jag gissade att det skulle erbjudas farthållning.
Man får inte känslan av hur många som faktiskt dök upp, men jag gissar på knappt 150? I alla fall så blev det varmare och jag gick in och bytte om till linne. 

Strax blev klockan kvart i tio och vi samlades inne på löparbanorna där de olika fartgrupperna sedan visades upp. Sluttider på 2h (4min/km) upp till 3:15(6:30) erbjöds med 15min intervall. Jag stod i valet och kvalet på om jag skulle ta 5 eller 5:30 gruppen. Men eftersom jag hade en ganska hård tia i benen sen igår, tänkte jag att det kunde vara spännande att prova 5gruppen. Jag ville ju göra det här för att veta ungefär vad jag kan vänta mig om två veckor.

Nja det kanske var något hundratal? Äh. Ärligt talat jag kollade inte så noga, jag hade andra tankar i huvudet. Nå. Strax gav sig de snabba grupperna iväg, och min grupp som trea. Vi joggar först runt löparbanorna, och sedan ut på det som egentligen är loppets 9e kilometer. Just när vi skuttar ut genom grindarna så ser jag en man som jag känner igen. Det visar sig vara en f.d. Kollega, som jag inte sett på säkert fem år. Jag hade hört att han var en god löpare, och det visade sig att han sprungit loppet de senaste tio åren. Han hade tider mellan 2:13 och 2:30.
Med honom som ciceron, blev det ett mycket trevligt varv. I början idag var det mycket behaglig skogslöpning. Vi höll kanske 4:40-4:45 under långa sträckor. Det gick lätt uppför, men i stort var det fin och lätt löpning den första milen. 
När det var 12km kom vi in i ett av de hårdare partierna. Kollegan sa att han hört det benämnas tvättbrädan. Korta branta stigningar med lika korta branta utförslöpor som gör löpningen svår att få riktigt flyt i. Jag ser på pulskurvan efteråt att pulsen steg rejält under detta parti. Jag har inga problem att hänga med i tempot, men jag är inte så pratsugen längre.
Men efter tre kilometer kommer vi ut på en asfaltssträcka, och sedan går det lätt utför och en chans till återhämtning. 

Det är en bedårande vacker dag och utsikten på sina ställen hänförande. Humöret hålls på topp hela vägen, jag drabbas inte av några svackor, men nu börjar det kännas att jag sprang igår. Bra! Det var det som var meningen. Helt plötsligt är vi här:

Tipset här var att gå femtio meter ungefär och sedan jogga, sedan gå fram till stenen mitt på stigen och då jogga igen. Det här blev den överlägset långsammaste kilometern, på 5:50, men då tog jag två foton, och sen är det ju så att efter stigningen genom skogen så fortsätter Abborrbacken med en lång bit på asfalt.
Till slut är vi uppe och sedan är det ganska skön löpning under kilometrarna framåt mot Karinsbacke. Här säger kollegan att han känner sig i form och flyter iväg. Jag ligger i 4:30 tempo och det känns ändå kontrollerat, som att det finns mer att ge. Tar backen ganska försiktigt innan den slutliga spurten tar vid. Men det är långt kvar till mål. Det är först långa sträckor genom skogen, och sedan ut på fälten innan man ser målet. 
Stannar klockan på 1:52 över 22,5km, nästan spot-on 5min/km. Känns som att där jag är idag blir målet 2:20 riktig stretch. Känns som att 2:25 är rimligt, men så är det ju det där med bruttotid, eftersom man sprungit drygt en minut innan loppet börjar. 
Det var ett fint arrangemang, och bra farthållet hela vägen, även om fältet bröts upp kring Abborrbacken. Behövde inte titta på klockan vilket man slentrianmässigt gör ändå. 
Det näst skönaste svaret tycker jag var att det gick bra över det böljande mittpartiet. Jag kände aldrig att låren tog slut, och jag hade inte tillstymmelse till krampkänning, så även vaderna hängde med.
Det bästa var att det var en infernaliskt fenomenal känsla hela vägen. Det kommer att bli ett riktigt roligt lopp som kan bli en favorit. Det var åtminstone inte svårt att förstå vad som lockar.

Vi ger oss inte.

onsdag 3 september 2014

Imorgon ska låren svida

Jag tänkte att jag får rycka upp mig litet. Om Lidingöloppet ska bli en trevlig upplevelse så måste jag åtminstone ge det en chans. Sanningen är ju att jag föredrar väglöpning framför terrängen, även om omgivningen gärna får variera. Jag tror att ett av osäkerhetsmomenten är det här med utförslöpningen. Att springa fort och ekonomiskt utför där det är ganska brant och möjligtvis ojämnt underlag är inget jag gjort. Hela grejen ligger mycket längre utanför min komfortzon än vad ett marathon gjorde. Ett marathon? Faktum är att det ju var Stockholm marathon på vägar som jag tränar på. Hela grejen med Lidingö känns plötsligt overklig. Jag som bor långt ut förbi förorten hos mig är Lidingö nästan en del av innerstan samtidigt som det kunde ligga längre bort än Åland. Okänd mark. Legendarisk. 

Äh. Det var väl litet överdrivet. Point is jag har aldrig varit där och nu är det dags att lägga in en sista växel. I våras när jag anmälde mig hyste jag goda förhoppningar om att kunna komma ner mot 2:20. Sen gick ASM så där och träningen i sommar blev inte alls vad jag hoppats. Det senare beroende på småskavanker och Italiensemestern där jag inte hittade bra sträckor att springa. 

Efter måndagens halvdana distans fick jag igår kväll till en kortare kuperad snabbdistans. Tre ordentliga stigningar med branta utförslöpor kändes fint och luften var ljum. 
 
Imorgon, torsdag, står det backlöpning på schemat men jag kommer inte att vara nära backar imorgon så därför la jag in ett improviserat pass på Karlbergsslingor. 

Jag började med ett par kilometers uppvärmning inne på området och ner längs kanalen. Sen nådde jag den första branten och det slog mig att så här kan det nog se ut bitvis på Lidingö. Grusunderlaget halvt bortspolat och underlaget exponerat som stora ärr. Då bestämde jag mig för att jogga den korta branten och sedan kasta mig utför allt vad jag vågar. Nerför tog mellan 8 & 9 sekunder beroende på var jag knäppte klockan. Tappade snart räkningen och efter ett tag sa jag längst ner att nu blir det sista. Sen gjorde jag två till. 

Sen joggade jag ytterspåret längs Essingeleden till den värsta branten. Den är 250-300m med dogleg och full med rullgrus och regnvattenkanaler och litet småruskig att springa på trötta ben med svetten stickande och svidande i ögonen.  Bestämde att köra fem till efter första passering. 

När jag vände för sista varvet kom några snabblöpande gossar och sprang förbi. Då kände jag att det var dags att hänga på så jag följde dem i säkert 300m innan jag vek av mot jobbet. Det blev bara sju kilometer men det ska bli intressant om det blir lår eller vader som känns mest imorgon. 

Närmaste planen är annars att ge mig ut till okänt land på lördag och springa en halvmara på dess klassiska spår. Det känns som en bra ide för att ta bort några orosmoment. 

Vaderna. Definitivt. Det känner jag nu. 
Vi ger oss inte. 

måndag 1 september 2014

Springa till jobbet? Nä, nä, nästan.

Jag har känt av diffusa förkylningssymptom hela förra veckan. En lätt irriterad känsla i nässvalget som inte utvecklat sig. I fredags tänkte jag köra höstens långspring till jobbet, men när jag vaknade kändes det inte rätt. I lördags smög jag mig ut på eftermiddagen på en kort lugn distans för att känna på kroppen. Det funkade hyfsat så jag planerade att ta ett långpass på söndagen. 
Igår morse var vädret idealiskt för långpass. Shorts och tshirt camelbak och banan och så gav jag mig ut en timma efter frukost. Jag joggade iväg litet i valet och kvalet över vilken väg jag skulle ta. Efter en dryg kilometer vaknade magen till liv trots alla förberedelser. Efter ytterligare en kilometer stod det klart att det inte skulle gå att ignorera, och att vägen hem var för lång. Som tur var befann jag mig inom avstånd från svärmor så jag gjorde ett hastigt beslut att springa dit. Planen var ursprungligen att göra det på hemvägen då jag skulle hämta en cykelhjälm. 
Kände mig litet sänkt och tog hjälmen och vände hem. 
Vet inte riktigt vad det är med motivationen. Jag känner inte alls suget att springa eller träna till Lidingöloppet. De tre senaste "terminerna" har jag följt tre olika marathonprogram och de har passat mig bra. Det program jag försöker följa nu gör mig mera stressad trots att det varken fart eller mängdmässigt ligger fel. 
Nå. Jag sköt på långspringet och tänkte imorgon...
...som blev idag. Idag stod väckarklockan som vanligt på 5:25. Jag vaknade 5:46 och konstaterade att jag har 40minuter kvar att sova. Hmm. I nästa sekund ringer fruns klocka och då lägger jag ihop. 
Pallrar mig ur sängen och funderar hur jag ska få med mig lunch matsäck och vatten nycklar och telefoner. Fyller camelbaken och packar sen ner den och resten i en litet större ryggsäck. På med vindjacka o så ut i morgonkylan. Klockan hann bli nästan halv sju så det var tveksamt om det fanns tid att springa in till stan. 
Tuggade på i ultratempo. Kändes bara skönt att studsa fram som man gör i Nimbusskor. De känns nästan litet förbjudna då de tar bort mycket markkänning men jag vet att jag inte orkar långt i för tunna sulor. Nu skulle jag springa fem kilometer på riktigt grovt grus och singel. 
Efter en knapp mil längs den upprustade Roslagsbanan drog jag fram drickaslangen. Sög i mig några klunkar och skubbade vidare. Inget drag alls i benen men det gick framåt. Fast nu började det kännas som om jag kantrade bakåt och insåg att ryggans dragkedja gått upp. Plockade ur camelbaken och tog på den. Hängde sedan ryggsäcken över den. Passade på att ta den övermogna bananen och kalasa på. 
Passerade genom Arninge centrum och ner mot kolonilotterna vid Hägernässtation. Därefter ner mot Viggbyholm. Sen skumpar jag in mot galoppfältet just som tåget kommer. Kollar på klockan och inser att jag nog får ta det om jag skall hinna duscha innan mitt möte. Så det blev knappt 17 istället för de tänkta 32. Men det får bli efter Lidingö. Satsar på att springa en mara senare i höst. Får se var. 
Vi ger oss inte.