Jag vet faktiskt inte hur jag ska börja dagens racereport? Kanske är det väsentliga att det efter en första besvikelse, någonstans mellan starten och första kilometern, kom ett försök till övertalning om att fånga dagen. Nä. Vi börjar i andra ändan. Två timmar fyrtioen minuter och nio sekunder. Så lång tid uppehöll jag mig längs lidingöloppsbanan. Det var ungefär tjugo minuter mer än jag hoppades på, och tio minuter sämre än mitt c-mål.
Efter förra tisdagens snabba urladdning, kändes det bra i kroppen. Fram på kvällen började det klia litet i nässvalget. Det blev inte mer på onsdagen, eller torsdagen, men jag kände mig tyngre i kroppen, tröttare och ja, infekterad helt enkelt. Jag ställde in allt vad morgonjoggar och sprinter hette, för att låta det hela läka ut. På fredagsmorgonen kändes det litet mera, som om det fanns en direkt koppling mellan svalg och öra. Höhö.
(Lånad från sbu.se)
Jag åkte ändå ut till Lidingövallen, men efter att ha hämtat min och brorsans nummerlappar, så var jag inte i form för expon. Jag köpte litet energi, och ett par handskar och stack hem.
På loppdagensmorgon var jag ensidigt täppt i näsan, men fortfarande inget halsont, eller huvudvärk så jag åt den vanliga grötfrukosten och packade väskan och klädde på mig dagens löparklädsel. Shorts och linne, långa compressionsstrumpor och mina inov-8-skor.
Sen kom brorsan och hämtade upp mig och vi körde in till Danderyd, tog sedan tåg, tub och buss till Lidingövallen, där vi roade oss i solen.
Vi diskuterade huruvida Runner's world testet på skor hade rätt eller fel. Av dagens resultat ett-noll saucony.
Sen började vi promenera mot starten och stöter på en gammal barndomskompis. Vi har väl inte setts på sisådär trettitre-trettifyra år, så det var riktigt kul. Han skulle springa i samma startgrupp som brorsan, men hade något modestare mål än oss. Eftersom han slog mig så överträffade han sitt med ungefär lika mycket som jag missade mitt.
Efter ytterligare köande så delade vi oss i fållorna. Jag hade tjugo minuter till godo på dem.
Efter uppvärmning och ivägsläppande av elit och första startgrupp blev det min tur. Letade mig fram till första ledet och hade fritt fram neröverfältet när kometerna stack till skyn. Det kändes direkt när vi trippade igång, att det här skulle inte bli så jätteroligt. Jag kände mig alldeles matt i benen, ingen stuns, ingen kick, bara gnet.
Jag öppnade ganska löst på 5:33, inklusive de 250m extra fram till startlinjen, och höll mig strax under femman de första kilometrarna. Den första 8km slingan fram till Lidingövallen kändes ganska bra, och jag tyckte att det kanske skulle gå att hålla ihop det hela. Men varje gång jag försökte öka tempot så var det som att kroppen sa tvärnej.
Tog det försiktigt uppför backen efter vallen, och hade en långsam kilometer, men milen passerades på strax över 48minuter. Ut mot Elfvik och runt hade jag lagt ytterligare marginal ner till 2:30 målet, och även om det inte gick lätt så tänkte jag att nu finns det marginal att tappa på.
Sen kom det ökända mittpartiet, och det är som ett svart hål i minnet. När jag slutligen når Grönsta, 20km, värker låren, och vaderna börjar kännas oroväckande tunga. I Grönstabacken börjar jag gå. Jag ligger nu ett par minuter över målet. Det är tungt, och jag börjar få krampkänning. Sätesmuskler svider, och vaderna krampar. Det blir gång i varje uppförsbacke, och snart stapplar jag nerför också. Det går framåt, men utan glädje. När jag når abborrbacken har jag redan bestämt mig för att strunta i tidsmål, och försöka se loppet från dess trevliga vackra sida. Det är ganska svårt när det svider och drar ihop sig i benens olika muskler. Jag drabbas aldrig av någon fullständig kramp, utan kan hela tiden röra mig framåt. Kilometrarna in mot golfbanan är långa, och mer kuperade än man minns de. Så förbannar man den glättiga publikan som skriker att snart är man framme och nu är det nerför... Det är ju aldrig bara nerför. Det är det som är själva grejen med Lidingöloppet. Det är därför man måste träna på det. Upp och ner, upp och ner.
Nå, framme vid Karinsbacke står en ambulans med öppna bakdörrar och blinkande ljus. Jag går lugnt uppför backen, som är brant, men inte så lång. Joggar litet på flacken efter men så snart det går minsta uppför går jag igen. Efter kanske femhundra meter ser jag sjukvårdarna som bäddat ner en yngre man på båren. Jag hörde av brorsan som passerade en kvart senare, att personen då satt upp i ambulansen.
När det väl började gå entydigt utför började jag jogga igen, och benen var ganska fräscha då så jag kunde i alla fall komma i mål leendes, och highfiva familjen längs upploppet. Sen var det ganska skönt att vara i mål.
Då kändes det ganska risigt. En enorm törst slog över mig. Jag hade väl druckit på kanske varannan station, och tryckt i mig en gel och en energidryck längs vägen. Däremot missade jag saltgurkan och dess spad, som kanske varit bra vid krampkänningen.
Nå. Inväntade sedan brorsan och vi tog oss till valken, bytte om, delade en öl och åkte med familjerna och åt segermiddag på restaurang. Dessutom firade vi äldsta dotterns 18årsdag. Det var ett bra slut på en lång dag.
Jag hade krampkänningar när jag böjde mig igår, och ont i högerfoten som jag stötte i flera gånger under vägen. Tre gånger vek sig foten, så jag trodde att den skulle gå av, men varje gång lyckades jag snabbt rädsa situationen.
Idag har jag transportcyklat säkert en och en halv mil, utan kramp, och följt båda sönernas matchande och träning på innebandy och fotbollsplan. Lagom sysselsättning dagen efter.
Omedelbart efter loppet bestämde jag mig för att säsongen var slut. Idag nöjer jag mig med att det blir några dagars total vila från löpning. Mer, inte mindre tävlande behövs och framför allt fler, längre och mer fokuserade långpass.
Fotnot. Första halvmaran 1:39, första maran 3:40 och första LL 2:41. It's all in the numbers.
Vi ger oss inte.