måndag 16 oktober 2017

200 mil och 105kilometer den långsamma uppbyggnaden

Det har varit ett ganska jobbigt träningsår. Jag inledde med den starkaste försäsongsträningen sen jag började springa marathon. Mitt uppe i allt åkte jag på säsongsinfluensan, och allt rasade ihop. I normala fall brukar jag under våren pendla mellan 6 och 8 mil i veckan, men i mars fick jag ihop knappt 6mil. Sen började jag sakta tuffa igång, och fick till en halvdan halvmara på Kungsholmen, och en halvbra mara. Näst långsammast visserligen, men bra känsla fram till halvvägs då fotlederna inte orkade hålla upp tempot längre. Jag kom in på en tid i mitt normala intervall (3:30-3:40) så jag får vara nöjd med det.
Sen sprang jag min näst sämsta Österåkersmil – här visade det sig att min återhämtning ännu inte är tillbaka där den var innan influensan. Jag öppnade för hårt och fick betala för det genom håll efter två kilometer. Fast roligare att spänna bågen, än inte. Höll grannen bakom mig, så tur att han inte var i storform.
Sen körde jag ganska bra under sommaren, och lyckades bättre på Bellman, än ifjol, vilket var ett steg framåt. Fick ett bra genrep inför Lidingöloppet veckan innan, så jag visste vad jag borde klara, och fullföljde den planen nästintill perfekt. Litet slarv med klockan, gjorde att jag inte slog brorsans gamla rekord, men nästa år skall det bli av.
Kombinationen av flera veckors uppehåll i mars, och fokus på kortare distanser under sommaren gjorde att det tog ända in i oktober innan jag nådde milstolpen 200mil. De senaste åren har jag sprungit mellan 260 och 280mil per år, och nu pekade det mot 250 eller mindre i år. Därför la jag in en tuff vecka, där målet var att springa 15km om dagen. Inte nödvändigtvis i ett sträck, men uppdelat på två. Det höll till lördagen, då jag låg på 5km plus. När söndagen kom var jag ganska mör, och beslöt att det fick räcka med en mil. Så veckan summerade 10,5mil, vilket är det mesta jag fått ihop på 7dagar i sträck. Gamla rekordet, från nyåret 2013-14 löd på 10,0mil. Nu kommer ju genast frågan om jag gjort något dumt. Det brukar ju inte vara att rekommendera att gå från 3mil till 5mill till 10mil i upptrappning, så hellre än att riskera något, kommer jag nu att gå ner till mer normal träning den här veckan. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte haft känningar i veckan, men i och med att jag tagit det lugnt på majoriteten av pass, har jag inte haft några bestående men. Ena dagen kunde det kännas som en brännande känsla under höger häl. Jag är litet svagare på min högra sida pga en gammal (20år, innan löpningen) stressfraktur. Det har kommit vanligtvis under den första halvkilometern, men försvunnit när jag slappnat av litet grann i löpningen. Sen har det kommit stick i insidan av båda knäna vid enstaka tillfällen, men det brukar komma någon gång ibland. Inget som liknar varken intensitet eller varaktighet som det jag kände för fem sex år sedan då jag hade en mildare variant av hopparknä. Mest besvär har kommit från ömmande benhinnor. Men det är mellan löpningarna som det känns, och inte vid rörelse utan bara att de är litet lättretade när man går emot någon kant eller så. Lägger in en del stretch och allmän rörlighet de närmaste veckorna för att hålla ihop. Om jag håller de närmaste två veckorna, planerar jag att ge mig på ett maratonlopp. Jag har hittat en möjlig kandidat, som verkar intressant. Annars blir det säsongsvila i november, för att sätta igång vårträningen mot Stockholm marathon i december.
Stockholm marathon banan 2018 blev litet av en gäspning. Skönt att slippa springa uppför Torsgatan och Odengatan två gånger, men vet inte om Narvavägen och höjderna på söder lockar mera. Jag tycker det är synd att det ändå blev en två varvs bana och att de inte kunde få in södra stranden av söder. Fast i och med nya dragningen är det mera löpning längs vattnet och de jobbiga stigningarna kommer först efter 30km.  Försiktigt positiv till att det är en bättre dragning än den gamla, men litet missnöjd med att det inte blev så bra som man kunde hoppas. Fortfarande för många kilometer ute i Djurgårdsperiferin. Trots allt är jag sugen på att fortsätta sviten av maror genom stan. Jag hoppas få med brorsan på tåget igen. Han har inte skött löpningen ordentligt i år, glömt det där med kontinuiteten, så då gick det åt skogen, och nu rehabbar han. Vi räknar med att han skall vara i farten igen till december, så att vi kan hetsa varandra litet under våren.
Än är det långt till dess. Än skall det tränas och eventuellt tävlas en gång till innan försäsongsträningen kommer igång. Än finns det tid att fundera över vilka lopp det skall bli till våren; Kungsholmen Runt eller kanske ett första Göteborgsvarv? Premiärmil eller annat uppstartslopp?


Vi ger oss inte