måndag 22 augusti 2016

Bellmanstafetten 2016


Årets Bellmanstaffett var ett litet jubileum för min del. Femte året i rad. Tyvärr, men inte oväntat bröts dock trenden med snabbare tider. Det var dessutom den våtaste och kallaste under dessa år. Vi hade det väldigt trevligt och som lag gjorde vi en jämn och fin insats med en topphundra placering i alla fall. Eftersom klassindelningen slopats i år, kan man inte jämföra riktigt med tidigare år. För övrigt sprang vi med en delvis förändrad besättning, exakt tre minuter långsammare än i fjol.





Jag sprang för första gången sista sträckan, och precis när jag skulle ta av mig överdragen, så öppnade sig himlen totalt. Väntade ytterligare ett par minuter på att klä av mig, och sprang sedan bort mot starten, men vände in under Matkomforts lockande tälttak. Stannade under det värsta regnet, men när jag inte vågade stå kvar längre joggade jag in i startfållan. Fick inte vänta så länge, utan kollegan dök upp på utsatt tid. Alla sprang faktisk på exakt den tid som de förutspått. Vi känner våra kroppar. Efter förra veckans testlopp på 22minuter, sa jag att jag skulle sikta på under 21, med målet 20:30. Jag tryckte igång klockan (inte) och sprang iväg i full fart direkt från start. Kom direkt in i bra andning tyckte jag men det var ganska trångt med folk som sprang över hela banans bredd som vanligt. Fick bra med peppande rop från laget och svängde ut på asfalten. Nerför backen och strax skulle klockan pipa för första kilometern. Det gjorde det inte, kastade ett öga på den. Den hade inte startat. Tryckte på den vid kilometerpasseringen. Fortsatte på i bra tempo tyckte jag, och allt kändes bra, och klockan visade 3:47 vid andra kilometerpasseringen. Sen blev det tyngre även om jag tyckte att backen upp mot tre kilometerspasseringen gick bra. Litet halt i kurvan på gräset, men inga problem. Tufft med andningen dock. Kändes tungt. Kollade klockan nån gång. Den visade 13sekunder. Hade kommit åt någon knapp, så där fick jag ingen hjälp. Jag tror inte att jag sprungit fortare om jag haft korrekt tid att gå på. I tanken gick det ändå ganska bra, och sen vet man att efter hårnålen några hundra meter innan fyra kilometerspasseringen går det mest utför. Tuggade på och körde slalom mellan olika stilar. Blev passerade av några snabbspringare, och även om jag ökade för en långspurt så gick det inte speciellt fort. Varken stegfrekvensen eller andningen kunde hjälpa till. Blev omsprungen av en kille precis på bron in mot mål/varvning, sen tvärstannade han efter tidtagningsportalen, då han trodde att han gått i mål, så jag fick sidsteppa honom under spurten. Han kom skrattande i mål bakom mig när han insåg sitt misstag. Där vann vi en placering ;-)

Min klocka stannade på 16:55 över de fyra kilometer som den var på (eller 4,1?), vilket ger en första kilometer på runt 3:45, vilket nog var litet överoptimistiskt.

Konstaterade efteråt att min form är okej, men att det som brister är farten. Jag har ju varit småskadad i sommar och inte kört någon som helst kvalitetsträning. Håller just nu samma snittempo som före sommaren på milen, det är ju litet oroväckande, men ska försöka sätta ihop en plan mot Lidingö som skall göra resan litet mindre obekväm än för två år sedan.

Oavsett resultatet så är känslan efteråt att jag gav allt jag hade. Kroppen känns okej idag, men luftrören känns påverkade. Jag drack dåligt efter målgång. Synd att det inte fanns någon vattenutdelning, och en flaska bubbelvatten att dela på för fem personer är litet snålt. Får skylla mig själv att jag inte tog med vattenflaska. Men natten var jobbig och jag fick stiga upp och dricka extra.

Jag skrev det här i förra veckan, men sen glömde jag publicera. Jag tog det sedan lugnt en dag efter stafetten, och avslutade veckan med två sköna milpass i skogen på landet. Välbehövlig återhämtning på en bra bana, som blev inledningen på höstens träning.

Vi ger oss inte.

lördag 13 augusti 2016

Halvdanträning och pulsmätning

Jag känner att min träning just nu är helt ofokuserad. Den innehåller denna vecka, liksom senaste månaden blandad distans, 5-15km i lugnt tempo. Fast vad betyder det egentligen? 
När jag följer ett upplagt schema betyder distans ofta morgonjoggar, då jag springer en mil före frukost på 50-55minuter. När jag nu har semester är det ofta eftermiddagslöpning och tempot något högre. Kanske intervallet ligger mellan 48-52 istället. 
När det gäller distans springer jag nästan aldrig med klocka på armen annat än om telefonen är urladdad. Mitt garmin-pulsband har havererat, ett band som jag aldrig blev klok på. Jag tyckte inte att det funkade bra. I sommar har jag kopplat ett Wahoo-band till runkeeper på iphone. Det ger vettigare utslag. Eftersom jag springer på känsla med iphonen kollar jag inte tempot förrän efteråt, och jämför det med ansträngningen. 
Efter hemkomsten sprang jag ett skönt pass med fartökning över drygt 11km i snittempot 5:01.  Pulsen låg då på 141 i snitt. I går sprang jag samma runda på eftermiddagen i stekande sol, fast då litet längre, säg drygt 13, i 5:10 inklusive samma fartökning, men med snittpuls på 155. Båda passen stämmer känslan av ansträngningsgrad mot medelpulsen. Det var slitigt igår, trots att jag tog det lugnt. Inför det första passet hade jag flugit långt, sovit litet och igår hade jag ett tvåkilometerspass i benen från i fredags plus 12timmars sömn på det (borde inte det betyda återhämtning?). Summan av kardemumman? Min kropp gillar inte att springa i värme och stekande sol. Noterade under USA resan att pulsen var betydligt högre under alla pass liksom temperaturen. 
I natt blev det dålig sömn. Trodde jag lagt om dygnet men då var det fest till klockan tre i grannskapet. 
Jag vilade som sagt nästan helt i fredags, efter 5km snabbdistans i torsdags. Nästa vecka är det Bellmanstafett och jag ville se hur jag låg till. Tyvärr fick jag stanna för bommarna vid järnvägen, men 22minuter inklusive två tuffa backar säger att det nog blir tungt i år! 20minuter lär bli svårt att ta på onsdag. Det positiva var att smärtan som jag haft i vänster skinka och baksida lår nu lagt sig. Bara att bita ihop och se hur långt det räcker. Vårt lag är decimerat i år så långsiktiga målet om sub100 får nog vänta. 

Nu ska jag lägga upp litet fokuserad träning så att årets Lidingölopp blir trevligare. Hoppas kunna nå 2:30 den här gången, men det behövs en del för att nå fram. Har jag inte känslan gör jag som ifjol, öppnar lugnt och springer på sista milen. 

Sen har jag förhoppning om att vara i form för en sen mara, har kikat på några men kanske blir det Vintermarathon igen. 

Vi ger oss inte. 

onsdag 10 augusti 2016

Washington DC och många avbrutna löppass

I går kväll var jag ute på höstens första distanspass. Åtminstone kändes det så. Det var skönt att dra upp strumporna till knäna och småhuttra den första kilometern innan värmen byggts upp. 
Det kändes litet ovant och fanns ett visst motstånd mot att springa på, men efterhand gick det allt lättare. Passade på att lägga in 500m i överfart längs min favorit backe. Fick upp pulsen till 170 men i övrigt blev snittpulsen 142, lägre än de senaste värmeveckorna, även fast jag höll ett måttligt högre tempo runt 5 i snitt.

För övrigt åter på svensk mark. 

Efter förra veckans långpass hade jag förhoppningen om att få ihop en vanlig löpvecka men det blev nytt rekord. Rekord i antal avbrutna pass. Jag samlade ihop 9 pass om sammanlagt 30km varav många på hotellens löpband. 

Det "roligaste" sprang jag en tidig morgon runt Arlingtonkyrkogården i WDC.  Alldeles vid Pentagon. Man väntade sig nästan att få se Jack Reacher dyka upp. Tyvärr låg det en marinkårsbas i vägen och kyrkogården var stängd före klockan åtta. Efter klockan åtta var det för varmt att springa. 
Men det var i alla fall litet utomhuslöpning. 
Sen hälsade vi på några avlägsna släktingar i George Washingtons födelsestad Fredricksburg,VA. Sprang några tidiga kilometrar i skogsinbäddade villakvarter. Eller som mannen sa en tomt ska vara så stor att man kan pissa i trädgården utan att grannarna ser det. 

Ett par nya Brooks pureflow blev det också.

Här blev det också besök men ingen löpning. 
Henke såg vi inte, men många bar hans tröja. 

Ja, det blev inte så mycket löpning som jag hoppades på, men fick i alla fall kontinuitet och mångs promenader. Nu ska jetlaget överkommas och så är det dags att slipa Bellmanformen innan Lidingö"toppningen" tar vid. Just nu känns det som om formen är långt borta men runt ska man väl komma. 

Vi ger oss inte.

söndag 31 juli 2016

New York State runt

Jag har inga aspirationer på att springa ett Coast to Coast a la Sunesson. En bilfärd runt staten New York med morgonjoggar här och där är mer min stil. Fast det är hett. Redan över 25 grader vid sjutiden. 
Besöket vid vattenfallen var storartat. På morgonen disigt och lätt regn men efter jogg med dottern sprack det upp och det var skönt att bli duschad i fallet på båtturen. En av mina största upplevelser. Jag trodde det skulle vara överskattat men jag älskade det. 
En varm eftermiddagsjogg på det. 
Sen blev det Massachusetts och Cape Cod med besök hos en gammal släkting. 
Bodde i Kalmar och tittade på en replika av Kalmar nyckel som med kungligt tillstånd bär Svensk örloggsflagg. Holländsk flagga då första skeppet byggdes i Holland. 
Morgonjoggen tog mig till nordspetsen. 
Sen åter mot NYC. 
Old turnpike
S pascack
Covent
Dureya
Renfrew
Perth
N highland
W crooked hill
S highland
Washington
Old pascack
Woodland
W grand
Pascack
Ridgewood
Linwood
Jag skrev ner gatunamnen på dagens långtur i Spring Valley, NY. Det funkade bra halvvägs ungefär. Då det var drygt 30grader i skuggan som inte fanns tyckte jag fem kilometer ut och lika många hem kändes bra. Nådde Woodland utan problem på runt 25 minuter. Inga problem med baksidan eller rumpan. När jag sprang såg jag en kille på andra sidan ett staket som joggade på en fin parkväg, jag frågade om det var öppet för allmänheten. Att springa på vägar och gator i USA känns litet ängsligt. De kör ganska fort även i dessa litet glesare villakvarter. Förvånande många "TRUMP 2016" skyltar i trädgårdarna och två jättelika vita limousiner. 
Sträckan jag sprang var ganska kuperad och efter vändningen kände jag mig litet matt trots att jag druckit Resorb sport precis innan och hade camelbacken med mig. Nu började det blåsa upp och på avstånd mullrade åskan. 
Redan på Washington lyckades jag vika av åt fel håll. Sprang helt på okänsla käpprätt åt skogen. Efter tio minuter stannade jag och analyserade situationen. Två dryga kilometer i motsatt riktning hotellet. Ok, då blir det väl 14km och det behövs väl. Salmingskorna fungerade bra och skavet jag kände häromdagen är borta. Uppför med flås. Lät som ett trött ånglok. Nu kom regnet först som dugg och sedan hällde det ner. Kylde bra även om tempen inte sjönk så mycket. Insåg att den genväg jag sett ut inte skulle funka så jag fick trampa på i egna fotspår. Hittade S Highland och Crooked Hill men sprang vidare om igen i fel riktning. Ytterligare en kilometer till räkenskapen. Nu ganska seg i knoppen men benen bar bra. Regnet öste ner vilket gjorde det svårt att fingra på telefonen. Till slut kände jag igen mig, men då kom jag på att klockan på armen startade jag ungefär 1,5km från hotellet. Där kom plötsligt tre kilometer till.
Under åskans dunder och brak landade jag i hotellvestibulen efter två timmar inklusive pauser och kartkontroller. 20,x kilometer enligt runkeeper. Tyvärr lyckades jag radera hela passet när jag la ifrån mig telefonen med blöta händer på hotellrummet. Fast i benen finns den registrerad. 
Med dagens tur trampat ihop 50km, ungefär som förra veckan. De flesta pass tidigt på morgnarna innan frukost. Vill inte inkräkta på familjeaktiviteterna, men idag funkade det. 
Nu sitter jag vid Hudsonflodensstrand och väntar på familjen som kommer med tåg från Grand Central snart. 
Vi ger oss inte. 





måndag 18 juli 2016

Långsamma veckor

Med viss försening, så blev det blodgivning förra veckan. Negativ nolla som man är brukar det uppskattas. Det är en lugn avslappnande stund på rygg, med en juice i handen. Jag har ett högt blodvärde, så det är inte dumt att tappa av litet ibland. Dessutom har jag en väninna som har behov av blod, så jag vet att det kommer till nytta. Gillar också den senaste användningen av tekniken, där man får ett sms när ens blod har blivit använt.
Baksidan är att man blir litet svagare efteråt. Inte direkt orkeslös, men i de tyngre hårdare passen känns det av. För mig brukar det peaka ungefär en vecka efteråt.
Förra veckan, ja den som började för två veckor sedan, blev det 85km, på sex pass. Fem runt 15km ett litet kortare. Alla i ganska lugnt tempo runt 5min/km, med enstaka snabbare kilometrar. Den här veckan hade jag tänkt inleda litet intensivare träning, mot Lidingöloppet. Inledde med att ta mig ner och köra det kuperade röda spåret på Karlberg, om drygt 3,5km. Måndagmorgon, och ganska lugnt tempo. På tisdagen när jag tänkte köra hårdare sa plötsligt rumpan ifrån. Det blev nästan tvärstopp. Inget som gått sönder direkt, bara en obehaglig känning, som nerver i kläm. Vilket det förmodligen är, och där är jag fortfarande en vecka senare.
Det blev en vecka med ytterst lugna och korta pass. I och med att jag springer sommarpassen på fastande mage, är det litet svårt att pressa sig. När det dessutom smärtar litet för mycket i skinkan, så går det riktigt såsigt. Knappt fem mil fick jag ändå ihop.
Den här veckan har jag inlett min sommarsemester och det gör fortfarande ont i skinkan. Måndagens och tisdagens pass före frukost har gett totalt 26kilometer, men i 5:45 tempo. Dagens runda, inklusive ett stopp för att bommarna gick ner, höll jag kilometertider mellan 5:38 och 5:58. Då känns det knepigt att springa i Salmingskorna. Har växlat mellan Salming och Kinvara de senaste två veckorna, men inte sprungit långt i någondera ännu.
Läste precis ut Mankells sista roman, Svenska gummistövlar. En ytterst melankolisk och långsam fin bok. Kände mig litet sänkt efter den, som matchade min löpkänsla väl. I samband med alla de senaste veckornas olika attentat och skjutningar är det som om det varit upplagt för att logga ut ordentligt ett tag. Nu är det packning och på fredag dags för nästa resäventyr. Ska bli spännande att prova att springa på litet nya vägar den närmaste tiden. Hoppas att skinkan ger med sig så att det blir litet fart också, även om jag ser att det nog kommer att vara väldigt varmt också.
Vi ger oss inte.

fredag 8 juli 2016

Litet Distans och Em-fotboll


Det blev en rejäl omstart på träningen denna vecka. Efter urladdningen med Stockholm marathon och Österåkersmilen, körde jag på litet lugnare, innan jag veckan kring midsommar drabbades av årets sommarförkylning. Veckan därpå blev det lugna mildistanser, med några transportmil till jobbet. Den här veckan bestämde jag mig som jag skrev häromdagen att prova på litet längre distans. Skillnaden mot tidigare är att jag aldrig sprungit så mycket före frukost som den här veckan. 5x15km har det blivit, varav fyra gånger runt Södermalm. Jag har fortsatt tagit det ganska lugnt och inte sprungit särskilt fort, bortsett från enstaka kilometrar i tröskeltempo när det dykt upp en lämplig rygg att haka på. Dessutom har jag varvat Salmingskorna och Kinvaraskorna för att se om de håller för litet längre distanser. Vaderna känner nu av ansträngningen och jag tar nog helgen ledigt från dessa skor, om inte helt avstå från löpning.

Tidiga morgonrundor har gjort att jag varit ganska trött på kvällarna och inte orkat kolla in båda halvlekarna på EMfotbollen – litet synd att de lagt de så sent. Hade känts bra om starten varit vid åtta istället. Fast det går ju att se på repriserna. Även om jag hoppades litet på Wales (tänk om Ryan Giggs hade fått vara med i detta lag också?) så känns det rimligt att hitta Frankrike och Portugal i final. Kanske spelar inte Portugal den mest publikvänliga fotbollen och Pepe är väl den tristaste filmaren och skadegöraren i toppfotbollen just nu? Tror inte att det kommer att bli en av historiens roligaste finaler – finaler brukar ju inte vara de bästa matcherna i dessa turneringar.

Nästa vecka är sista jobbveckan och då tänkte jag börja köra litet mera tempo och fart-träning igen. Idag när jag körde sista Söder runt försökte jag köra 5km snabbdistans inbakat, men benen ville bara inte gå fort. Jag kom inte upp i puls, utan hamnade i tröskeltempo. Jag brukar ha svårt att tvinga mig att springa fort på morgnarna, så det var i och för sig inte oväntat, men litet trist. Tyvärr hittade jag ingen rygg att följa heller, vilket säkert hade underlättat.

Vi ger oss inte

måndag 4 juli 2016

Sommarspring

Sommaren till trots jobbar jag ytterligare några veckor. Fördelen med det är att jag får springa längs vattnet i Stockholms innerstad ytterligare ett par veckor. Dessa underbara morgnar är bland det bästa jag vet. 
Jag tar det lugnt fortfarande och hoppar över fartpassen, minns att det inte gick bra ifjol när jag gick på efter Stockholmsmaran och körde Viby i värsta hettan. Sen full fart för Bellman och Lidingö. Nu har jag fått ihop mina mil i skönt tempo och bygger för att köra litet hårdare om nån vecka.     
Ett av målen jag har med träningen under dessa lugna veckor är att springa längre distans. Förr brukade jag variera mig mellan 7 och 10km. Det är sådär 40-50minuter vilket blir en dryg timma med ombyte och dusch. Stretch gör jag sällan i någon större omfattning utom då jag sprungit på löpband. Mina distans och även långpass brukar innehålla ett par lugna uppjoggskilometrar och vid längre pass även nerjogg. Just den här veckan springer jag 15+km pass. Planen är att köra dem på tom mage, men jag har en känslig mage så jag vill vara ordentligt säker innan jag ger mig ut. Många buskbesök har det blivit genom åren om än sällan mer än ett per pass. Ja alltså det är inte ett snitt. Oftast går det bra. ;)
En annan anledning till dessa litet längre distanspass är att vänja fötter och leder vid litet lättare skor. Min standardsko har blivit Asics Gel-Nimbus. De sitter bra och har aldrig gett mig problem med trötthet eller skav. Ifjol bytte jag till Sauconys Ride och den har funkat väldigt bra. Fast knasig som man är: när jag skulle köpa nya i våras tyckte jag inte att den dåvarande modellen var särskilt snygg så det blev ett nytt par Nimbus. Då jag hade problem med benhinnor ett tag ville jag ha ett säkert kort. Dessutom fanns de i min favoritgröna färg...
Garderoben har sedan utökats med ett par Saucony Kinvara och ett par Salming distans. Kinvaraparet strulade i början och tryckte på min Haglundshäl-utväxt. Men jag har gått mycket i dem och kört dem en vända i maskin och nu funkar de bra. Salmingskorna är nya och även de har jag gått in före jag började springa i dem. Det är dessa två par som jag alternerar i just nu. Visst är Nimbusskorna bekväma, men samtidigt ganska klumpiga. Jag valde dock att springa Stockholmmarathon i dem ändå. Annars gillar jag känslan i Sauconys Fastwitch som jag tävlat i från mil till mara, men i år vågade jag inte ta dem på maran. Dessa fyra är mina skor just nu. Jag har dessutom några Adidas, New Balance och Brooksskor som alla är på väg ut. Finns väl ett femtontal par skor i olika grad av upplösning i garderoben. 
Nä, just nu är det skön löpning. Skönt väder på morgonarna och mycket joggande folk man möter. Jag tycker dock att det känns svårt att motivera mig att springa fort på morgonen. För mig är tävlandet helt inriktat på att försöka springa litet fortare och då tvingas jag även öka tempot på träning. Därför letar och väntar jag in snabbfotade löpare för att få en rygg att följa. Igår haltade jag runt i slött tempo när en gissningsvis triatlet kom i kapp mig. Perfekt tajming när jag joggat i 45minuter och var redo för några kilometer i högre tempo. I morse kom en kulle och stånkade förbi mig högljutt. Då hängde jag på men snart började han sacka och då när jag tryckte på försvann han snart bakom mig. Kändes bra!
Det blir fler morgnar runt Söder den här veckan, sen får vi se. 
Vi ger oss inte.