onsdag 27 november 2019

Tidig sammanfattning av 2019. Ett löparår att glömma.


En kort sammanfattning av året som gått. Det har inte gått så bra. Illustrationen ges av två enkla siffror. Totala distansen, och snittlängden på ett pass har båda sjunkit avsevärt i år. Det började med att jag var sjuk länge under januari och februari. Sen har det fortsatt, med ovanligt många förkylningar under året. Det har gjort att grunden, och kontinuiteten helt försvunnit.
Det konfirmerades med en usel insats på Stockholm marathon. Mitt mål är att alltid kunna springa mig igenom det, och möjligtvis dra ner på farten efter hand, men i år  fanns det inget att ta till när jag väl nådde 30kilometer.
Efter det har jag ändå fått till en acceptabel minimal kontinuitet, som landat på drygt 30km per vecka, och ungefär fyra pass i veckan. Det är ganska långt under de senaste årens fem-sex pass och ett snitt om 50km per vecka över fem-sex år. Jag följde Joggs program för halvmaran, men det som inte har fungerat är att få in långpassrutinen. Jag känner nu att även ett milpass kan vara ganska slitsamt och det är inte längre givet att kunna ge mig ut och ens slöjogga dagen efter ett distanspass. Så det har blivit litet av en ond cirkel.
I september sprang jag dock mitt första Stockholm halvmarathon, och det gick inte så illa. Åtminstone gick det en minut snabbare än på Strängnäs dito förr november. Men jag lyckades inte boosta självförtroendet och bygga vidare under hösten. Enstaka fartpass känns ganska okej, men jag har lidit av en efterhängsen hälseneinflammation som inte direkt begränsat löpningen, men som har gjort rejält ont efter fartpassen. Jag borde rehabba den bättre och satsa mer på uppbyggnad och långsiktigt hållbart löpande, men samtidigt så är det så enkelt att det som sporrar är att kunna hålla i och satsa mot Stockholm marathon.
I vår blir det förhoppningsvis 8e raka. Jag känner suget, och går som vanligt in i december med full optimism, för att det skall lösa sig. Jag inbillar mig att det skall gå att relativt "enkelt" komma tillbaka nerpå tider runt 3:40-45, det är bara långpassen det hänger på. Får jag bara milen i kroppen, så bör det funka, men det hänger på detta.
Den här veckan är det sista "lugna" veckan innan jag drar igång. Har lagt upp ett program för 26 veckor, där jag ska få till minst två långpass i månaden, mina bästa år, 2014-16, hade jag 17,14 och 14 pass på längre än 20kilometer dvs drygt två i månaden. Våren 18 hade jag åtta pass över 20k, max drygt 26, och i våras endast 7, som längst 25 drygt. Det räcker inte. Nu har jag inte sprungit långt sedan Stockholm halvmarathon. Det längsta är 15k, vilket borde vara ett förlängt distanspass, som borde tillhöra grunden i veckomängden, och inte vara det längsta på ett halvår. Det som bär emot är fokus på distans. Just nu känner jag att det viktigaste är att vara ute lång tid, och då spelar inte distansen så stor roll. När kroppen väl vant sig vid att vara ute ett par timmar, kan jag börja öka tempot.
Varningsflaggan för löparknä och liknande börjar redan nu lysa. Det gäller att lyssna på den åldrande kroppen, och få tillbaka den där känslan som jag hade under "toppåren". Om jag kan återfå den känslan, skall det noggå att springa fort igen.
Vi ger oss inte.

Stockholm Halvmarathon 2019


Det hade blivit liggande opublicerat några månader ;-)
För första gången på år och dar ser jag en liten ljusning i löpningsmörkret. Mörker är väl i och för sig att ta i men det har inte gått så bra de senaste åren, men nu känns det som att jag är på rätt väg. Tack halvmaraton för det. Det känns som om halvmaraton är min distans. I lördags blev det 1:41:38, vilket i och för sig är min näst långsammaste halvmara, men inledningsmilen gick en halvminut snabbare än Österåkersmilen. Jag kände veckan efter Stafesten (sprang två sträckor på årets ersättare till Bellmanstafetten, på 22 och23minuter, efter förkylningsuppehåll en vecka) att jag nog hade ganska bra kapacitet. Hade jag sluppit förkylningen och kunnat träna ostört en vecka till hade jag säkert nått mitt personliga guldmål som var 1:40. Nu blev det silver då jag kom under 1:42 (fanns ett bronsmål på sub 1:45 också). Dessutom en dryg minut snabbare än i Strängnäs förra hösten.
Laddade veckan innan med litet snabbdistans på måndagen, och sedan 6x2min på bana på tisdagen. En kortare runda på torsdagen för att sedan vila till tävlingen.
Vädret var ett smått orosmoment, på lördagen. Det skulle regna en del, men jag hade flyt. Eftersom jag hämtat ut nummerlappen redan på lördagen kunde jag ta det lugnt in. Promenerade från Östermalmstorg till Kungsträdgården. Passerade en maja, och satte mig sedan på en bänk i solen och slöt ögonen och somnade nästan. Satt så i en halvtimma och lyssnade på bakgrundssorlet från passerande och speakerrösten i bakgrunden. Sen drog jag av mig jacka och långbyxor och ångrade att jag varken hade solglasögon eller keps med mig. Det tog en stund att lämna in grejorna, men det var aldrig stressigt. Sen var det oklart var man skulle gå. Tyckte det kändes långt att gå bort till riksdagshuset så jag gick i kanten av startrakan, mot strömmen av folk, och lyckades leta mig in i startfålla B framför slottet. Det var fortfarande ganska tomt där. Vandrade fram och tillbaka och kissade en gång. Sen började det fyllas på och stämningen steg. Jag hamnade av en slump nästan längst fram. Bestämde mig då för att försöka hålla farthållarna bakom mig så länge som möjligt.
Eftersom vi slussades fram lugnt till startlinjen så kunde jag behålla min plats. När skottet gick kunde jag springa obehindrat från första steget. Skönt. Förts förbi Kungsträdgården, sedan ett parti som jag hörde många upplevde som trångt, och ner i Klaratunneln. Tunnellöpning är ju inte så kul, men det var bara en kort sträcka innan man såg ljuset. Förbi station och sedan Torsgatan. Blev omsprungen av många, men förivrade mig inte. Klockan pep litet ojämnt mot kilometervisningarna, men jag tog det lugnt. Kändes skönt att springa ner på Kungsholmen och klocka den första femman strax över 23minuter. Sen följde ett parti längs stranden och en bit samma som helmaran. Uppöver Hornsberg kände jag att jag inte var sugen på att springa upp runt Fredhällsparken, men jag blandade ihop banan med Kungsholmen runt, så när vi i stället sprang rakt bort mot rålis var det en bonus. Hit fram hade jag lyckats hålla 1:30farthållarna bakom mig, men nu kom de ikapp, och var tydligen inte nöjda, för de kutade på bra fort tyckte jag. Tog en mugg vatten här, möjligtvis den enda på varvet.
Jag såg sedan bort mot stadshuset hur farthållarna segade sig ifrån mig. Kämpade på. Tyckte att det gick hyfsat. Höll mig fortsatt under 24minuter på andra femman, men det hade gått långsammare. Tryckte den första medhavda gelen, och den gav effekt. Sen genom gamla stan fick jag en boost av att highfiva ena dottern. Då kändes det riktigt bra. Hornsgatan upp och möte med snabblöparna var intressant. Då plötsligt kändes det långt, men sedan kom jag på att det bara är en halvmara. Ner på Söder mälarstrand sträckte jag ut litet och tog sedan emot en gel som delades ut. Den kickade också in, så tredje femman blev snabbare än den innan, möjligtvis snällare profil. Ut runt Hornstull tänkte jag att nu ska jag försöka dra ikapp farthållarna, men sen dog jag. Genom Tanto var det riktigt jobbigt. Jag trodde att jag skulle ge mig där. Men så dök det upp ett par bakom mig, en tjej och en kille. Hon var tydligen draghjälp, och peppade honom stenhårt, beskrev var vi var, hur de skulle tänka och känna. Det var en enorm hjälp. Jag tryckte min tredje och sista gel och kämpade mig upp på Hornsgatan och fick feeling och sprang på i full karriär. Försökte highfivea någon som var på väg upp i motsatt riktning men han hade nog solen i ögonen så det blev inget. Sen ner mot gamla stan tappade jag fart igen, men fick ny boost av dottern som flyttat sig. Ser på fotona att jag ser sliten ut och det kände jag mig. In i någon boost zone hörde jag mitt namn skrikas ut så jag fick mer fart igen och kunde öka in på upploppet, men det blev en halvhjärtad finish eftersom jag inte hade något att springa för. Jag skulle inte klara mitt guldmål, men silvret var klart.
I mål fick jag pusta med händerna på knäna innan jag kunde ta emot medalj och gå mot goodiebag och målgångsöl. Hämtade mig hyfsat och kunde snabbt byta om och sedan röra mig bort. Var inte sugen på att stanna kvar efter loppet och eftersom hustru och dotter inte kunde ta sig in så kändes det bäst.
Väl hemma kom en störtskur just när jag lämnade tåget. Så trots torra kläder blev jag blöt ändå.
Positivt överraskad av loppet. Allt jag hört innan stämde. Gillar konceptet med namn i stora bokstäver på nummerlappen, fick många peppande ”kom igen Urban” längs vägen. Enkelt och ganska smärtfritt kring start och mål. Ett av de bästa loppen jag sprungit vad gäller logistik, och bana. Sen att tiden inte är vad den var för några år sedan spelar inte så stor roll. Nu finns det något att bygga på, om jag vill och orkar. Kanske kan det bli en mara eller halvmara till innan året är slut.
Vi ger oss inte

fredag 28 juni 2019

Åtta år av springande


Åtta år har nu passerat sedan den första rundan i stugan på Västgötaslätten. 500meter kom jag innan jag kroknade och fick hämta mig en stund innan jag kunde jogga hem. 13minuter höll jag på. Nästa dag blev det 2kilometer på ungefär samma tid totalt. Nån vecka med korta rundor varannan dag innan jag började springa 5kilometersrundan hemikring. Alltid med målet att slå mitt rekord. De dröjde heller inte så länge innan jag drabbades av min första löpar-relaterade skada – löparknä.
Vid den här tiden hade jag satt som mål med löpningen att återfå grundkondition och att springa så långt som en mil kändes nästan otänkbart. Under september-oktober blev det litet sprunget, och jag började läsa på om skadeprevention, men av en slump var jag i USA på hösten och köpte ett par enkla New balance skor, och med dem på fötterna försvann löparknät. Jag vet inte om det var skorna, eller att jag låtit senor komma ikapp, och att vilan gjort sitt men nu var det lugnt.
Så en dag där i USA sprang jag för första gången längre, runt nio kilometer i ungefär samma tempo som de vanliga rundorna. Därefter började jag springa min numera vanliga sju kilometers runda. Den har ändrats litet grann genom åren, och det finns litet små variationer som om man tar med eller motsols, om man tar yttervarv eller innervarv. Sen använder jag delar av den för att förlänga långpass med.
Någon gång på våren 2012 bestämde jag mig för att jag skulle springa det lokala 10kilometersloppet på under femtio minuter. Tränade ganska bra under våren, och kom in på strax över 48minuter. Då bestämde jag mig för att springa Hässelbyloppet på hösten, på under 45minuter. Sprang första Bellmanstafetten på strax under 22minuter, vilket lovade gott. Men det blev en near miss, med typ 45:20 eller så.
Sen kom en kompis och föreslog att vi skulle springa Stockholm marathon våren efter. Då började jag våga springa litet längre. Under hösten testade jag att springa 14-15-16kilometer, men sedan insåg jag att det kunde vara idé att testa att springa efter ett program. Valet föll på Szalkai-programmet för 3:30. Helt övertygad om att jag som nyfrälst löpare skulle klara att springa 42kilometer i strax under 5min per kilometer. Vaddå, jag springer ju distansrundor i 4:40, hur svårt kan det vara liksom.
Nu blev det fler pass och fler kilometer per vecka, och omigen kom löparknät tillbaka. Försökte om igen med huskuren nya skor, nu Asics Nimbus. Vilan gjorde dock att jag ganska snart var igång igen. I maj testade jag formen genom att springa min första halvmara, Kungsholmen Runt, på 1:39. Tänkte att okej, 2gånger halvmaratiden plus tio minuter låter rimligt.
Jag öppnade i tänkt tempo, efter att ha provsprungit andra varvet i 4:58 tempo, och var halvvägs efter 1:44:51. Men sedan blev det allt jobbigare. Jag behövde aldrig gå, men tempot sjönk rejält så jag stapplade in på stadion efter drygt 3:37 och i mål på strax över 3:40. Omogen som maratonlöpare var jag först besviken, men efter att ha funderat och tänkt efter var det egentligen en god prestation med min bakgrund. Från noll och ingen löpning och två år senare en mara.
Sen följde en god höst med 3:28 på vintermarathon. En fantastisk träningsvår med strax över 40 på milen, 1:31 på halvmaran, och 3:32 på Stockholm marathon (där en förkylning veckorna innan förstörde mina chanser). Sen halvdan träning på hösten med flera motgångar utanför löpningen som störde, men sedan fick jag till en bra vårsäsong 2015 med snabbare halvmara och äntligen 3:27 på Stockholm marathon, mitt gällande PB.  Tyvärr fick jag om igen för mig att jag inte fått ur max, så redan efter en månad sprang jag en mara till, i Viby utanför Örebro. Årets varmaste dag höll jag inte för trycket, och helt slut gick jag in på 3:40, delvis beroende på att jag glömt att telefonen som jag använde för att logga stoppade tiden när jag stod stilla, så egentligen trodde jag att jag var i mål på 3:38.
Här skadade jag mig, eller rättare överansträngde fotleden, och fick sedan under hösten ta min första långa paus från löpningen på fyra år. Efter det har jag inte riktigt hittat tillbaka till de gamla tiderna.
Åren som följde dalade tiden på Stockholm marathon, och i år blev det drygt 4:20, men detta efter en ytterst medioker vårsäsong. Dock har det sedan slutet av april flutit på bra och det känns som att jag återfunnit litet förlorad glädje.
Jag skulle inte säga att jag varit nära att lägga ner löpningen, men det där riktiga suget har jag inte lyckats bygga upp, förrän nu. Nu tänker jag försöka med litet långsiktig träning och se till att nästa års Stockholm marathon blir ett bra lopp. Det blir tredje gången på nya banan och jag tror egentligen att den passar mig ganska bra. Jag längtar redan efter att få springa den. Men först skall jobbet göras, och det är hälften av det roliga!
Vi ger oss inte!

onsdag 19 juni 2019

Vägvakt, värme och smärta i armen


Jag stod vägvakt på ecotrail 80k/45k i lördags och såg stackarna som pressade sig i värmen. I söndags tänkte jag känna på litet hur det kunde ha varit. Gav mig iväg ut mot Rydbo, vilket betyder ungefär fem kilometer på asfalt och sedan fyra kilometer på grusväg, och totalt 18kilometer tur och retur. Sprang utan vätska, vilket var gränsfall. Oj vad jag fick dricka resten av kvällen. I början kändes det ganska okej eftersom det fläktade en del. Höll ner tempot, men pulsen stack ändå iväg. Rutten innehåller en hel del kupering, även om det finns möjlighet till vila under vägen. När jag närmade mig vändpunkten hoppade det in en sten i skon, så jag satte mig ner och tog två minuters paus och rensade ut stenen. När jag har sprungit löst på vägen ut, burkar jag alltid kunna känna mig stark på hemvägen. Försökte därför öka tempot hemåt, men det var som förgjort. Nu började det bli ganska segt. Hemvägen är mestadels lätt nedåt, och de backar man har är litet kortare och brantare på utvägen mera flacka motlut hemåt. Vid 14 kilometer tänkte jag att jag skulle kunna nyttja den långa utförslöpan till att få upp farten, men det gick inte, och sedan var krafterna nästan slut. I min felräkning hade jag varit ute betydligt längre än vad jag först tänkte men det var helt klart fel dag att springa utan vätska. Hemvägen tog en knapp minut längre än utvägen, men bra att ha kommit igång efter maran.
I tisdags tänkte jag ett fartpass, någonting i still med en tidsbaserad stege, typ 8-6-4-2. Stack ut mot pampas marina, och efter bron mot Karlberg, ökade jag farten ner mot halvmaratempo. Tyckte det kändes lätt i steget efter en dags vila. Fast ganska snabbt blev det överdrivet jobbigt. Slog av på takten efter fyra minuter. Lång joggpaus innan jag tog två minuter i fart igen. Sedan kom en stogning vid Huvudsta, där jag sjönk ner på en parkbänk och flämtade en lång stund. Konstaterade att jag glömt att jag gav blod för en vecka sedan och att det brukar kännas så här veckan efter. Körde en snabb minut och vände hemåt.
Hade ursprungligen i planen att springa på krillan, men det var totalt kaos, med massa barn där. Kanske någon summer-camp?
Tog en längre joggpaus innan jag fick litet feeling igen och körde i två minuter fortare. Men sen var det bara att stappla tillbaka till jobbet.
Igår var det kaos på jobbet i samband med att vi flyttade våra skrivbord. Passade på att ge mig ut med tanken att bara jogga runt söder. Upp över Västerbron och sedan nerför Pålsundsbacken och ner p Mälarstrand. Det fläktade en del över bron, men nere på sjökanten var det lä. Och varmt, även om det var molnigt och skuggigt. Redan vid slussen började jag förhandla med mig själv, men tuggade på förbi färjeterminalerna och upp mot fåfängan. Höll lätt höger och ner på Hammarbyhmnssidan. Arbete pågick med stenläggning så det blev ett par kilometer på gatsten. Ingen favorit. Nu var det dessutom ganska kännbar motvind. Sen kom en snabblöpare och susade förbi. Jag ökade tempot ett par minuter, men inte för att hålla hans tempo, utan för att komma hem nån gång.
Kämpade med samvetet, och planerade att när det dyker upp en lämplig bänk sätta mig ned. Det dök aldrig upp någon lämplig bänk. Jag fortsatte tugga metrarna. Hade en plan om att springa femton kilometer. Började fundera var jag var och vid tio –elva kilometer fick jag för mig att det nog bara blir 14. Dimmig i huvudet. Kom ytterligare en kille och sprang förbi. Han höll inget högt tempo. Bara jag som sladdade. Provade att hänga på, men han hade fått för stor lucka, så det blev inget bra drag. Nådde Tanto och reviderade min uträkning och kom fram till att det nog skulle blir 15 utan omvägar.
Sen när jag kom runt Hornstull och var på väg mot Västerbron, pep klockan till och jag tänkte, bara 12kilometer, men det visade sig vara 13. Och drygt 2 kvar. Pålsundsbacken var tung. Västerbron lång i solen. Kämpade och blev om igen omsprungen och frånsprungen. Ingen bra dag.
Högerarmen började värka, och liksom domna. Konstig känsla, som tennisarmbågen eller så?
Kom ner i rålis och nu var det tufft i värmen. Upp på Lindhagenplan, och hemåt. Ökade försiktigt, men fick tvärbromsa vid ett rödljus. Joggade fram och la mig på sandlådan utanför i skuggan och flämtade i ett par minuter.
Klämde på armen som smärtade. Inte skönt alls, och liksom svårt att lyfta armen. Funderade på om jag spänt mig mycket under rundan, men kunde inte riktigt komma fram till något svar. Dusch, lunch och två colaburkar till det. Fortsatte dricka.
Kom hem på eftermiddagen och vilade på sängen fram till det blev dags att laga middag. Armvärken mildrades sakta, men sitter fortfarande i på morgonen efter.
Får se om den vill springa ikväll, eller om det blir en vilodag idag. Imorgon ser jag fram emot en tur i skogen i stugan, litet skönt stillsamt midsommarfirande i år.
Glad midsommar
Vi ger oss inte


fredag 14 juni 2019

Österåkersmilen 2019

Litet sent ute med rapporten..

Det här var det långsammaste tävlingsloppet sedan tunnelloppet. Det var dessutom det näst långsammaste på Österåkersmilen, sedan 2012. 47:41.
Österåkersmilen ligger litet knepigt till, så där en vecka efter Stockholm marathon. Eftersom förberedelserna för det varit litet eftersatta, blev följaktligen utgångsläget inför helgens maxsatsning uselt. Det bättrades dessutom inte av en högtrycksrygg, som gav 25-26grader på eftermiddagen, vilket jag definitivt inte gillar.
Det kändes segt redan i uppjoggen innan. Fanns inget go. Kollade in yngste sonen som kämpade i 2,5km klassen för 12åringar. Han kom in på litet sämre tid än ifjol tror jag, men var nöjd över att få komma upp på den förlängda pallen.
Själv hade jag en ursprungsplan som hette 4:20. Men den smälte bort i värmen, och jag tänkte att jag tar det piano första varvet och siktar bara på 25 vid varvning och sedan max på varv två för 48min (som var mitt sämsta hittills på banan). Öppnade ganska försiktigt i 4:49 och 4:35, och tog det lugnt under banans tredje kilometer som är seg. Ganska svagt in mot varvning, som ändå gick fortare än plan, 23:52. Jag var förvånad, dels att det faktiskt gått så snabbt, dels att ansträngningsgraden var så hög. Hade inte så mycket att ta till på varv två. Hamnade dock i ganska bra lägen bakom flera löpare, som jag konsekvent kunde ”suga” in, och passera. Det är alltid skönt att springa förbi, och blev heller inte passerad av särskilt många på varv två, tog placeringar vi varje kontroll. Fast så är det ju när man ligger i de bakre delarna. Får väl börja vänja mig vid det.
Grymt tagen i mål, spurtade på de sista femhundra, så länge det fanns möjlighet att ta någon placering kutade jag på, sen fick jag flämta en lång stund. Litet besviken, inte så mycket på tiden, som på känslan, men en del av den kommer sig av värmen. Kände mig litet vimmelkantig ungefär som i onsdags då jag sprang på lunchen och fick avbryta. Därför var det väl ingen överraskning att det gick som det gick.
Fredrik Uhrbom som vann första gången jag sprang, 2012 tror jag, var tillbaka och vann igen, men var fem minuter från banrekord. Jag stannade dock inte för prisutdelningen, utan cyklade hem till middag. Sonen var betydligt nöjdare, och som pris bestämde vi att fixa ett par nya springskor på söndagen. Nu har jag fixat åt båda killarna, så kanske man kan få med sig dem under sommaren.
Nu blir det sedvanlig kravlös löpning under juni. Jag tänker ändå börja med litet lätt ökning av distansen. Just nu har det, bortsett från förra veckan, känts som att det är på väg uppåt. Planerar litet smått att ta och hålla vecko distansen på runt 50kilometer under juni.
Eftersom jag planerar att köra Stockholm halvmarathon i september så kommer jag att för först gången följa ett program för detta. Hittills har det kommit som ett steg i maraträningen, men nu tänkte jag testa att jobba mera specifikt. Målet blir att försöka hitta tillbaka till litet snabbare tider. Om det funkar bra kanske jag kör en mara under hösten. Som vanligt blir det väl mest inspiration från programmet. Jag har svårt att följa exakt, och en del aktiviteter vet jag att de inte passar mig.
Annars blir det bara fokus på att få ihop 200mil under året. Det känns i dagsläget ganska rimligt. Det betyder ett snitt om 46km/vecka under resten av året. För några år sedan sprang jag ständigt 14-15-1600 kilometer åtminstone ena halva av året. Hoppas det går att komma dit igen. Det borde vara en bra grund för nästa säsong.
Vi ger oss inte

söndag 2 juni 2019

Stocholm marathon 2019 racereport

Det gick ganska precis efter plan i går. Ett av mina tyngsta maratonlopp hittills som pågick i fyra timmar och tjugofem minuter. Synd att inte vara tränad ett år när de yttr förhållandena var nästan optimala, men jag är ändå nöjd med pannbensträningen.

Jag fick till årets längsta och tempojämna långpass. Kroppen klarade 30kilometer, innan det blev promenad dags. Trots motigheter och vetskap om att det skulle ta tid så tog jag mig runt, och sporren att träna inför nästa år finns där. Revanschlustan gör att det nog blir ett lopp i höst också.

Maj blev en ganska bra träningsmånad, så grunden är nu lagd, bara vaderna får läka ordentligt.

Dagen började med kaffe och smörgås hemma och sedan tåg in till östra station. Kort promenad och. Väntan på lillebror. Jag hade redan hämtat ut våra nummerlappar under fredagen, så nu kunde vi ta det lugnt inne på ÖIP. Började med att besöka det blå skåpet. Kom sedan in ganska tidigt i startfållan och träffade en kollega. Vi tjötade en stund innan start. Sen highfivade vi och så drog massan igång. Jag kände att det hade varit smart att slå en drill till innan start, men överflödet fick hänga med till Kungsträdgården. 
Öppnade ganska försiktigt, och la mig snart i det tänkta milda 5:4xtempot. Höll ganska jämnt 28min per fem kilometer fram till 30. Tyckte inte att det var särskilt trångt i år, nu var ju båda sidor av valhalllavägen öppna. Nerför Odengatan och upp mot Odenplan alltväl. Över till kungsholmen likaså. Kändes lätt och bekvämt. Sen litet vind i ryggen längs norrmälarstrand. Minns inte när jag tog första drickan, men det var nog här. Helt okej löpning längs den nya sträckningen förbi slottet. Fast ända sedan start besvärades jag av magen. Tog en gel vid tio, och planerade att stiga in i nästa blå skåp. Det blev i hörnet av Kungsträdgården. Tappade någon minut, men det spelade ingen roll. Skön känsla i alla fall. 
Sen strandväg och Östermalmssvängen innan det bar av ut på gärdet. Här kändes det befogat att stanna till igen, men alla skåp var upptagna, så jag struntade i det och sen gick det över. 
Matade på bra i backen upp mot Manillaskolan. Drack litetsportdryck och tog gel nummer två. Började känna av ovanan vid långpass. Bet ihop och kunde lämna Djurgården med känslan av att nu blir det målgång. Brukar spara den tanken till 25k, men eftersom det fanns fyra timmar kvar vid 22k, så tyckte jag att det var okej. Började kika efter täten längs Strandvägen men mötte bara en ensam Hässelbylöpare (?). 
Nu upp på söder gick det bra, men det kändes väldigt långt fram till man vek ner till södermälarstrand. Här började jag gå ifjol. Nu kunde jag småtrippa upp på Folkungagatan. Men nu kändes det inte bra. Var det nu det började regna? Ner i tunneln. Någonstans här, eller var det först vid högalid som vaderna slutligen sa ifrån. Stopp eller kramp. Jag gissar att kombinationen av långsamt tempo, och knappt lyfta fötter i relativt platta Kinvaraskor var mer än vad vaderna klarade av. Eftersom jag inte har sprungit så långt att jag kunnat få till någon kick, så blev det ju haslöpning. Frågan är vad som sliter mest? Konstaterade redan i mål, liksom idag söndag, att tröttheten sitter under knäna. Rumpa och lår skulle kunna riva av en mara till. Idag. Finns inget spår av gårdagen där.
Nu var det mentalt jobbigt. Kallt i regn och lågt tempo. Blev sur av åskådarpeppen, en kort stund innan jag kunde sparka bort jäveln från axeln. Pratade mycket med mig själv men inte mycket med medtävlande. Led inte brist på energi så aldrig någon sån torsk. Blev igång klappad av en glad man vid Högalid. Sen gick jag ner mot bron, då kom någon peppande farthållare och frågade om jag var skadad? Nä. Spring då. Så jag kämpade vidare men det gick trögt. Suck vad trögt. Men regnet upphörde.
Hamnade länge bredvid en vältatuerad ryggtavla som sprang med Djurgårdsfärger runt höfterna. Han fick mycket pepp genom innerstan. Tappade honom på Narvavägen. Försökte springa på, men hamnade om och om igen i vadproblem. Vid 1000m kvar släppte det mentala och jag sprang förbi alla in i mål. Fram till dess kändes det som om alla passerade mig.
Kom in strax över 4:26, och visste att jag sprungit över startlinjen efter typ 1:15, så 4:25? 
Kunde gå ut och träffa svägerskan och brorsbarnan innan vattnet, och fick se en upptagning av mitt slutvarv. Kände mig fräsch ikropp,men ej i hövve.
Knallade bort, fick tag på brorsan som gått i mål en halvtimma tidigare. Det var hyfsat trångt i omklädningsrummen, men jag fick en sittplats, och på sista adrenalinet kunde jag duscha och byta om. Sedan tog vi cola, korv och bulle och gick till tåget. Inte fort, men nu sken solen i alla fall. Brorsan bjöd på en Off the rails IPA på tåget. 
Vi gick igenom loppet, så resan gick ganska fort. 
Hemma väntade sonen med bilen och vi körde och plockade upp middagspizzor. Jag åt bara alva min, innan jag kastade mig i badkaret. Låg en halvtimma och halvsov, innan jag steg upp och borstade tänderna. Orkade läsa några sidor för yngste sonen, innan jag släckte för gott vid halv tio.
Vaknade pigg igen vid sju.
Slutsatsen av det hela var att jag inte lyckades våga gå ner så långt i tempo att det höll hela vägen. Eller så sprang jag onödigt långsamt fram till vaderna tog slut, och förlängde på så sätt pinan. Det enklaste är naturligtvis att se till att träna ordentligt, men ibland går det inte som man vill. Så, det är bara att gå på igen. Det blir fler starter. Tolv maror är väl ingenting!

Vi ger oss inte

måndag 27 maj 2019

Inför Stockholm marathon 2019


Det kommer att bli ett tufft maraton att springa i år. Förmodligen det jobbigaste hittills. Det är inte ens säkert att det kommer att bli målgång. Jag har haft den sämsta uppbyggnaden sen jag började springa maraton för snart sju år sedan, faktum är att jag ligger nästan 40mil efter min hittills lägsta halvårsnotering från 2013, den första säsongen. 2014 när jag var i mitt livs form, hade jag 170mil bakom mig mellan december och maj, i år 75. Min bekväma distanshastighet ligger mellan 5:20-5:30, vilket betyder målgång på ca 3timmar och 50 minuter. När jag sprang i Charlotte och var i usel form, kunde jag följa den planen. Nu är frågan om vaderna kommer att orka det hela vägen. När jag kraschade i värmen ifjol tyckte jag att jag höll igen, men snittet till halvmaran låg på 5:19, alldeles för snabbt. Sen kom fem kilometer när jag fortfarande sprang, saktare och saktare till ett snitt av 5:46, men det var för sent, och bara att gå. Det var ju ingen vägg i betydelsen slut på energi, bara vaderna som tröttnat och ville börja krampa. Jag hade ingen lust att springa med de förutsättningarna när tiden ändå inte betydde något.
I vilket fall så har jag ingen lust att traggla runt i fem timmar, så målet är ändå att springa så jag kan klara 4timmar. Det betyder att jag ska snitta 5:41. Nå. Jag vet att om jag inte tränat långpass, och framför allt inte långpass i närheten av måltempot så blir det inget med det. De två pass jag hunnit med över 20k (25 och 22,5) har jag snittat runt 5:50. Därför tänker jag försöka att springa riktigt långsamt från start, och hoppas att det håller längre än sist.
Risken finns ju att man dras med, särskilt i början, då benen känns fräscha och energiläget är på topp. Vanan av att gå ut i ett högre tempo, muskelminnet kopplat till situationen, stämningen och den evige optimistens tro att det kanske löser sig ändå. Fast jag vill vara realistisk. Och jag vill ha en målgång till. Jag vill hålla sviten vid liv. Det här ska ju bli sjunde raka. Frågan är om jag ens med de bästa intentioner kan klara att matcha fjolårets debacle. Vad som talar för är dels självinsikten, dels ser vädret bättre ut, och sist men inte minst har jag fått till hela fem veckors löpning med snitt 55km. Vad som talar emot är att jag inte har några långpass över 25km, hur jag än vrider på det, jag har alldeles för få kilometer i kroppen det sista halvåret, och det kan ju börja regna och bli kallt.
Jag funderar korta illvilliga stunder på när det är okej att bryta, men stänger ute de tankarna. Det är bara så att enda anledningen till det är att det av någon anledning faktiskt inte går att röra mig framåt. Det finns ingen annan anledning. Den stunden den sorgen.
Igår sprang jag ett halvdant uppladdningspass. Jag brukar köra 10xkort backe och 2x1,5k i halvmaratempo helgen innan maran. Själva backdelen gick bra igår, och jag fick ett hyfsat flyt i löpningen. När den delen var över joggade jag uppför backen en elfte gång för att köra halvmara delen. Då tog klockbatteriet slut och eftersom jag skulle springa en annan väg än vanligt, tappade jag fokus. Dessutom regnade det ganska ihållande nu, och skorna började chippa en del. Tror att det blev kanske en litet snabbare kilometer, och resten i ganska såsig fart. Idag har jag rejält ont i höger hälsena, vilket plågat mig litet till och från under våren. Se där, ytterligare en sak som kan sinka färden.
Om jag nu lyckas ta maran som ett träningspass, kanske det kan bli den efterlängtade nystarten. Snackade på morgonen med en kollega som står över i år. Vi kom överens om att diskutera en halvmarastart till september. Allt för att minimera risken att det blir ett bakslag. Nä, hear hear, så här dåligt förberedd tänker jag inte vara nästa år. Då ska det gå att springa ordentligt igen.
Det skall bli kul på lördag i alla fall. Jag ser fram emot det med den obotlige optimistens ögon.
Vi ger oss inte.