lördag 26 november 2016

Äntligen förkyld!

Snacka om timing. Förra helgen var yngste sonen rejält hostig och febrig. Jag körde ett lugnt distanspass i måndags hemikring och sedan en kort historia på bandet i tisdags. Sen kände jag att det blev tjockt ihalsen och det satte sig på stämbanden. Undrade på torsdagen om det var Leonard Cohen dokumentären som smittat mig. 
Nå tre löpfria dagar passar bra just nu. En dryg vecka innan vårsäsongen drar igång. Bästa tillfället för en förkylning. 

Sen på't igen

Vi ger oss inte 

söndag 20 november 2016

Grus i dojan

Mina favoritskor för distanspass från milen till halvmaran är Brooks Pureflow. Jag köpte mitt första par, tvåorna, 2013 på rekommendation. Då, liksom nu körde jag långpass i Asics Nimbus, men tyckte de var litet klumpiga och tunga. Pureflowskorna är betydligt lättare, men fortfarande ganska klumpiga. De har ordentlig dämpning som passar mitt tunga steg - jag väger mellan 78-82kg beroende på säsong ;) - och ett lågt dropp som jag hoppades skulle hjälpa mig att få ett naturligt steg. Vad nu det är. 

De första generationerna var ganska fula. Litet som när man såg Renault Megane II eller varför inte Fiat multipla. I mitt första par satte jag direkt milrekord. De höll bra dämpning i ungefär 80mil, sen verkade de tröttna, vilket gjorde att jag använde dem mer sällan men jag luftar de fortfarande ibland och de har runt 130mil nu. Då skaffade jag ett par treor och var så pass nöjd att jag sprang Stockholm marathon 2014 i dem. 

Sen hällde jag en spann målarfärg över dem och de blev sig aldrig lika. Utseende mässigt, och jag var inte mer sugen på att ta på dem. Dessförinnan använde jag dem ofta som "jeansskor" till vardags. De såg mycket mera diskreta ut än de orangea tvåorna. 

När jag julen 2014 ville ha ett par nya fick jag istället ett par Saucony Ride som är mina nu längst sprugna skor med bortåt 180mil. Trots detta var det något jag inte gillade med dem så i somras blev jag glad när jag i en butik i USA hittade Pureflow 5 i snygg diskret svart design. De satt dessutom bättre än treorna och kändes som hemma. 

Sen i somras springer jag nu mina lunchpass i dessa. De har dock en stor nackdel upptäckte jag i veckan: de plockar grus en masse. 
Ett kort lunchpass och fullt med sten under skorna. Klart irriterande när man hör det omisskänneliga knastret där det inte borde höras. 

För övrigt är det mellanläge just nu. Efter Vintermarathon vilade jag från konditionsträning fyra dagar. Sen kom snön och jag passade på att ta fram löparskidorna. Jag är ingen stor skidåkare men jag märkte direkt att det gick betydligt bättre dessa första turer än det gjort förr om åren. Det var så min löpning började, att jag ville kunna åka skidor bekvämt. Litet ont i ljumskarna på söndagen då det blev en lugn mil på smältande underlag. 

I måndags blev det fyra kilometer löpband och litet gym. I tisdags 3x5x40/20 på löpbandet. Växlade mellan 16 o 12km/h. Knappt sju kilometer. Sen två lunchmilpass kring jobbet i solsken. Varken fort eller långsamt. Bekvämt. 

Nu har jag litet förkylningskänning, medt retande hosta så jag har vilat fredag-lördag. Får se om det blir en sväng idag. Annars tar jag det som känns bra fram till 7:e december då jag börjar jobbet mot Stockholm marathon. Det blir femte starten och jag känner att jag nu vill komma tillbaka till 2014 års form och köra halvmaran under en och trettio innan juni. Det kommer att krävas jobb, och jag känner ett sug efter att äntligen få bitarna på plats. 

Vi ger oss inte!

söndag 6 november 2016

Vintermarathon 2016 racereport

Vintern gjorde sitt första intåg i veckan, men på lördagsmorgonen sken en mild sol över Stora skuggan. Det oväder som hotade höll sig på avstånd. En frisk bris var det enda som störde egentligen.

Den korta sammanfattningen:öppnade för hårt, drog på mig krampkänningar, och kämpade mig i mål. Tiden 3:48:31, i sammanhanget ointressant. Det tråkiga var att det inte var någon stenhård öppning. Brorsans knä höll fyra varv. Strax före trettio gav han upp.

På morgonen en vanlig tävlingsfrukost med gröt, rostat bröd och kaffe. Sen val av kläder. Beslöt mig för en tunn långärmad funktionströja, nya regnjackan mot blåst och tunt linne med nummerlapp utanpå. Tajts och långa strumpor, mössa, vantar och Saucony Kinvara 6. Valde bort Asics Nimbus som känns så tunga. Möjligtvis ett fel val att springa så långt, i dessa skor med lågt drop. Kanske var det orsaken till den tidiga krampen?

Tog tåget in och träffade brorsan, och en kollega och hennes pojkvän. Köade till majorna i en evighet innan vi drog av ytterplaggen och lämnade in väskan. Han klämma en stor banan på tåget och litet vatten.

Några korta ruscher innan vi placerade oss i startfållan och så gick starten. Öppnade ganska lugnt fram förbi första knixiga backen, och hade strax över nio minuter vid passering varvning ut på första långa varvet. Hörde ganska snart att jag låg kring nittionde plats. Jobbade på och höll ett skönt jämnt tempo runt 4:50. Kom ikapp några löpare som verkade hålla samma tempo, och snart var vi en fin grupp på fem-10 stycken som hjälptes åt i motvinden. Allt kändes perfekt. Tog en geldryck enligt plan efter tio kilometer och fick bra respons. Drack inte mycket vatten och sportdryck bara när det var tre kilometer kvar. Någon gång slets gruppen isär, men jag kämpade i kapp. Såg att brorsan låg några hundra meter bakom under de första varven. 

Sen, helt plötsligt, kände jag en darrning i vänstervaden. Ganska exakt vid 20km, när jag tog geldryck nummer två. Bestämde mig för att släppa på tempot men när jag gav mig ut på fjärde varvet så började det rycka ordentligt i vänstervaden och därefter blev det kamp. Jag tänkte att om jag tar det lugnt nu, så kan jag kanske öka på nästa varv, men då började även högervaden strula och sedan var det kört. Nu gällde det att bita ihop, och det var inget vackert löpsteg. Hade sett min "gamla" grupp försvinna iväg, men nu blev jag passerad av massor som jag passerat tidigare. Jag höll ändå negativa tankarna i schack. 

Strax efter varvning sista gången såg jag brorsan ombytt och skrek åt honom att hämta ut min väska. Jobbade och räknade för att se hur fort jag måste springa för att komma under 3:50. Såg möjligt ut så länge jag inte gick något. Vilket betydde att jag måste klara mig ifrån kramp. Vid passering sista vätskekontroll tog jag två muggar sportdryck, och gick några steg när jag drck ur dem. Sjuminuterstempo. Känn på den. Sista varvet måste jag klara på under 49minuter. Lätt som en plätt. Visst. Sure. Segt som attan, men ändå kontrollerat. Kämpade och tackade alla funktionärer längs vägen för deras insats under dagen. Vid fyrtio kilometer hade jag sjutton minuter till godo för tre och femtio. Vaderna skrek, men nu var det mycket nerför. Kunde inte riktigt njuta av det, men bet ihop och när jag passerade 35km skylten för sista gången och bara hade kurva och upplopp kvar, visste jag att det skulle gå vägen. Mötte brorsbarn och deras morfar och fick sällskap in mot mål, och kunde glädjas åt att det gick fyra minuter snabbare än för två år sedan. 

Ont i låren och rejält nedkyld kort efter målgång promenerade vi till bilen. Hem till ett varmt bad och sen Halloween fest på kvällen.

Inte mycket att tillägga. Hade värk i låret från start efter pingisbordsincidenten i torsdags, men tror inte det hämmade mycket. Det är frånvaron av kontinuerliga långpass och den relativt låga snittmängden som gav förväntat resultat. I och med att öppningen inte var särskilt hård, så tror jag inte att ens en sänkning till fem tempo hade hjälpt. Möjligtvis var skovalet fel, men idag känns det ganska bra, även om jag är trött (drack ett par glas vin och en öl, så inga excesser i firandet).

Åtta maror nu, och ännu inte den riktiga fullträffen. Vintermaran '13 och Stockholm '15 lyckades jag hålla fint och jämnt tempo i nivå med min kapacitet. Att höja ett snäpp kräver långpass och långpass i fart. Igår gick det ju bra att hålla jämnt 4:50 i halva loppet. 

Nu blir det vila och sedan nya tag i december mot maran 2017.

Vi ger oss inte!

fredag 4 november 2016

Uppladdning inför Vintermaran

Igår tog jag ledigt och spenderade dagen med barnen. Det slutade med att jag under uppvärmningen vid pingisbordet gick fram och satte låret i bordshörnet. Perfekt uppladdning inför lördagen. 

I onsdags lovade prognosen hällregn så jag gick och köpte regnjacka av fjolårsvinnaren Bergstedt. Hoppas jag slipper använda den i alla fall. Just nu ser det hoppfullt ut med plusgrader lätt vind och moln. 

Fyra korta pass inklusive 3x800m på krillan. Målet var 3:20, dvs 100 s per varv och jag låg väl strax under det och det kändes bra. 4:10 per kilometer är ungefär milfart idag men vaden kändes okej igen. 

Jag satsar offensivt mot en ordentlig putsning av pb:t men realistiskt sett finns det inget som talar för det. Framförallt för få långpass. Bortsett från vintermaran 2014 har alla mina öppningar varit inom fem minuter. Andra halvan har gått mellan fem och 10minuter långsammare (förutom 2014, 20min). Jag gissar att det kommer att bli ett nytt 2014 nu, men med en snabbare start, kanske 3:45? Målet är under 1:40 på första halvan vilket känns realistiskt. Möjlighet finns att tappa fem sex minuter på andra och ändå slå pb. 

Om nummerlappen är ett omen så är det ett gott dito. 190minuter är ett mål jag hoppades nå våren 2017, innan jag insåg vad som krävs. 

Brorsan har vilat sig i form efter knäproblem och väntar inget stort bara ett kul lopp. Det tror jag att det blir. 

Vi ger oss inte. 

söndag 30 oktober 2016

Nedtrappningsvecka

Den här veckan skulle jag ha trappat ner på träningen, men eftersom jag dragit på mig en vadskada har det blivit någonting mitt emellan. Tja. Litet löpning helt enkelt, något mer än förra veckan. Å andra sidan har hela perioden sen Stockholm marathon varit haltande träning. Jag har fått till mängder med pass, men mestadels korta eller långsamma. 

Ett långpass i bra fart och två i lägre varav ett var Lidingöloppet är inte vad som behövs när man vill persa på marathon. Halvåret innan Stockholm marathon snittade jag 62km per vecka, därefter 48. Nå väl. 

Vaden har långsamt blivit bättre och idag sprang jag 14kilometer som ligger någonstans i trakten av det jag skulle vilja hålla på lördag. Jag sprang på känn utan klocka och med okej puls. En bit ifrån tröskeln. Inga känningar i någon kroppsdel, bara litet i låren men inte något konstigt med tanke på kuperingen. 

På lördag förutspås nollgradigt eller kanske till och med minusgrader. Jag brukar gilla att springa i kyla, men har aldrig sprungit tävling så kallt. Det ska bli intressant. Förhoppningen om ett rejält pers lär stanna vid en förhoppning. Nu är frågan om jag ska springa defensivt eller chansa? Jag har ingen lust att springa på säkerhet. Satsar på 1:40 på halvan och sen får vi se var väggen kommer, där, eller senare. Kanske är det vaden eller krampen som kommer krypande?

Brorsan är inte heller i form. Han hade taskig uppladdning i våras och skippade Stockholm. Nu är det knät som spökar efter upptrappningen. 

Vi ger oss inte

onsdag 26 oktober 2016

In i dimman

Jag sprang en kortmorgonjogg från hotellet igår med Iphonelampan som hjälp. "Hjälp".

Dimman kom bildligt talat förra tisdagen. Efter söndagens lyckade långpass var jag taggad och anmälde mig till Vintermarathon. På tisdagslunchen stack jag ut med några kollegor för en lättare jogg på Karlberg. Jag tänkte att litet mjukt underlag säkert skulle vara bra. Eftersom kollegorna inte är så snabba var det ett bra sällskap. Dock gick det för lätt så de släppte efter hand. Efter bortåt 8km kände jag en allt starkare trötthet i högervaden, och därefter har den inte varit sig lik. Det är inte så tydligt smärta utan mera en trött muskel, den fick vila över torsdagen och sen på fredagen gav jag mig ut igen. Efter ett par kilometer höjde jag tempot för ett planerat progressivt pass. Efter fem bra kilometrar sa vaden ifrån. Efter åtta stannade jag och ringde efter hämtning. Sen blev det helvila hela helgen. 

I måndags kort löpbandsuppvärmning med ett styrkepass i gymmet. Kännas ingenting i vaden så jag tyckte att en morgonjogg skulle passa bra som start på en mötesdag. Tog det väldigt lugnt och det blev bara 5km i mörkret och dimman. Resten av dagen hade jag ont och vaden ömmade. Framåt kvällen och under flygresan hem släppte det dock. 
Idag känner jag fortfarande av det och har bestämt att vila idag. Just nu är detchans för en DNS och annars är risken för DNF överhängande. Jag tror att jag satsar fullt och så får vi se hur långt det håller. Ingen idé att tjafsa. Ska man bryta ska det vara efter en ordentlig insats. En dryg vecka återstår, sen blir det säsongsvila från löpningen med nystart mot Stockholm i december. 

Vi ger oss inte

måndag 17 oktober 2016

Mot Vintermarathon

Träningen fortsätter. Jag ligger bra till nu, men mitt vanliga problem är att jag ligger bra till för en halvmara. Jag får inte till träningen så att den funkar för en mara, men jag har bestämt mig för vintermarathon ändå. Fördelen med att ha ett så pass mediokert pb på maran är att det känns alltid möjligt att slå det. 

Mediokert är inte en jämförelse med andra utan vad jag "borde" klara av. Fast det beror naturligtvis på vad man menar. Säg halvmarax2 plus tio minuter, där är min förväntan. Det skulle betyda mellan 3:12 och 3:16. Mitt pb är 3:27.

För två veckor sedan körde jag höstens första träningslångpass. Det var en vecka efter Lidingöloppet och jag sprang 28km långsammare än någonsin. På den banan. 

Förra veckan blev usel ur träningssynpunkt. Jag sprang kort och fort, och misslyckades totalt med ett 4x1000m pass. Bröt ihop och vilade helgen utan långpass. 

I veckan som precis gått har jag i alla fall fått ihop 75km, och flera bra pass. Inga långa distanser men två dagar med kombon morgonjogg och fart. 

Idag planerade jag att få till ett medellångt pass, drygt 2timmar, men med bättre fart än sist. Det blev tidig söndagsmorgon med rejäl frukost med tanke på att kunna springa två timmar utan dryck eller energipåfyllning. Strax efter åtta snörde jag på mig mina kinvaraskor och trampade iväg. 

Den första milen är rejält kuperad och därför tog jag det inledningsvis ganska lugnt. Det kändes att jag vilat två dygn sedan senaste löpturer så benen var i form. Efter 11-12 kilometrar bestämde jag att det var dags att öka tempot. Litet mera aktiv andning gjorde sitt till, men pulsen låg stabilt och höll sig runt 150 med ett snitt på 144. Ingen stor höjning under vägen. Kändes redan då en del i lårens framsida men det var väntat efter bergsbestigningarna. Det rullade på bra och låren återhämtade sig under hand. 

Större delen av den sista milen går lätt nerför vilket gav extra självförtroende. Hann aldrig bli uttråkad som för två veckor sedan. Kommer inte att springa den typen av långpass i det närmsta i alla fall. 

Slog av litet på takten sista kilometern för att jogga ner. Jag var trött men inte i närheten av känslan sist. Tror att det var LL som satt i då. 

Idag måndag är vaderna påtagligt trötta men inte stumma. Trots att jag inte fått till den optimala träningen så har jag hållit igång och därmed finns kontinuiteten. 

Tre veckor till vintermaran. I morse anmälde jag mig. Tänker köra på som förra veckan för att avsluta med en dryg halvmara på söndag.  Nästa vecka är det jobbresor och då blir det struligt men planerar att dra ner på mängden. Inte detaljplanerat sista delen utan kör litet på känn. 

Målsättning klar, under 3:27. Just nu känns det som ett högt mål men det vore kul med PB. 

Vi ger oss inte.