lördag 9 juni 2018

Österåkersmilen 2018

En vecka har gått sedan maran. Stelare dagarna efter än på många år. Detta trots relativt lugn insats. Valde att cykla i stället för promenad de första fyra dagarna. På torsdagen blev det ett kortare banpass med litet mera fart, men det var varmt och jag gav upp ambitionen om att springa en hel mil.

I fredags kändes det förvånande nog helt okej, och i morse likaså. Däremot var det ytterligare några grader varmare idag, ungefär som förra lördagen.

Åkte in på morgonen och hämtade nummerlapp i centrum, samt anmälde sonen till 2,5km tävlingen. Sen hem för tacolunch och preracevila.
Vid tvåsnåret rullade vi in och halvtre stack sonen iväg och kom i mål 11minuter senare på en tionde plats.

Sen väntan tre kvart i skuggan innan det blev dags att hoppa in i startfållan. Tog plats ungefär i mitten. Idag sprang jag i fastwitchen, men utan keps. Tror det var rätt val, trots solen. Planen var att ligga kring 4:20, men det gick inte. Tiderna hamnade mellan 4:19 och 4:27 på första varvet, för varvning på prick 22min. Hamnade bakom några små grupper av löpare som höll mitt tempo. Sakta jobbade jag mig förbi dem. Vid sista kanalpasseringen kändes det tungt och den tredje kilometern på banans varv är alltid tungt. Men det var lika tungt för mina medlöpare. Efter den tunga grusbacken strax före åtta kilometer passerade jag den sista i gruppen. Väl uppe på centralvägen kunde jag glida ifrån dem. Här någonstans lättade hållkänslan, och jag fick ett bättre flyt i löpningen. Sprang bort mot sista kilometerpasseringen och drömde om att öka in mot mål. Sista kilometern börjar med en lätt nedförslöpa. Jag hade ingen löpare inom rimligt räckhåll, så det var ensamlöpning som gällde.
Vid vägpassering norrgårdsvägen är det femhundra meter flack löpning kvar. Håll i. Sen kom en bil mitt i mötande så jag fick uppbåda kraft att vifta honom åt sidan. Adrenalinkicken var perfekt. Kunde hålla mannen bakom på avstånd ända in i mål. Ganska kul faktiskt. Hade hört många heja på honom. I mål insåg jag att det var sonens gympalärare!
Möttes av yngste sonen, och äldsta dottern. Ingen medalj. Bra initiativ. Har sex likadana sen tidigare.

I mål på 44:13. 32:a plats bland männen. Typ 36:a totalt. Ifjol 63:a på 44:17. Sämre startfält i år? Färre löpare? Varmare väder? Bara fem under fyrtio minuter. Segertid strax över trettiosju.

Som vanligt oklanderlig organisation. Tydliga banmarkeringar, några extra duschar, bra liv in mot mål. Perfekt väder för åskådare men ej löpare. Roligare än i fjol.

Nå, i stort nöjd med insatsen. Hade kanske kunnat kapa någon sekund ytterligare på åttonde kilometern, men knappast 13 totalt. Det är träning av fart och uthållighet. Och mängd. Och tävla mera.

Vi ger oss inte

söndag 3 juni 2018

Stockholm marathon 2018

Ligger på sängen och återhämtar mig med dagens tredje kopp kaffe. Slöläser bloggar och kommentarer på jogg kring gårdagens lopp. För egen del gick det mer eller mindre som förväntat, även om jag fick gräva djupare än tidigare. I mål efter drygt fyra timmar och sexton minuter. 36min långsammare än mitt tidigare långsammaste i Stockholm. Fast det var varken värme, trängsel eller ny bana som var orsaken, bara bristen på långpass. Sisådär 27% mindre löpmängd än 2015, och 24% mer tid.

Ingen idé att öda ord på detta.

Försökte ta det lugnt och fick onekligen hjälp första tio kilometrarna. Tvärstopp ut på Valhallavägen. Ingen dricka före Norrmälarstrand, men jag var vältankad. Dock gick det så lätt att glida med 3:45 flaggan. Men ute på Djurgården förstod jag att det skulle gå illa. Sänkte farten mellan halvan och första svängen på söder, men ner under slussen var mina vader helt slut. Började promenera och räknade ut att om jag gick resten i 5k/h så blir det en tid kring 5:30 i mål. Då var det ytterst nära att jag gick ner i tunnelbanan och åkte hem.
Som grädde på moset kom brorsan och joggade förbi. Han fick äntligen njuta av att ha slagit sin storebror. Drygt tio minuter före i mål var han. Fanns inte en chans att jag klarat honom igår.

Efter Finlandsterminalen kunde jag jogga litet försiktigt. Sen gick jag upp till vätska på Folkungagatan och nu kom den där sköna känslan som säger att nu vet du att du kommer att ta dig i mål.

Småjoggade över söder och en bit uppför västerbron. Gick i sista branten, och joggade nerför. Där låg till vänster en stackare som svimmat. Litet otäckt att se, men han verkade väl omhändertagen. Sen blev det blandad jogg och gång genom city.

Uppför Narvavägen gick jag litet och där låg nästa stupade hjälte. Kunde sen jogga på i ganska normal fart och inne på stadion bestämde jag mig för att kuta på utan att förta mig. Passerade för ovanlighetens skull ett hundratal löpare den sista kilometern.

I mål trött och öm i vaderna, men inte värre än att jag kunde studsgå nerför trapporna på ÖIP. Ganska nöjd att jag bet ihop på söder, hoppades jag att det myckna gåendet skulle betyda snabbare återhämtning och mindre ont dagen efter.

Träffade brorsan, och vi hämtade våra saker och duschade innan det blev korv, bulle och ett par erdinger. Sen gick vi mot city, dvs han mot tuben och jag mot östra station där jag klämde en pucko och en halvliter ramlösa innan tåget hemåt.

Pizza och ett par ipa innan jag föll i sömn. Trött och nöjd.

Idag var jag både trött, stel och öm i kroppen. Särskilt höger vad och hälsena stramar "onödigt" mycket. Fick bli en liten cykeltur efter lunch för återhämtningens skull.

Några dagars löpvila nu, sen blir det påt igen.

Vi ger oss inte

fredag 1 juni 2018

2018 också…ett nytt mellan år, men dock en Stockholmsmara

Imorgon är det dags igen för Stockholm Marathon. Mitt sjätte raka SM. För första gången ställer jag mig på startlinjen med total säkerhet om att det inte blir något PB. Efter en vår kantad av långa jobbresor, och tidsbrist för att få in långpass, känns det nästan löjligt att tänka sig att det skall gå att springa en mara.
Nå, nu är jag en gång för alla anmäld, och jag ser fram emot att ge mig ut i det vackra, och förmodligen varma vädret. Formen är, efter omständigheterna okej. Det enda som inte finns är uthålligheten – vilket ju inte är så litet – men jag har testat mig fram och tror att det skall gå att ta sig fram i lätt jogging tempo, och sen siktar jag på att matcha tiden från Charlotte i höstas. Dock vet jag av erfarenhet att det är svårt att springa långsamt när folk i kring rusar iväg. I Charlotte la jag mig bredvid 4:15 flaggan, vilket inte var målet, efter en stund kunde jag lätt glida ifrån den och passerade snart även 4timmarsflaggan (målet). Det var ett ganska skönt lopp på det sättet (åtminstone i minnet). Jag kommer ihåg att jag kunde öka vid några sena tillfällen i loppet, även om jag i sista långa backen tog slut. Fast då hade jag redan säkrat den hittills långsammaste tiden…
Värmen är svår att säga om den kommer att göra mycket till eller från i min nuvarande kondition. 2015 sprang jag Viby marathon, i mycket bra form, och i 29gradig hetta (säkert var det ännu värre på de delar som badade i solsken). Där startar banan med en skön två kilometers utförslöpa, innan man springer en böljande bana tre varv. Det är egentligen inga backar att tala om förrän man skall uppför startsträckan, som blir också målsträcka, då förstås 2 kilometer uppför. Då spelade värmen en stor roll, och jag kände efter första femton att jag mattades, och fick slå av på takten. Sen fick jag börja gå på tredje varvet, men en månad tidigare satt mitt gällande PB, så trots detta kom jag i mål på för mig ”normala” 3:40.
3:40, 3:28, 3:32, 3:48, 3:27, 3:40, 3:37, 3:52, 3:39, 3:53 är min hyfsat jämna resultatlista på tio lopp över fem år, med de udda resultaten från SM. I år tänkte jag lägga mig kring 55minuter på milen, och sedan får vi se om det håller. Då bör jag landa på ungefär samma tid som i höstas, då formen var liknande. I Charlotte fick jag göra ett längre toabesök, om jag klarar mig undan det så kan det gå fortare.
Ny bana är det, så då spelar ju inte tiden så stor roll. Dessutom ny åldersklass, även om födelsedagen ligger några månader fram i tiden. Får jag lust och möjlighet att träna kontinuerligt framöver, så kan det bli bättre nästa år. Lusten att springa finns fortfarande, och jag har egentligen inga problem med motivationen att hålla igång. Däremot har jag inte varit sugen som vanligt på att få till ett ordentligt träningsprogram. Till nästa år vore det kul att satsa igen, och försöka få till ett PB. Trots att det då gått fyra år sedan sist, så tycker jag att mitt PB är alldeles för svagt för vad jag borde vara (varit) kapabel till. Jag kan ju fortfarande springa kortare sträckor i mer eller mindre samma tempo som för några år sedan. Det gäller bara att få till långpasskontinuiteten. Mitt halvmara PB som också har några år på nacken, visar ju på att det är uthålligheten jag inte fått till. Om man springer en halvmara på 1:31, borde man kunna komma under 3:20 tycker jag.
Ja, ja. Det blir vad det blir. 2018 blir helt enkelt ytterligare ett mellanår. Och just därför känns det svårt att tro att det skall bli en mara till hösten också. Eller också blir det som 2013 när jag började. Då dog jag med några kilometer kvar, men sugen på revansch kunde jag springa vintermaran 12minuter snabbare.


Så trött som på upploppet 2013 har jag inte varit någon gång senare. Det skall jag definitivt inte vara på lördag. Brasklapp för värmen dock. Just nu är det hugget som stucket. Varannan dag är det svalare temperaturer (runt 20grader) och varannan dag varmare, runt 28.  Jag sticker ut hakan och säger att det vore kul med hetta, och mycket folk i omlopp!

Det har som sagt varit en del resande under året. Jag gillar funktionen ”träningskartan” på jogg.se.


I princip har jag lyckats pricka in samtliga världsdelar under året som gått. Alltid något! Fick ett fantastiskt skönt långpass i Auckland i mars. Veckan innan höll jag på att bli hundbiten i Thailand, och härom veckan sprang jag några varv på hotelltaket i Curitiba, Brasilien. Mycket löpband och korta intensiva pass har det blivit.

Dressen för morgondagen är sedan länge vald. Nr-lapp hämtad, gel köpta och klockan laddad. Nu återstår spaghetti och tomatsås (lika mycket kolhydratladdning som att jag saknade fantasi och ork att fixa något annat), och ett glas rött. Sen blir det roslagsbana i morgon och möte och laddning på ÖIP med brorsan, och sen får vi se hur det går. Kul blir det i alla händelser. I alla fall efteråt.

Vi ger oss inte. 

tisdag 9 januari 2018

2017 ett mellanår

En kort resumé av året som gick ser ut som följer.
Året startade bra med god löpmängd och fin intensitet under januari och februari. Jag sprang min snabbaste träningsmil någonsin i januari, på strax över 43minuter (jag brukar aldrig pressa mig så långt, och det gjorde jag ”inte” nu heller, utan det var ett tröskel pass 4x2500m som med jogg vila blev så snabbt). Jag hade flera pass över 25km och var på god väg mot en riktigt bra säsong. Känslan var på topp efter att ha kunnat springa skadefritt under hela 2016, och målsättningen var att i år skulle jag äntligen få utdelning för mitt långsiktiga jobb.
Men på sportlovet kom första bakslaget, en förkylning som däckade mig de sista skiddagarna. Väl hemma från fjällen, satte jag mig på flyget till Italien för en jobbresa. Morgonen därpå vaknade jag med hög feber, och rosslig hals. Första influensan på 20år var ett faktum. 
Sen tyckte jag att jag var okej efter en vecka på hotell så då flög jag på konferens i USA, och därefter ytterligare en veckas jobb. Då kunde jag ta de första löpstegen på tre veckor. Formen sjönk tillbaka till någonstans 2012, och det var bara att börja om.
Joggade mig igenom citytunneln med mina döttrar, inte lika kul som norra länken, men trevligt ändå. Försökte dra igång litet fart träning i april, och fixa några långpass. I maj blev det sämsta Kungsholmen Runt sedan första för fyra år sedan. Strax under 1:34 var väl godkänt med tanke på omständigheterna.
Stockholm marathon närmade sig, och jag visste att det inte skulle hålla som början på året lovade. Jag öppnade litet optimistiskt, men efter halv loppet kände jag att det inte var min dag, så jag slog av på takten. Trött i vaderna orkade jag inte chansa, och ville slippa kramp. Joggade fram till Torsgatan, där en kollegas klapp på axeln fick mig att inse att jag hade återhämtat mig, och kunde sedan springa några litet snabbare kilometrar för att ta mig in under 3:40, i den näst långsammaste av mina fem Stockholms maror. Veckan efter blev det sjätte raka Österåkersmilen, men jag startade i för högt tempo, fick håll, och kom i mål på strax över 44minuter.
Sen körde jag ett ganska fokuserat schema under sommaren, för att få litet fart i benen. Det räckte till en okej 20:15 på Bellman-femman, en halv minut bättre än 2016. Alltid något. Sen var planen att fortsätta träna på mot Lidingöloppet. Fast jag fegade ur och sprang som vanligt lugnt första 20, för att öka litet sista milen. Lyckades slå 2016 års tid med en handfull sekunder.
Hoppades sedan hitta en bra mara i november att satsa mot, men efter att ha kört en hård vecka i oktober med nytt veckodistanspers 105km tappade jag sugen. Trots allt anmälde jag mig för att springa min första utlandsmara. Hade en jobbvecka i North Carolina, som kulminerade med Novant Health Charlotte Marathon. En iskall vind drog in, och vid starten var det minusgrader (söndagen innan var det +25). Soligt väder, men inte alls min dag. Ont i magen gjorde att jag efter 13-14km fick gå in och sätta mig i en maja. Kom i mål på 3:53, utan att vara svettig. Hade knappt behövt dricka längs vägen. Tristast var den branta två kilometerslöpan in mot målrakan. Men fet medalj fick man. Och nu har jag gjort 10 maror, vilket inte är så illa. Önskar att jag hade kunnat fira det bättre än med en långdistansflygning.
Därefter vilade jag litet och körde igång försiktigt innan december kom. Bra start med okej mängd och tre långpass, men sen tog det stopp. Jullovet blev det inte många kilometer på, och det dröjde till efter nyår innan jag kom igång igen.
I år är målet som vanligt att vara på topp i början av juni, och den nya Stockholm marathon banan. Verkar inte som att den är särskilt mycket snabbare än tidigare, men den ser dock litet roligare ut än den gamla. Någon målsättning har jag inte just nu, annat än att få tillbaka träningsviljan som jag hade ifjol. Det blir dock inget Kungsholmen Runt i år, eftersom det krockar med andra planer. 
Träningsmässigt blir det just nu mest bara lugna 7-10km rundor i makligt tempo. Jag saknar ett konkret träningsschema, vilket jag haft tidigare år. Men ett mål finns dock – att slå brorsan på Stockholms maran!
Vi ger oss inte.

tisdag 21 november 2017

Novant Health Charlotte Marathon Race report

Efter en ganska hattig oktobermånad träningsmässigt, så var jag långt ifrån den form som behövs för att springa en mara. Trots det så hade jag anmält mig, för att dels få en internationell upplevelse, och dels avslutning på säsongen.
Ju närmare loppdagen kom, desto klarare blev det att det skulle bli ganska svalt. Jag landade på söndagen, och då var det en bit över tjugo grader. På måndagen gav jag mig ut på en runda som jag brukar ta när jag är på besök. Det var varmt och hög luftfuktighet. Fick ingen bra respons, utan konstaterade att det får bli ett lugnt race på lördag. Bestämde mig att bara komma i mål fick vara nog.
Resten av veckan sjönk temperaturen sakta, och på fredagen var den ner runt 10grader. Jag besökte mässan, som var minimal, och jag stannade bara helt kort för att se om det fanns några billiga skor. Hittade inga och stack till kontoret. Tidigare i veckan hade jag hittat ett par Saucony Ride 9 till bra pris. Betydligt bekvämare än mina sjuor, som trots allt är mina mest använda skor, men inte lika sköna som kinvaraskorna. Nåväl. Jag sprang ett par rundor i dessa under veckan och konstaterade att de skulle bli valet på lördagen.
På fredagseftermiddagen jagade jag runt för att hitta en skön långärmad t-shirt att springa i. Om man skall springa i långpassfart vill man gärna ha något värmande på sig. Hittade en ganska okej tröja som jag valde och tog en t-shirt med svenskaflaggan på utanpå.
På lördagsmorgonen var jag i valet och kvalet om hur jag skulle ta mig milen från hotellet till starten. Till slut chansade jag och tog bilen. Det visade sig var rätt val. Parkeringshuset låg bara 100m från starten. Det är ju USA. Satt länge kvar och drack i bilen. Helt i onödan skulle det visa sig. Gick sedan upp mot starten och ställde mig i kö till en av majorna. Det blåste en isande kall vind och jag stod och skallrade tänder och försökte prata litet med de andra i kön.
Till slut efter uträttade behov gick jag in i startfållan. Ställde mig ganska långt bak, bredvid pacers för 4:15. Var riktigt stel och hade ont i magen. När starten gick var jag totalt osugen på att springa. Joggade med pacers en kort stund innan benen började röra sig ordentligt. Men hade fortfarande ont i magen. Sura uppstötningar och ingen bra känsla alls. Många onda tankar passerade genom huvudet. Runt milen kom det ett gäng som sprang med ett barn i rullstol. Det var för övrigt mycket välgörenhetsdoft på gatorna. Första biten var ganska trist, men efter hand kom vi ut i villakvarter med enstaka påhejjare med egna plakat. Nästan framme. Inte. Efter en mil eller så var det någon som började prata om gårdagskvällens sensation där fotbollslandslaget slagit Italien med 1-0. Glada tillrop och hopp om lycka också på måndagen. Jag svarade korthugget, då magen kärvade. Efter 13-14 kilometer tog jag beslutet att gå in i ett bås och se om det blev bättre. Stannade säkert i två minuter. Någon ropade att du i mitten skynda på!
Nå. Det hjälpte. Där släppte smärtorna, och även om jag inte ökade tempot så kunde jag nu ta det med behag i stället för att kämpa.
Under första varvet var det ganska gott om folk. Starten var nämligen gemensam för halv och helmaralöpare. Efter varvning, då man gick ut på den andra halvmara loopen (det var två olika varv, ett i öst-västlig riktning och ett i nord-sydlig), var det helt solo. Hade dock folk i sikte, och i och med att jag höll 5:30 tempo, så kunde jag öka och komma ikapp andra löpare och få litet sällskap (och vindskydd!).
Andra varvet var undgefär som det första vad gäller publiknärvaro. Delar som gick längs tråkiga trafikerade gator, och delar längs villa kvarter. Vid ungefär 25km kände jag att jag hade besegrat alla demonerna, och att det skulle bli målgång. På historiens långsammaste tid. Höll mig mestadels mellan 5:20 och 5:30. Iddes inte öka, av rädsla för att flygresan hem på kvällen skulle bli en katastrof.
Det var för övrigt en rejält kuperad bana. I mål noterade jag drygt 1600höjdmeter, mer eller mindre i paritet med Lidingöloppet. Långa sega motlut, och nerförsbackar. Det gick säkert att springa på om man velat, men jag hade inte tillräckligt med långpass för att våga sträcka ut.
Följde länge en tjej som jag tyckte sprang på bra, men så kom jag på att det trots allt var ganska modest tempo. I en längre nedförslöpa släppte hon i alla fall.
Det var soligt och vackert väder, men som sagt en isande vind som pinade. Det betydde att man varken blev särskilt svettig eller törstig. Jag drack tre halvfulla muggar vatten längs vägen. Ingen sportdryck eller annat. Jag tog mina två geler vid 15 respektive 25 och sen geldrycken (den lättflytande gelen) vid 35. Det var mest för att få litet extra energi när man var ute så länge.
Krafterna höll hela vägen, och det var först med någon kilometer kvar som jag kände att det blev litet tungt. De sista två kilometrarna innan upploppet var det uppför. Som att springa uppför tre fyra Västerbroar i följd. De hade man gärna sprungit nerför istället. Där tappade jag litet fokus och var nära att börja gå. Men tillslut nådde man toppen och det bar lätt utför de sista 100metrarna. Inte mycket, men det var i alla fall utför. Såg målklockan passera 3:55 precis innan jag gick i mål. Tiden justerades officiellt till 3:53:19 (inklusive mitt pitstopp på två minuter, så runt 3:51 effektiv tid).

Kände mig trött vid målgång, men inte slut. Fick en rejäl medalj och sedan en aluminimumfolie att vira runt kroppen. Tog en banan och en gatorade apelsin. Hittade också en flaska chokladmjölk. Drack en mun av gatoraden och konstaterade att det inte var min grej. Drack en knapp liter chokladmjölk och bytte erfarenheter med en kille från Indiana som inte var över sig nöjd med insatsen.
Sen gick jag till bilen, och såg 4:15 pacern komma i mål samtidigt som jag körde mot hotellet.
Slutresultat plats 233 av 850 fullföljande. Segern på 2:26. Kände efteråt att jag var ganska nöjd med mitt lopp, och att det inte var en dag att springa fort. Däremot en viss allmän besvikelse över att jag inte orkade fullfölja planen och få till de långpass som behövdes. Nu är det med vintermarathon 2014 och 2016, tredje gången jag springer en mara dåligt förberedd i november. Frågan är om det är värt att satsa på två maror per år, eller om jag skall satsa på en, och låta höstmaran bli en upplevelse. Det är ganska tungt att träna hårt året igenom. Hårt i betydelsen att springa långpass varje vecka.
Loppet som sådant var helt okej, även om det var många höjdmeter som skulle avverkas. Tror inte att jag gör om det igen, utan kommer nog att leta upp ett annat lopp i stället.
Efter hemkomsten drog jag på mig en förkylning, vilket var helt perfekt. Då blev det en naturlig vilovecka. Nu känner jag mig sugen på att  ge mig ut igen, och ta litet fri löpning under ett par veckor, innan jag börjar försäsongsträningen i december. Tror att grunden nu är bra för en ordentlig satsning till våren.

Vi ger oss inte.

fredag 3 november 2017

Marigt - inför en höstmara

Någonstans i mitten av oktober kändes allt perfekt. Jag skulle bara få till något enstaka långpass och sedan vara redo för mitt tionde maratonlopp. Så fick jag hybris och bestämde mig för att testa att köra en hård mängdvecka. Ja, målet var att få ihop 15km om dagen, minst. Jag delade upp det de flesta dagarna på två pass, runt 7-8km, men det blev ett par litet längre också, så pass att jag nöjde mig med 10 på söndagen och kunde ändå nöjt konstatera nytt veckorekord om 105km.
Sen en vilodag och ett bra pass på IP. Men sen rasade allt ihop. Ja, eller, hur man nu skall uttrycka det. Suget fanns plötsligt inte där längre. En lång säsong efter avbrottet med influensan i våras började ta ut sin rätt. Två mediokra veckor om totalt 6,5mil följde. Inga långpass. Tittade på min plan som jag ambitiöst lagt fram, och som inte såg särskilt farlig ut, och blev dyster. Inte ens detta kunde jag klara att följa. Visserligen var jag på resa, till Milano, där jag hittade en perfekt plats att springa på – en park som verkade vara tillhåll för samtliga löpare i Milanos centrum – men det blev bara skön lätt distans.
Till sist bestämde jag mig ändå. Det blir en mara till i höst. Det blir min första på utländsk mark. Om en vecka. Jag lutar åt att ta det lugnt och köra LL-stuket. Försöka hålla igen första halvan, för att om kroppen tillåter, ta i litet på andra halvan, och se det som starten på nästa säsong. Fast jag har i och för sig lovat mig själv att jag skall ta en veckas vila efteråt. Sen lätt löpning under december innan det blir nystart i december mot den nya Stockholm marathonbanan. Om jag klarar mig undan influensor borde det kunna gå betydligt bättre till våren, och om jag får tillbaka suget, och fixar litet flera långpass så skall det äntligen bli ett nytt pers på distansen. Det nuvarande är ju snart 3år.
Nu skall jag i alla fall ge mig ut på en tur i det vackra höstvädret, bara isen smält undan på gatorna så man inte drar på sig en onödig skada. Kanske ska man springa varv på IP istället och vara säker på att det inte sker något dumt.

Vi ger oss inte

måndag 16 oktober 2017

200 mil och 105kilometer den långsamma uppbyggnaden

Det har varit ett ganska jobbigt träningsår. Jag inledde med den starkaste försäsongsträningen sen jag började springa marathon. Mitt uppe i allt åkte jag på säsongsinfluensan, och allt rasade ihop. I normala fall brukar jag under våren pendla mellan 6 och 8 mil i veckan, men i mars fick jag ihop knappt 6mil. Sen började jag sakta tuffa igång, och fick till en halvdan halvmara på Kungsholmen, och en halvbra mara. Näst långsammast visserligen, men bra känsla fram till halvvägs då fotlederna inte orkade hålla upp tempot längre. Jag kom in på en tid i mitt normala intervall (3:30-3:40) så jag får vara nöjd med det.
Sen sprang jag min näst sämsta Österåkersmil – här visade det sig att min återhämtning ännu inte är tillbaka där den var innan influensan. Jag öppnade för hårt och fick betala för det genom håll efter två kilometer. Fast roligare att spänna bågen, än inte. Höll grannen bakom mig, så tur att han inte var i storform.
Sen körde jag ganska bra under sommaren, och lyckades bättre på Bellman, än ifjol, vilket var ett steg framåt. Fick ett bra genrep inför Lidingöloppet veckan innan, så jag visste vad jag borde klara, och fullföljde den planen nästintill perfekt. Litet slarv med klockan, gjorde att jag inte slog brorsans gamla rekord, men nästa år skall det bli av.
Kombinationen av flera veckors uppehåll i mars, och fokus på kortare distanser under sommaren gjorde att det tog ända in i oktober innan jag nådde milstolpen 200mil. De senaste åren har jag sprungit mellan 260 och 280mil per år, och nu pekade det mot 250 eller mindre i år. Därför la jag in en tuff vecka, där målet var att springa 15km om dagen. Inte nödvändigtvis i ett sträck, men uppdelat på två. Det höll till lördagen, då jag låg på 5km plus. När söndagen kom var jag ganska mör, och beslöt att det fick räcka med en mil. Så veckan summerade 10,5mil, vilket är det mesta jag fått ihop på 7dagar i sträck. Gamla rekordet, från nyåret 2013-14 löd på 10,0mil. Nu kommer ju genast frågan om jag gjort något dumt. Det brukar ju inte vara att rekommendera att gå från 3mil till 5mill till 10mil i upptrappning, så hellre än att riskera något, kommer jag nu att gå ner till mer normal träning den här veckan. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte haft känningar i veckan, men i och med att jag tagit det lugnt på majoriteten av pass, har jag inte haft några bestående men. Ena dagen kunde det kännas som en brännande känsla under höger häl. Jag är litet svagare på min högra sida pga en gammal (20år, innan löpningen) stressfraktur. Det har kommit vanligtvis under den första halvkilometern, men försvunnit när jag slappnat av litet grann i löpningen. Sen har det kommit stick i insidan av båda knäna vid enstaka tillfällen, men det brukar komma någon gång ibland. Inget som liknar varken intensitet eller varaktighet som det jag kände för fem sex år sedan då jag hade en mildare variant av hopparknä. Mest besvär har kommit från ömmande benhinnor. Men det är mellan löpningarna som det känns, och inte vid rörelse utan bara att de är litet lättretade när man går emot någon kant eller så. Lägger in en del stretch och allmän rörlighet de närmaste veckorna för att hålla ihop. Om jag håller de närmaste två veckorna, planerar jag att ge mig på ett maratonlopp. Jag har hittat en möjlig kandidat, som verkar intressant. Annars blir det säsongsvila i november, för att sätta igång vårträningen mot Stockholm marathon i december.
Stockholm marathon banan 2018 blev litet av en gäspning. Skönt att slippa springa uppför Torsgatan och Odengatan två gånger, men vet inte om Narvavägen och höjderna på söder lockar mera. Jag tycker det är synd att det ändå blev en två varvs bana och att de inte kunde få in södra stranden av söder. Fast i och med nya dragningen är det mera löpning längs vattnet och de jobbiga stigningarna kommer först efter 30km.  Försiktigt positiv till att det är en bättre dragning än den gamla, men litet missnöjd med att det inte blev så bra som man kunde hoppas. Fortfarande för många kilometer ute i Djurgårdsperiferin. Trots allt är jag sugen på att fortsätta sviten av maror genom stan. Jag hoppas få med brorsan på tåget igen. Han har inte skött löpningen ordentligt i år, glömt det där med kontinuiteten, så då gick det åt skogen, och nu rehabbar han. Vi räknar med att han skall vara i farten igen till december, så att vi kan hetsa varandra litet under våren.
Än är det långt till dess. Än skall det tränas och eventuellt tävlas en gång till innan försäsongsträningen kommer igång. Än finns det tid att fundera över vilka lopp det skall bli till våren; Kungsholmen Runt eller kanske ett första Göteborgsvarv? Premiärmil eller annat uppstartslopp?


Vi ger oss inte