måndag 25 september 2017

Lidingloppet 2017

Ja det var Lidingöloppet. Fjärde raka med fjärde pb:t. Det gick inte riktigt så fort som planen, under 2:35, men det var det absolut bäst genomförda loppet, där jag kände mig stark hela vägen. Kanske litet svag finish, hade krafter kvar i mål, men den viktigaste biten var att jag aldrig behövde kriga. 2:36:41 är i alla fall ett steg i rätt riktning. Efter förra helgens genrep så är jag nöjd. Nu vet jag vilken träning som behövs, och nästa år skall jag om jag får vara frisk göra en ordentlig satsning. 

Det höll på att få åt pipan redan innan start dock. Efter en lugn morgon hemma, med frukost och påklädning promenerade jag ner till busshållplatsen. Ersättningsbussen var något försenad, så det kändes så där. Men den kom, och jag klev på och skulle just sätta mig då chauffören rivstartade och jag halkade och landade med vänstra skinkan rakt på säkerhetsbältesfästet. Kändes som en rejäl smäll, och den intensiva smärtan satt sedan i ända fram till start. Ett fint rektangulärt blåmärke syntes sedan på kvällen. Det hindrade dock inte i löpningen, även om det var litet stramt under promenaden till Koltorp.

Alla byten och bussturen ut till Lidingövallen gick utan problem, och sen var det inga köer för att hämta ut nummerlapp. Brorsan hade smsat dagen innan att det skulle bli DNS pga gubbvaden. Trist. Nu satt jag i det molniga fuktiga vädret och åt min smörgås och banan och drack litet kaffe innan jag gick upp mot starten. Han med att köa till majjorna så att det blev litet stressigt att lämna in överdraget, men tillslut var jag i fållan fem minuter innan grindstängning. Träffade en kollega som jag sprang över mållinjen med i fjol och vi önskade varandra lycka till.

Har nog aldrig känt mig så lugn inför start. Jag visste exakt vad kroppen orkade, och efter förra veckans prov hade jag en plan. Springa på i skönt tempo fram till 12km, sen ta det lugnt i Bosöbackarna för att öka efter Grönsta.

Starten gick, och jag tyckte det gick litet bättre i år än förr om åren. Trångt, visst, men ingen stress. Jag visste att jag var skaplig stark och skulle kunna ta in eventuell förlorad tid efter hand. Det var ganska tungt att andas och jag var sjöblöt redan efter fem kilometer, utan att för den skull vara trött eller tagen. Pulsen höll sig lugn och stabil. Tog det försiktigt i de värsta stigningarna, och lät folk springa förbi bäst de ville.  Runt milen kom kollegan i kapp och sprang förbi, men jag lät henne löpa, hoppades att hon hade en bra dag.

Energiplanen såg ut som följer, en gel vid tio, en gel innan Grösnta, och en energigeldryck efter 25. Vatten på varannan station och sportdryck på varannan. En plan som höll och som var bra visade det sig. Jag led aldrig brist på energi. Men oj vad jag svettades. Speciellt första milen genom skogen var det som att kroppen var täckt av en våt film. Kunde vrida ur kepsen ett par gånger. När jag viftade med den framför kamerorna så stänkte det friskt.

Jag tyckte att Bosöbackarna gick bra i år, jag tog det försiktigt uppför, och lät gravitationen hjälpa till utför. Låg visst på plats 3400 vid passering 15km, men sedan började jag passera folk. Kom i mål på 2277:e plats, bäst hittills.

Vid Grönstabackens topp kunde jag börja sträcka ut. Inga krampkänningar i l vader eller lår. Bara löpglädje. Upp och ner mot Abborrbacken och det kom inga onda tankar om att sluta eller önska sig någon annanstans. Det enda smolket var att jag inte kollade så noga på klockan, så när jag nådde toppen på Abborrbacken skulle jag behöva snitta 4:30 för att klara målet på under 2:35. Det insåg jag inte, utan jag njöt av att passera så många och ta det i ett skönt tempo. Innan vändningen vid gärdet innan Karinsbacke fick jag syn på kollegan igen. Hon låg hundra meter framför, men jag knaprade stadigt in. Vi hade sagt att om det gick skulle vi passera över mållinjen tillsammans. Nu passerade jag henne i botten av backen, men hade så pass bra känsla att jag kutade ifrån henne med en halv minut de sista kilometrarna. Vet ju att trots att det är kort distans kvar, är det fortfarande inte helt slätt fram till mål. Bara att kämpa på. Spurtade på, utan att maxa helt. Insåg att jag skulle komma i mål på nytt pb, men att jag inte skulle klara någon speciell tid, så det fick vara nog med det. Kom i mål, och glömde stänga av klockan. Väntade in kollegan och gick sedan och drack någon liter vatten och cola. Fick ett par bullar och mådde litet illa. Sen var jag litet snurrig och det tog någon minut innan jag hittade riktning mot Överdragen. Tog påsen och stapplade iväg mot vallen.

Låååång väg att gå till ryggsäcken. Men sen en skön bastu följt av iskall dusch. Skulle träffa några vänner och få skjuts hem, men jag sa att det var bäst att stå på bussen hemåt. Det gick dessutom fortare då det var köer för bilarna.

Hemma fick jag en god kall öl, och kunde fokusera på att lag amiddag, men sen var jag helt färdig och fick tacka för mig vid halv tio. 

Igår hade jag ont i skinkan, och smärta i ena hälen, förutom den vanliga stelheten. Har nog aldrig känt mig så trött dagen efter ett lopp som igår. La mig tidigt, men sov inte särskilt bra.

Nu blir det fokus mot en eventuell mara senare i höst. Tror att det kan gå ganska bra om jag kan hålla i det här med 1) långpass och 2) tempoträning. Vi får se. Känner mig redo för att ta det steg som jag skulle gjort i år om jag inte drabbats av influensan.

Suget efter att träna för ett Lidingölopp finns där på riktigt nu. Min träningsplan har de senaste åren riktats mot Stockholmsmaran 2018, men sen har jag inget annat mål. Kanske skall jag göra ett rejält försök och bygga på resultaten från sommarens träning. Det vore en fin femtioårspresent, 2:30 på Lidingö…


Vi ger oss inte!

lördag 2 september 2017

Bellmanstafetten 2017

Bellmanstafetten 2017 Racereport
Höstens första lopp blev som vanligt Bellmanstafetten. Ett av årets roligaste lopp, där vi i år hade fantastisk tur med vädret. Strålande sol, och torra spår, fram till att vi satte oss i bilen för hemfärd, då regnet mötte oss.
I år har vi fått möblera om en del i laget. Förr har vi lyckats ställa upp med både två och tre lag, men i år blev det tyvärr bara ett. Dessutom har vi tappat två av våra bästa löpare – den ena lyckades dessutom pressa sig med två minuter i år, mot 18:30 – med sitt nya lag. Av oss som sprang ifjol var vi tre kvar. Jag öppnade och startade vanan trogen i ett litet för högt tempo. Låg en bit under åtta minuter efter 2 kilometer, men sen var det ju ändringar av bandragningen och kilometermarkeringarna stämde inte alls med klockans pipande. Tappade en del på tredje och försökte sedan jobba igång maskinen på fjärde för att kunna öka på sista. Den sista kilometern gick på insidan av amfiteatern, på gräset, och var inte alls särskilt bra att springa på. Nådde under tidtagningsbågen på 20:17, oklart med sträckan, men i alla fall drygt 20sekunder snabbare än i fjol. Sen fick jag hjärnsläpp och sprang mot fel markering, och det tog en oändlig tid (10sek?) innan jag rättade till det och hittade min kollega. Han gjorde en enormt stark sträcka och fick 20:35 på sin, vilket betyder att han säkert hade minst lika snabb tid som mig eller snabbare, till bågen. Det var 30s bättre än ifjol. Sen hade vi två oprövade kort, som visste att de skulle vara litet långsammare. Drygt 23 och runt 22,5 var dock bättre än väntat så inför sista sträckan låg vi bättre till än förväntatmed en halv minut. Dessvärre hade vår avslutare inte sin dag, så till slut landade vi strax över 1:51. Drygt 3minuter sämre än i fjol, och mer än åtta minuter bakom lagets bästa notering från 2014. Fast detta sagt, det var ett av de bästa åren, och vi hade riktigt roligt hela vägen. Alla utom avslutaren var dessutom riktigt nöjda med sina resultat.
Oavsett bansträckningen, så var jag glad att ha kunnat springa hela sträckan på mitt max, utan att få håll. Tiden till bågen var i vilket fall bättre än ifjol. Detta trots de tre stora grejerna – dålig placering i starten, tog hela gräsfältet innan jag kom loss och fick sträcka ut – trist att hamna i tredje startgrupp där man nådde svansen på framförvarande grupp efter 2kilometer och det blev en massa slalomåkning och en del tvärstopp och hopp i sidled – sist men inte minst den nya bansträckningen, speciellt slutet på insidan av gräsvallen. Fick inte känsla av att det var mer publiktryck där i år, dessvärre kändes det trångt och irriterande där. Visst, långsamma skall hålla höger, men vem bestämmer vad som är långsamt? Det finns ju för övervägande delen någon som är långsammare, så det är inte mycket att göra åt. Det enda är väl att be dem ändra tiden mellan startgrupperna, och låta banan gå på den något bredare grusvägen. Nå, det är kanske smärre plumpar i protokollet. I slutändan fanns det ju bevisligen folk som sprang snabbt ändå, och kanske hade jag fått håll om jag hållit det höga utgångstempot.
Just nu är jag uppe i sexmila veckor efter en ganska lyckad träningssommar. Jag har börjat känna mig äldre. Återhämtningen är inte lika god som bara för två år sedan. Jag börjar dock återkomma i den form jag hade när jag fick influensa i mars. Det är märkligt vad lång tid det tagit att återkomma i form. 
Jag la upp ett i mitt tycke ganska bra schema för de första två månaderna, men i och med Bellmanstafetten tar det slut. Det har handlat om tröskelträning, där jag gått från 2 till4km längd, och samtidigt höjt intensiteten. Sen har jag kört en del kortare intervaller, varannan kilometer snabbt och 70/20 till exempel. Jag hoppades kunna komma ner under 21 minuter på Bellmanfemman i torsdags. Min långsammaste hittills sen jag kom igång på riktigt är 20:43. Ja, den första tog 21:40, men då hade jag inte riktigt kommit igång. Tre gånger under 20 på de senaste fem åren. Det vore kul att komma dit, men det gjorde jag inte i år. Mitt problem har varit håll. Undrar när jag sist hade problem med håll så frekvent som i sommar. 
Det började med Österåkersmilen. Jag öppnade med första två på under 8minuter, och sedan tog det nästan tvärstopp. Det var först framemot mitten som jag kunde börja springa igen, och det blev långsammare än en del träningsmil jag sprungit i år. Vet inte om det är dålig uppvärmning som gör det tillsammans med för hög utgångshastighet? 
Närmaste målet nu är Lidingöloppet. Jag har aldrig varit i form för att riktigt springa igenom det, med fart. Det kommer jag inte att vara i år heller, men jag hoppas att kunna nå under 2:35, och därmed radera brorsans rekord. Jag tänker köra en del tempoövningar framöver, blandat med progressiv distans och tröskel. Samt långpass. Har bara kommit upp till 23,5km efter maran, och det är inte nära nog. Ska få till ett par uppemot 30 de närmaste helgerna. Om det går vägen, tar jag en sen mara under november. Vi får se
Vi ger oss inte.

söndag 30 juli 2017

Slut på semesterspringandet

Då var semestern över för i sommar. Löpmässigt har det blivit en riktigt bra julimånad framförallt sett till mängden. Jag lyckades avsluta med en 8mila vecka, faktiskt den första för i år och till slut blev det drygt 26mil för hela månaden. Det är sett i backspegeln ingen extrem månad, men i år är det näst mest, bara 14km bakom januariresultatet.
Jag springer i snitt litet långsammare nu på mina distanspass. Det tar ganska lång tid att komma igång, och det är sällsynt att kunna sticka ut och kicka igång direkt. Vad gäller hastigheten på intervaller och tröskelintervaller så är inte heller dessa så imponerande. Det positiva är dock tendensen – det går stadigt litet fortare, och jag blir litet uthålligare.
Långpassen har i princip lyst med sin frånvaro. Jag fick till ett 19km pass för ett par veckor sedan och i lördags 20kilometer. Tyvärr drabbades jag av svårt skavsår på lårens insidor från shortsens innerpåse, och därför var jag tvungen att korta ner i lördags. Ganska idiotiskt, då jag varit noggrann på sistone att springa med kalsonger under, för att förhindra just detta, också på första tänkta långpasset struntar jag i dem. Irriterande knasigt.
Det sista smolket i bägaren gäller en revbensskada som jag ådragit mig. Det märkligaste är att jag inte har en aning om hur det gick till. Det smärtar ganska högt upp, strax nedanför bröstvårtan. Jag kan inte säga att det hindrar löpningen, men det är som att springa med ett begynnande håll som aldrig riktigt utvecklas. Nå, det har lättat en del, sedan det var som värst förra onsdagen. Med andra ord verkar det inte som att det har blivit värre av den ökade löpmängden.
Just nu är ju siktet inställt på Bellmanstafetten. Häromveckan gjorde jag ett första snabbdistanstest, som inte föll väl ut. 21:19 på en relativt flack grusväg, med brasklappen att jag fick tvärstanna på grund av håll efter 4,3kilometer. Det är nästan minuten långsammare än vad jag hoppas kunna åstadkomma om drygt tre veckor. Nästa avstämning skall bli den 12e, så då får vi se vad som hänt under dessa veckor.
Därefter är det Lidingöloppet som gäller som nästa formtest. Efter det första försöket för tre år sedan har jag sprungit två lugna LL, där jag gått ut ganska lugnt för att ha krafter kvar sista milen. Båda gångerna landade jag på strax över 2:37. Jag tänkte att det är dags att komma under åtminstone det i år. Därför skall jag lägga mina tisdagspass – tröskelträning – på Karlbergs kuperade spår. I morgon ser jag framemot 3x3km. Förra veckan körde jag 3x2,5km och det gick successivt bättre och bättre. Om jag kan snitta under 13minuter per intervall så skulle jag bli nöjd, men det kommer att krävas pannben. För två veckor sedan körde jag 2x3km och då blev det 13:42/13:38 på minst lika tuff bana. Mina 10x800m snittade jag samma vecka, på samma grusvägar på 4:07, så det finns litet att ta av.
Planen som jag la i början av sommaren var att köra tisdagar dessa stadigt förlängda tröskelintervaller och på varannan torsdag springa korta intervaller – upp till 800m, och varannan springa pulserande tusingar längs en milrunda. Fast pulserande kanske är fel ord. Varannan snabb och varannan långsam är en bättre beskrivning.
Sen ser det ut att kunna bli säsongsfinal den 10e november. Men det får bli en senare historia.

Vi ger oss inte

söndag 9 juli 2017

Höjdmeter

Det blev chartersemester i år. Efter fjolåretshattande runt nordöstra USA kändes det skönt att slappa i all inclusive miljö en gång. Senaste charterresan var 1990. Då Turkiet samtidigt som Saddam Hussein invaderade Kuwait. Nu Gran Canaria. 
Vulkanö och följaktligen gruvligt kuperat. Fast man behöver inte många minuter innan man är helt fast. 
Det passar mig ganska bra med branta backar på morgonen. Extremt stel som jag är går det ändå inte fort på morgnarna. På dagarna går det väl inte undan heller men allt är relativt.

På morgonen innan solen hunnit över åskammarna är temperaturen jogging-behaglig. Linne och splitshorts utan att frysa en meter. Sakta sakta går det uppför branten till starten på stigen. Den första kilometern går lätt utför ner i nästa dal. Sen en lång trappklättring och ut längs nästa ås. Nu blir det vad som brukar beskrivas som tekniskt. Eller hellre oländigt. För en asfaltsråtta olämpligt. Men det är bara att glömma de vanliga tempoövningarna och ge sig hän åt terrängen. 
Hoppas att det skall bli en rundtur, men stigen fortsätter inåt landet. Åsen intill ligger inom förargligt kort räckhåll men med rullgrus och branter är det inget man ger sig utför. 
Till slut lägger jag en sten på ett röse och vänder tillbaka. Inser att nästan varje steg nu bär utför och att det inte är så mycket lättare. Smäller i knät i en utstickande sten, men bortsett från initial smärta och visst blodvite går det fort över. Ner kommer jag men det är en ås till att korsa. Den stigen är dock flackare och snällare. 

Tog paus från morgonlöpningen idag tänkte prova att springa i litet värme idag istället. 
Vi ger oss inte

måndag 3 juli 2017

Ännu ett löparår passerat

Det magiska datumet 28e juni har passerat än en gång. Nu är det sex år sedan jag började löpträna på allvar. Under åren som gått har jag hunnit ändra inriktning ett par gånger. Från början var det ett rent självbevarelsedrift projekt. Kombinationen dålig kondis och en önskan om att kunna åka längdåkning på vintern utan att starta från scratch varje år. Efter att ha kört litet för hårt inledningsvis och trappat upp för fort blev det hopparknä och rehab på det. Efter några månader med mindre löpning kom jag igång på allvar, och bestämde mig för att sätta två mål med löpningen. Dels skulle jag springa Österåkersmilen snabbare än min granne, och dels under 50minuter. De var ganska intimt sammankopplade. Resultatet blev att jag klarade det ena målet med marginal, drygt 48min, medan grannen vann med en minut. Sedan dess har jag hållit honom på behörigt avstånd.
Därefter blev målet att springa min första Bellmanstafett, och göra det på en tid under 22minuter. 21:40 blev det efter mycket intervallträning den sommaren. Var övertygad om att kunna ta 45minuter på höstens Hässelbylopp, men ramlade in helt slut på strax under 46minuter.
Därefter påbörjades min nuvarande satsning på maratonlöpning. Satsning och satsning ja. Jag ligger fortfarande och mal i det nedre intervallet av distans som krävs för att ta mig runt i hyfsad stil. Hoppade på Szalkais 3:30 program men följde det inte slaviskt, utan bytte en del distans mot längdåkning, flyttade runt pass. Gjorde om igen misstaget att öka på träningsmängden för fort, och hamnade därför i knäproblem på senvintern. Bytte skor igen, och det lossnade. Debuterade på halvmaran runt Kungsholmen i maj på 1:39 och följde sedan upp med 3:40 på Stockholm marathon. I backspegeln borde jag varit mera nöjd än vad jag först var. Nu är jag glad att jag faktiskt gjorde så pass bra start.
Sen körde jag igång satsningen mot Vintermarathon. Sprang Kung Björnloppet på 42:20 och Hässelby minuten snabbare och hade en riktigt bra höst som slutade med 3:28 på maran. Sen höjde jag mig ett snäpp. Våren 14 hade jag min absolut starkaste träningsvår. Först sprang jag premiärmilen på 40:16, nuvarande PB. Sen sänkte jag mig på Kungsholmen runt med nästan 8minuter, och var riktigt taggad inför Stockholm marathon. Det blev 3:32 efter att ha drabbats av en dunderförkylning 10dagar innan loppet. Trots det ganska nöjd att ha hållit ihop loppet bättre än året innan.
Höstens träning via ett halvtaskigt Lidingölopp och min fars plötsliga och oväntade död blev halvdan, och slutade med min sämsta mara hittills, 3:52.
2015 var jag igång igen, men inte lika hårt som året innan. Lyckades dock återigen putsa rekord på både Kungsholmen och Maran. 3:27 den här gången, gällande PB. Sen försökte jag mig på en mara mitt i sommaren, men det blev platt fall. Nja, det var varmt på Närkesslätten. Viby bjöd på 29grader i den frånvarande skuggan. Höll bra fart första varvet, men sen gick det neråt. Ruskigt tung sista mil, med ömsom gång, ömsom jogg. Uppförslutet hem var bland det värsta jag varit med om. Hade dålig koll på klockan, och gick i mål på strax över 3:40 som tia totalt, detta år med ovanligt få anmälda. Året efter var det veteran sm, och då hade min tid inte räckt så långt. Men det var kul att springa en landsortsmara. Tyvärr drog jag på mig litet fotledsproblem, som jag inte lyssnade på. Körde på hårt och satte pers på Bellmanstafetten och efter att ha kört ett trevligt Lidingölopp kraschade jag efter ett hårt landsvägspass i Frankrike i oktober. Det resulterade i fyra veckors totalt löpuppehåll och rehab.
Efter det har jag inte riktigt kommit tillbaka igen i fornstor ”form”. 2016 tyckte jag att jag tränade på bättre på våren än året innan, men fick kramp och tappade mycket tid, efter en för hård öppning. Stockholm marathon på 3:37. Hösten bjöd på en okej tur till Lidingö, och ett nytt haveri på vintermaraton med 3:48.
Tänkte att i år skulle det bli litet bättre fart, och hade tre riktigt bra månader mellan December och februari. Sen kom den fruktade influensan och all kondition försvann. Trots bara två veckors total löpvila, försvann i princip all form, och jag stod på noll igen i april.
Litet fanns kanske kvar i kroppen och jag fick in godkända distanser i April och maj, men 1:33 på Kungsholmen runt, visade att jag inte var lika bra som tidigare. Den nya sträckningen av Stockholm marathon över söder hjälpte inte till. Öppnade lika hårt som 2016, men tappade mera på hemvägen, trots att jag klarade mig från kramp. 3:39, var dock bättre än höstens 3:48 så ett litet framsteg var det.
Nu har jag gjort extremt försiktig upptrappning av träningen efter maran. 3 – 3,5 – 4,2  mil och inga långpass hittills. Jag har satt ihop ett träningsschema med tröskelintervaller på tisdagar planen är att köra fem veckor och sedan en snabbdistans. Senare i veckan blir det variationer av snabbare intervaller, där ett inslag kommer att vara varannan kilometer snabb och varannan långsam. Där skall tempot på båda delarna sakta höjas. 10x800meter har jag också tänkt köra även om det första passet blev 2x5x2varv på vår litet kortare bana hemma. Den är kanske 340meter eller så.
Planeringen I tävlingsväg har jag löst tänkt att jag skall göra Bellmanstafetten på under 21minuter, och sedan eventuellt Stockholm halvmarathon på 1:32 och Lidingö på under 2:35 (brorsans familjerekord). Sen har jag förhoppningen om att springa mitt tionde maratonlopp i höst. November brukar det finnas en del lopp i. Vilket det blir har jag inte bestämt ännu.

Vi ger oss inte.

söndag 18 juni 2017

Annorlunda uthållighetsträning

Då var sommaren igång och vårens lopp genomförda med resultat i paritet med förväntningar om än inte förhoppningar. 

Det finns mycket att jobba med i form av fart och uthållighet. I lördags testade jag en ny form av träning, mer om det nedan. 

Första planerna. Tänkte att under de första veckorna så blir det tre nyckelpass i veckan. Ett tröskelpass, ett intervallpass och ett långt. Det började bra med ett "lugnt" 2x2km i tisdags morse. Sen fyllde jag på med fartlek i torsdags men det blev ett annorlunda långpass i helgen. 

I lördags gick det första Stockholm ecotrail av stapeln. Ett ultralopp med tre distanser: 80, 45 och 16km genom skog och terräng i norra och centrala Stockholm. Mitt deltagande bestod av att jag var funktionär. 
Startområdet i dimma

Starten var uppdelad från lång till kort distans från 7-10-12 på förmiddagen. Jag tog emot väskor i Stora skuggan där starten gick och där de sedan passerade med 16km kvar. Runt 40minuter innan respektive startgrupp gick iväg var det litet aktivitet. Annars var det rast-vila på stället i den ljuvliga sommarmorgonen. Peppande glad stämning och glada miner hela morgonen. Förväntansfulla löpare från mängder av nationer. Totalt kanske ett 500tal kom till start. 
Starten av 80km racet

Framåt lunch när väskorna packats på släp så hoppade jag in i bilen och blev körd till Kaknäs BP där jag stod flaggvakt. Det motsvarar ungefär 22,5km på Stockholm marathonbanan. Men om marabanan är nästan bara asfalt så gick ecotrail istället nästan helt på stigar och grusvägar och fält. 
Härifrån kom löparna mot mig efter passage Kaknästornet. 

Det dröjde inte så länge innan de första 45 resp 80km löparna rullade förbi. En fransman var snabbast på den långa distansen. På övriga hade jag inte så god koll. Även om det inte var mycket trafik på kaknäsvägen så var det tillräckligt för att man skulle behövas. Ju längre dagen gick, desto tröttare var ju löparna och med det tappas ju omdömet. Fast jag måste säga att trots värmen och distansen så var det ingen som såg riktigt dålig ut. De som tillhörde det litet långsammare gänget promenerade och många höll ihop i grupper, ömsom jogg ömsom gång. 
Varning!

Själv stod jag upp från kvart i tolv till halv åtta. Det var länge sedan jag hållit mig på fötter så långt i sträck. Det var litet pannbensövning. När löpare passerade fick man jobba litet och använda rösten och peppa. Sen litet trist att jag fått fel info och sa till löparna att de hade 8km kvar, när det i själva verket bara var sju. Men å andra sidan kanske bättre än tvärtom. 

Inga incidenter vare sig med löpare eller trafikanter. Alla höll god min. Emellanåt stannade någon bilist eller cyklist eller flanör och hörde sig för om vad det var för tävling. Fick sällskap en längre stund av en kille på mountainbike som var ute på en runda. 
Alla lydde den röda flaggan. 

Jag kan inte påstå att jag blir sugen på de här långa distanserna men det är imponerande att se alla som kämpar sig runt både de med fart och de utan...

Under sista timman passerade ett gäng fransmän som bar en ung handikappad pojke på en bår. De hade ganska bra tempo, men hade säkert tagit en del längre pauser längs vägen. 
Dit bort skulle löparna. In och förbi Djurgårdens träningsanläggning.  


Sen kom mina döttrar och hämtade mig i bil och sen körde jag och den ena ut på landet. Var ganska skönt att sitta ner då. 

Det blev därför inget långpass sprunget igår. Det fick räcka med en mil i lågpulsområdet i den heta skogen med dopp i Hjälmaren som avslutning. 

Vi ger oss inte!

måndag 12 juni 2017

Österåkersmilen 2017


Det är inte så mycket att rapportera från hemmaloppet i år. Jag var inte alls i löpform på startlinjen. Kände redan under uppvärmningen att det inte skulle bli något vidare resultat. Men istället för att ta det lugnt och njuta av detta det 30:e loppet i ordningen så satte jag av i sedvanlig karriär och mötte knytnäven redan efter 2km i form av ett plågsamt håll som sedan bet sig fast i ett helt varv.
Det var strålande väder, och runt 20grader varmt. Kom ner till starten ganska precis 10minuter innan det hela skulle gå av stapeln. Joggade några korta vändor och gick sedan in i startledet precis bakom de litet snabbare. I år var det inga riktiga kanoner med i loppet som de senaste åren, då t.ex. Fredrik Uhrbom, Anders Kleist och inte minst banrekordhållaren Abraham Adahanom, istället fanns på startlinjen Kenneth Gysing känd löpande reporter på Runner’s world. Redan nu kan jag avslöja att den snart sextioårige veteranen slog mig med tre minuter. Ja just det. Det var faktiskt det långsammaste milloppet jag sprungit sedan Hässelbyloppet 2012. Pratade med några kompisar vid startlinjen, och sedan gick skottet. 
Rann iväg och försökte hitta ett snabbt och hyfsat obekvämt tempo. Kollade på klockan först efter 1km, den visade 3:51. Aj aj. Det kommer inte att hålla. Hade redan ganska besvärande häftig andning. Tänkte att jag får det lugnare under den tredje kilometern, då banan har sin största och brantaste stigning. Jodå. Andra kilometern innehåller också en mindre stigning, så den kilometern gick väl också på runt 4min. Sen passerar man över kanalen för den tyngsta kilometern som innehåller först en hårnålskurva, sen femhundra meter stiglöpning en kraftig brant och sedan några hundra meter slakmota. Där någonstans kom hållet. Kan hända var det bara att jag höll för högt tempo. Kanhända var det kombinationen med sen och ganska omfångsrik pastalunch. Tänkte att jag släpper på tempot och så ger det sig snart. Men det hängde i hela varvet ut och vid varvning såg jag att jag passerade på runt 21:30 och tänkte att ja, det kommer nog inte att bli några 43minuter som jag satt som mål för dagen. 
Tog en mugg vatten och sköljde munnen. Segt slem som inte gick att spotta ut. Fortfarande ont i sidan. Släppte ännu mer på tempot 4:27, 4:36 och 4:53! Det lättade inte. Väl ute på nionde okilometern lättade det något, och jag ökade försiktigt tempot. Blev passerad av folk hela vägen. Såg hur jag hamnade längre och längre ifrån sådana som jag normalt slår med minuter. Låg jämsides med en kille när det ca 800m långa upploppet började. Satte fart för vad jag kunde och pressade mig i kapp och förbi honom. En bit framför låg en tjej som jag tänkte att henne ska jag komma ikapp. Närmade mig meter för meter. Samtidigt kom killen jag just sprungit om upp jämsides. Kände när det var hundra meter kvar och jag var som närmast tjejen, att hon kan få gå i mål före mig idag. Då stack killen ifrån, och han ta säkert tio sekunder på den sista biten. Halvjoggade i mål på strax över 44minuter. Ganska exakt samma tid som jag hade på Kungsholmen Runts första varv. Ganska slut. Fick medalj och fyllde en påse med litet smått och gott och hoppade sedan upp på cykeln och åkte hem. Först litet missnöjd, men allteftersom kvällen gick konstaterade jag att så här är läget just nu, och jag bröt åtminstone inte. De tankarna dök upp på första varvet när hållet satte in, men jag har ännu så länge inte brutit någon tävling. Den dagen kommer, men det fanns ingen orsak till det idag.
Nå planen framöver är att fortsätta malandet som fick ett rejält hack i kurvan av influensan. Men det är både snabbhet och uthållighet som skall fås till. Första fokus under sommaren blir snabbheten. Trött på att även på kortare distanser hela tiden bli slöare och slöare. Visserligen äldre på samma gång, men dock borde det inte med min träningsmängd vara något problem att hålla i schack.
Vi ger oss inte