onsdag 28 november 2018

Strängnäs halvmarathon 2018 racereport

Snart är det dags att summera ett ganska mediokert tränings- och tävlingsår. Det viktigaste är att jag efter en tid av riktigt löpartrötthet, hittat tillbaka till glädjen och rätta känslan. Men det har blivit litet av en nystart. Mer om det senare.
När jag kände att jag börjat hitta tillbaka, fick jag nys på Strängnäs halvmarathon. Eftersom Strängnäs ligger på vägen till stugan, en stuga där det finns vedeldad bastu, tänkte jag föreslå brorsan en utflykt. Dessutom en bra avstämning eller någonting att rikta in träningen emot. Det blev tävling med brorsan, men ingen stugutflykt då bilproblem kom emellan.
Började dagen tidigt hemma med att äta grötfrukost koka kaffe till termos och breda några smörgåsar. Sen buss, tåg och tunnelbana till centralen och tåg till Enköping. Hamnade i vagn med någon ung kör som satt och övade och svamlade på i allmänhet. Själv nyttjade jag tiden till att stöka undan litet jobb.
I tid till Enköping mötte brorsan upp i bil, och vi tog oss genom det vackra västmanländska vinterlandskapet ner till Sörmland. Över den höga bron med solen intill speglandes i Mälaren och glitter ifrån frostklädda träd. Det såg ut att bli en kalasfin dag.
Framme sprang jag in i omklädningsrummet för att köa till toan, medan brorsan fixade nummerlappar. Dessa visade sig vara ett chip på en rem med kardborrefästen som sattes runt höger vrist. Enkelt och effektivt och kändes inte alls. Skönt att slippa trassla med chip på skon och säkerhetsnålar.
Efter en snabb banpresentation stack vi iväg ut från Vasavallen och ut på en skön 2km lång utförslöpa. Det gick lätt och jag kom snart in i ett lämpligt ansträngningstempo, ungefär som på förra helgens test pass över 15km. Det hade indikerat att 1:45 låg inom räckhåll. Dvs sex minuter sämre än mitt hittills långsammaste halvmaralopp. Nå, det är där jag är. Hörde någon vi passerade säga att vi gled på i 4:30tempo, och jag kände att det är nog inte uthållig fart. Sen ut på stigar och sedan långa grusvägar i det för mig okända. Sprang på ganska avslappnat och hade brorsan axel i axel fram till vi kom till en landsväg vid 6km. Då tackade han för sällskapet och ökade tempot. Han segade sig ifrån och jag försökte svara, men insåg att jag inte skulle orka om jag gjorde det. Höll honom inom synhåll hela vägen, utom då vi kom in i stan och banan gjorde en del tvära svängar. Som längst var han väl en minut framför eller så.
Tog en gel efter mycket strul vid 8-9km men ingen dryck vid något stopp. Var inte törstig alls. Det kom någon litet brantare backe vid 13km men jag trippade på och höll jämn ansträngning hela vägen. Det betydde visserligen sakta tappade sekunder, men höll alla femmor under 25minuter, vilket var målet. När jag kom in och sprang längs mälarstranden var det tungt. Nu ville låren inte riktigt ställa upp, men jag bet ihop. Såg att brorsan fick stanna vid en vätskekontroll, och tänkte att nu tar jag honom, men avståndet var för stort. Kämpade för att hänga på en kille i blått, som passerat mig vi runt 8km. Han hade det ungefär lika tungt som jag, men höll undan in i mål.
Disponerade krafterna så att jag tog den långsammaste kilometern innan sista backen, då jag försiktigt ökade. Hade brorsan framför den blåklädde, men kunde inte komma ikapp. In på vasavallen drog jag på för vad tygen höll, och blev trots ner mot 3:15 (enligt klockan) tempo passerad av två löpare på målrakan. I mål på 1:42:47, bara 15sekunder bakom brorsan till slut.
Fin präglad medalj, vatten och en macka blev det innan vi gick bort och duschade och körde mot Enköping för lunch och tåg hem.
Ett riktigt bra lopp med fin bana i skön vinterskrud. När vintermaran inte längre går i närområdet är detta ett fint lopp att avsluta säsongen med. Väldigt mycket lopp med små medel. Hoppas kunna återvända i bättre form nästa år.
Nu är det snart dags att sätta igång med 26veckors satsningen mot Stockholm marathon. Ska bli intressant att se om det går att bygga vidare på den fina sviten av långpass som jag börjat bygga under oktober- november. Tre långpass på en vecka kändes som en bra och viktig anledning till att jag klarade loppet utan svåra krämpor efteråt. Lätt känning i vänster skinka och trötta lårframsidor, och en genomgående allmän trötthet ser jag som normalt.
Om jag kan hålla det här tempot på maran i vår, blir det pers med 3-4minuter. I så fall borde jag kunna pressa mig ner mot gamla halvmaratider också. Målsättningen för träningen är fler långpass, fler långa pass och mindre fartträning. Låt se hur det går med den målsättningen.
Vi ger oss inte.

lördag 9 juni 2018

Österåkersmilen 2018

En vecka har gått sedan maran. Stelare dagarna efter än på många år. Detta trots relativt lugn insats. Valde att cykla i stället för promenad de första fyra dagarna. På torsdagen blev det ett kortare banpass med litet mera fart, men det var varmt och jag gav upp ambitionen om att springa en hel mil.

I fredags kändes det förvånande nog helt okej, och i morse likaså. Däremot var det ytterligare några grader varmare idag, ungefär som förra lördagen.

Åkte in på morgonen och hämtade nummerlapp i centrum, samt anmälde sonen till 2,5km tävlingen. Sen hem för tacolunch och preracevila.
Vid tvåsnåret rullade vi in och halvtre stack sonen iväg och kom i mål 11minuter senare på en tionde plats.

Sen väntan tre kvart i skuggan innan det blev dags att hoppa in i startfållan. Tog plats ungefär i mitten. Idag sprang jag i fastwitchen, men utan keps. Tror det var rätt val, trots solen. Planen var att ligga kring 4:20, men det gick inte. Tiderna hamnade mellan 4:19 och 4:27 på första varvet, för varvning på prick 22min. Hamnade bakom några små grupper av löpare som höll mitt tempo. Sakta jobbade jag mig förbi dem. Vid sista kanalpasseringen kändes det tungt och den tredje kilometern på banans varv är alltid tungt. Men det var lika tungt för mina medlöpare. Efter den tunga grusbacken strax före åtta kilometer passerade jag den sista i gruppen. Väl uppe på centralvägen kunde jag glida ifrån dem. Här någonstans lättade hållkänslan, och jag fick ett bättre flyt i löpningen. Sprang bort mot sista kilometerpasseringen och drömde om att öka in mot mål. Sista kilometern börjar med en lätt nedförslöpa. Jag hade ingen löpare inom rimligt räckhåll, så det var ensamlöpning som gällde.
Vid vägpassering norrgårdsvägen är det femhundra meter flack löpning kvar. Håll i. Sen kom en bil mitt i mötande så jag fick uppbåda kraft att vifta honom åt sidan. Adrenalinkicken var perfekt. Kunde hålla mannen bakom på avstånd ända in i mål. Ganska kul faktiskt. Hade hört många heja på honom. I mål insåg jag att det var sonens gympalärare!
Möttes av yngste sonen, och äldsta dottern. Ingen medalj. Bra initiativ. Har sex likadana sen tidigare.

I mål på 44:13. 32:a plats bland männen. Typ 36:a totalt. Ifjol 63:a på 44:17. Sämre startfält i år? Färre löpare? Varmare väder? Bara fem under fyrtio minuter. Segertid strax över trettiosju.

Som vanligt oklanderlig organisation. Tydliga banmarkeringar, några extra duschar, bra liv in mot mål. Perfekt väder för åskådare men ej löpare. Roligare än i fjol.

Nå, i stort nöjd med insatsen. Hade kanske kunnat kapa någon sekund ytterligare på åttonde kilometern, men knappast 13 totalt. Det är träning av fart och uthållighet. Och mängd. Och tävla mera.

Vi ger oss inte

söndag 3 juni 2018

Stockholm marathon 2018

Ligger på sängen och återhämtar mig med dagens tredje kopp kaffe. Slöläser bloggar och kommentarer på jogg kring gårdagens lopp. För egen del gick det mer eller mindre som förväntat, även om jag fick gräva djupare än tidigare. I mål efter drygt fyra timmar och sexton minuter. 36min långsammare än mitt tidigare långsammaste i Stockholm. Fast det var varken värme, trängsel eller ny bana som var orsaken, bara bristen på långpass. Sisådär 27% mindre löpmängd än 2015, och 24% mer tid.

Ingen idé att öda ord på detta.

Försökte ta det lugnt och fick onekligen hjälp första tio kilometrarna. Tvärstopp ut på Valhallavägen. Ingen dricka före Norrmälarstrand, men jag var vältankad. Dock gick det så lätt att glida med 3:45 flaggan. Men ute på Djurgården förstod jag att det skulle gå illa. Sänkte farten mellan halvan och första svängen på söder, men ner under slussen var mina vader helt slut. Började promenera och räknade ut att om jag gick resten i 5k/h så blir det en tid kring 5:30 i mål. Då var det ytterst nära att jag gick ner i tunnelbanan och åkte hem.
Som grädde på moset kom brorsan och joggade förbi. Han fick äntligen njuta av att ha slagit sin storebror. Drygt tio minuter före i mål var han. Fanns inte en chans att jag klarat honom igår.

Efter Finlandsterminalen kunde jag jogga litet försiktigt. Sen gick jag upp till vätska på Folkungagatan och nu kom den där sköna känslan som säger att nu vet du att du kommer att ta dig i mål.

Småjoggade över söder och en bit uppför västerbron. Gick i sista branten, och joggade nerför. Där låg till vänster en stackare som svimmat. Litet otäckt att se, men han verkade väl omhändertagen. Sen blev det blandad jogg och gång genom city.

Uppför Narvavägen gick jag litet och där låg nästa stupade hjälte. Kunde sen jogga på i ganska normal fart och inne på stadion bestämde jag mig för att kuta på utan att förta mig. Passerade för ovanlighetens skull ett hundratal löpare den sista kilometern.

I mål trött och öm i vaderna, men inte värre än att jag kunde studsgå nerför trapporna på ÖIP. Ganska nöjd att jag bet ihop på söder, hoppades jag att det myckna gåendet skulle betyda snabbare återhämtning och mindre ont dagen efter.

Träffade brorsan, och vi hämtade våra saker och duschade innan det blev korv, bulle och ett par erdinger. Sen gick vi mot city, dvs han mot tuben och jag mot östra station där jag klämde en pucko och en halvliter ramlösa innan tåget hemåt.

Pizza och ett par ipa innan jag föll i sömn. Trött och nöjd.

Idag var jag både trött, stel och öm i kroppen. Särskilt höger vad och hälsena stramar "onödigt" mycket. Fick bli en liten cykeltur efter lunch för återhämtningens skull.

Några dagars löpvila nu, sen blir det påt igen.

Vi ger oss inte

fredag 1 juni 2018

2018 också…ett nytt mellan år, men dock en Stockholmsmara

Imorgon är det dags igen för Stockholm Marathon. Mitt sjätte raka SM. För första gången ställer jag mig på startlinjen med total säkerhet om att det inte blir något PB. Efter en vår kantad av långa jobbresor, och tidsbrist för att få in långpass, känns det nästan löjligt att tänka sig att det skall gå att springa en mara.
Nå, nu är jag en gång för alla anmäld, och jag ser fram emot att ge mig ut i det vackra, och förmodligen varma vädret. Formen är, efter omständigheterna okej. Det enda som inte finns är uthålligheten – vilket ju inte är så litet – men jag har testat mig fram och tror att det skall gå att ta sig fram i lätt jogging tempo, och sen siktar jag på att matcha tiden från Charlotte i höstas. Dock vet jag av erfarenhet att det är svårt att springa långsamt när folk i kring rusar iväg. I Charlotte la jag mig bredvid 4:15 flaggan, vilket inte var målet, efter en stund kunde jag lätt glida ifrån den och passerade snart även 4timmarsflaggan (målet). Det var ett ganska skönt lopp på det sättet (åtminstone i minnet). Jag kommer ihåg att jag kunde öka vid några sena tillfällen i loppet, även om jag i sista långa backen tog slut. Fast då hade jag redan säkrat den hittills långsammaste tiden…
Värmen är svår att säga om den kommer att göra mycket till eller från i min nuvarande kondition. 2015 sprang jag Viby marathon, i mycket bra form, och i 29gradig hetta (säkert var det ännu värre på de delar som badade i solsken). Där startar banan med en skön två kilometers utförslöpa, innan man springer en böljande bana tre varv. Det är egentligen inga backar att tala om förrän man skall uppför startsträckan, som blir också målsträcka, då förstås 2 kilometer uppför. Då spelade värmen en stor roll, och jag kände efter första femton att jag mattades, och fick slå av på takten. Sen fick jag börja gå på tredje varvet, men en månad tidigare satt mitt gällande PB, så trots detta kom jag i mål på för mig ”normala” 3:40.
3:40, 3:28, 3:32, 3:48, 3:27, 3:40, 3:37, 3:52, 3:39, 3:53 är min hyfsat jämna resultatlista på tio lopp över fem år, med de udda resultaten från SM. I år tänkte jag lägga mig kring 55minuter på milen, och sedan får vi se om det håller. Då bör jag landa på ungefär samma tid som i höstas, då formen var liknande. I Charlotte fick jag göra ett längre toabesök, om jag klarar mig undan det så kan det gå fortare.
Ny bana är det, så då spelar ju inte tiden så stor roll. Dessutom ny åldersklass, även om födelsedagen ligger några månader fram i tiden. Får jag lust och möjlighet att träna kontinuerligt framöver, så kan det bli bättre nästa år. Lusten att springa finns fortfarande, och jag har egentligen inga problem med motivationen att hålla igång. Däremot har jag inte varit sugen som vanligt på att få till ett ordentligt träningsprogram. Till nästa år vore det kul att satsa igen, och försöka få till ett PB. Trots att det då gått fyra år sedan sist, så tycker jag att mitt PB är alldeles för svagt för vad jag borde vara (varit) kapabel till. Jag kan ju fortfarande springa kortare sträckor i mer eller mindre samma tempo som för några år sedan. Det gäller bara att få till långpasskontinuiteten. Mitt halvmara PB som också har några år på nacken, visar ju på att det är uthålligheten jag inte fått till. Om man springer en halvmara på 1:31, borde man kunna komma under 3:20 tycker jag.
Ja, ja. Det blir vad det blir. 2018 blir helt enkelt ytterligare ett mellanår. Och just därför känns det svårt att tro att det skall bli en mara till hösten också. Eller också blir det som 2013 när jag började. Då dog jag med några kilometer kvar, men sugen på revansch kunde jag springa vintermaran 12minuter snabbare.


Så trött som på upploppet 2013 har jag inte varit någon gång senare. Det skall jag definitivt inte vara på lördag. Brasklapp för värmen dock. Just nu är det hugget som stucket. Varannan dag är det svalare temperaturer (runt 20grader) och varannan dag varmare, runt 28.  Jag sticker ut hakan och säger att det vore kul med hetta, och mycket folk i omlopp!

Det har som sagt varit en del resande under året. Jag gillar funktionen ”träningskartan” på jogg.se.


I princip har jag lyckats pricka in samtliga världsdelar under året som gått. Alltid något! Fick ett fantastiskt skönt långpass i Auckland i mars. Veckan innan höll jag på att bli hundbiten i Thailand, och härom veckan sprang jag några varv på hotelltaket i Curitiba, Brasilien. Mycket löpband och korta intensiva pass har det blivit.

Dressen för morgondagen är sedan länge vald. Nr-lapp hämtad, gel köpta och klockan laddad. Nu återstår spaghetti och tomatsås (lika mycket kolhydratladdning som att jag saknade fantasi och ork att fixa något annat), och ett glas rött. Sen blir det roslagsbana i morgon och möte och laddning på ÖIP med brorsan, och sen får vi se hur det går. Kul blir det i alla händelser. I alla fall efteråt.

Vi ger oss inte. 

tisdag 9 januari 2018

2017 ett mellanår

En kort resumé av året som gick ser ut som följer.
Året startade bra med god löpmängd och fin intensitet under januari och februari. Jag sprang min snabbaste träningsmil någonsin i januari, på strax över 43minuter (jag brukar aldrig pressa mig så långt, och det gjorde jag ”inte” nu heller, utan det var ett tröskel pass 4x2500m som med jogg vila blev så snabbt). Jag hade flera pass över 25km och var på god väg mot en riktigt bra säsong. Känslan var på topp efter att ha kunnat springa skadefritt under hela 2016, och målsättningen var att i år skulle jag äntligen få utdelning för mitt långsiktiga jobb.
Men på sportlovet kom första bakslaget, en förkylning som däckade mig de sista skiddagarna. Väl hemma från fjällen, satte jag mig på flyget till Italien för en jobbresa. Morgonen därpå vaknade jag med hög feber, och rosslig hals. Första influensan på 20år var ett faktum. 
Sen tyckte jag att jag var okej efter en vecka på hotell så då flög jag på konferens i USA, och därefter ytterligare en veckas jobb. Då kunde jag ta de första löpstegen på tre veckor. Formen sjönk tillbaka till någonstans 2012, och det var bara att börja om.
Joggade mig igenom citytunneln med mina döttrar, inte lika kul som norra länken, men trevligt ändå. Försökte dra igång litet fart träning i april, och fixa några långpass. I maj blev det sämsta Kungsholmen Runt sedan första för fyra år sedan. Strax under 1:34 var väl godkänt med tanke på omständigheterna.
Stockholm marathon närmade sig, och jag visste att det inte skulle hålla som början på året lovade. Jag öppnade litet optimistiskt, men efter halv loppet kände jag att det inte var min dag, så jag slog av på takten. Trött i vaderna orkade jag inte chansa, och ville slippa kramp. Joggade fram till Torsgatan, där en kollegas klapp på axeln fick mig att inse att jag hade återhämtat mig, och kunde sedan springa några litet snabbare kilometrar för att ta mig in under 3:40, i den näst långsammaste av mina fem Stockholms maror. Veckan efter blev det sjätte raka Österåkersmilen, men jag startade i för högt tempo, fick håll, och kom i mål på strax över 44minuter.
Sen körde jag ett ganska fokuserat schema under sommaren, för att få litet fart i benen. Det räckte till en okej 20:15 på Bellman-femman, en halv minut bättre än 2016. Alltid något. Sen var planen att fortsätta träna på mot Lidingöloppet. Fast jag fegade ur och sprang som vanligt lugnt första 20, för att öka litet sista milen. Lyckades slå 2016 års tid med en handfull sekunder.
Hoppades sedan hitta en bra mara i november att satsa mot, men efter att ha kört en hård vecka i oktober med nytt veckodistanspers 105km tappade jag sugen. Trots allt anmälde jag mig för att springa min första utlandsmara. Hade en jobbvecka i North Carolina, som kulminerade med Novant Health Charlotte Marathon. En iskall vind drog in, och vid starten var det minusgrader (söndagen innan var det +25). Soligt väder, men inte alls min dag. Ont i magen gjorde att jag efter 13-14km fick gå in och sätta mig i en maja. Kom i mål på 3:53, utan att vara svettig. Hade knappt behövt dricka längs vägen. Tristast var den branta två kilometerslöpan in mot målrakan. Men fet medalj fick man. Och nu har jag gjort 10 maror, vilket inte är så illa. Önskar att jag hade kunnat fira det bättre än med en långdistansflygning.
Därefter vilade jag litet och körde igång försiktigt innan december kom. Bra start med okej mängd och tre långpass, men sen tog det stopp. Jullovet blev det inte många kilometer på, och det dröjde till efter nyår innan jag kom igång igen.
I år är målet som vanligt att vara på topp i början av juni, och den nya Stockholm marathon banan. Verkar inte som att den är särskilt mycket snabbare än tidigare, men den ser dock litet roligare ut än den gamla. Någon målsättning har jag inte just nu, annat än att få tillbaka träningsviljan som jag hade ifjol. Det blir dock inget Kungsholmen Runt i år, eftersom det krockar med andra planer. 
Träningsmässigt blir det just nu mest bara lugna 7-10km rundor i makligt tempo. Jag saknar ett konkret träningsschema, vilket jag haft tidigare år. Men ett mål finns dock – att slå brorsan på Stockholms maran!
Vi ger oss inte.