Det har inte varit lätt att få till några långpass hittills i år. Tre stycken 18-22km är litet för få och litet för korta. Snö och framförallt isföret har begränsat framkomligheten på de vägar jag brukar springa långt på. Nu har visserligen töväder rått hela veckan men skuggpartier och många vägrenar är fortfarande svårforcerade.
Igår tänkte jag ta årets första söndagsmorgonspass, men annat kom emellan, som en hel dag. Helt plötsligt var klockan halv sex. Jag stod i köket och lagade en improviserad tömma frysen-på-rester-middag då jag kände att jag inte var så hungrig. Äldsta dottern var på helgjobb så medan övriga familjen åt drog jag på mig kläderna för ett långpass. 2timmar/24km tänkte jag få ihop genom att springa hemvarvets 7km tre gånger och sedan lägga till ett kortare 5km varv.
Det kändes litet stramt till att börja med och första varvet hade jag svårt att hitta rytmen. Strax under 37minuter varv passering. Under det första varvet sprang jag och funderade på vilken runda jag skulle ta. Tänkte ett tag variera med ett tio kilometersvarv, men jag höll mig till ursprungsplanen. Upptäckte vid varvning att klockan visade en kilometer fel. Den stod på sex kilometer. Efter två varv stod det 13 och vid sista passeringen 20.
Under andra varvet hittade jag ett fungerande löpsteg, och varvtiden sjönk någon minut. Fast nu började jag känna av min svaga vänstersida. Har känts så bra på sistone och eftersom jag inte snedbelastat -läs sprungit på lutande asfalt- på sistone tyckte jag det kom litet oväntat.
Det stannade med det och jag gjorde halvmaran på 1:49, några minuter långsammare än plan men skyller på underlaget.
Sista varvet en kort femma hade jag stora problem med motivationen. Nu började energin sina och klockan närmade sig åtta. Men då bet jag ihop och intalade mig att målet idag var både att få ihop tiden ute och litet pannben. Med det fick jag tillräckligt med kraft för att springa hem där klockan stoppades på 2:15.
Vi ger oss inte
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar