söndag 30 oktober 2016

Nedtrappningsvecka

Den här veckan skulle jag ha trappat ner på träningen, men eftersom jag dragit på mig en vadskada har det blivit någonting mitt emellan. Tja. Litet löpning helt enkelt, något mer än förra veckan. Å andra sidan har hela perioden sen Stockholm marathon varit haltande träning. Jag har fått till mängder med pass, men mestadels korta eller långsamma. 

Ett långpass i bra fart och två i lägre varav ett var Lidingöloppet är inte vad som behövs när man vill persa på marathon. Halvåret innan Stockholm marathon snittade jag 62km per vecka, därefter 48. Nå väl. 

Vaden har långsamt blivit bättre och idag sprang jag 14kilometer som ligger någonstans i trakten av det jag skulle vilja hålla på lördag. Jag sprang på känn utan klocka och med okej puls. En bit ifrån tröskeln. Inga känningar i någon kroppsdel, bara litet i låren men inte något konstigt med tanke på kuperingen. 

På lördag förutspås nollgradigt eller kanske till och med minusgrader. Jag brukar gilla att springa i kyla, men har aldrig sprungit tävling så kallt. Det ska bli intressant. Förhoppningen om ett rejält pers lär stanna vid en förhoppning. Nu är frågan om jag ska springa defensivt eller chansa? Jag har ingen lust att springa på säkerhet. Satsar på 1:40 på halvan och sen får vi se var väggen kommer, där, eller senare. Kanske är det vaden eller krampen som kommer krypande?

Brorsan är inte heller i form. Han hade taskig uppladdning i våras och skippade Stockholm. Nu är det knät som spökar efter upptrappningen. 

Vi ger oss inte

onsdag 26 oktober 2016

In i dimman

Jag sprang en kortmorgonjogg från hotellet igår med Iphonelampan som hjälp. "Hjälp".

Dimman kom bildligt talat förra tisdagen. Efter söndagens lyckade långpass var jag taggad och anmälde mig till Vintermarathon. På tisdagslunchen stack jag ut med några kollegor för en lättare jogg på Karlberg. Jag tänkte att litet mjukt underlag säkert skulle vara bra. Eftersom kollegorna inte är så snabba var det ett bra sällskap. Dock gick det för lätt så de släppte efter hand. Efter bortåt 8km kände jag en allt starkare trötthet i högervaden, och därefter har den inte varit sig lik. Det är inte så tydligt smärta utan mera en trött muskel, den fick vila över torsdagen och sen på fredagen gav jag mig ut igen. Efter ett par kilometer höjde jag tempot för ett planerat progressivt pass. Efter fem bra kilometrar sa vaden ifrån. Efter åtta stannade jag och ringde efter hämtning. Sen blev det helvila hela helgen. 

I måndags kort löpbandsuppvärmning med ett styrkepass i gymmet. Kännas ingenting i vaden så jag tyckte att en morgonjogg skulle passa bra som start på en mötesdag. Tog det väldigt lugnt och det blev bara 5km i mörkret och dimman. Resten av dagen hade jag ont och vaden ömmade. Framåt kvällen och under flygresan hem släppte det dock. 
Idag känner jag fortfarande av det och har bestämt att vila idag. Just nu är detchans för en DNS och annars är risken för DNF överhängande. Jag tror att jag satsar fullt och så får vi se hur långt det håller. Ingen idé att tjafsa. Ska man bryta ska det vara efter en ordentlig insats. En dryg vecka återstår, sen blir det säsongsvila från löpningen med nystart mot Stockholm i december. 

Vi ger oss inte

måndag 17 oktober 2016

Mot Vintermarathon

Träningen fortsätter. Jag ligger bra till nu, men mitt vanliga problem är att jag ligger bra till för en halvmara. Jag får inte till träningen så att den funkar för en mara, men jag har bestämt mig för vintermarathon ändå. Fördelen med att ha ett så pass mediokert pb på maran är att det känns alltid möjligt att slå det. 

Mediokert är inte en jämförelse med andra utan vad jag "borde" klara av. Fast det beror naturligtvis på vad man menar. Säg halvmarax2 plus tio minuter, där är min förväntan. Det skulle betyda mellan 3:12 och 3:16. Mitt pb är 3:27.

För två veckor sedan körde jag höstens första träningslångpass. Det var en vecka efter Lidingöloppet och jag sprang 28km långsammare än någonsin. På den banan. 

Förra veckan blev usel ur träningssynpunkt. Jag sprang kort och fort, och misslyckades totalt med ett 4x1000m pass. Bröt ihop och vilade helgen utan långpass. 

I veckan som precis gått har jag i alla fall fått ihop 75km, och flera bra pass. Inga långa distanser men två dagar med kombon morgonjogg och fart. 

Idag planerade jag att få till ett medellångt pass, drygt 2timmar, men med bättre fart än sist. Det blev tidig söndagsmorgon med rejäl frukost med tanke på att kunna springa två timmar utan dryck eller energipåfyllning. Strax efter åtta snörde jag på mig mina kinvaraskor och trampade iväg. 

Den första milen är rejält kuperad och därför tog jag det inledningsvis ganska lugnt. Det kändes att jag vilat två dygn sedan senaste löpturer så benen var i form. Efter 11-12 kilometrar bestämde jag att det var dags att öka tempot. Litet mera aktiv andning gjorde sitt till, men pulsen låg stabilt och höll sig runt 150 med ett snitt på 144. Ingen stor höjning under vägen. Kändes redan då en del i lårens framsida men det var väntat efter bergsbestigningarna. Det rullade på bra och låren återhämtade sig under hand. 

Större delen av den sista milen går lätt nerför vilket gav extra självförtroende. Hann aldrig bli uttråkad som för två veckor sedan. Kommer inte att springa den typen av långpass i det närmsta i alla fall. 

Slog av litet på takten sista kilometern för att jogga ner. Jag var trött men inte i närheten av känslan sist. Tror att det var LL som satt i då. 

Idag måndag är vaderna påtagligt trötta men inte stumma. Trots att jag inte fått till den optimala träningen så har jag hållit igång och därmed finns kontinuiteten. 

Tre veckor till vintermaran. I morse anmälde jag mig. Tänker köra på som förra veckan för att avsluta med en dryg halvmara på söndag.  Nästa vecka är det jobbresor och då blir det struligt men planerar att dra ner på mängden. Inte detaljplanerat sista delen utan kör litet på känn. 

Målsättning klar, under 3:27. Just nu känns det som ett högt mål men det vore kul med PB. 

Vi ger oss inte. 

söndag 2 oktober 2016

Omstart mot en höstmara


Lidingöloppet blev en bra nystart. Efter några veckor av bra fartträning och med relativt kuperad sådan, kunde jag springa loppet avslappnat. Hade bestämt på förhand att inte köra för hårt, och det var bra, då jag dels var väldigt trött i mål (för få, läs inga) långpass och sen fick snabb återhämtning.

Jag vilade söndagen och sprang ett kort lugnt pass på måndagskvällen med äldste sonen. Det kändes i vaderna att jag fått jobba. Däremot var det lagom att komma igång direkt, för tanken är att springa en mara innan årets slut. Troligen blir det Vintermarathon. Brorsan är anmäld, så motståndare finns!

Tisdag-onsdag-torsdag sprang jag korta lugna distanspass mellan 7 och 10km, med allt lättare ben. Två av dem sprang jag på Karlbergs kuperade terrängspår, som jag utnyttjat en hel del under hösten. När fredagen kom var jag sugen på litet mera fart, men då det blåste ganska hårt fick det bli en tröskelvariant. Efter kort uppjogg körde jag tre gånger två kilometer i 4:20tempo runt Krillan med en minuts joggvila. Medvind på första rakan, och stark motvind på upploppsrakan. Kändes som att det blåste hårdare på den andra rundan, som stannade på en bit över 4:20. Sen lättade det inför sista och jag kunde komma ner mot 4:17 med ett sista nittio varv. Jag brukar tycka att det är svårt med fart tidigt på morgonen, men i den vackra morgonen var det skönt att springa ur kroppen. Det fanns gott om krafter kvar, så jag hade både kunnat springa fortare och ytterligare en eller två repetitioner. Det var förmodligen bra att jag inte gjorde något av dem.

I lördags sköt jag upp passet till sena kvällen då jag fick sällskap av yngsta dottern på en lätt femkilometerstur hemikring. Skönt att fortsatt kunna springa i shorts, även om vi var litet frusna av det för min del lägre tempot.

Igår var det dags att äntligen få till ett långpass. Har bara fått till ett par 20kilometersrundor efter Stockholm marathon, bortsett från förra helgens Lidingölopp. Nu har jag planerat tre till under oktober, så får vi se hur det faller ut. Fem stycken borde kunna räcka för en mara, men då får känslan bli bättre än igår. Efter en jobbvecka i Pureflowskorna, tog jag åter på mig Lidingöskorna, Saucony Kinvara (ja inte Lidingöloppsmodellen, utan mina sexor). Jag trivs allt bättre i dessa, och springer bra i dem. De passar mig utmärkt åtminstone upp till Lidingödistans. Till lunchen åt jag bland annat några hemgjorda hamburgare, på en färs av suspekt kvalitet. Det skulle visa sig ödesdigert. Vilade någon timma efter maten, och packade en flaska vatten i flipbältet. Först tyckte jag att den skar in i ryggen och var orolig för skavsår, men det var obefogat. Den la sig bra till rätta. Joggade iväg, osäker på riktning, valde mellan två spår. Till sist valde jag norrut, runt Garnsviken. En klassiker i mitt maraträningsprogram. Det brukar bli ett par tre stycken varv där under vårarna. Ganska snart började jag känna av magen. Inte så att jag behövde gå på toa, men sura uppstötningar och kramper och svid. Tänkte att det ger säkert med sig om jag sänker tempot ytterligare. Kravlade mig fram med knappt styrfart, och kämpade tidigt med onda tankar, ömsom vända och ömsom ringa dottern och be om hämtning. Tänkte att det skulle då tusan att vika ner sig bara för litet magvärk. Körde på och borrade djupt. Försökte låta tankarna gå i olika riktningar. Vägen är ganska kuperad, och smal, dessutom hade de lagt på ett nytt slitskikt med en del rullgrus. Trampade på och bestämde mig för att dricka i första riktiga backen, ungefär efter femton kilometer. Hörde en massa sirener, och tänkte att det skett en olycka på motorvägen, som ligger någon kilometer bort. När jag nådde Brottby och kom in på gamla Norrtäljevägen, såg jag att det stod flera brand- och polisbilar vid några baracklängor. Det rök ur ett inslaget fönster. Passerade på för långt håll för att fråga vad det rörde sig om, och ville inte störa arbetet. Mötte sedan ytterligare polis- och brandbilar längs vägen.

Uppe efter Össeby-garnskyrka kommer sedan den första backen. Jag har nog aldrig gått i den förut, men idag, med onda magen kändes det lagom att lugna tempot och dricka litet. Flaskan var svår att få loss i farten, så jag var ändå tvungen att stanna för att pilla loss den. För övrigt så funkar det att stoppa i en ”lidingöloppsflaska” i mitt flipbelt. Bra att veta.

Drack större delen av flaskan, och var litet orolig att det skulle skvalpa i magen. Det gjorde det inte, utan magsvidet dämpades en del. Fortsatte joggandet, och kunde skingra de onda tankarna. Kände att jag skulle klara av hemvägen också. Hakungebacken kunde jag trippa lugnt uppför, och sedan njuta litet av nerförsbacken mot Österåkerskyrka.

När jag kom inpå Sockenvägen var jag dock återigen sugen på att ringa efter hämtning, trots att det återstod mindre än fem kilometer. Stannade till på CircleK macken, och köpte en burk cola som jag girigt sörplade i mig. Tror att cola, trots bubblorna, är – som Björn Sunesson brukar säga – det bästa på långpass.

Efter colan veka jag av längs Åkersbergakanal, och räknade litet på hur fort jag behövde springa för att komma under sexminuterstempo totalt. Nå, det hjälpte inte, utan jag höll fortsatt lugnt joggtempo, och låg puls. Den landade på 128 i snitt, så det var ingen direkt urladdning. Kom hem och drack säkert tre liter under kvällen. Var tvungen att stiga upp och kissa mitt i natten, men då kände jag att törsten lagt sig.

Skönt att ha detta avklarat. Det var mera mentalutmaning än kondition den här gången. Konstaterade att jag aldrig tidigare sprungit den här rundan över 5:32 i snitt. I sju av tio tidigare vändor har jag legat under 5:20. Nu gick min ”snabbaste” kilometer på 5:34. 2014 sprang jag fyra gånger, på i snitt 4:55, 5:04 , 5:17 och 5:18. Där är jag inte ännu. Nästa helg hoppas jag kunna vara i bättre form, utan lunchburgare.

Det blev en sjuttiokilometersvecka, och med fredagens intervaller, landade månaden på 200km, vilket jag satt som ett minimum. Om jag lyckas få till ett snitt på 25mil, kan jag toucha 300mil för året. Inte omöjligt, men det kräver en ordentlig insats under oktober. Inga resor inbokade, så omöjligt är det inte. Siktar på 30mil i oktober, så kan det gå. November brukar bli lugnare, innan riktiga maraträningen börjar i december. Till våren skall det bli femte raka Stockholmsmaran, och då hoppas jag vara i 2014års form, fast slippa den där otäcka veckan innan maran förkylningen. Det borde vara dags att få till ett ordentligt lopp i Stockholm. Åren tickar, och det kommer att bli tuffare och tuffare att motivera en hård satsning.

Vi ger oss inte!