lördag 26 november 2016

Äntligen förkyld!

Snacka om timing. Förra helgen var yngste sonen rejält hostig och febrig. Jag körde ett lugnt distanspass i måndags hemikring och sedan en kort historia på bandet i tisdags. Sen kände jag att det blev tjockt ihalsen och det satte sig på stämbanden. Undrade på torsdagen om det var Leonard Cohen dokumentären som smittat mig. 
Nå tre löpfria dagar passar bra just nu. En dryg vecka innan vårsäsongen drar igång. Bästa tillfället för en förkylning. 

Sen på't igen

Vi ger oss inte 

söndag 20 november 2016

Grus i dojan

Mina favoritskor för distanspass från milen till halvmaran är Brooks Pureflow. Jag köpte mitt första par, tvåorna, 2013 på rekommendation. Då, liksom nu körde jag långpass i Asics Nimbus, men tyckte de var litet klumpiga och tunga. Pureflowskorna är betydligt lättare, men fortfarande ganska klumpiga. De har ordentlig dämpning som passar mitt tunga steg - jag väger mellan 78-82kg beroende på säsong ;) - och ett lågt dropp som jag hoppades skulle hjälpa mig att få ett naturligt steg. Vad nu det är. 

De första generationerna var ganska fula. Litet som när man såg Renault Megane II eller varför inte Fiat multipla. I mitt första par satte jag direkt milrekord. De höll bra dämpning i ungefär 80mil, sen verkade de tröttna, vilket gjorde att jag använde dem mer sällan men jag luftar de fortfarande ibland och de har runt 130mil nu. Då skaffade jag ett par treor och var så pass nöjd att jag sprang Stockholm marathon 2014 i dem. 

Sen hällde jag en spann målarfärg över dem och de blev sig aldrig lika. Utseende mässigt, och jag var inte mer sugen på att ta på dem. Dessförinnan använde jag dem ofta som "jeansskor" till vardags. De såg mycket mera diskreta ut än de orangea tvåorna. 

När jag julen 2014 ville ha ett par nya fick jag istället ett par Saucony Ride som är mina nu längst sprugna skor med bortåt 180mil. Trots detta var det något jag inte gillade med dem så i somras blev jag glad när jag i en butik i USA hittade Pureflow 5 i snygg diskret svart design. De satt dessutom bättre än treorna och kändes som hemma. 

Sen i somras springer jag nu mina lunchpass i dessa. De har dock en stor nackdel upptäckte jag i veckan: de plockar grus en masse. 
Ett kort lunchpass och fullt med sten under skorna. Klart irriterande när man hör det omisskänneliga knastret där det inte borde höras. 

För övrigt är det mellanläge just nu. Efter Vintermarathon vilade jag från konditionsträning fyra dagar. Sen kom snön och jag passade på att ta fram löparskidorna. Jag är ingen stor skidåkare men jag märkte direkt att det gick betydligt bättre dessa första turer än det gjort förr om åren. Det var så min löpning började, att jag ville kunna åka skidor bekvämt. Litet ont i ljumskarna på söndagen då det blev en lugn mil på smältande underlag. 

I måndags blev det fyra kilometer löpband och litet gym. I tisdags 3x5x40/20 på löpbandet. Växlade mellan 16 o 12km/h. Knappt sju kilometer. Sen två lunchmilpass kring jobbet i solsken. Varken fort eller långsamt. Bekvämt. 

Nu har jag litet förkylningskänning, medt retande hosta så jag har vilat fredag-lördag. Får se om det blir en sväng idag. Annars tar jag det som känns bra fram till 7:e december då jag börjar jobbet mot Stockholm marathon. Det blir femte starten och jag känner att jag nu vill komma tillbaka till 2014 års form och köra halvmaran under en och trettio innan juni. Det kommer att krävas jobb, och jag känner ett sug efter att äntligen få bitarna på plats. 

Vi ger oss inte!

söndag 6 november 2016

Vintermarathon 2016 racereport

Vintern gjorde sitt första intåg i veckan, men på lördagsmorgonen sken en mild sol över Stora skuggan. Det oväder som hotade höll sig på avstånd. En frisk bris var det enda som störde egentligen.

Den korta sammanfattningen:öppnade för hårt, drog på mig krampkänningar, och kämpade mig i mål. Tiden 3:48:31, i sammanhanget ointressant. Det tråkiga var att det inte var någon stenhård öppning. Brorsans knä höll fyra varv. Strax före trettio gav han upp.

På morgonen en vanlig tävlingsfrukost med gröt, rostat bröd och kaffe. Sen val av kläder. Beslöt mig för en tunn långärmad funktionströja, nya regnjackan mot blåst och tunt linne med nummerlapp utanpå. Tajts och långa strumpor, mössa, vantar och Saucony Kinvara 6. Valde bort Asics Nimbus som känns så tunga. Möjligtvis ett fel val att springa så långt, i dessa skor med lågt drop. Kanske var det orsaken till den tidiga krampen?

Tog tåget in och träffade brorsan, och en kollega och hennes pojkvän. Köade till majorna i en evighet innan vi drog av ytterplaggen och lämnade in väskan. Han klämma en stor banan på tåget och litet vatten.

Några korta ruscher innan vi placerade oss i startfållan och så gick starten. Öppnade ganska lugnt fram förbi första knixiga backen, och hade strax över nio minuter vid passering varvning ut på första långa varvet. Hörde ganska snart att jag låg kring nittionde plats. Jobbade på och höll ett skönt jämnt tempo runt 4:50. Kom ikapp några löpare som verkade hålla samma tempo, och snart var vi en fin grupp på fem-10 stycken som hjälptes åt i motvinden. Allt kändes perfekt. Tog en geldryck enligt plan efter tio kilometer och fick bra respons. Drack inte mycket vatten och sportdryck bara när det var tre kilometer kvar. Någon gång slets gruppen isär, men jag kämpade i kapp. Såg att brorsan låg några hundra meter bakom under de första varven. 

Sen, helt plötsligt, kände jag en darrning i vänstervaden. Ganska exakt vid 20km, när jag tog geldryck nummer två. Bestämde mig för att släppa på tempot men när jag gav mig ut på fjärde varvet så började det rycka ordentligt i vänstervaden och därefter blev det kamp. Jag tänkte att om jag tar det lugnt nu, så kan jag kanske öka på nästa varv, men då började även högervaden strula och sedan var det kört. Nu gällde det att bita ihop, och det var inget vackert löpsteg. Hade sett min "gamla" grupp försvinna iväg, men nu blev jag passerad av massor som jag passerat tidigare. Jag höll ändå negativa tankarna i schack. 

Strax efter varvning sista gången såg jag brorsan ombytt och skrek åt honom att hämta ut min väska. Jobbade och räknade för att se hur fort jag måste springa för att komma under 3:50. Såg möjligt ut så länge jag inte gick något. Vilket betydde att jag måste klara mig ifrån kramp. Vid passering sista vätskekontroll tog jag två muggar sportdryck, och gick några steg när jag drck ur dem. Sjuminuterstempo. Känn på den. Sista varvet måste jag klara på under 49minuter. Lätt som en plätt. Visst. Sure. Segt som attan, men ändå kontrollerat. Kämpade och tackade alla funktionärer längs vägen för deras insats under dagen. Vid fyrtio kilometer hade jag sjutton minuter till godo för tre och femtio. Vaderna skrek, men nu var det mycket nerför. Kunde inte riktigt njuta av det, men bet ihop och när jag passerade 35km skylten för sista gången och bara hade kurva och upplopp kvar, visste jag att det skulle gå vägen. Mötte brorsbarn och deras morfar och fick sällskap in mot mål, och kunde glädjas åt att det gick fyra minuter snabbare än för två år sedan. 

Ont i låren och rejält nedkyld kort efter målgång promenerade vi till bilen. Hem till ett varmt bad och sen Halloween fest på kvällen.

Inte mycket att tillägga. Hade värk i låret från start efter pingisbordsincidenten i torsdags, men tror inte det hämmade mycket. Det är frånvaron av kontinuerliga långpass och den relativt låga snittmängden som gav förväntat resultat. I och med att öppningen inte var särskilt hård, så tror jag inte att ens en sänkning till fem tempo hade hjälpt. Möjligtvis var skovalet fel, men idag känns det ganska bra, även om jag är trött (drack ett par glas vin och en öl, så inga excesser i firandet).

Åtta maror nu, och ännu inte den riktiga fullträffen. Vintermaran '13 och Stockholm '15 lyckades jag hålla fint och jämnt tempo i nivå med min kapacitet. Att höja ett snäpp kräver långpass och långpass i fart. Igår gick det ju bra att hålla jämnt 4:50 i halva loppet. 

Nu blir det vila och sedan nya tag i december mot maran 2017.

Vi ger oss inte!

fredag 4 november 2016

Uppladdning inför Vintermaran

Igår tog jag ledigt och spenderade dagen med barnen. Det slutade med att jag under uppvärmningen vid pingisbordet gick fram och satte låret i bordshörnet. Perfekt uppladdning inför lördagen. 

I onsdags lovade prognosen hällregn så jag gick och köpte regnjacka av fjolårsvinnaren Bergstedt. Hoppas jag slipper använda den i alla fall. Just nu ser det hoppfullt ut med plusgrader lätt vind och moln. 

Fyra korta pass inklusive 3x800m på krillan. Målet var 3:20, dvs 100 s per varv och jag låg väl strax under det och det kändes bra. 4:10 per kilometer är ungefär milfart idag men vaden kändes okej igen. 

Jag satsar offensivt mot en ordentlig putsning av pb:t men realistiskt sett finns det inget som talar för det. Framförallt för få långpass. Bortsett från vintermaran 2014 har alla mina öppningar varit inom fem minuter. Andra halvan har gått mellan fem och 10minuter långsammare (förutom 2014, 20min). Jag gissar att det kommer att bli ett nytt 2014 nu, men med en snabbare start, kanske 3:45? Målet är under 1:40 på första halvan vilket känns realistiskt. Möjlighet finns att tappa fem sex minuter på andra och ändå slå pb. 

Om nummerlappen är ett omen så är det ett gott dito. 190minuter är ett mål jag hoppades nå våren 2017, innan jag insåg vad som krävs. 

Brorsan har vilat sig i form efter knäproblem och väntar inget stort bara ett kul lopp. Det tror jag att det blir. 

Vi ger oss inte.