När jag sprungit många vändor på välvda vägbanor, där man hela tiden tvingas kompensera lutningen brukar jag få ont i höftböjarna och som brev på posten börjar det skära i knät. Därför känns det bra att konstatera att de senaste veckornas blandning av löpband och lite terränglöpning eliminerat den värk som jag haft i höst. Jag hoppas att bensprattlet också hjälper.
Igår ett tudelat pass, idag fick jag ihop en mil i 13kmh tempo på bandet. Ett tempo som inte känns naturligt för mig. Monotont malande mot maran. Just nu känns det ganska avlägset att springa mer än tre timmar i det tempot, men pannbensbyggande är det att springa på band. Och gruvligt tråkigt. Intervaller är en sak, men detta konstantfartskutande ger ångest mer än tröskelövningarna. Det går ju inte att springa fortare för att bli klar tidigare (eller det gör ju det, men då går ju meningen förlorad).
Idag var inte utomhuslöpning ett tänkbart alternativ. Hoppas isen smälter bort innan det blir kallt igen. Här drömde jag om skidåkning men det lär väl dröja till sportlovet.
Vi ger oss inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar