måndag 6 juni 2022

Adidas Stockholm Marathon 2022

Så kom den där dagen som jag sett fram emot. Dagen när jag skulle ta emot min tionde medalj på raken. 

Det började för ungefär tio år sedan, med att en kollega föreslog att vi skulle anmäla oss till Stockholm marathon 2013. Jag hade löptränat regelbundet under runt 14månader. Ja, 14 månader från soffan och 500m på sju minuter, utan att direkt ha varit överviktig. Nått kilo onödig vikt men inte många. 

Testade mycket nytt under halvåret fram till juni. Jag hade kört mitt första millopp i juni 2012, strax över 48min och laborerat med enkla intervallpass. Nu började jag läsa på och insåg att jag skulle springa många ”långpass ”. Började runt 14-15k och kom upp en bit över 30k. Drabbades av överträningsproblem och småskador som överansträngda fotvalv, benhinneinflammation, knäproblem osv. Men i maj stod vi på startlinjen för att testa förmågan och sprang Kungsholmen runt halvmara. 1:39. Lovade gott. Sista långpasset blev på gamla marabanans sista varv. 25k i 4:57 tempo. Dvs målet var 3:30.  Ivrig gav jag mig ut på provet och det höll väl ungefär i 35k, sen blev det småtungt på slutet men 3:40 mindre än två år efter att jag börjat springa kändes bra. Tränade hårt i nästa sex månaders period och sprang vintermarathon på 3:28 i november. Ökade påträningen för att komma under 3:20 till våren. Persade på premiärmilen 2014, 40:15. Kungsholmen runt 1:31. Men en förkylning tio dagar innan maran gjorde att det fick bli ett säkerhetslopp. 3:32. Sen litet lugnare höst och 3:48 på vintermaran. Hård träning under våren med pb på Kungsholmen med några sekunder. 3:27 på maran. Sen en månad senare övermodigt försök på viby marathon men vädret var över 30grader och gassande sol. Kände hur all kraft sinade efter första varvet runt sjön och stapplade i mål som tia på 3:40.  Drog på mig en snedbelastningsskada från loppet som jag ignorerade fram till oktober då jag efter ett hårt backpass i Provence inte kunde stå ordentligt på foten. Till fysio och sedan vila/alternativ träning i sex veckor. 

Efter det försökte jag börja om, men suget var inte lika starkt. Det blev två maror både 16 och 17, där den sista var i USA. Tio maror på fem år och alla under 3:55.

2018 var det jubileum i Stockholm och rejält varmt. En influensa under våren tog på krafterna och 4:16 i mål en riktigt varm dag. 19 dåligt tränad och 4:24. 

Sen kom pandemin och det blev mindre spring. La upp EM-bana för höstens virtuella lopp, där dottern premiär sprang på 3:5x. Jag stapplade in på 4:4x. 2021 mindre träning och nästan inga långpass före Götebirgsvarvets virtuella mara. 4:59:xx. Laddade sen till oktober då dottern skulle springa sin första riktiga mara. Hon persade med 3:45.  Jag fick 4:26 och klarade mig ungefär enligt plan. Började vårstädningen före jul och låg bra till när jag i slutet av januari fick Covid.  Inte svårt sjuk, ingen hosta, borta från jobb i tre dagar. Men efter det var kroppen seg och det blev för få pass för korta och ingen variation. Värmen kom aldrig och långpassen blev ett över 21k. 

Men de sista veckorna fick jag till en del bra pass. Det borde gå att ta sig runt på något bättre tid än de senaste loppen. 

Det var en varm och solig junimorgon. Mycket folk. Köade länge till en Maja innan start. Hamnade långt bak i grupp E. Nästan tre minuter innan jag korsade startlinjen. Öppnade runt 5:40.  Sen nerför och upp Odengatan. 5:30. Lugn lugn. Det kändes bra, men jag vet ju att det har mindre betydelse närmande inte tränat långt. Efter 10k kände jag att magen inte var i toppform. Började söka efter en Maja. Genom gamla stan och förbi Strandvägen uppför narvavägen och Karlaplan och sen hittade jag ett blått skåp. Tappade 90s ungefär. Men nu kändes benen lätta och fina.  Nöjd med Endorphine valet av skor. Passerade stadion och ut på Djurgården gick det bra. Fortsatte att tugga på runt 10kmh. Halvmaran runt 2:05. Sen ut på söder. Höll min energiplan.  En gel ungefär var sjätte kilometer. Ingen dipp. Uppför bro och Hornsgatan. Ner på stranden. Ny gel och sedan tufft förbi färjeterminal. Tungt nu. Tog några gäster och drack på Folkungagatan. Ner i tunneln och fick en del onda tankar när vaderna började väsnas. Jaja efter 30 börjar det. Tappade nån minut mot tidsschemat. Såg 4:15 flaggorna susa iväg. Tänkte att de springer ju bara strax under sex minuters tempo men insåg att jag måste spara mina vader. Ner mot bron uppför bron nerför bron över viadukten sju kilometer kvar. Segt men jag höll i och vilade vaderna. Stadshuset och slottet och Kungsträdgården. Sprang i solen på Strandvägen och led inte av det. Uppför narvavägen. Kändes som att jag fick litet kraft nu. Två kilometer kvar men ingen långspurt. Upp mot Stadion. Vänster och 100m höger och 100m och in genom valvet. Sprang på ytterbana och letade familjen. Hugh fivade de tre som slutit upp och försökte jubla mig i mål. Avstannande på 4:25 brutto. 4:22 netto och bästa tiden sedan 2018.  Drack mitt vatten och träffade familjen över staketet. Sen ner för tisha och goodiebag. Inte mycket att jubla över. Snabb dusch och korv. Glad att jag packat ner en punk då ingen öl serverades. Sen lugn promenad till Roslagsbanan. Såg en ambulans på vägen och insåg att jag sett en till i tunneln på söder. Visst det var varmt, men min energiplan och taktiska löpning hade fungerat. Det bästa var att suget kom direkt. Hoppas att jag kan börja träna ordentligt igen! Anmäld till 2023 det är jag. Vi ger oss inte. Vi börjar om.