Tidig sammanfattning av 2019. Ett löparår att glömma.

En kort sammanfattning av året som gått. Det har inte gått så bra. Illustrationen ges av två enkla siffror. Totala distansen, och snittlängden på ett pass har båda sjunkit avsevärt i år. Det började med att jag var sjuk länge under januari och februari. Sen har det fortsatt, med ovanligt många förkylningar under året. Det har gjort att grunden, och kontinuiteten helt försvunnit.

Det konfirmerades med en usel insats på Stockholm marathon. Mitt mål är att alltid kunna springa mig igenom det, och möjligtvis dra ner på farten efter hand, men i år  fanns det inget att ta till när jag väl nådde 30kilometer.

Efter det har jag ändå fått till en acceptabel minimal kontinuitet, som landat på drygt 30km per vecka, och ungefär fyra pass i veckan. Det är ganska långt under de senaste årens fem-sex pass och ett snitt om 50km per vecka över fem-sex år. Jag följde Joggs program för halvmaran, men det som inte har fungerat är att få in långpassrutinen. Jag känner nu att även ett milpass kan vara ganska slitsamt och det är inte längre givet att kunna ge mig ut och ens slöjogga dagen efter ett distanspass. Så det har blivit litet av en ond cirkel.

I september sprang jag dock mitt första Stockholm halvmarathon, och det gick inte så illa. Åtminstone gick det en minut snabbare än på Strängnäs dito förr november. Men jag lyckades inte boosta självförtroendet och bygga vidare under hösten. Enstaka fartpass känns ganska okej, men jag har lidit av en efterhängsen hälseneinflammation som inte direkt begränsat löpningen, men som har gjort rejält ont efter fartpassen. Jag borde rehabba den bättre och satsa mer på uppbyggnad och långsiktigt hållbart löpande, men samtidigt så är det så enkelt att det som sporrar är att kunna hålla i och satsa mot Stockholm marathon.

I vår blir det förhoppningsvis 8e raka. Jag känner suget, och går som vanligt in i december med full optimism, för att det skall lösa sig. Jag inbillar mig att det skall gå att relativt "enkelt" komma tillbaka nerpå tider runt 3:40-45, det är bara långpassen det hänger på. Får jag bara milen i kroppen, så bör det funka, men det hänger på detta.

Den här veckan är det sista "lugna" veckan innan jag drar igång. Har lagt upp ett program för 26 veckor, där jag ska få till minst två långpass i månaden, mina bästa år, 2014-16, hade jag 17,14 och 14 pass på längre än 20kilometer dvs drygt två i månaden. Våren 18 hade jag åtta pass över 20k, max drygt 26, och i våras endast 7, som längst 25 drygt. Det räcker inte. Nu har jag inte sprungit långt sedan Stockholm halvmarathon. Det längsta är 15k, vilket borde vara ett förlängt distanspass, som borde tillhöra grunden i veckomängden, och inte vara det längsta på ett halvår. Det som bär emot är fokus på distans. Just nu känner jag att det viktigaste är att vara ute lång tid, och då spelar inte distansen så stor roll. När kroppen väl vant sig vid att vara ute ett par timmar, kan jag börja öka tempot.

Varningsflaggan för löparknä och liknande börjar redan nu lysa. Det gäller att lyssna på den åldrande kroppen, och få tillbaka den där känslan som jag hade under "toppåren". Om jag kan återfå den känslan, skall det noggå att springa fort igen.

Vi ger oss inte.

Stockholm Halvmarathon 2019

Det hade blivit liggande opublicerat några månader ;-)

För första gången på år och dar ser jag en liten ljusning i löpningsmörkret. Mörker är väl i och för sig att ta i men det har inte gått så bra de senaste åren, men nu känns det som att jag är på rätt väg. Tack halvmaraton för det. Det känns som om halvmaraton är min distans. I lördags blev det 1:41:38, vilket i och för sig är min näst långsammaste halvmara, men inledningsmilen gick en halvminut snabbare än Österåkersmilen. Jag kände veckan efter Stafesten (sprang två sträckor på årets ersättare till Bellmanstafetten, på 22 och23minuter, efter förkylningsuppehåll en vecka) att jag nog hade ganska bra kapacitet. Hade jag sluppit förkylningen och kunnat träna ostört en vecka till hade jag säkert nått mitt personliga guldmål som var 1:40. Nu blev det silver då jag kom under 1:42 (fanns ett bronsmål på sub 1:45 också). Dessutom en dryg minut snabbare än i Strängnäs förra hösten.

Laddade veckan innan med litet snabbdistans på måndagen, och sedan 6x2min på bana på tisdagen. En kortare runda på torsdagen för att sedan vila till tävlingen.

Vädret var ett smått orosmoment, på lördagen. Det skulle regna en del, men jag hade flyt. Eftersom jag hämtat ut nummerlappen redan på lördagen kunde jag ta det lugnt in. Promenerade från Östermalmstorg till Kungsträdgården. Passerade en maja, och satte mig sedan på en bänk i solen och slöt ögonen och somnade nästan. Satt så i en halvtimma och lyssnade på bakgrundssorlet från passerande och speakerrösten i bakgrunden. Sen drog jag av mig jacka och långbyxor och ångrade att jag varken hade solglasögon eller keps med mig. Det tog en stund att lämna in grejorna, men det var aldrig stressigt. Sen var det oklart var man skulle gå. Tyckte det kändes långt att gå bort till riksdagshuset så jag gick i kanten av startrakan, mot strömmen av folk, och lyckades leta mig in i startfålla B framför slottet. Det var fortfarande ganska tomt där. Vandrade fram och tillbaka och kissade en gång. Sen började det fyllas på och stämningen steg. Jag hamnade av en slump nästan längst fram. Bestämde mig då för att försöka hålla farthållarna bakom mig så länge som möjligt.

Eftersom vi slussades fram lugnt till startlinjen så kunde jag behålla min plats. När skottet gick kunde jag springa obehindrat från första steget. Skönt. Förts förbi Kungsträdgården, sedan ett parti som jag hörde många upplevde som trångt, och ner i Klaratunneln. Tunnellöpning är ju inte så kul, men det var bara en kort sträcka innan man såg ljuset. Förbi station och sedan Torsgatan. Blev omsprungen av många, men förivrade mig inte. Klockan pep litet ojämnt mot kilometervisningarna, men jag tog det lugnt. Kändes skönt att springa ner på Kungsholmen och klocka den första femman strax över 23minuter. Sen följde ett parti längs stranden och en bit samma som helmaran. Uppöver Hornsberg kände jag att jag inte var sugen på att springa upp runt Fredhällsparken, men jag blandade ihop banan med Kungsholmen runt, så när vi i stället sprang rakt bort mot rålis var det en bonus. Hit fram hade jag lyckats hålla 1:30farthållarna bakom mig, men nu kom de ikapp, och var tydligen inte nöjda, för de kutade på bra fort tyckte jag. Tog en mugg vatten här, möjligtvis den enda på varvet.

Jag såg sedan bort mot stadshuset hur farthållarna segade sig ifrån mig. Kämpade på. Tyckte att det gick hyfsat. Höll mig fortsatt under 24minuter på andra femman, men det hade gått långsammare. Tryckte den första medhavda gelen, och den gav effekt. Sen genom gamla stan fick jag en boost av att highfiva ena dottern. Då kändes det riktigt bra. Hornsgatan upp och möte med snabblöparna var intressant. Då plötsligt kändes det långt, men sedan kom jag på att det bara är en halvmara. Ner på Söder mälarstrand sträckte jag ut litet och tog sedan emot en gel som delades ut. Den kickade också in, så tredje femman blev snabbare än den innan, möjligtvis snällare profil. Ut runt Hornstull tänkte jag att nu ska jag försöka dra ikapp farthållarna, men sen dog jag. Genom Tanto var det riktigt jobbigt. Jag trodde att jag skulle ge mig där. Men så dök det upp ett par bakom mig, en tjej och en kille. Hon var tydligen draghjälp, och peppade honom stenhårt, beskrev var vi var, hur de skulle tänka och känna. Det var en enorm hjälp. Jag tryckte min tredje och sista gel och kämpade mig upp på Hornsgatan och fick feeling och sprang på i full karriär. Försökte highfivea någon som var på väg upp i motsatt riktning men han hade nog solen i ögonen så det blev inget. Sen ner mot gamla stan tappade jag fart igen, men fick ny boost av dottern som flyttat sig. Ser på fotona att jag ser sliten ut och det kände jag mig. In i någon boost zone hörde jag mitt namn skrikas ut så jag fick mer fart igen och kunde öka in på upploppet, men det blev en halvhjärtad finish eftersom jag inte hade något att springa för. Jag skulle inte klara mitt guldmål, men silvret var klart.

I mål fick jag pusta med händerna på knäna innan jag kunde ta emot medalj och gå mot goodiebag och målgångsöl. Hämtade mig hyfsat och kunde snabbt byta om och sedan röra mig bort. Var inte sugen på att stanna kvar efter loppet och eftersom hustru och dotter inte kunde ta sig in så kändes det bäst.

Väl hemma kom en störtskur just när jag lämnade tåget. Så trots torra kläder blev jag blöt ändå.

Positivt överraskad av loppet. Allt jag hört innan stämde. Gillar konceptet med namn i stora bokstäver på nummerlappen, fick många peppande ”kom igen Urban” längs vägen. Enkelt och ganska smärtfritt kring start och mål. Ett av de bästa loppen jag sprungit vad gäller logistik, och bana. Sen att tiden inte är vad den var för några år sedan spelar inte så stor roll. Nu finns det något att bygga på, om jag vill och orkar. Kanske kan det bli en mara eller halvmara till innan året är slut.

Vi ger oss inte