Lidingloppet 2017

Ja det var Lidingöloppet. Fjärde raka med fjärde pb:t. Det gick inte riktigt så fort som planen, under 2:35, men det var det absolut bäst genomförda loppet, där jag kände mig stark hela vägen. Kanske litet svag finish, hade krafter kvar i mål, men den viktigaste biten var att jag aldrig behövde kriga. 2:36:41 är i alla fall ett steg i rätt riktning. Efter förra helgens genrep så är jag nöjd. Nu vet jag vilken träning som behövs, och nästa år skall jag om jag får vara frisk göra en ordentlig satsning. 

Det höll på att få åt pipan redan innan start dock. Efter en lugn morgon hemma, med frukost och påklädning promenerade jag ner till busshållplatsen. Ersättningsbussen var något försenad, så det kändes så där. Men den kom, och jag klev på och skulle just sätta mig då chauffören rivstartade och jag halkade och landade med vänstra skinkan rakt på säkerhetsbältesfästet. Kändes som en rejäl smäll, och den intensiva smärtan satt sedan i ända fram till start. Ett fint rektangulärt blåmärke syntes sedan på kvällen. Det hindrade dock inte i löpningen, även om det var litet stramt under promenaden till Koltorp.

Alla byten och bussturen ut till Lidingövallen gick utan problem, och sen var det inga köer för att hämta ut nummerlapp. Brorsan hade smsat dagen innan att det skulle bli DNS pga gubbvaden. Trist. Nu satt jag i det molniga fuktiga vädret och åt min smörgås och banan och drack litet kaffe innan jag gick upp mot starten. Han med att köa till majjorna så att det blev litet stressigt att lämna in överdraget, men tillslut var jag i fållan fem minuter innan grindstängning. Träffade en kollega som jag sprang över mållinjen med i fjol och vi önskade varandra lycka till.

Har nog aldrig känt mig så lugn inför start. Jag visste exakt vad kroppen orkade, och efter förra veckans prov hade jag en plan. Springa på i skönt tempo fram till 12km, sen ta det lugnt i Bosöbackarna för att öka efter Grönsta.

Starten gick, och jag tyckte det gick litet bättre i år än förr om åren. Trångt, visst, men ingen stress. Jag visste att jag var skaplig stark och skulle kunna ta in eventuell förlorad tid efter hand. Det var ganska tungt att andas och jag var sjöblöt redan efter fem kilometer, utan att för den skull vara trött eller tagen. Pulsen höll sig lugn och stabil. Tog det försiktigt i de värsta stigningarna, och lät folk springa förbi bäst de ville.  Runt milen kom kollegan i kapp och sprang förbi, men jag lät henne löpa, hoppades att hon hade en bra dag.

Energiplanen såg ut som följer, en gel vid tio, en gel innan Grösnta, och en energigeldryck efter 25. Vatten på varannan station och sportdryck på varannan. En plan som höll och som var bra visade det sig. Jag led aldrig brist på energi. Men oj vad jag svettades. Speciellt första milen genom skogen var det som att kroppen var täckt av en våt film. Kunde vrida ur kepsen ett par gånger. När jag viftade med den framför kamerorna så stänkte det friskt.

Jag tyckte att Bosöbackarna gick bra i år, jag tog det försiktigt uppför, och lät gravitationen hjälpa till utför. Låg visst på plats 3400 vid passering 15km, men sedan började jag passera folk. Kom i mål på 2277:e plats, bäst hittills.

Vid Grönstabackens topp kunde jag börja sträcka ut. Inga krampkänningar i l vader eller lår. Bara löpglädje. Upp och ner mot Abborrbacken och det kom inga onda tankar om att sluta eller önska sig någon annanstans. Det enda smolket var att jag inte kollade så noga på klockan, så när jag nådde toppen på Abborrbacken skulle jag behöva snitta 4:30 för att klara målet på under 2:35. Det insåg jag inte, utan jag njöt av att passera så många och ta det i ett skönt tempo. Innan vändningen vid gärdet innan Karinsbacke fick jag syn på kollegan igen. Hon låg hundra meter framför, men jag knaprade stadigt in. Vi hade sagt att om det gick skulle vi passera över mållinjen tillsammans. Nu passerade jag henne i botten av backen, men hade så pass bra känsla att jag kutade ifrån henne med en halv minut de sista kilometrarna. Vet ju att trots att det är kort distans kvar, är det fortfarande inte helt slätt fram till mål. Bara att kämpa på. Spurtade på, utan att maxa helt. Insåg att jag skulle komma i mål på nytt pb, men att jag inte skulle klara någon speciell tid, så det fick vara nog med det. Kom i mål, och glömde stänga av klockan. Väntade in kollegan och gick sedan och drack någon liter vatten och cola. Fick ett par bullar och mådde litet illa. Sen var jag litet snurrig och det tog någon minut innan jag hittade riktning mot Överdragen. Tog påsen och stapplade iväg mot vallen.

Låååång väg att gå till ryggsäcken. Men sen en skön bastu följt av iskall dusch. Skulle träffa några vänner och få skjuts hem, men jag sa att det var bäst att stå på bussen hemåt. Det gick dessutom fortare då det var köer för bilarna.

Hemma fick jag en god kall öl, och kunde fokusera på att lag amiddag, men sen var jag helt färdig och fick tacka för mig vid halv tio. 

Igår hade jag ont i skinkan, och smärta i ena hälen, förutom den vanliga stelheten. Har nog aldrig känt mig så trött dagen efter ett lopp som igår. La mig tidigt, men sov inte särskilt bra.

Nu blir det fokus mot en eventuell mara senare i höst. Tror att det kan gå ganska bra om jag kan hålla i det här med 1) långpass och 2) tempoträning. Vi får se. Känner mig redo för att ta det steg som jag skulle gjort i år om jag inte drabbats av influensan.

Suget efter att träna för ett Lidingölopp finns där på riktigt nu. Min träningsplan har de senaste åren riktats mot Stockholmsmaran 2018, men sen har jag inget annat mål. Kanske skall jag göra ett rejält försök och bygga på resultaten från sommarens träning. Det vore en fin femtioårspresent, 2:30 på Lidingö…

Vi ger oss inte!

Bellmanstafetten 2017

Bellmanstafetten 2017 Racereport

Höstens första lopp blev som vanligt Bellmanstafetten. Ett av årets roligaste lopp, där vi i år hade fantastisk tur med vädret. Strålande sol, och torra spår, fram till att vi satte oss i bilen för hemfärd, då regnet mötte oss.

I år har vi fått möblera om en del i laget. Förr har vi lyckats ställa upp med både två och tre lag, men i år blev det tyvärr bara ett. Dessutom har vi tappat två av våra bästa löpare – den ena lyckades dessutom pressa sig med två minuter i år, mot 18:30 – med sitt nya lag. Av oss som sprang ifjol var vi tre kvar. Jag öppnade och startade vanan trogen i ett litet för högt tempo. Låg en bit under åtta minuter efter 2 kilometer, men sen var det ju ändringar av bandragningen och kilometermarkeringarna stämde inte alls med klockans pipande. Tappade en del på tredje och försökte sedan jobba igång maskinen på fjärde för att kunna öka på sista. Den sista kilometern gick på insidan av amfiteatern, på gräset, och var inte alls särskilt bra att springa på. Nådde under tidtagningsbågen på 20:17, oklart med sträckan, men i alla fall drygt 20sekunder snabbare än i fjol. Sen fick jag hjärnsläpp och sprang mot fel markering, och det tog en oändlig tid (10sek?) innan jag rättade till det och hittade min kollega. Han gjorde en enormt stark sträcka och fick 20:35 på sin, vilket betyder att han säkert hade minst lika snabb tid som mig eller snabbare, till bågen. Det var 30s bättre än ifjol. Sen hade vi två oprövade kort, som visste att de skulle vara litet långsammare. Drygt 23 och runt 22,5 var dock bättre än väntat så inför sista sträckan låg vi bättre till än förväntatmed en halv minut. Dessvärre hade vår avslutare inte sin dag, så till slut landade vi strax över 1:51. Drygt 3minuter sämre än i fjol, och mer än åtta minuter bakom lagets bästa notering från 2014. Fast detta sagt, det var ett av de bästa åren, och vi hade riktigt roligt hela vägen. Alla utom avslutaren var dessutom riktigt nöjda med sina resultat.

Oavsett bansträckningen, så var jag glad att ha kunnat springa hela sträckan på mitt max, utan att få håll. Tiden till bågen var i vilket fall bättre än ifjol. Detta trots de tre stora grejerna – dålig placering i starten, tog hela gräsfältet innan jag kom loss och fick sträcka ut – trist att hamna i tredje startgrupp där man nådde svansen på framförvarande grupp efter 2kilometer och det blev en massa slalomåkning och en del tvärstopp och hopp i sidled – sist men inte minst den nya bansträckningen, speciellt slutet på insidan av gräsvallen. Fick inte känsla av att det var mer publiktryck där i år, dessvärre kändes det trångt och irriterande där. Visst, långsamma skall hålla höger, men vem bestämmer vad som är långsamt? Det finns ju för övervägande delen någon som är långsammare, så det är inte mycket att göra åt. Det enda är väl att be dem ändra tiden mellan startgrupperna, och låta banan gå på den något bredare grusvägen. Nå, det är kanske smärre plumpar i protokollet. I slutändan fanns det ju bevisligen folk som sprang snabbt ändå, och kanske hade jag fått håll om jag hållit det höga utgångstempot.

Just nu är jag uppe i sexmila veckor efter en ganska lyckad träningssommar. Jag har börjat känna mig äldre. Återhämtningen är inte lika god som bara för två år sedan. Jag börjar dock återkomma i den form jag hade när jag fick influensa i mars. Det är märkligt vad lång tid det tagit att återkomma i form. 

Jag la upp ett i mitt tycke ganska bra schema för de första två månaderna, men i och med Bellmanstafetten tar det slut. Det har handlat om tröskelträning, där jag gått från 2 till4km längd, och samtidigt höjt intensiteten. Sen har jag kört en del kortare intervaller, varannan kilometer snabbt och 70/20 till exempel. Jag hoppades kunna komma ner under 21 minuter på Bellmanfemman i torsdags. Min långsammaste hittills sen jag kom igång på riktigt är 20:43. Ja, den första tog 21:40, men då hade jag inte riktigt kommit igång. Tre gånger under 20 på de senaste fem åren. Det vore kul att komma dit, men det gjorde jag inte i år. Mitt problem har varit håll. Undrar när jag sist hade problem med håll så frekvent som i sommar. 

Det började med Österåkersmilen. Jag öppnade med första två på under 8minuter, och sedan tog det nästan tvärstopp. Det var först framemot mitten som jag kunde börja springa igen, och det blev långsammare än en del träningsmil jag sprungit i år. Vet inte om det är dålig uppvärmning som gör det tillsammans med för hög utgångshastighet? 

Närmaste målet nu är Lidingöloppet. Jag har aldrig varit i form för att riktigt springa igenom det, med fart. Det kommer jag inte att vara i år heller, men jag hoppas att kunna nå under 2:35, och därmed radera brorsans rekord. Jag tänker köra en del tempoövningar framöver, blandat med progressiv distans och tröskel. Samt långpass. Har bara kommit upp till 23,5km efter maran, och det är inte nära nog. Ska få till ett par uppemot 30 de närmaste helgerna. Om det går vägen, tar jag en sen mara under november. Vi får se

Vi ger oss inte.