söndag 29 juni 2014

Treårsjubileum

Jag började träna litet mera fokuserat runt 2009-2010. Vi hade flyttat hem efter sex år i Italien, och jag hade tagit fram längdskidorna. Kände varje säsong att det var segt att komma igång och tänkte därför börja löpträna litet. Det var väl gott och väl 15år sedan jag sprang kontinuerligt sist och visste inte riktigt hur kroppen skulle reagera. 
Jag började med att ge mig ut i det lokala motionsspåret, och tog två varv på 2,5km slingan i maxfart. Sen kom jag igen ett par dagar senare och gjorde om det. Sen blev jag förkyld och det dröjde några veckor till nästa runda. Sen blev jag förkyld igen och sen blev det vinter och snö, och då kan man ju inte springa...
Under våren planerade jag sedan för att sätta igång ett riktigt löpprojekt till sommaren. Den 28e juni joggade jag en kilometer på 14minuter, eller, jag höll mig i rörelse i 500m och sedan vila och sen 500m hem. 
Höll igång och körde på varannan dag i några veckor och ökade på distansen till fem kilometer. Under hösten hittade jag en favoritrunda som jag sprang varannan gång i ena eller andra riktningen. Sen drabbades jag av löparknä. Vilade och stretchade, och tänkte att det går snart över. Veckorna blev månader, men jag testade emellanåt, med samma negativa resultat. Under hela den här tiden sprang jag i ett par enkla skor från Fila. Inte direkt det mest kända löparskomärket. Vid en jobbresa till staterna köpte jag ett par New Balance skor, och sprang en runda med dem. Sen dess har jag inte känt av knät igen. Det var en märklig känsla.

Det var dock inte sista gången jag kände av kroppens protester, men inget som inträffat därefter har dock varit av samma magnitud. Jag fortsatte dock med löpning rakt genom vintern och våren 2012, och i juni blev det loppdebut med strax över 48minuter på Österåkersmilen. Årets mål var att komma under 22minuter på Bellmanstaffetten, och det klarade jag med runt 20sekunders marginal. Fem kilometer har aldrig varit någon favorit distans, ffa då det varit intimt förknippat med min maximala distans. Sen jagade jag 45min på Hässelbyloppet, men var aldrig nära. Fram till nu hade jag inte roat mig med att följa bloggar på nätet eller träningsprogram, utan kört egen taktik. Mycket byggde på fartlek och lyktstolpsintervaller, men litet för litet i milfart och inga långpass bortom 12km. Det blev 45:5x. 

Här var det en kollega som jag börjat lunchträna med som föreslog att vi skulle satsa på Stockholm marathon. Då började jag läsa på och kolla av olika program och fastnade för Szalkais marathon.se program. Jag modifierade 3:30 programmet, som kändes inom "räckhåll". 
Under våren körde jag fortsatt en hel del längdskidor, och drog på mig en sträckning i höften som tvingade mig till total löpvila några veckor. 
Hade diverse andra volym relaterade problem, men inget som inte gick att rehabba bort. 
När snön smälte bort kände jag mig i riktigt bra form och sprang min första halvmara på 1:39, runt Kungsholmen. På "hemmaplan". Kändes fint inför Stockholm marathon.
Marathondebuten gick väl ungefär som väntat, höll ihop till halvvägs passeringen då jag kände att tempot blev för högt. När jag kikar tillbaka ser jag att jag sprang ganska ryckigt, vilket kan förklara att det blev som det blev. Trots den sänkta ambitionen kunde jag hålla ihop resten och kom imål på 3:40. Först litet besviken och sedan nöjd med att trots allt ha gjort en skaplig första mara vid 45års ålder.

Kickstartade höstsäsongen en vecka senare med låga 43 på Österåkersmilen. Trummade på bra med snabb Bellman, 20,5 och två millopp på 42 och 41 minuter. Kände mig stark och efter att ha följt ett annat 3:30 program bestämde jag mig för att köra Vintermarathon. Den här gången gick det bättre, och målet nåddes med en dryg minut till godo, 3:28.

Därefter kände jag mig litet seg och trött. Hade stegrat träningsdosen från vårens 45 till nästan 60km/vecka och nu tänkte jag vila litet och springa lugnt. Vårplanen var sedan att ytterligare öka mängden och farten.

Lagom till jul slet jag sönder några trådar i vänster vad. Jag har hela tiden haft vänster sida som den betydligt svagare. Tror dessutom att nötandet på vänster vägren, med lutning utåt, kan påverka stabilitet och hållning, så jag försöker undvika alltför rundade vägbanor. En julförkylning hjälpte till att tvinga mig till tio dagars vila. Sen var jag ingång igen och sprang varje dag två veckor i sträck. Första veckan var målet att springa en gång om dagen. Vecka två skulle jag försöka springa 7kmx2 varje dag. Målet var att komma upp i 100km. Vilket jag lyckades med, även om det blev nera blandat än 7x2.

Resten av våren gick bra. Premiärmilen på 40:17, tolfte raka tävlingen med PB. Sen Kungsholmen runt på 1:32. Nu var jag redo för sub 3:20 minst. Kroppen var riktigt sugen på att springa långt. Men så blev jag förkyld och låg däckad en vecka innan Stockholm marathon. Kunde springa och bortsett från att jag fick kramp för första gången så kunde jag hålla ihop på strax under 3:33. Litet bättre än ifjol, men inte som förhoppningen. Fast ingen brådska.

Återigen en vecka till Österåkersmilen. Den här gången kände jag mig mera sliten, och trots att det blev PB på loppet, höll det inte till mil PB. Kanske tredje bästa?

Efter vårens träning har jag haft en del ont i vänster häl, och vad, och skavsår på högerfoten. Inga stora grejor, men irriterande. Tar det lugnt och bygger åter upp volym mot LL träning. Ska bli kul att prova ett lopp som inte bara går på asfalt och som är långt. Hoppas komma ner mot 2:20, men inte övertygad om att jag klarar det i år. 

Avslutade denna vecka med en snabbdistans i fredags. Hade en kollega med från backen dagen innan, och trots att jag höll igen för att han inte skulle tappa bort sig på vägen, kom vi runt milen på 45. Idag är målet en sväng till Domarudden med äldsta dottern. 

Vi ger oss inte!

onsdag 25 juni 2014

En härlig dag på Fredhäll och lugn sommarlöpning

Det har hunnit gå två dryga veckor sedan blodgivningen. Som vanligt blev det ganska tungt till att börja med, men det är lätt att bära. Dagen efter körde jag ett backpass som brukar vara 5 långa o 3 korta. Målet på långa är 2:20, vilket motsvarar 4min tempo. Korta brukar vara 65s, kanske 3:35 tempo.
Sist var jag där ensam och med utspätt blod orkade jag bara fyra långa, där bara den första var i paritet med tänkt tempo. Idag fick jag med två duktiga kollegor, och då kunde vi dra på. De tre första tog alla 2:20. Det kändes skönt ansträngande hela vägen. Jag kunde mata på bra och släppte den snabbare kollegan under första halvan, men kunde sedan jobba mig närmre under slutdelen. I fjärde vändan kom jag riktigt in i den sköna zonen, och kunde spurta förbi kollegan de sista metrarna. 2:17. Samma känsla även i sista men då uppbådade kollegan sitt yttersta medan jag lyckades hålla för en 2:17 vända till. 
Nöjda joggade vi ner halva backen och drog två 65 rundor. Här släppte jag båda i starten, och jobbade sedan ikapp och förbi ena.  Sen gav snabbkollegan upp och sista gav jag nästan max och med högt och fint löpsteg fick jag 63 på den. 
Helt färdiga kunde vi sedan jogga hem och summera knappt 12km varav 4km i rejäl överfart. 

Hela passet kände jag mig pigg och stark. Det var en riktig runners high. Smolket i bägaren var att det fortsatt ömmar i vänster hälsena. Det tar inte emot när jag springer och gör inte ont när jag går, menfinns där och talar om något. Högerfoten kontrar med en blåsa mellan lilltån och nästa, men det vet jag löser sig. Körde annars med adidas idag. Relativt platta och smala räserskor kan ha orsakat båda skadorna. F.ö. Därför som jag skaffade nya new balance skor. De har litet mera drop, men är väl dämpade och har funkat fint på de två inledande transportlöpningarna. Dessutom var de både färgranna och till bra pris en bra bit under femhundra.

I söndags avslutade jag midsommarhelgen med att ta med äldsta dottern ut till Domaruddens friluftsområde. Hon ville prova på milspåret, så jag lät henne dra. Hon var riktigt duktig, så jag kunde bara följa med och skrika höger och vänster på de ställen där man kan bli litet rådvill. Efter sex-sju kilometer märkte jag att hon började tappa fart, så då gick jag upp och höll i gasen. Väl framme stannade hon i utegymmet, medan jag ökade och tog två varv på 2,5 slingan. Den är relativt flack, så jag är inte jätte förtjust i den, annat än på skidor. De tre varven adderades till 14kilometer, vet inte riktigt var den sista tog vägen.

Det är helt klart att det ger en extra kvalitet åt träningen när man har sällskap. Eller framförallt blir jag peppad att köra hårdare på kvalitetspassen. Sällskap av gamiljen är en rejäl bonus man aldrig kan räkna med. Fast under våren har jag fått med mina döttrar både på distans och intervaller riktigt kul.

Summan är att nu känns det som att jag är tillbaka där jag var i början på maj, innan förkylning, mara och blodgivning. Snart ska jag sätta igång mera fokuserad Lidingöloppsträning. Från asfalt till skog. Det tråkiga är småskavankerna, men med fortsatta styrkeövningar hoppas jag kunna komma till rätta med dem.

fredag 20 juni 2014

Lätt kuperat och glädjefylld distans

Midsommarafton och som "vanligt" besök i dalarna. Idag började vi dagen på Källbergets skönt kuperade 5km spår. Relativt vildvuxet för att vara ett elljusspår och gott om sandiga och moränlika backar. Fick dagen till ära med mig båda döttrarna. Eftersom de inte sprungit här förut (vilket jag har och dessutom har jag kört det på längdskidor) joggade vi ett varv tillsammans för att hitta runt. På vägen tillbaka -det är delvis en vändpunktsbana - ökade jag tempot litet och fick bra känsla direkt. Ny var det inte direkt så att jag var ute efter att ta ut mig, men bara så där lagom. 

Efteråt satt vi och pustade litet och upptäckte att det fanns en liten hinderbana där. Lilltjejen hade satt sig att läsa i bilen så vi två körde igång, men sen hämtade vi henne. Hon är väl den smidigaste av oss så hon vann. 
Har en bit kvar till att hitta tekniken. Hmm. Framförallt balansen. Det var några stockar att gå på som jag tappade tid på. 

Sprang med Inov-8 skorna idag och de passade perfekt till underlaget. 

Fjärde dagen i rad med millöpning. Igår blev det transport till jobbet genom regnigt city
Trotjänarna från Asics har fått tjänstgöra en del i veckan. 

Dagen innan trampade jag K-holmen runt och körde precis som veckan innan lilla terrängkilometern. 
Avslutade med en stor tonfiskmacka hos Subway. 

En skön vecka löpmässigt med mindre kvalitet men mera återhämtande glädjedistans. 

Nu endorfinhög kan man ägna sig åt kransbindning och en lättare Californis IPA. 

Glad Midsommar!

tisdag 17 juni 2014

Springer ute under tak uppför en backe

Jag var litet orolig igår när jag hade en knasig stickande känsla mitt i foten, så där stressfraktursrädd blev jag då. Tänkte att jag överbelastat foten efter många långa pass på framfoten. Imorse var smärtan borta så jag tänkte att jag tar mina tjock nimbussar och joggar runt litet så får vi se. Antingen är det något eller så är det inte det. 

Under första kilometern hade jag fullt upp med att kolla om klockan hittat sina satelliter. Det tog nästan tre kilometer och då var jag borta vid Huvudsta slott och där hade de satt upp tak över allen. 
Det ser nästan ut att vara lågt i tak och om man är typ enochnittio så slår man i en del grenar. Det är man, jag. 

Fast kommer man hit så måste man köra långa backen. När jag är full med blod och får draghjälp kan det gå fort. Idag öppnade jag lugnt på 105sekunder. Väl uppe flåsade jag rejält. Joggade ner och tog det litet lugnare. 109. Redan trött joggade jag ner och nu blev det segt. 113. Men då tänkte jag att nu blir jag arg, så resten höll sig på 113,114,113.

Ja nu kändes det som att det vände litet. Avslutade med fyra korta ruscher a 20s. Allt gick bra och jag fastnade inte i ett enda hundkoppel. Skrämde inte ihjäl några pensionärer heller. 

Avslutade med fyra kilometers nerjogg och kunde nöjd konstatera att skorna hållit fötterna på plats. Ingen värk eller smärta så här några timmar efteråt. 
Vi ger oss inte. 


måndag 16 juni 2014

Enkelriktat

Med två tonårsdöttrar i familjen var det kanske inte så oväntat att det skulle bli konsertbesök i helgen som var. Fick med viss förvarning veta att vi skulle ha många frukostgäster på söndagsmorgonen. Då gäller det att förbereda och ställa upp.
Färskt bröd som hade strykande åtgång.

Annars var det ganska seg helg utan det riktiga tillfället att tima in litet träning. Just de här veckorna i juni är annars litet mitt emellan träningsmålen. Fast nu är det trots allt Lidingöloppet som kommer att stå i fokus framöver. Därför tänkte jag ta mig ut i det kuperade motionsspåret i Hacksta. Det har inte blivit så många vändor där i år, då jag snurrat på andra ställen och mest på asfalt, men nu tänkte jag ta mig dit och köra litet mera. Det sk 2,5km spåret, sk eftersom gpsen mäter upp det till 2,2km, men så är det rejält kuperat fast jag vet inte om det kan skilja så mycket pga det.

Äldsta dottern följde med sen hennes entourage gett sig av med mitt bröd i magarna. Det var skönt med sällskap då jag är ovan att springa sp mycket upp och ner. Vi cyklade dit för att, ja, jag vet inte? Bara inte sugen att springa på asfalt idag.

När vi kom fram satte vi iväg i lugnt joggingtempo och tog första varvet på tolvminuter. Andra varvet blev lyktstolpsintervaller. Det funkar ganska bra istället för 20/10 ellernågot annat, när vi hade olika tempo. Vi sprang fort två stolpar framåt och lugnt en. Dvs jag gick och dottern joggade.  Så sätt höll vi jämna steg. Det gick någon halv minut snabbare än föregående varv. Nästa tog vi det lugnt igen, men då började hennes knä strula litet så hon steg av när jag stack iväg på fjärde varvet. Här delade jag in varvet efter 500m markeringarna och gasade progressivt fortare på de udda och tog det lugnt på de jämna. Sen avslutade vi med spänsthopp upp på några drygtknähöga stora kubbar. Sen körde vi jämnfota trestegshopp. 
Ja, så fick jag inviga mina Inov8. Kändes ganska ovant att springa i så tunna skor, men efter han gick detbättre. Hade inga känningar i hälar eller hälsena, skönt. Överhuvudtaget så tog jag inte ut mig idag, men det kändes som att kroppen vant sig vid den lägre blodmängden nu. Nu vänder det igen!
Vi ger oss inte.

fredag 13 juni 2014

Tveksam snabbdistans som blev en schysstpratrunda


På lördag kväll går ett lopp som heter söder runt. Jag har inga planer på att delta, men jag tror att man kan springa fort där om man vill, och ligger rätt till. Åtminstone bör man inte ha gett blod samma vecka. Men jag brukar ta yttervarvet runt södermalm då och då. Det mäter ganska exakt 10km, och jag har ungefär 2,5km dit, så det blir 15 totalt, inklusive två passeringar av västerbron.

Idag tänkte jag som sagt ta ett snabbvarv. På väg över västerbron tänkte jag att jag skulle köra 4X4minuter. När jag kom ner på söder mälarstrand, tänkte jag börja trycka på, och kör den första kilometern på strax under fyra minuter. Joggar en halv minut, och öser på igen, men det tar tvärstopp efter knappt 3minuter. Pulsen slår i taket. Tar för ovanlighetens skull en kortare gåvila. Men sen börjar jag jogga och bort förbi färjeterminalerna känns det okej. Tar en kort paus nedanför fåfängan.

Den där stigen struntade jag i.

Jag tog tunneln istället och på andra sidan var det litet ljusare. Kunde sakta men säkert öka tempot igen, utan atte pulsen stack iväg. Körde i lugnt tempo hela vägen längs årstaviken, ner till Tanto. Hamnade bakom en kille som höll litet lugnare tempo än mig. När jag var på väg förbi hängde han på och vi började småsnacka litet. Han berättade att han hållit på ett tag att träna, men att han rbrbörjade med mycket extra vikt, varför han börjat med att springa lopp först nu under det sista året. Han hade bl.a. också sprungit maran, under 3:50. Vi utbytte litet erfarenheter och diskuterade träningsupplägg och bra rundor i city. Efter knappt fem kilometer nådde vi Västbronsfäste och delade på oss. Ökade litet hemåt, och kom runt på 73minuter inklusive gå och stå pauser. Svettig, men inte särskilt trött, men våldsamt hungrig.
Blev de tunna adidasskorna idag också. Inga hälproblem idag. Litet kändes det i vänster höft, men jag kör med litet rörelse där så det skall nog lösa sig.

onsdag 11 juni 2014

Postblodgivningsbacke


Det finns några klassiska marathonträningsplatser i city. Fredhäll har en lång skön backe som man kan välja att antingen köra en lång variant, i mitt sällskap brukar den vara ungefär 140sekunder, eller runt 800m. Då tar man den något flackare Frödingsvägen, och svänger sedan in på den branta Atterbomsvägen där man spurtar 300m med bra motlut. Känns alltid bra att springa här då man får ett bra löpsteg uppför. Nedför försöker jag jogga.
Här är toppen på backen. Målet brukar vara 5 långa och 3korta, där korta är den raksträcka som syns i bild. De 300 ska gå på 41sekunder. Det gjorde de idag. Men de fem långa blev fyra, och bara den första orkade jag hålla uppe tempot.

Hörnet där branten börjar åt höger.
Här är slutet på Frödingsvägen, till vänster under flädern står min vattenflaska. En liter räckte inte långt idag.

Joggade ner och fick ihop totalt en mil idag vilket kändes ganska bra. Inga direkta känningar i musklerna eller leder. Bara vänster häl som spökar en del. Klarade mig från tävlingsvärk på milen. Däremot är det psykologiskt eller fysiologiskt jobbigt eller båda att köra hårt efter att ha lämnat blod. Jag brukar kunna passa in tre blodgivningar per år sen jag började träna. Jag har ganska högt blodvärde, så det är ganska bra att dela med sig litet emellanåt. Fast direkt efteråt är det ganska tufft att springa. Litet flåsigare.


Vi ger oss inte.

måndag 9 juni 2014

City trail lite

När jag kommer ihåg att lämna kläder på jobbet brukar jag stiga av tåget och springa in. Det har blivit allt från 5-32km hittills. Men oftast har jag inte grejer där så då brukar jag köra på lunchen. Idag hade jag andra lunchplaner:
Därför bestämde jag mig för en morgonmil runt Kungsholmen. Om man tar varvet runt Fredhäll kan man få en ruskigt jobbig kilometer efter friluftsbadet. Här är det berg. 
Och skaplig utsikt mot Traneberg och Alvik. 
Men efter den sträckan och en böljande grus och asfaltskilometer når man rålis och sen är det platt. Asfalt och sten täcker vägen fram till Stadshuset och sedan blir det litet grus och asfalt längs Kungsholmsstrand. Bortåt Hornsberg är det ganska trångt bland morgonjoggarna. 

Jag tyckte att det skar till i högerknät och drog i vänster hälsena under första delen men det försvann och ersattes av litet gnäll i vänster fotled. Inte så att det begränsade löpningen, mera ett lyssna nu annars ångrar du dig senare. 

Vänster sida är svagare än höger. Måste göra något åt det. 11km på knappt 49minuter idag var ansträngande, men så ville jag ha det. Nästa gång lär oavsett tempo bli betydligt jobbigare med mindre blod i kroppen. 

lördag 7 juni 2014

Österåkersmilen 2014


Det är inte optimalt att ställa om från marathon till 10km på en vecka. Mitt hemmalopp ligger numera alltid veckan efter Stockholm marathon. Det känns så där, särskilt som uppladdningen inför marathon i år kröntes av en förkylning. 

Imorse när jag körde in för att hämta ut nummerlappen fastnade jag i bilen, i en stunds total närvaro, med Beethovens violinkonsert i Dmoll, och Anne-Sophie Mutter på soloplats. Jag lyssnar mycket på musik, nästan överallt utom när jag springer.

Introduktionen av detta stycke, som är ett ganska tidigt opus, gavs en väldigt varm inramning. Det är alltid spännande och intressant att lussna när någon lyckas knyta samman fakta med känslor, och ge hela musikupplevelsen en extra dimension. Jag känner ofta att det är svårt att lyssna in sig på viss musik utan en kunnig guide vid sidan. Får man bara denna introduktion, så blir lyssnandet så mycket rikare.

Hur som helst, det här skulle handla om Österåkersmilen och just idag passade detta stycke så bra, då det visar på växelspelet mellan en ganska stötig orkester (not my words) och en virtuos. Idag skyltades med flera stora affischnamn till start. Patrik Engström och Frida Lunden toppade listan. Men mannen som stal hela showen var Robel Fshia (81) som raderade ut Uhrboms ett år gamla rekord, med nästan en halv minut (vilket var ungefär så mycket som Uhrbom förbättrade det gamla med ifjol). 



31:18 är det nya rekordet, men han hade det tufft hela vägen in i mål, där han slog en Eritrian med två sekunder. En kille som med ett huvud slog Abraham Adhanom (1). Uhrbom dök upp som gubben i lådan och gick i mål knappt enminut efter segraren, förmodligen brydde han sig inte om tiden, när han väl insåg att det var kört.

Engström kom in som 6a efter en IFK Umeå löpare


På damsidan var det en enkel sak för Frida Lunden, så enkelt det kan bli när man får springa ensam.


Det extra roliga med årets lopp var att min äldsta dotter skulle springa. Hon hade som mål att sätta pers, under 49minuter. Själv hade jag sänkt mina förhoppningar på stordåd, och tänkte att jag ska åtminstone ta mig runt på under 43minuter. Där ungefär går min skamgräns just nu. I starten gick det ganska bra, och första kilometern gick ungefär som den brukar, på strax under 4minuter. Bilden nedan är tagen efter 5,5km, och eftersom det är en varv bana, skulle det ha kunnat vara 500m också. 


Det var inte så trångt, eftersom jag fått ganska bra plats långt fram i starfållan. Andra kilometern är också ganska flack, men sen blir det litet trixigt, med först en nittiograders sväng, en kort bro över kanalen och sen en hårnålskurva (!). Efter detta kommer strax ytterligare en nittiograders sväng, innan man kommer ut på ett stycke där man springer först på grus, sen gräs -som regniga år tendetar att bli lera om det inte är en sjö- och så grus igen. Därpå följer en skarp sväng och banans ända backe. Sen korsas en bilväg framför enstaka trötta bilister och en relativt lätt utförslöpa kommer. Här faller tempot på båda varven, då det är trångt efter hårnålen och på gruset, samt backen. Första varvet 4:20 andra 4:30. Fjärde kilometern börjar med två skarpa nittiograders svängar innan man kommer in på en villagata. Nästan bara rakt fram resten av kilometern. Sista kilometern börjar med en svag utförslöpa och sedan ett sju hundra meter långt upplopp.

 På första varvet springer jag bakom en kille i keps fartglasögon, cykeltröja med krage och långa tajts. Han börjar tappa litet så jag smyger förbi. Så hör jag hur han jobbar sig ikapp mig, och så hör jag att det är min triathlontränande granne. Jag ger honom en match in mot varvning, men sen släpper han för att trots allt sätta pb med två minuter. Inne vid varvning störs jag av att där inte finns någon klocka. Konstaterar senare att jag löpt ganska jämnt, 20:44 på första varvet, men det visste jag inte när jag sprang. Min klocka visade mysko saker här.

Andra varvet fick jag kontakt med ett par löpare som höll lämpligt tempo, fram till åttonde kilometern. Det var trångt på grusstigen, så när vi klättrat uppför backen och kilometern gått så sakta bestämde jag mig för att öka takten. Sprang förbi dem, men sen hamnade jag i något vakuum, och de sprang förbi mig. Jag kände att jag har minsann krafter att hänga på. Så jag vilade bakom dem då det blåste en del på det långa upploppet. Sen gick jag ut och la i både en och två extra växlar och spurtade ifrån dem. Den ena kom dock ikapp så jag fick trycka på för att komma först över mållinjen.

En 45e plats jämfört med sextio ifjol. Typ två minuter bättre tid, andra varvet på 20:55, skillnaden var 3e kilometern på resp varv.


Här kommer min flicka i full fart. Hon har haft litet löparknäproblem, men nu verkar de ha släppt. Idag gick det helt utan smärta. Och sekunderna på rätt sida hade hon. 48:5x. Litet osäker på den sista siffran som varierade mellan 4-5-7 på olika tavlor. 
Nöjda medaljörer efter en skön dag med mycket fin publik. Nu blir det några veckor med mindre intensiv löpträning innan det är dags att satsa på litet fartträning. Jag tror att jag är litet begränsad där, och måste våga ta i mer. När jag kör banintervaller kan jag köra tusingar i 3:30-3:40 tempo, men att sedan omvandla det till 3:59 på milen går trögt. Sen ska vi fortsätta köra backar och kuperat, alltför att få till litet Lidingöform i september.

Vi ger oss inte,...

onsdag 4 juni 2014

Lugna dagar

När jag la mig på massagebordet i måndags trodde jag inte att jag skulle överleva en genomgång av den vänstra vaden. Det stramade och smärtade vid varje steg. Därmed inte sagt att det var ok med den högra. Den ylade inte i alla fall. Eftersom jag skriver detta så gick det trots allt vägen. Konstaterar att all värk jag haft kan summeras som klassisk muskelträningsvärk. Inte ont i fotleder, knäleder eller höft. Inga svullna anklar eller ömma senfästen. Inga skavsår eller såriga bröstvårtor. Men rejäl träningsvärk helt enkelt. Efter den tidiga massagen blev det en lugn dag fysiskt. Sen har det varit två dagar med möten och mingel på jobbet plus en fotbollsträning med ett reducerat gäng sex-sjuåringar. Då har det blivit en del rörelse, och det var några som tyckte att jag såg litet stel ut och att jag haltade. Idag är dock stelheten borta och träningsvärken nästan borta. 


Litet abstinent drog jag ut till Hagaparken där min näst äldsta dotter och hennes kompis skulle springa parloppet. Det var molnigt och ganska ljummet i luften, men den övervägande delen löpare hade långa tajts.
Här värms det upp till Alcazar. Men strax small startskottet.
Sen väntade jag


Och i målområdet tomt. Men sen började löparna ramla in. De snabbaste sprang gult varv, dvs medsols. Min dotter sprang motsols och här kommer hon ut ur parken.


Och det fantastiska i denna historia är att flickorna möts precis på upploppet och kan springa i mål hand i hand, men då stängs mobilkameran av.

Men här är de glada med sina medaljer och planerar redan nästa lopp. Det gör jag med. Imorgon. Fast det blir jag mot mig själv. 


Nä. Imorgon blir det att snöra på sig shorts och skor och ta en sväng runt city igen.


söndag 1 juni 2014

En t-shirt gladare och en Stockholms mara genomförd

Söndag om våren betyder fotbollsmatch, cup eller dylikt. Alltså tidig morgon och cykla iväg till IP. Yngsta sonens lag skulle möta en annan klubb i en spontancup. Vi delade vårt lag i två, och sen var det en match i timman under en halv dag. Kunde stå där och mysa i solen med min t-shirt från igår. 

Men även roliga saker har en ände, och nu dags för att summera gårdagen.

Som glad motionär var väl gårdagen en absolut topp vad gäller marathonupplevelse. Jag hade slängt av mig förkylningsbitterhetens tunga hjälm, och tagit på mig shorts och linne för att göra en insats som draghjälp åt min lillebror. Nu hade vi missat det där med startgruppsindelningen, så vi kom rätt brett isär och sågs inte förrän efteråt, men han hade tagit sig runt och debuterade på 3:37. Inte så pjåkigt för en snart fyrtioårig gosse.

Efter att ha smugit igång dagen med näsdroppar kände jag efter, hur står det till med kroppen? Jo utsövd, sprittande känsla i benen och fjärilar i magen. En smoothie av osäkerhet och rädsla ska jag ge mig ut så nära inpå en infektion blandades med övermodets självklart ska du ha en tshirt, kom igen. Så det var bara att packa ner sina korvbröd med jordnötssmör och hallonsylt, ett par geldrycker i midjebältet. Sen fyllde jag plastpåsen med handuk och ombyte. Då det var litet mulet och svalt tog jag handskar och mössa och hoppade på bussen. Halvvägs till bussen kom jag på att jag glömt vattenflaska och banan så jag ringde ett expressbud som fick leverera. Hade dessutom läst fel i SL tidtabellen (åt rätt håll), så jag hann stå och fundera på om det var en inställd tur? Men så dök den upp och jag kunde i förutbestämd ordning möta upp med en kollega och sedan brorsan med familj. Mitt gäng anslöt senare och lyckades befinna sig både här och där under loppet. Kul och uppskattat initiativ. 
Inne på området hittade vi av en ren slump ytterligare en kollega, så vi peppade varandra, där brorsan och ena kollega skulle köra tillsammans. 

Efter att ha lämnat in ryggsäcken och highfivat en sista gång innan loppet var det dags att ta plats i startfålla D. Kom in litet sent, så jag hamnade väl mitt i smeten, men mindes från ifjol att det skulle ta två minuter från startskott till startlinjen. Här någonstans drog det in ett tungt svart moln över Lidingövägen och precis innan start öste regnet ner. Men asfalten och de täta leden gjorde att man höll värmen bra. Jag hade behållit handskarna på men kastat mössan.
Här bak stod jag.

Så smälde det till någonstans där framme och massan började röra på sig. Jag kollade klockan och den stod på 1:55 när jag tog mitt första "fria" löpsteg på startlinjen. Sneddade sedan ut åt höger för att få se familjen. Det lyckades. Sen höll jag högerspår in på Valhallavägen och letade mig ganska snabbt in i mitt förutbestämda säkerhetstempo om 4:50-5:00. Lugnt och fint, utan några problem gled vi på. Blev passerad av ganska många men höll mig lugn. Tuffade på genom solen och de glada människoleden. Försökte le så ofta och mycket som möjligt. Låg högt och fint på foten och dansade fram. Hamnade vid en 3:30 ballong ett tag, men jag hade inte lust att haka på i deras tempo, utan ville köra mitt eget utan press på tider. 

Kom fram till västerbron. Hur annorlunda är det inte att löpa uppför den och se denna larvande massa röra sig över körbanansbredd jämfört med att vindpinade januaridagar trippa upp i ensamhet. Det är väl inte direkt några större problem med denna.
Resan in i city igen gick bra och lugnt. Tuggade i mig korvbröd nummer två under ettpar kilometers tid, och fyllde på med vätska. Passerar centralstationen och Torsgatan och sedan skönt att sträcka ut längs Odengatan. 

Handskarna hängde sedan första kilometerpasseringen i bältet och de skulle jag lämna till mitt gäng vid passering 20km, men nu stod de i stället vid Fältöversten, och då blev jag så paff att handskarna fick hänga med till stadion, och varför inte. Har man startat skall man i mål.

I fjol fick jag början till dippen vid passering halvvägs. I år hade jag ungefär samma tid dit, men var väl förberedd. Enda irritationen var att man passerar en portal långt innan halvmaran och den är litet modsänkande. Fick bli litet "Hakungebacken stolt och stark" några gånger, men sen var det glömt. Saltgurka tog jag en iår, och det var bättre än ifjol då jag tog en näve. Fattade inte riktigt vad det var då.  Efter den ödsliga löpningen kommer man till kröken där en ensam rockande farbror stod på ett lastbilsflak. Den mannen är viktig. Där behöver man rockas loss litet. Sen in i sommarlandskapet och här var det ljuvligt. Sen ut på Djurgården och det gick skapligt, innan familjen sågs igen vid Djurgårdsbron. 

Det rullade på bra nerför Strandvägen och jag vilade mig litet och lät tempot sjunka en aning, men inte mycket. Hoppde även i år över buljongen på söder men var så kladdig om handen efter en colageldryck att jag doppade den i ett kar för svapar och öste en massa över rygg och ben. Men det var inte bra. När vi kom upp i fönen på västerbron vrålkyldes låren och steax började det sticka oroväckande där låret möter knät på baksidan. Det är första gången jag drabbats av kramp under lopp eller löpning över huvudtaget. Fick helt ändra på löpsteget och hamnade i en stapplande språngmarsch som slet på lårens framsida. I övrigt kändes det okej hit fram. Men allteftersom tiden gick och låren blev allt mera uttröttade började humöret sänkas. Förbi centralen började jag planera för geldryck två, men ett inre motstånd sjösattes. Minnet av illamåendet under slutet av fjolåret dök upp, men så intalade jag mig att tshirten ska vi ha, och vi har bytt gel mot geldricka. OK? Tja, inte mycket att säga emot, och nu passerade vi Vasaparken så eventuell effekt handlar nog mera om Placebo. 

Eftersom jag springer mycket i innerstan så var det ganska lätt att fokusera på detta faktum att det faktiskt inte är så långt kvar och jämföra med vanliga delsträckor. Men det var tungt in mot målgång ändå. Fick jättepepp av grannen som stod i kurvan Karlavägen-Sturegatan men det räckte inte för någon långspurt. Bestämde mig också för att strunta i spurt på stadion. 

Från halvmaran till 40km tog jag runt 600platser, men från 40km till mål tappade jag knappt femtio. Men jag var nöjd. Bättre än i fjol, och väl disponerade krafter med tanke på utgångsläget. Såg familjen i kurvan på stadion och sträckte upp hande mot dem, men jag var trött och hade ont i låren.

En jämförelse mellan i år och i fjol. Då var jag nöjd över att ha lyckats bita ihop de sista fem sex kilometrarna efter väggen. I år sprang jag aldrig in i trötthetsväggen, men istället blev det kramp som avgjorde. 

Tiderna och placeringarna under gårdagen. 500 platser upp från ifjol.

Min telefon och alltså kamera la av vid målgång (liksom ifjol) så jag fick inga egna bilder tagna efter loppet. Men känslan efteråt är den vanliga; när är det dags igen?