Årets Bellmanstaffett var ett litet jubileum för min del. Femte
året i rad. Tyvärr, men inte oväntat bröts dock trenden med snabbare tider. Det
var dessutom den våtaste och kallaste under dessa år. Vi hade det väldigt
trevligt och som lag gjorde vi en jämn och fin insats med en topphundra
placering i alla fall. Eftersom klassindelningen slopats i år, kan man inte
jämföra riktigt med tidigare år. För övrigt sprang vi med en delvis förändrad
besättning, exakt tre minuter långsammare än i fjol.
Jag sprang för första gången sista sträckan, och precis när
jag skulle ta av mig överdragen, så öppnade sig himlen totalt. Väntade
ytterligare ett par minuter på att klä av mig, och sprang sedan bort mot
starten, men vände in under Matkomforts lockande tälttak. Stannade under det
värsta regnet, men när jag inte vågade stå kvar längre joggade jag in i
startfållan. Fick inte vänta så länge, utan kollegan dök upp på utsatt tid.
Alla sprang faktisk på exakt den tid som de förutspått. Vi känner våra kroppar.
Efter förra veckans testlopp på 22minuter, sa jag att jag skulle sikta på under
21, med målet 20:30. Jag tryckte igång klockan (inte) och sprang iväg i full
fart direkt från start. Kom direkt in i bra andning tyckte jag men det var
ganska trångt med folk som sprang över hela banans bredd som vanligt. Fick bra
med peppande rop från laget och svängde ut på asfalten. Nerför backen och strax
skulle klockan pipa för första kilometern. Det gjorde det inte, kastade ett öga
på den. Den hade inte startat. Tryckte på den vid kilometerpasseringen.
Fortsatte på i bra tempo tyckte jag, och allt kändes bra, och klockan visade
3:47 vid andra kilometerpasseringen. Sen blev det tyngre även om jag tyckte att
backen upp mot tre kilometerspasseringen gick bra. Litet halt i kurvan på
gräset, men inga problem. Tufft med andningen dock. Kändes tungt. Kollade
klockan nån gång. Den visade 13sekunder. Hade kommit åt någon knapp, så där
fick jag ingen hjälp. Jag tror inte att jag sprungit fortare om jag haft
korrekt tid att gå på. I tanken gick det ändå ganska bra, och sen vet man att
efter hårnålen några hundra meter innan fyra kilometerspasseringen går det mest
utför. Tuggade på och körde slalom mellan olika stilar. Blev passerade av några
snabbspringare, och även om jag ökade för en långspurt så gick det inte
speciellt fort. Varken stegfrekvensen eller andningen kunde hjälpa till. Blev
omsprungen av en kille precis på bron in mot mål/varvning, sen tvärstannade han
efter tidtagningsportalen, då han trodde att han gått i mål, så jag fick
sidsteppa honom under spurten. Han kom skrattande i mål bakom mig när han insåg
sitt misstag. Där vann vi en placering ;-)
Min klocka stannade på 16:55 över de fyra kilometer som den
var på (eller 4,1?), vilket ger en första kilometer på runt 3:45, vilket nog
var litet överoptimistiskt.
Konstaterade efteråt att min form är okej, men att det som
brister är farten. Jag har ju varit småskadad i sommar och inte kört någon som
helst kvalitetsträning. Håller just nu samma snittempo som före sommaren på
milen, det är ju litet oroväckande, men ska försöka sätta ihop en plan mot
Lidingö som skall göra resan litet mindre obekväm än för två år sedan.
Oavsett resultatet så är känslan efteråt att jag gav allt
jag hade. Kroppen känns okej idag, men luftrören känns påverkade. Jag drack
dåligt efter målgång. Synd att det inte fanns någon vattenutdelning, och en
flaska bubbelvatten att dela på för fem personer är litet snålt. Får skylla mig
själv att jag inte tog med vattenflaska. Men natten var jobbig och jag fick
stiga upp och dricka extra.
Jag skrev det här i förra veckan, men sen glömde jag publicera. Jag tog det sedan lugnt en dag efter stafetten, och avslutade veckan med två sköna milpass i skogen på landet. Välbehövlig återhämtning på en bra bana, som blev inledningen på höstens träning.
Vi ger oss inte.