måndag 27 maj 2019

Inför Stockholm marathon 2019


Det kommer att bli ett tufft maraton att springa i år. Förmodligen det jobbigaste hittills. Det är inte ens säkert att det kommer att bli målgång. Jag har haft den sämsta uppbyggnaden sen jag började springa maraton för snart sju år sedan, faktum är att jag ligger nästan 40mil efter min hittills lägsta halvårsnotering från 2013, den första säsongen. 2014 när jag var i mitt livs form, hade jag 170mil bakom mig mellan december och maj, i år 75. Min bekväma distanshastighet ligger mellan 5:20-5:30, vilket betyder målgång på ca 3timmar och 50 minuter. När jag sprang i Charlotte och var i usel form, kunde jag följa den planen. Nu är frågan om vaderna kommer att orka det hela vägen. När jag kraschade i värmen ifjol tyckte jag att jag höll igen, men snittet till halvmaran låg på 5:19, alldeles för snabbt. Sen kom fem kilometer när jag fortfarande sprang, saktare och saktare till ett snitt av 5:46, men det var för sent, och bara att gå. Det var ju ingen vägg i betydelsen slut på energi, bara vaderna som tröttnat och ville börja krampa. Jag hade ingen lust att springa med de förutsättningarna när tiden ändå inte betydde något.
I vilket fall så har jag ingen lust att traggla runt i fem timmar, så målet är ändå att springa så jag kan klara 4timmar. Det betyder att jag ska snitta 5:41. Nå. Jag vet att om jag inte tränat långpass, och framför allt inte långpass i närheten av måltempot så blir det inget med det. De två pass jag hunnit med över 20k (25 och 22,5) har jag snittat runt 5:50. Därför tänker jag försöka att springa riktigt långsamt från start, och hoppas att det håller längre än sist.
Risken finns ju att man dras med, särskilt i början, då benen känns fräscha och energiläget är på topp. Vanan av att gå ut i ett högre tempo, muskelminnet kopplat till situationen, stämningen och den evige optimistens tro att det kanske löser sig ändå. Fast jag vill vara realistisk. Och jag vill ha en målgång till. Jag vill hålla sviten vid liv. Det här ska ju bli sjunde raka. Frågan är om jag ens med de bästa intentioner kan klara att matcha fjolårets debacle. Vad som talar för är dels självinsikten, dels ser vädret bättre ut, och sist men inte minst har jag fått till hela fem veckors löpning med snitt 55km. Vad som talar emot är att jag inte har några långpass över 25km, hur jag än vrider på det, jag har alldeles för få kilometer i kroppen det sista halvåret, och det kan ju börja regna och bli kallt.
Jag funderar korta illvilliga stunder på när det är okej att bryta, men stänger ute de tankarna. Det är bara så att enda anledningen till det är att det av någon anledning faktiskt inte går att röra mig framåt. Det finns ingen annan anledning. Den stunden den sorgen.
Igår sprang jag ett halvdant uppladdningspass. Jag brukar köra 10xkort backe och 2x1,5k i halvmaratempo helgen innan maran. Själva backdelen gick bra igår, och jag fick ett hyfsat flyt i löpningen. När den delen var över joggade jag uppför backen en elfte gång för att köra halvmara delen. Då tog klockbatteriet slut och eftersom jag skulle springa en annan väg än vanligt, tappade jag fokus. Dessutom regnade det ganska ihållande nu, och skorna började chippa en del. Tror att det blev kanske en litet snabbare kilometer, och resten i ganska såsig fart. Idag har jag rejält ont i höger hälsena, vilket plågat mig litet till och från under våren. Se där, ytterligare en sak som kan sinka färden.
Om jag nu lyckas ta maran som ett träningspass, kanske det kan bli den efterlängtade nystarten. Snackade på morgonen med en kollega som står över i år. Vi kom överens om att diskutera en halvmarastart till september. Allt för att minimera risken att det blir ett bakslag. Nä, hear hear, så här dåligt förberedd tänker jag inte vara nästa år. Då ska det gå att springa ordentligt igen.
Det skall bli kul på lördag i alla fall. Jag ser fram emot det med den obotlige optimistens ögon.
Vi ger oss inte.