Semestersnabb?

En knapp vecka in på semestern börjar den värsta jobbångesten ha lagt sig. Har äntligen kommit ut på landet för en veckas maratonladdning. Snart dags för mara nummer två på en dryg månad. 

Jag har inte fått till några riktiga långpass sen Stockholm marathon, men två 20km turer med litet extra fartinslag. Oroar mig litet för att jag skall tro att det är en bagatell att springa två maror så tätt efter varandra. Känner mig helt okej efter förra veckans blodgivning.

Idag roade jag mig med att anmäla jobbkollegorna till Bellmanstafetten, och då kände jag att ett fem kilometersträningslopp vore på sin plats. Efter ett par timmar i bil och urpackning, snörde jag på mig skorna och joggade upp i skogen. Det ligger en ganska rak knappt tre kilometer lång grusväg uppe i skogen. Den är inte direkt kuperad, men har sugande motlut och sköna nedförslut, kanske tre av varje om några hundra meter styck. Trampar iväg bra den första kilometern på 3:53. Sen känner jag att jag spänner mig litet och lättar på farten och håller kanske 4:05 på de följande. Efter vändning är det först uppför och sedan tung motvind. Efter tre kilometer drabbas jag av håll och får stanna upp en kort sväng och slappna av. Strax igång igen men kilometertiden blev naturligtvis längre. Blir ett till kort stopp på nästa kilometer så tillslut landar rundan på 22:28, över 5,3km. Känns som ett bra avstamp inför hösten då jag tänkte springa litet kortare och fortare. 

Sen blev det rakt ner i sjön för svalka.

Igår fick jag med sonen på en kort tur hemikring. Då stod jag över badet men inte han.

Vi ger oss inte!

Bra vecka

Det har blivit ganska ostrukturerad löpning på sistone. Mycket blandpass som dels tyder på en viss otydlighet vad gäller målsättning och dels visar att det är semester. 

Däremot har det blivit mängdmässigt okej. 72km har jag sprungit sista veckan. 

Liksom andra tokfransar ägnade jag en skaplig del av midsommarafton åt egenlöpning. En skönt pass på blandat underlag där jag joggade bort till ett motionsspår i Leksands utkant. Det är bra kuperat men i övrigt i ganska dåligt skick. Dels har man kört med skogsmaskiner och dels har man nog inte jobbat med markberedning på många år. Det blir mera stiglöpning än vanlig lätt motionsspårslöpning. 

Första varvet som är kanske fyra kilometer tog jag det lugnt. Andra varvet ökade jag 20-25s per kilometer. Efter halvvägs passeringen såg jag en skylt där det stod "start" och jag följde ett annat spår. Gasade på rejält men efter ett par kilometer funderade jag på hur långt spåret egentligen är? Tvärstannade och kollade av gpsen och kunde sedan orientera mig tillbaka längs några ridstigar.  Härligt trött kunde jag sedan hänga med familjen på sedavanligt midsommarfirande. 

Dagen därpå sprang jag en kort snabbdistans på knappt 6km. Snabb kanske var att ta i men kort i alla fall. 

I söndags körde vi hem och då tog jag mig ut mot Runö park för att ge mig på backen som härom veckan. Då klockan var sen och jag lovade inte vara ute mer än en timma så blev det bsra tre vändor. Höll samtliga kring 1:55, betydligt bättre än härom veckan. 

Avslutade veckan med ett bonuspass! När jag skulle återlämna hyrbilen upptäckte jag att någon lånat mitt SLkort. Bra! Då kan jag få in ett långpass. 

Drog på mig tshirt och shorts och körde in. Det var ganska varmt, eftersom jag just ätit lunch tyckte jag det inte behövdes marsäck eller dryck. Keps hade jag i alla fall. 

Det är mest uppför känns det som. Det finns några sköna utförslöpor men de flesta nedförsbackar är korta och branta. 

Trampade på i ganska makligt tempo den första milen. Kände behov av fartökning efter ankomst Rydbo, och tänkte att det vanliga 800/200 vore väl bra. Sen fick jag den briljanta idéen att räkna stegen. Men jag var litet såsig i huvudet. Först tänkte jag att man springer 180steg i minuten och det blir 90 steg på ena foten och 80% blir 72 steg och 18 på korta delen. Sprang och räknade men efter fem minuter var jag ganska trött och så funderade jag. Stannade. Då kom jag på att jag räknat på att jag sprang 1km på 1minut. Korrigerade till 5minuter och fick basen 900steg, dvs 720 lugnare och 180snabbare. Så då blev det att räkna till 360 och 90.  Ja det låter litet knepigt nu men var hur naturligt som helst då. 

Bra helt enkelt. Bra vecka. 

Vi ger oss inte.   

Post-blodgivningsbacke

Det har blivit tradition att springa Stockholmsmaran och lämna blod 9 dagar senare. I år reste jag dock bort så det blev först i måndags jag kom iväg. 

Jag kom igång hyfsat med löpningen i förra veckan med drygt fem mil. Avslutade med 22 intressanta kilometer längs Roslagsbanan och blå leden. Sprang vilse och fick läsa karta några gånger så till slut hade jag varit ute i 2timmar och energin var slut. Men fint väder och vacker skog höll humöret uppe. Till slut gick solen i moln och det kom några stänk men det var okej. 

Bortsett från det har det varit kortare distanspass. Förra veckans 800/200pass föll bort då jag tog fel tåg hem och inte kunde hoppa av i Rydbo. 

Idag tänkte jag kvalitet. Bana eller backe. På Krillans IP såg det trångt ut så jag joggade bort mot Fröding och Atterbom. Det vanliga passet är fem långa om 140s och tre korta om 40s. Blodgivning och postmarathondepression betyder dock sänkta förväntningar. 

Det stod en möbelbuss mitt på trottoaren så jag fick springa en liten omväg. Det kändes segt direkt och jag tänkte man kan alltid springa färre. Det brukar hjälpa för sen blir man sugen på fler ändå. Under andra vändan då jag klockade 154s (missade första) insåg jag hur jobbigt trögt det skulle gå. I vanliga fall tar upp och ner strax över fem minuter. Idag långt över sex. 

Nere efter andra vändan hade några p-vakter tvingat flyttgubbsarna att flytta bilen ut på gatan så de tre sista gick bättre. Eller? 2:35, 2:36 och 2:28. 

Joggade ner till botten av Atterbom och sprang sedan tre korta på 40s. De gick som vanligt bra. Verkar inte som om explosiviteten påverkas av blodgivning.  I denna backe verkar 40s vara exakt vad jag orkar hålla maxhastighet. 

Nu är det dags för semester. Bland annat Viby marathon. Det ska bli skoj. 

Vi ger oss inte. 

Österåkersmilen 2015 racereport

Det blev ett glänsande silver på gårdagens årliga hemmalopp. Jag hade satt guld - silver- brons målen efter uppfyllnad av de tre delmålen 1) slå min granne, 2) förbättra fjolårets placering och 3) förbättra tiden. Jag slog grannen med tre minuter, på en tid som var en halv minut bättre än i fjol. Däremot var det många snabba med i år, så jag föll från 44e till 51a plats bland männen.
Tiden, 41:10 är väl inget att skryta med, men jag hade inte förhoppning om någon maxutdelning. Det är så här det ser ut just nu.

Det har varit en helt galen vecka. Först Stockholm marathon som naturligtvis präglat resten av veckan, iform av utebliven träning. Jag sprang 3,5km i onsdags morse, det var allt som hanns med. Söndag-måndag-tisdag delade jag min tid mellan datorn hemma, för litet jobb, och att fixa inför onsdagens studentmottagning. Ständigt uppdaterade väderleksrapporter om hotande regn. När väl onsdagen kom, föll regnet på förmiddagen och vi kunde sitta ut med våra gäster och fira äldsta dotterns student ordentligt.

Torsdag-fredag hade jag en del att ta igen på jobbet, så det fanns inte tid till träning. Vila sig i form har man ju hört talas om skall vara bra?

Igår hade jag en annorlunda uppladdning inför loppet, som i år skulle gå som kvällslopp, start klockan 20. Fjolårets trea, och årets kung på landsvägslöpning, Abraham Adhanom var dragplåster. Han vann på det osannolika banrekordet 29:35.

Vi var bjudna på en studentmottagning vid fyratiden, och satte oss till bords vid fem. Smörgåstårta och lammkotletter samt chokladtårta och två flaskor alkoholfritt öl la grunden till kvällens övning. Kanske bidrog detta till att minska nervositeten. Middagen var ungefär fem kilometer från starten, till vilken jag cyklade så jag kom fram en knapp halv timma innan. Det är en skön 18gradig solig försommar kväll. Så fint det kan bli. Vet inte om jag vill ha varken varmare eller kallare på detta lopp då det är publiken som gör det. Jag joggar litet längs en gata parallell med upploppet, och stöter genast ihop med Adhanom. Men jag vill inte störa hans uppladdning utan springer ett par stegringslopp på måfå innan jag letar mig in i startfållan. Träffar en del bekanta och min grannes fru tycker jag ser sliten och trött ut. Jag berättar att jag planerar att slå hennes make, och hon skrattar och säger att det får jag göra.

Det som inträffat redan på morgonen är att jag inte kan hitta min gps-klocka. Jag har bara min Pebble, som inte visar sekunder. Enda sättet att få den att funka är om den kopplas ihop med telefonen och runkeeper appen. Så jag är "tvungen" att trycka ner telefonen i splitshortsens lilla ficka där den samsas med cykel och husnyckel. Det är litet struligt, så ca en minut innan startar jag appen med en minuts fördröjning, och stoppar ner telefonen. Sen går skottet plötsligt och folk rusar iväg. Jag har en ganska bra position, och tänker att om inte klockan funkar så tar jag hjälp av någon jag vet springer i rätt tempo. Har en av sonens kompisars pappa som är god för 40minuter, och tänker ta rygg på honom. Tyvärr tappar jag honom ur sikte redan vid starten och resten får jag köra på egen hand.

Efter ungefär två kilometer når man bortre delen av banan och bron över kanalen. Här passerar jag min granne och bronset är hemma. Fast, ja, det vet man ju inte liksom. Det är ganska trögt, och jag tror att jag ligger ganska bra till. Har uppfattningen om att kilometrarna rullar på i ca 4:05fart. Det är aldrig bekvämt, ofta ganska obehagligt. Här inne på fjärde kilometern ser jag Lennart joggande vid sidan av banan. Tänker skrika något, men kommer på att det är jag som tävlar och då behöver man inte skrika :D. Har ett lugnt löpsteg inser jag på upploppet, och tror att jag kunnat kapa en del om jag faktiskt varit mera aggressiv. Å andra sidan vet man inte vad som kunnat hända. Fajtades med begynnande håll på andra varvet ändå.

Vid varvningen blev jag konfunderad av klockan. Den visade 20:20:11 tror jag. Eftersom loppet skulle starta 20:00 så var det ju bara att ta bort timman, men jag klarade inte det utan försökte fatta vad det stod. Jobbade på bort mot femte och sjätte kilometern. Plockade en plats tappade en plats. Precis innan bron fick jag se hur en av de duktiga tjejerna i Åkersberga tvärstannade. Jag pratade sedan med henne efter målgång, och hon hade fått håll. Jag sprang på sen ner längs kanalen och hade det allmänt jobbigt. Jag såg hur mängder med folk försvann på första varvet, och gissade att jag skulle få problem att matcha placeringen. Så blev det ju också. Längs den trånga grusdelen vid kanalen hade jag sällskap med två andra löpare, en tjej och en kille. Jag sprang förbi dem och kutade sedan uppför backen och över vägen. Där tog jag nästa plats. En stackars kille som jag såg hur det smällde till för och han fick tvärstanna.

Nu var det bara två kilometer kvar och jag hade ingen hjälp från någon löpare. Sprang längs villakvarteret och blev påhejad av någon kompis. Svängde ner mot 9km passeringen och tänkte nu behöver jag bara hålla 4:30tempo för att klara 42minuter (som jag sagt på kalaset att jag skulle göra). Hade lyckats missa att synka min klocka vid 5km passeringen, men trodde att det var mycket litet till godo. Jag var säker på att jag var på väg mot 43minuter.

Ner för backen och in mot det långa upploppet hör jag några friska klapprande steg och får plötsligt sällskap av en triathlonkille. Han ökar och jag försöker hänga på. Men jag har inte geisten, utan släpper iväg honom innan förvarningen. Fördelen med detta är att jag kommer in helt ensam på upploppet och får all uppmärksamhet av speakern. När jag ser klockan 20:41:09 inser jag att jag slagit fjolårstiden med en halv minut, trots frånvaro av riktig laddning, en dag mindre förberedelse och minimalt fokus på milen.

Riktigt hög, har jag lyckats för tredje loppet på en månad att slå mitt banrekord, och för andra gången känna en rejäl tillfredsställelse vid målgång.

Dröjde mig kvar en stund, och utbytte litet grattis och lopptankar med bekanta. Missade grannens målgång, men träffade honom efter en stund. Sen kom hans fru in, som jag sprang TEC med i april. Hon hade inte haft något tidsmål utan hjälpt en vännina in under 50minuter.

En sak som slagit mig under dagen är att jag aldrig under loppet kände av baksida lår. Trots att jag emellanåt sprang ner mot mitt max stramade det aldrig. Idag har jag bara haft "tävlingsvärk"! Jag tar ut allt i förskott och räknar med att jag vilat bort skadan under den senaste veckan. Bra.

Nu känner jag mig ganska trött i kroppen. Två urladdningar på en vecka gör en trött. Men ändå ganska stolt att trots min sena start i livet lyckas genomföra detta med skapliga tider. Tider som jag fortfarande räknar med att kunna pressa under ytterligare något år. Efter nästa lopp, Vibymarathon, planerar jag att göra en liten fartsatsning, kanske kan målet sub40 på Hässelbyloppet vara något. Brorsan sa att han anmält sig, så varför inte?

Vi ger oss inte

Stockholm Marathon 2015 Race-report. Brons och PB

Måndag morgon och regnet strilar åter ner över stan. Ett och ett halvt dygn har passerat sedan jag korsade mållinjen och, tredje gången gillt, äntligen riktigt nöjd med prestationen. 3:27:19 är nytt personbästa med en och en halv minut på sträckan, och fem minuter bättre än bästa tid på banan (ifjol). Det blev brons, med klar silverkänning, fast aldrig i närheten av guld. Jag skyller inte ens på vädret vad gäller guldmissen.

Eftersom jag inte var med 2012, kan jag inte uttala mig om vilket som var värst. Min personliga upplevelse var att det under loppet var helt okej förhållanden, bortsett från vinden på norrmälsar strand på andra varvet. Det jobbiga var dock köandet efter målgång innan man fick sin skyddsfolie.

Där blev jag så nerkyld att jag sedan satt och hackade tänder en halvtimma i omklädningsrummet innan jag kunde få av mig det våta och byta om. Jag bestämde mig också när jag klädde om att jag inte skulle bli långvarigt kvar på stadion efteråt.

Jag tar med mig flera goda känslor ifrån loppet; jag kunde gå rakt ner för trapporna på IP för att hämta t-shirten; jag hade full kontroll hela loppet på energiintaget; jag sprang hela vägen och kunde öka emellanåt (men det fanns vissa saker som jag måste ändra på och det kommer nedan).

På morgonen när jag vaknade var det strålande vackert väder över Åkersberga. Jag hade haft lättare snuvkänning och var litet tjock i näsan, men inget svid. Tog litet nässpray för säkerhetsskull, men efter det kände jag inget mer. Jag hade laddadt med en rejäl jordnötssmörspannkaka kvällen innan, och nu på morgonen fyllde jag på med gröt och rödbetsjos (Beet-it) och några mackor och kaffe.

Påsen var redan packad, och jag drog på mig racekläderna direkt, inklusive Saucony Fastwitchskorna som jag tänkte prova på fulla maratondistansen. Sen sa jag hej till familjen, som inte skulle komma in och heja då det var fullt fokus på att ordna inför äldsta dotterns studentmottagning till veckan. Jag mötte upp med min granne (vars fru jag sprang med när hon körde TEC i april) och han var laddad för att springa sitt tredje maraton, men det första i Stockholm.

Väl inne i stan mötte vi en kollega och hans svägerska. Jag och kollegan skulle starta i samma startgrupp och det skulle brorsan min också som vi mötte inne på IP. Där blev det ett par besök i de blå båsen. Brorsan passade dessutom på att besöka båsen längs vägen två gånger, han hade finurligt nog bestämt sig för bönröra till fredagsmiddag, delvis därför han missade 3:30målet med en knapp minut.

Laddade med två korvbröd med jordnötssmör och sylt, en banan och en energibar. Min planerade kost under resan var två energidrycker från enervit.

Sen strulade det litet vid inlämningen av väskan, och klockan han bli kvart i tolv innan vi joggade upp mot starten. Vi lämnade min granne som skulle starta 12.10, och tog plats i led ”D”. Nu kom vi fram ganska sent, och hamnade långt bak i startgruppen. När starten gick, tog det sedan över två minuter innan vi korsade startlinjen. Nytt rekord, men inget positivt sådant. Det var trångt och segt den första kilometern längs Valhallavägen och det tog säkert ett par tre kilometer innan det gick att springa avslappnat. Det var här någonstans som jag bestämde mig att inte gå för guldmålet, 3:15. Det visade sig vara en god idé. Någonstans på Strandvägen passerade jag brorsan som fått ett bättre spår, sen såg jag inte honom förrän han hade medalj om halsen. Däremot hade han med en kollega som jag sprang ganska jämnt med tills han fick spatt och drog iväg runt 25km.

Passerade första 5 på strax över 24, nästan en minut sämre än planerat, men jag kände ingen stress, och det gick lätt så här tidigt i loppet, och regnet var ännu inte fullt utbrett. Över söder och upp på Västerbron gick allt smidigt. Kände av vänstra låretsbaksida emellanåt, men jag höll bra tempo utan att förvärra detta.

På väg nerför började det skrikas håll vänster håll vänster och jag sprang verkligen längst ut till vänster när någon sög tag i mig bakifrån och drog mig åt höger, och strax passerade en rullstolstjej i full karriär. Jag vände mig om och tackade tjejen som dragit mig åt sidan och berättade för henne om en liknande händelse då jag sprang Vintermarathon för några år sedan. Då kom Jonas Buud och varvade mig, men före honom kom en man på cykel och plingade. Jag trodde bara det var någon som peppade…

Ner på Norrmälarstrand kom jag ikapp de bakre killarna som höll ihop 3:30gruppen. Jag lugnade ner mitt tempo litet och geld med dem hela vägen förbi stadshuset, centralen och uppför Torsgatan. Där såg jag för första gången texten ”Bonnierhuset”. Inga direkta problem. Tog fram första geldrycken vid passering Stadshuset och tog halva då, och andra halvan ute på Gärdet.

När vi kom in på Sturegatan hade jag kommit ikapp de främre farthållarna och då kände jag mig stark och drog ifrån dem in på Valhallavägen. I samma stund passerade jag också en man med gult linne och långt yvigt skägg som såg ut att ha det tungt. Tog en banan på Valhallavägen. För övrigt tog jag en liten skvätt sportdryck eller vatten vid vart annant stopp.

Skönt att ha gjort det första varvet rullade vi ut på Gärdet och allt kändes bra. Laddade för passering halvmara och saltgurkestoppet. Det kändes strålande lätt här och jag passerade halvvägs på strax under 1:42, god marginal till ett silverlopp?

Snodde åt mig tre gurkstavar som ja tuggade på till och från fram till 25km. Spottade ut skallet och det som inte gick att smälta utan att tugga en massa. Första gången jag verkligen haft nytta av gurkan. Hoppades då att det skulle finnas på Södermälarstrand också. Det var bra med folk på väg ut mot Djurgården, och det är nu som jag minns att jag tyckte att det började kännas vått. Ingen riktigt uppfattning om när det hände, men nu fanns det pölar och annat att springa runt. Jag höll mig mestadels till vänster, egentligen utan orsak. En positiv del av att ha sprungit banan alldeles nyligen är att det finns inga egentliga överaskningar. Att det gick uppför en del både mot halvmara passering, liksom ut på Djurgården syns i mina passertider. De steg upp mot 24:30, men jag kände aldrig av någon direkt fartsänkning utan det var mest kuperingen som tog ut sitt. Efter passering 25km, började jag fundera hur jag skulle sprida ut energigel två, och kom fram till att ta den första dosen vid 27km och den andra på Norrmälarstrand.

Det var här som brorsans kollega kom ikapp och knackade mig på axeln innan han stack sin väg. Nu började det plaska rejält tyckte jag och det var inte riktigt lika roligt, men jag fick aldrig de där riktigt onda tankarna här.

Ifjol fick jag ändra löpsteget när jag lämnade Djurgården och jag tror att det var Pureflows låga dropp som gav mig krampen på vägen hem. Nu kändes det fortfarande bra och det var bara att tugga på. Trots att det var glesa led med åskådare larmade det bra vid Strandvägen och Berzelipark. Lubbade på in genom Kungsträdgården och ut på strömbron. På något sätt känns det som om man är hemma då. Jag tänker har jag klarat mig hit kommer det att gå vägen! Positiva tankar!

På Södermälarstrand ser jag inga gurkor, och hoppar buljongen. Har litet svårt för det när jag inte testat innan. Men jag tar litet sportdryck och springer på. Nu känns den lång vägen till bron, och uppför bron sackar jag en del. Uppe på toppen kan jag börja rulla nerför och då hugger det försiktigt över högerknä, precis som ifjol och jag drabbas genast av tunga tankar och slår av på takten. Precis när det smalnar av kommer 3:30gänget ikapp mig och jag känner hur ridån dras ner. Men det är nu nitraterna hjälper mig skingra demonerna. Jag biter ihop och letar febrilt ett löpsteg som inte skall få mig att krampa ihop. Förbannar mig för att ha valt de tunnare skorna (fast jag vet inte om de är orsaken…).

Tar min sista energidrycksskvätt och kämpar för att hänga med 3:30gubbarna. Vid passering 35km skriker de att vi har 50s marginal till bruttotiden. 50s, min hjärna räknar, det brukar ta två minuter fram till startlinjen, jag bör alltså ha nästan treminuter extra på sju kilometer. En halv minut per kilometer om jag spurtar på slutet? Men det behövs inte. Tack vare det här gänget biter jag ihop och ökar litet. Den åttonde femman upp mot fyrtio kilometer går drygt en halv minut snabbare än den innan. Härligt. Två dryga kilometer kvar och jag har fortfarande tre minuter till godo!

Hade jag nu haft litet bättre koll på saker och ting, samt varit litet hungrigare, så hade jag satsat litet in mot mål. Istället så blev de sista två kilometrarna de långsammaste. Nå, inte ens om jag kommit ner mot halvmarafart, 4:20, hade jag klarat mitt 3:25 silvermål. Då hade jag npg bittert kommit in på 3:25:02 eller så. Jag hamnade faktiskt i en känsla av bekvämt lugn här på Karlavägen. Jag visste att jag skulle persa, och slå mitt banrekord, en djävlig dag som denna. Då ville jag kunna skrika litet och strunta i tokspurtandet på stadion, och faktiskt känna den där glädjen hela vägen in i mål. In på Sturegatan var det tungt, men i kurvan in på Valhallavägen stod min gamle chef och vrålade så då kunde man inte annat än le och dra upp steget!

 Det var faktiskt väldigt skönt att kunna komma in i ”lugn och ro” på stadion och jag sträckte armarna flera gånger på väg in. Så skönt att åtminstone ha klarat av den här trixiga banan.

Jag tackade några av de fantastiska farthållarna. Vet inte om jag klarat det själv idag annars.

(Lånat från Marathonfoto tills vidare...) 

Sen blev det ganska jobbigt med kylan. Så snart man stod stilla i det strilande regnet så blev åtminstone jag helt genomkyld. Det tog en bra stund innan jag fick min skyddsfolie, och brorsan han komma imål. Skönt att se honom bakom mig! Skönt att även han persat med fem dryga minuter.

Vi knallade bort med vårt vatten mot IP och hämtade våra säckar med kläder. Sen kom vi ifrån varandra, och sågs inte mera av då hans kollegor ville köra hem till Uppsala omedelbart (Hans kollega kom in en knapp minut före mig, så hans raceande på Djurgården verkar ha straffat sig.

På tåget hem pratade jag med en kille som var grovt besviken. Han hade satsat allt på det här som skulle bli hans sista marathonlopp, han nämnde veckor med 15 pass (varierad träning) 450löpmil, fem kilo viktnedgång och maxsatsning som inte gick hem pga vädret. Fast han skämtade bort det och sa att imorgon skulle han nog vara nöjd ändå. Jag är extremt nöjd med att jag lyckades få till mina guld, silver och bronsmål. När jag tänker efter så firar jag tre saker med mitt resultat: första gången under 3:30 på Stockholm marathon och följaktligen personbästa på banan, samt PB på distansen. Tillsammans med Kungsholmen Runt har jag (tillfälligt?) brutit trenden med att inte sätta PB i varje lopp.

Som jag skrev inledningsvis finns det mycket att ta med sig från det här loppet. Det bästa var nog känslan av total kontroll hela vägen. Inför nästa år skall jag jobba med benstyrka och fixa till lårproblemet, bli vän med lågdroppskorna och få till ett par långpass i högre fart. I år blev det ju det fina Ålandspasset, och det var inte långt ifrån att det hade kunnat bli slaget här.

Att det finns saker att träna vidare på är tydligt, det är fortfarande mycket som går att förbättra. Men det blir inte lättare med åren, och återhämtningen är jobbigare. När jag kom hem i lördags dröjde det inte länge innan jag drabbades av kramp. Fast då provade jag att smörja in låren med Ice-gelen som delades ut vid målgången och efter det fick jag ingen mera kramp på hela natten. Jag var emellertid rejält uppe i varv och sov inte särskilt bra. Var ganska stel igår, men inte möjligtvis litet mindre stel än tidigare år. Stökade en hel del hemma, och klippte gräs, så när klockan blev nio däckade jag i säng och sov gott fram till fem, då jag vaknade som vanliigt. Kunde somna om litet och sov till smågrabbarna vaknade och satte igång livet.

Nu blir det fullt studentfokus i dagarna tre, och sedan laddning inför nästa race: fredagens Österåkersmil. Den går på fredag kväll, och mitt under ett annat studentfirande. Hur skall det gå ihop? Sen blir det någon veckas lugn, innan det blir ett långpass och några tröskelpass över midsommar med målet Vibymarathon 4e Juli. Fast då är det inte maxsatsning som gäller, utan hopp om att få springa en mara i sommarsverige!

Vi ger oss inte!