onsdag 29 juni 2016

Fem års jubileeum

Jag heter Urban och har sprungit omkring i fem år nu. Det började som en enkel idé om att få ordning på konditionen och göra det lilla skidåkandet på vintern mindre smärtsamt. Dessutom pådrivet av viljan att vara med i jobbets Bellmanstafettlag gled det sakta över till en hobby. 

Jag hade inte läst eller uppmärksammat löparbomen speciellt eller haft många vänner som sprungit mycket. Istället har det blivit en, som säkerligen många känner igen, ad hoc resa. 

Ibörjan planerade jag för varannandagslöpning och byggde upp mig mot fem kilometer. Efter ett tag kom jag till en punkt där jag startade tidtagningen hemma och sprang min runda högervarv eller vänstervarv för att få jobbiga backen ömsom i början ömsom i slutet. I början tog det 35minuter efter någon månad 30 och därunder. Samma runda så snabbt som möjligt tre-fyra gånger i veckan. Sen fick jag ont i knät och började googla. Konstaterade felaktigt att det var löparknä, när det egentligen var hopparknä. Sprang mer sällan. Sen köpte jag ett par nya skor. Ett par billiga New Balance. Efter första rundan försvann det onda för att hittills inte återvända. Oklart vad som egentligen hände. 
I november sprang jag för första gången 8km och sen började jag variera längden mellan fem och sju kilometer. Nu skaffade jag runkeeper appen och började registrera rundans längd och tid. Ett kul hjälpmedel som gjorde att jag blev fast. Nu sprang jag inte bara för rekord utan höll  igång med jämnt tempo. Fem minuter per kilometer plus minus tio sekunder. Där är jag fast än idag på mina distansrundor. 
Sprang någon längre tur av misstag och någon enstaka mil. 
Under våren 2012 började jag köra litet fartlek typ lyktstolpsintervaller för att få fart och i juni första Österåkersmilen på drygt 48minuter. Sen lovade jag kollegorna att springa min sträcka på Bellmanstafetten under 22minuter. Hård sommarträning gav resultat. Premiären på 21:40. 
Efter 46minuter på Hässelbyloppet föreslog kollegan att vi skulle anmäla oss till Stockholm marathon. Det gjorde vi. Ökade träningsmängden och följde i stora drag Szalkais 3:30 program. Ett första test våren 13 var Kungsholmen Runts halvmara på 1:39. Tyckte jag låg bra till för 3:30 men tappade från halvvägs in i mål på 3:40 på maran. 
Sen var jag fast och på hösten 3:28 på vintermarathon. 
Under dessa fem år har jag i snitt sprungit varannan dag. Fast numera ligger jag oftast på fem a sex dagar per vecka litet beroende på säsong. Jag märker tydligt hur intensiteten påverkar mängdtoleransen. När jag vill springa mycket klarar inte kroppen av högt tempo. Mina mängder är ju fortfarande ganska små, men från 50-80km per vecka är 60% skillnad och speciellt första maraträningsåret fick jag höft och knäproblem. Jag har fått alla klassiska löparrelaterade småskador, men det var först i höstas som jag tvingades till en längre paus efter en inflammation i fotleden. Då tvingade jag in mig i gymmet och alternativtränade på crosstrainer och roddmaskin och körde rörlighet och styrka utan vikter. 
Jag gillar att springa, jag gillar inte att vara inne i gymmet. Jag inser att om det med stigade ålder, 47 nästan 48 nu, ska gå att springa fortare och långt så måste jag under de intensivare perioderna  jobba med styrka och rörlighet. 
Nu är det lugn transportlöpning på morgnarna och korta kvällsjoggar i den sköna sommaren som gäller. Då går jag inte in i gymmet!
Igår blev det min ursprungliga runda om 5km som jag sprang i skönt tempo tio minuter snabbare än första gången för snart fem år sedan. Det kändes skönt. Förkylningen på väg bort, Lidingöträning en bit bort, snart semester och mera löpning. 
Vi ger oss inte

fredag 24 juni 2016

Glad midsommar

På fjärde dagen är förkylningen helt och fullt utbruten. Men man kan ha trevligt ändå. Fast det kliar att få prova Salmingskorna som kom i onsdags. 
Vi ger oss inte!


tisdag 21 juni 2016

Att ändra sitt träningsupplägg och en sommarförkylning


Den procentuella fördelningen mellan olika typer av löppass under 2015 och 2016 illustrerar ganska väl omläggningen av träningen. Nu är det litet missvisande, då 2015 innehåller 11månader (feb-dec) medan 2016 har 5½månader (jan-fram till nu!). Dessutom hade jag ett längre uppehåll mellan oktober och november, men det borde inte påverka statistiken, bara totalmängden.

I år har jag satsat mycket på långintervall, dit räknar jag tröskelpassen, 2x10minuter, 3x2km, osv samt kört en del fartlekspass och rena tempoövningar. Andelen långpass ser ut att ha ökat, men det tror jag mest beror på utsnittet. Backintervaller, och kortintervaller har fått stryka på foten. Det är ju också så att ibland kan man vara litet lat när man matar in pass som 20x200m manuellt. Ibland loggas det som distans, med tanken att senare gå tillbaka och uppdatera.

Så vad gav den här omläggningen för resultat? 10 minuter långsammare på Stockholm marathon, 2minuter långsammare på Kungsholmen Runts halvmara och 30sekunder långsammare på Österåkersmilen. Skall det ses som ett misslyckande, att det inte var rätt att lägga om träningen? Nej, jag skulle vilja säga att det handlar om att stabilisera sig på en högre nivå i år. Någon minut hit eller dit spelar inte så stor roll. Det handlar hela tiden om att hitta ett sätt att träna på som är hållbart i längden. Mitt mål ligger fortfarande i framtiden. Såsom jag tränat tidigare, med mera korta intervaller, har inte passat mitt löpsteg, och jag har fått problem med benhinnor, och hälsena och höftböjare och inte minst baksida lår. Att därför fokusera mera på tröskelträning och fartuthållighet har varit ett försök att komma till rätta med detta. Att det inte gick hela vägen i år berodde ju delvis på att jag spände bågen litet för hårt (maran) och att det var litet för nära i tiden till mina benhinneproblem under våren.

Framöver nu kommer jag att fortsätta på den inslagna vägen, men lägga tröskelpassen i mer kuperad terräng, och försöka få till ett bra upplägg inför Lidingö. I förfjol hade jag planer på att springa under 2:30, men tog tvärslut efter ungefär två mil, och fick den värsta krampen jag varit med om. Mycket promenerande i backarna bortom Grönsta blev det. Ifjol fick jag ta över en kollegas plats bara tre veckor innan och just i det sammanhanget började jag känna av min fotled. Det som sedan kort efter Lidingö ledde till mitt hittills längsta uppehåll från löpningen. Själva loppet ifjol gick annars efter förutsättningarna bra, men jag la upp det helt annorlunda än året innan, och sprang det för upplevelsens skull snarare än som jag brukar, full fräs från start. Det betydde att jag kunde springa den sista milen med ganska bra fart, och komma i mål ungefär fem minuter snabbare än året innan. I gasen av det lyckade ”långpasset” blev jag därför sugen på att fortsätta säsongen mot Vintermaran, men det gick ju i stöpet. Minns så väl hur jag vaknade upp dagen efter ett tufft bergspass i Frankrike, med svullen fotled, och knappt möjligt att ens stödja på foten.

Kombinationen två maror med kort mellanrum på sommaren och sedan hårda intervallpass inför Bellmanstafetten la nog grunden till fotledsproblemet. Kommer inte att köra lika hårt i sommar på asfalt utan i stället jobba i terrängliknande miljö. Peppar peppar.

Den senaste veckan har jag sprungit mycket, men allt i lugnt tempo från en kort fem kilometers pass med sonen, till ett lugnt långpass över 18km. Sammanlagt blev det nästan åtta mil, men inga känningar någonstans. Den närmsta veckan är det jobbresa och därför blir det mindre löpning den här veckan, påpassligt nog har jag blivit lätt förkyld. Bästa tiden för det.

Vi ger oss inte!

söndag 12 juni 2016

Österåkersmilen 2016

Min första tävling sprang jag 2012. Österåkersmilen på hemmaplan, i som jag minns ganska halvdant väder. Jag hade två mål, dels att springa under 50minuter, och dels att klå min granne. Jag kom in minuten efter honom, men på 48:20 ungefär. Året efter sprang jag på 43:x och sedan dess tre år på 41:.x. Ja, årets lopp blev inget nytt rekord, men det trodde jag inte på förhand, och då är det ju kört redan där. Grannen har jag i alla fall hållit bakom mig sedan dess.


I år var det extra roligt, dels skulle min näst äldsta också springa, med målet att slå sin tjejmilstid, eller helst under 53min. Sen fick min yngste son för sig att han skulle vara med och köra ungdomsloppet på 2,5km. Han springer hela tiden, fast alltid med boll. Nu skulle det bli premiär för honom i loppsammanhang. Sen skulle vi ha gäster på middag och deras äldsta dotter ville också vara med, men tog ett fem kilometers alternativ, så det var gott om folk att heja på.
Jag värmde upp med en hastig cykeltur till sonens start. Kom fram precis innan skottet brann av. En rejäl klunga med 8-9åringar stack iväg. Oj vad de kutade. Han som vann gick in på precis över tio minuter, sen kom det en kille var tionde sekund. Min kom in som delad sjua, med första tjej på strax över 11minuter. Helt otroligt, men han var bra tagen, med tanke på att han spelat två fotbollsmatcher på förmiddagen och sen cyklat in till loppet. Litet synd att han precis missade prisutdelningen, som gällde de sex första killarna respektive tjejerna. Fast han fick medalj och goodiebag och var nöjd ändå. Han hade inte kunnat springa fortare sa han. Fast han är redo att köra nästa år igen.
Kompisens dotter sprang femman en bit under 21minuter och kom tvåa och fick gå upp på pallen, men det missade jag då vi stod i startfållan då. 
I år vara Uhrbom tillbaka, och han var ensam elitlöpare och vann på för hans del mediokra 33:01. Han satte banrekord 2013, men blev av med det 2014. Nuvarande rekordet är från ifjol då Abraham Adhanom vann på 29:xx.
Jag sprang med intentionen att försöka nå 40:50. Det var som vanligt en del rusning i början, och jag hamnade en bit bak, men tog första kilometern bekvämt på fyrablankt. Andra kilometern hamnade jag bakom några och insåg att det inte gick så fort, så jag ökade litet. Slappnade sen av för mycket på varvets tredje kilometer som gick på säg 4:20. Jag hamnade i vad som snarast kan beskrivas som ett bekvämt tröskeltempo. Det gick helt enkelt inte fort, men helt kontrollerat. Jag har inte sprungit så mycket snabba intervaller i år som jag brukar, och det märktes. Årets test med mera tröskel är värt att analysera litet framöver. Inne vid vändning så jag att klockan tickat iväg mot 21minuter. Vid varvning passerade jag ledande dam. En gammal klasskompis till min dotter. Hon var ivrigt påhejad, och jag hörde hela tiden fram till sjunde kilometern att de hejade på henne, men sen fick hon håll och bröt. Tycker mig minnas att det hände i fjol också. Sprang på bra tyckte jag, i princip samma tider på andra varvet som på första. Ute längs stranden på tredje kilometern ser jag min dotter på andra sidan och hon måste ha gått på bra. Det vill säga egentligen tänkte jag att jag sprang långsamt. 
Uppför banans brantaste backe kortade jag steget. Tyvärr fanns det inte någon rygg att ta. Jag jobbade mig förbi sex sju stycken på andra varvet, men det fanns liksom ingen riktig draghjälp att få. Steax före nio kilometer fick jag litet påhej och då lossnade det litet. Jag hade lätt hållkänning, men sen i kurvan vid nio släppte vakten en bil framför mig och då blev jag irriterad. Skrek nåt om varför släppte du bilen nu. Pinsamt. Men jag försökte ge vakten ett pudelleende. Fast vilken bra adrenalinkick. Helt plötsligt lossnade det. Jag har aldrig varit med om något liknande. Det var som att allt bara släppte där och jag flöt förbi en kille i starten på upploppsrakan. Sen bestämde jag mig för att hålla honom bakom mig och accelererade mot den rosa tröjan framför. Kollade efteråt i resultatlistan och såg att den som gick i mål framför mig slog mig med minuten på maran veckan innan. De sista metrarna in började vaderna rycka litet, men jag kunde fullfölja, och det blev faktiskt en skön negativ split, med 41:37 som sluttid. Nästbästa tid, men den bästa avslutningen. Så trots missen med femtio sekunder mot förhoppningen så är jag ändå nöjd med resultatet. Hoppas att kunna toppa det nästa år med ett eller två snabblopp på våren, typ premiärmilen eller så.
Efter en stunds återhämtning gick jag bort och hejade fram dottern till en tid strax över 50minuter. Hon var jättenöjd med sitt lopp, och vi kunde njuta av yran i målfållan. 
Österåkersmilen är ett riktigt bra arrangemang och det är så kul att ha ett så pass bra lopp på hemmaplan. 310 löpare gick i mål på milen, och jag blev 31:a. Bland mina bästa placeringar, men det var ganska tomt i toppen. Nästa gång ska jag ställa mig längre fram och försöka slita litet mer. I år hade jag inte löpkänslan för vra fart, men ett helt okej lopp blev det.
Annars är det svårt att tagga till med en mara i benen. Jag tror att kombinationen av de relativt platta skorna -Saucony Fastwitch - och maran var orsaken till vadkrampkänningen. Valde som tur var bort dessa skor från maran i år. Löpkänslan är total, men mina vader orkar inte med dem på lång distans just nu (trots att jag hade dem i fjolårets hittills snabbaste mata i Stockholm).
Veckan innebar annars mest löpvila. Promenerat mycket, joggat fem kilometer med äldste sonen och sprungit en mil till jobbet i torsdags morse var allt. Ändå mer än vad jag gjorde ifjol, vilket kanske var orsaken till årets litet långsammare resultat. Alla lopp har gått litet långsammare än ifjol, men jag har en stabil nivå, vilket känns bra efter höstens strul och benhinneproblemen i mars. 
Nu blir det lugn löpning en vecka. Sen kör jag kanske igång framåt midsommar med mera struktur. Får se om det blir någon tävling innan Bellmanstafetten. Sen är höstens mål Lidingöloppet och sen får vi se om det blir något mer lopp. Inte riktigt bestämt mig ännu.
En fantastiskt rolig löparhelg i alla fall!
Vi ger oss inte!

söndag 5 juni 2016

Stockholm Marathon 2016 racereport

Igår var kulmen på träningsåret. Det var då det skulle visa sig om vårens 160+mil räckte för att nå nya höjder eller om det skulle bli ett nytt okej-lopp. Väderprognosen tycktes stämma, blåsigt, soligt och ungefär 18grader.
Uppladdningen inför loppet var itet annorlunda. Efter en kort eftermiddagsjogg packade jag in mig och sönerna i bilen och körde ut på landet till farmor, brorsan med familj och svåger med barn. Ett litet glas prosecco och några chips och sedan i säng.
Uppstigning var sen vid halvsju efter en måttligt god nattsömn, ylande nordanvind över sjön. Bytte om till tshirts, shorts och tåstrumpor och bestämde mig för att skippa pulsbandet. Packade ur två av tre geldrycker ur det nya flipbältet. Bestämde mig efter natten att köra på dextrosol och vatten samt en geldryck vid trettio kilometer. På med överdrag och Saucony Kinvara med nimbusen i väskan. Och keps. 
Brorsan körde mig till tåget, som var i tid (inte SJ!). Rullade in på Stockholms central 9:30 och sedan tuben till Stadion. Jag hade bestämt möte med en kollega vid grindarna till klockan tio. Hur som helst så möttes vi redan i tuben. Sen en lång lugn härlig stund på gräset i solen bland alla löpare. Efter en stund dök en föredetta kollega upp vilket var trevligt. Efter några besök i de blå skåpen och en ituggad kexchoklad och litet dryck var det dags att lämna i säck och bege sig till startfållan. Där stod ytterligare en kollega och hon sken i kapp med solen. Sen dök min granne upp, men han var inte i toppform, och bröt senare loppet halvvägs.
Vi stod längst fram i grupp D, och när skottet brann av (eller gjorde det? Jag märkte bara att fältet kom i rörelse efter nedräkningen) tog det precis en minut till startlinjen. Sen var det lätt kryssning och jag tappade kompisarna när jag valde högerspåret in på Valhallavägen. Jag bestämde mig att köra på känsla och bara stämma av med klockan var femte kilometer. Jag tyckte det rullade på rätt bra och helt plötsligt var vi nere vid slottet för första fem. Klockan visade 24 och nåt, minus en minut, helt i linje med tänkt tempo. Fortsatte och knaprade en dextrosol varannan kilometer. Redan tidigt dök oron om vänster baklår upp. Det kändes emellanåt en diffus känsla. Men jag rullade på. Över Västerbron och allt kändes okej, drack vatten några klunkar här och där, passerade stadshuset och centralen utan några konstigheter. Torsgatan och Odenplan också bra. Sen sköna känslan att passera Humlegården och veta att nästa gång är det snart målgång. Tredje femman gick på en bit under 24min. Senut på varv två. Nu kändes det litet i vänsterbenet. Försökte slappna av och springa lugnt. Den fjärde femman gick på drygt 24 och vid gurkorna på gärdet passerades halvmaran på 1:40:30, litet långsammare än tänkt, men helt okej med marginal att kunna tappa på andra halvan. Femte femman via Lindarängsvägen och ut på Djurgården var seg, men fortfarande marginal till 25min. Nu kände jag att låret nog inte skulle orka och jag släppte litet på tempot där, och vid slottet fick jag första femman över 25minuter. Nu kom liksom ett brev på posten tankarna om och felaktiga räkningen om hur fort jag borde springa. Efter att ha vilat längs Söder mälarstrand och försiktigt trampat backen upp mot Västerbron fick jag litet hybris och trampade på bra uppför Västerbron. Fast säg den glädje som håller i sig. När jag nådde krönet och skulle rulla nerför backen började baksidan hoppa flexa och rycka och det var bara att tvärstanna och ge sig upp på trottoaren ur vägen för löparna och stretcha ut muskeln. Det blev aldrig någon fullt utbildad smärtsam kramp, men ett grovt hinder mot normal löpning. Efter någon minut kunde jag jogga igång, men ytterst långsamt. Strax kom 3:30gruppens förlöpare och vid 35km i rålis hade jag 29minuter på femman. Fortsatte i gångblandad jogg och drack rejält med vatten. Slutade käka dextrosol och insåg att idag nås inga tidsmål, men jag ville ändå hålla ihop det till under 3:40 fick jag för mig. Ibland trodde jag att jag skulle kunna spara mig och kuta på vid 40km, men väl där tänkte jag att 3:33 eller 3:39 spelar ingen roll, men 3:39 betyder en roligare morgondag. Så jag joggade på och drack vid 41kilometer, men ingen sportdryck på hela varvet. Kom in på stadion och såg en kille som spurtade för allt vad tygen höll. Han kanske tillhörde grupp två och satsade på en 3:30 tid? Eller bara sprang för publiken. Själv överfölls jag som vanligt av den sentimentala känslan och var nära att börja gråta, nöjd med ännu en genomförd mara. Det är inte bara att ställa fram skorna. Mycket ska klaffa.
Fick min medalj och längtade efter vatten. Fast jag ville stå kvar och njuta i solen på stadion en stund.

Till slut gick jag ut och fick mn vattenflaska och traskade med ganska normalt steg nerför trapporna till ÖIP. Jag fick min Tshirt, favoriten näst den första gröna, och den lilla godispåsen.  Sen tog jag en kall varmkorv ur en låda - det tog mig en halvtimma att få i mig den - och en erdinger som mest bestod av skum. Allt i liksom ett svep och hämtade min ryggsäck. Mindes fjolåret i tältet hur jobbigt det var. Fortsatte med att dricka chokladdrycken eller vad det nu var och tuggade varm korv. Sen klädde jag av mig och tog en skön dusch. Första gången jag orkat duscha direkt efter maran. Här kändes det dock litet jobbigt att gå ner från duschplattan på marken. Två decimeter eller vad det var kändes mycket. Jag kunde dock återvända och klä på mig de nya Björn Borg kalsongerna som Runners World delade ut dagen innan på expot. Sen ut i solen där kollegan satt, just inkommen efter knappt fyra timmars runda. Han var nöjd eftersom han haft så hattig träning i vår. Vi satt och njöt en stund i solen, jag åt min korv och drack min cola. Efter en kvart trampade vi iväg mot Stadions tbana. Där höll någon låda och upprepad ett budskapm att det var trångt och att man helst skulle gå till Östermalmstorgsstation. Oklart varför. Vi gick raka vägen in utan att trängas, ner på plattformen, tåget kom in och vi satte oss. Hur svårt kan det vara? Vi sa adjö vid T-centralen där jag gick mot O'Leary's eftersom jag hade en dryg timma till mitt tåg. Kunde därför i lugn och ro njuta ett stort glas vatten med is och en Guinness. Postade litet på FB och slöläste. Sen ringde hustrun och gratulerade och vi pratade på tills det var dags att gå till tåget.
Något försenad (tack SJ!) nådde jag Katrineholm, och brorsan mötte upp med bil och en kall IPA. Inget dåligt slut på resan. Sen ut på landet och barnen och grillen och den totala avslappningen som bara en rejält genomförd mara och påföljande vistelse i stugan kan ge. 

Nu litet vila. Idag promenad i skogen och fiske (rekord, tre bortkastade skeddrag) och 90års kalas (en granne), imorgon kanske lätt jogg och börja fundera på hur komma förbi krampstrulet och planera vägen mot Lidingö.

Vi ger oss inte.