tisdag 25 april 2017

Ont i skorna

Vädret håller i sig. Fortsatt vinter i verkstaden gator och spår. Kämpar vidare men det går långsamt framåt. Bra så, åtminstone ingen övertro på den egna förmågan. Förra veckan var första veckan sen i februari med mer än 6mil. Under januari-februari hade jag fina veckosnitt så tidigt på säsongen, runt 7mil nästan varje vecka.
Jag blev tvungen att kolla litet på hur känslan stämmer med verkligheten i form av litet statistik. Under årets först månader lyckades jag ganska väl med ambitionen att dela upp träningen i snabba och långsamma pass. Runt 5:30-5:40 på långpassen och snabba tröskelpass och intervaller (nu ger min graf medelvärdet på hela passet inklusive upp och nerjogg).

Sen kan man se att efter sjukdomen tog jag det initialt lugnt men det lugna har fortsatt litet väl länge nu. Typ fyra pass under 5min/kilometer hittills på en och en halv månad är litet tunt, men sunt.
Förra veckan blev det långpass på måndag (25km) och söndag (28km). Söndagens pass var ett riktigt pannbenspass. Jag sprang på en av mina vanliga milrundor, som jag brukar ändra litet i upplägget på för att öka distansen med 1,2,3,4km. Nu tog jag alltså 14km varianten. Första varvet satsade jag på att hålla ganska hög puls (jag har just gett blod, så det hjälper till). Det var kyligt runt 3grader och litet lagom isande vind. Kändes bra att jag vilat tre dagar innan. Tempot alltså högt för att testa hur långt jag skulle orka idag, och för att hålla värmen. Det hamnade kring 5:05. Ganska kuperat och några vägpasseringar där man ibland får stanna. Just det. Ibland. Idag hittade jag inte mina Kinvara-skor, utan det blev Salming Distance. De är grymt sköna på foten och inbjuder inte till softjogg utan vill ha litet mera fart, men de sliter. Jag får ont i fotsulor och fotleder efter en 10-15kilometer. Vid sjutton kom en vägpassering där jag fick tvärstanna och vänta in tre bilar. Sen gick det knappt att komma igång. Värk i fötterna, kallt och allmänt jobbigt. Tempot föll direkt 30s. Efter sista vändning med 6kilometer kvar var det riktigt tungt. Att gå eller ta en kortare väg hem fanns inte på kartan, eftersom det ju var litet pannbensträning också. Jogg ochlufs blandat. Touchade 7min ibland. Tänkte på TEC-tävlingen i helgen och bet ihop. Med två hundra meter kvar hem insåg jag att jag skulle hamna på 27,5km, så jag fick ta en extra sväng för att få de stipulerade minst 28. Idiotiskt. Jag brukar inte göra så, varför nu? Hemma efter 2:33 och ett snitt på 5:25. Ganska nöjd och väldigt trött efter en lång intensiv helg. Märkligt nog inga problem att röra mig under gårdagen, inte så att det inte gjorde ont, men inte värre än ett vanligt långpass. Skönt. Vilade från löpning och tänkte att imorgon gör jag något med fart.
Det blev det också. Fem 800m repetitioner med 100m gåvila (1-1½minut). Snöblandat regn och isande vinde runt Kristinebergs IP. Helt ensam var jag. Jag höll jämnt tempo, 3:18-3:18-3:20-3:17-3:17. Alltid den tredje som är tung. Enligt klockan var det 840meter per repetition, men jag nöjer mig med 800. Det ger ett snitt tempo om 4:07, vilket är litet bättre än förväntat. (Klockan säger 3:56 vilket jag inte riktigt tror på). Trots allt ganska nöjd med dagen. Jag hade orkat köra ett set till men tiden räckte inte till idag. Kände dock att det var sega ben efter söndagen, men kanske ett litet steg framåt. Letar efter den där fina känslan jag hade i början av året. Maybe maybe…
Vi ger oss inte

torsdag 20 april 2017

Inte så illa men...

Våren kommer verkligen inte med några stormsteg här inte. Den låter vänta på sig. Liksom formen. Allt förtvinade med mars-influensan. Jag har inte riktigt känt det sedvanliga go:et i löpningen, men jag håller i. Möjligen med något nyktrare syn på saker och ting. Som att det inte gör så mycket att hoppa över enstaka pass, och att det i år inte blir något pers på någon distans under våren.

Målet, för femte året i rad, är en väl genomförd Stockholmsmara. Fast i år har jag som mål att bara genomföra den (ja, det bör gå, ja det bör bli min långsammaste hittills). Jag hittar inte tiden just nu att köra mitt vanliga upplägg. Framförallt därför att jag inte riktigt vet vad kroppen orkar med än.

De första veckorna efter flunsan kändes varje steg tungt och allting gick i ultrarapid. Jag försökte skriva om det före påsk, men inlägget hamnade i opublicerat, och nu känns det sent och inget kul att redigera om det. Tempot var lågt och pulsen hög, och lusten infann sig inte riktigt. Jag fick börja om, och öka försiktigt med mängden. Nån mil extra per vecka. Tog ett tag att komma upp till 50km, som är någon sorts minimigräns. Sen lyste ju långpassorken med sin frånvaro. Första passet blev 16km på 85minuter, sen 20km trött lunk veckan därpå. Förhoppningen var att få till bra löpning under påskledigheten. Men där ställde vädret till det. En decimeter blötsnö i stug-trakten och blåst gjorde att på fyra dagar fick jag till 2 milrundor i makligt tempo.
Bestämde mig för att ta ett längre spring i måndags, och sprang 25km hemifrån och tog tåget tillbaka. Det kändes okej att springa, och det gick att trampa på emellanåt, men jag var inte sugen på att fortsätta efter 25km. Då var det bara 300meter till tågstationen.
Det enda positiva var att jag dagen efter långpasset kände mig helt återhämtad fram på kvällen, och kunde göra ett snabbdistanspass. Jag kallar det så, även om farten inte var i närheten av snabb. Kunde i alla fall snitta under 5min/km utan att känna mig helt slut efteråt. Drömmen om sub90 på halvmaran får vänta ytterligare en tid.

Även fast jag inte tävlat i år (tunnelloppet räknas inte) så börjar jag redan se framåt, och funderar på att som tidigare försöka jobba mera med fart i sommar. Om det går bra kanske jag satsar på Stockholm halvmarathon. Däremot blir det inget Lidingölopp i år. Löst ser jag följande tävlingar i år:
Kungshomen Runt (HM) - Stockholm marathon - Österåkersmilen (10k) - Bellmanstafetten - (Stockholm HM) - (Hässelbyloppet) - (Höstmara). Parenteser lite mera osäkra kort.

Soligt idag och en heldag i möte, hoppas på litet tid i eftermiddag.
Vi ger oss inte.

tisdag 4 april 2017

Tunnelrun 2017 och nya tag

För några år sedan joggade jag igenom Norra länken med ena dottern i sällskap efter en medioker höstsäsong med tråkiga händelser. I år planerade jag något liknande men med förhoppningen om bättre förutsättningar. Skadefri försäsong och bra känsla under januari och februari med 50mil löpta. Då kom först en förkylning och sedan en ordentlig influensa som medförde ett sönderhostat revben. 
Därför, med formen långt borta skulle detta bli ett funrun med båda döttrarna. 
Vi tog bilen in till jobbet och promenerade till starten i det vackra men något svala vädret. En isande vind kylde en redan stel kropp. Valde tajts och lång T-shirt och tunn jacka under den blå västen mest med hemresan i åtanke. 
Vi ställde upp ungefär i mitten av startfållan eftersom vi inte skulle rusa iväg. Det tig väl en halv minut mellan det att skottet brann av och passering startlinjen. 

Ganska trångt och mycket kryssande de första kilometrarna. Låg några steg bakom tjejerna för att hålla koll. När vi joggade ner i tunneln var det betydligt glesare och därifrån in i mål kunde man springa på okej. Emellanåt blev det tvärstopp när löpare stannade och slängde upp mobilen för att fota. 
Själva tunneldelen var inte mycket att  orda om. Man hann höra och lära sig en del om arbetet och hur den är tänkt förbättra trafiksituationen. I vårt makliga tempo blev det ganska enahanda och samma sträcka över jord, med publik hade varit roligare. 
Efter en fem sex kilometrar när jag märkte att flickorna fortfarande hängde med sträckte jag ut litet och kutade på uppför det som annonserades som en brant som Abborrbacken. Nja. Abborrbacken nås efter 25km löpning på kuperad bana och är nästan en kilometer. Det här var en knix efter sex kilometer eller så. 
I mål på strax över 40minuter utan att känna den vanliga tävlingskänslan av trötthet. Flickorna nån minut senare. 
Vi åt litet nötter och drack sportdryck men ganska snart gick vi mot Medis för att åka till bilen. 
Vi hade trevligt men inte i närheten av samma känsla som 2014.  Hoppas nästa, förbifart-Stockholm blir bättre. 

Nu har det gått en dryg vecka sedan loppet. Formindikatorn på min Garmin, vad den nu är värd, dök från 55 till 47 under sjukdomen. Nu är jag uppe på 51 efter mestadels distans och ett skapligt tröskelpass förra tisdagen. Hade hoppats få till ett långpass i helgen men istället ett medellångt distanspass med första 8 i långpassfart och andra 8 i 30s snabbare tempo. Känslan var relativt god, men en lätt smärta från revbenet kvarstår. Litet som en aldrig fullutvecklad håll på vänster sida (när jag får håll är det alltid till höger). 

I mars var jag förutom att vara sjuk på resande fot och hade dåligt med möjlighet att springa ute. Löpband på hotell är inte alltid så roligt. En gång körde jag 4km ute på en 100m lång parkering, fram och tillbaka runt runt. 

Nu är det dags igen men nu vet jag var jag kan springa. Bara att bita ihop och sedan testa formen runt Kungsholmen i maj. Då får vi se hur maramålsättningen skall revideras. Det blir väl ungefär som vanligt, 3:30+/-10minuter. 

Vi ger oss inte.