Adidas Stockholm Marathon 2022

Så kom den där dagen som jag sett fram emot. Dagen när jag skulle ta emot min tionde medalj på raken. 

Det började för ungefär tio år sedan, med att en kollega föreslog att vi skulle anmäla oss till Stockholm marathon 2013. Jag hade löptränat regelbundet under runt 14månader. Ja, 14 månader från soffan och 500m på sju minuter, utan att direkt ha varit överviktig. Nått kilo onödig vikt men inte många. 

Testade mycket nytt under halvåret fram till juni. Jag hade kört mitt första millopp i juni 2012, strax över 48min och laborerat med enkla intervallpass. Nu började jag läsa på och insåg att jag skulle springa många ”långpass ”. Började runt 14-15k och kom upp en bit över 30k. Drabbades av överträningsproblem och småskador som överansträngda fotvalv, benhinneinflammation, knäproblem osv. Men i maj stod vi på startlinjen för att testa förmågan och sprang Kungsholmen runt halvmara. 1:39. Lovade gott. Sista långpasset blev på gamla marabanans sista varv. 25k i 4:57 tempo. Dvs målet var 3:30.  Ivrig gav jag mig ut på provet och det höll väl ungefär i 35k, sen blev det småtungt på slutet men 3:40 mindre än två år efter att jag börjat springa kändes bra. Tränade hårt i nästa sex månaders period och sprang vintermarathon på 3:28 i november. Ökade påträningen för att komma under 3:20 till våren. Persade på premiärmilen 2014, 40:15. Kungsholmen runt 1:31. Men en förkylning tio dagar innan maran gjorde att det fick bli ett säkerhetslopp. 3:32. Sen litet lugnare höst och 3:48 på vintermaran. Hård träning under våren med pb på Kungsholmen med några sekunder. 3:27 på maran. Sen en månad senare övermodigt försök på viby marathon men vädret var över 30grader och gassande sol. Kände hur all kraft sinade efter första varvet runt sjön och stapplade i mål som tia på 3:40.  Drog på mig en snedbelastningsskada från loppet som jag ignorerade fram till oktober då jag efter ett hårt backpass i Provence inte kunde stå ordentligt på foten. Till fysio och sedan vila/alternativ träning i sex veckor. 

Efter det försökte jag börja om, men suget var inte lika starkt. Det blev två maror både 16 och 17, där den sista var i USA. Tio maror på fem år och alla under 3:55.

2018 var det jubileum i Stockholm och rejält varmt. En influensa under våren tog på krafterna och 4:16 i mål en riktigt varm dag. 19 dåligt tränad och 4:24. 

Sen kom pandemin och det blev mindre spring. La upp EM-bana för höstens virtuella lopp, där dottern premiär sprang på 3:5x. Jag stapplade in på 4:4x. 2021 mindre träning och nästan inga långpass före Götebirgsvarvets virtuella mara. 4:59:xx. Laddade sen till oktober då dottern skulle springa sin första riktiga mara. Hon persade med 3:45.  Jag fick 4:26 och klarade mig ungefär enligt plan. Började vårstädningen före jul och låg bra till när jag i slutet av januari fick Covid.  Inte svårt sjuk, ingen hosta, borta från jobb i tre dagar. Men efter det var kroppen seg och det blev för få pass för korta och ingen variation. Värmen kom aldrig och långpassen blev ett över 21k. 

Men de sista veckorna fick jag till en del bra pass. Det borde gå att ta sig runt på något bättre tid än de senaste loppen. 

Det var en varm och solig junimorgon. Mycket folk. Köade länge till en Maja innan start. Hamnade långt bak i grupp E. Nästan tre minuter innan jag korsade startlinjen. Öppnade runt 5:40.  Sen nerför och upp Odengatan. 5:30. Lugn lugn. Det kändes bra, men jag vet ju att det har mindre betydelse närmande inte tränat långt. Efter 10k kände jag att magen inte var i toppform. Började söka efter en Maja. Genom gamla stan och förbi Strandvägen uppför narvavägen och Karlaplan och sen hittade jag ett blått skåp. Tappade 90s ungefär. Men nu kändes benen lätta och fina.  Nöjd med Endorphine valet av skor. Passerade stadion och ut på Djurgården gick det bra. Fortsatte att tugga på runt 10kmh. Halvmaran runt 2:05. Sen ut på söder. Höll min energiplan.  En gel ungefär var sjätte kilometer. Ingen dipp. Uppför bro och Hornsgatan. Ner på stranden. Ny gel och sedan tufft förbi färjeterminal. Tungt nu. Tog några gäster och drack på Folkungagatan. Ner i tunneln och fick en del onda tankar när vaderna började väsnas. Jaja efter 30 börjar det. Tappade nån minut mot tidsschemat. Såg 4:15 flaggorna susa iväg. Tänkte att de springer ju bara strax under sex minuters tempo men insåg att jag måste spara mina vader. Ner mot bron uppför bron nerför bron över viadukten sju kilometer kvar. Segt men jag höll i och vilade vaderna. Stadshuset och slottet och Kungsträdgården. Sprang i solen på Strandvägen och led inte av det. Uppför narvavägen. Kändes som att jag fick litet kraft nu. Två kilometer kvar men ingen långspurt. Upp mot Stadion. Vänster och 100m höger och 100m och in genom valvet. Sprang på ytterbana och letade familjen. Hugh fivade de tre som slutit upp och försökte jubla mig i mål. Avstannande på 4:25 brutto. 4:22 netto och bästa tiden sedan 2018.  Drack mitt vatten och träffade familjen över staketet. Sen ner för tisha och goodiebag. Inte mycket att jubla över. Snabb dusch och korv. Glad att jag packat ner en punk då ingen öl serverades. Sen lugn promenad till Roslagsbanan. Såg en ambulans på vägen och insåg att jag sett en till i tunneln på söder. Visst det var varmt, men min energiplan och taktiska löpning hade fungerat. Det bästa var att suget kom direkt. Hoppas att jag kan börja träna ordentligt igen! Anmäld till 2023 det är jag. Vi ger oss inte. Vi börjar om. 

Löparkartan 2020

 

Motivationen på topp. Kollar in årets karta. Något fler ljuspunkter än 2019, och redan bortåt 150km längre sträcka. Årets mål om att åter nå upp till 200mil på året ser ut att bli en hyfsat enkel resa. Eftersom det fattas i dagsläget 18mil, och minst 6 i november och 12 i december bör funka, men kommer coronan så är det naturligtvis kört.

Trots hemarbete, eller kanske pga hemarbete så har inte ron riktigt infunnit sig och det har inte blivit så många rundor som önskat. Men framförallt inte så många långa. En 12k runda i veckan, och resten kortare är vad det blivit. Ett tag så fick jag in några pass upp mot två mil, men det riktiga långpass suget har uteblivit.

Hoppas få till minst två innan året är slut, så att det känns möjligt att hinna ikapp dottern om det blir någon mara till våren. Högst osannolikt känns det som idag.

Men, vi ger oss inte.

Race Report Stockholm Marathon, virtual Edition.

 I år skulle det ske. Återkomsten på maratondistansen. Jag hade litet smått kick-off med mig själv i början av december 2019 och la en ganska solid och lagom hård plan för att kunna springa igenom en mara igen.

Under december och januari fick jag ihop sex långpass stegrande från 18 till 24km men sedan tvärdog satsningen. Jag vet inte riktigt vad som hände. Detta var innan pandemin, och allt vad den innebar, men det var litet ont om tid, och jag tappade litet lusten. Sen kom pandemin och med den hemförlovningen, och där blev det helt plötsligt tid för löpning igen. Men bortsett från att jag sprang joggs en kvarts mara i veckan blev det ingen riktigt omstart. Så kom beskedet om uppskjuten mara, och i maj påbörjade jag en ny satsning. Det höll fem veckor. Sen kom juni och det blev outhärdligt varmt, följt av ett juli med visserligen låga temperaturer men en del annan aktivitet så det blev pannkaka.

Hela upplägget handlade annars om att kunna supporta och springa med min äldsta dotter som skulle göra sin första mara. Hon däremot höll sig disciplinerat till det upplägg hon följt under ett år, med målet att springa första maran på under fyra timmar. Något jag inte gjort sen 2017. Hm.

Jag började hitta tillbaka igen i början av Augusti, och kom sakta igång igen. Tyckte att det fanns en viss grund, men inte tiden för långpassen. Det finns många orsaker till detta, men det får bli en annan gång. När det blev klart att det skulle bli virtuellt började jag reka banor, och för några veckor sedan provsprang jag ett par tänkbara. Hustrun ville att det skulle vara en rundbana, så att resten kunde stå och heja flera gånger, och stödja där det behövdes.

Till slut hittade jag en som jag tyckte passade. Det skulle bli fyra varv plus en liten extra sväng, ungefär 4x10k + resten. Testsprang två varv för att se hur känslan var. Som väntat höll det precis i två varv, eller över halvmaran. Jag landade på 2.02 och sedan var det två kilometers halvpromenad hem. Dystert.

Men å andra sidan hade hustrun och dottern fixat litet support. Lilla systern skulle springa med i början och sista varvet. Sen skulle en annan löparkompis till den äldsta följa med på två varv och som grädde på moset bestämde sig brorsan som var anmäld att köra. Men körsbäret trillade ner på tårtan då grannfrun – en ultraräv av yppersta elit – lovade hjälpa till. Hon hade precis fått veta att Sparthalon i Grekland ställt in, så hon hade inget mål för stunden – annars hade hon börjat trappa ner.

I lördags strålande väder, och vi samlades ett tiotal, löpare och supporterskara på garageuppfarten och stack iväg runt kvart över tio. Dottern höll fin fart från start och jag och ultraräven hamnade genast en bit bakom. Brorsan och yngre dottern hängde på. Efter 3 kilometer släppte dotter 2, och brorsan och den äldre sprang på, nån sekund före oss. Vi babblade på i godan ro i 5:40tempo. Kändes helt okej. Varvet bestod av två olika delar, dels fem kilometer i villaområde, och dels fem genom industriområden. I den senare ett skapligt motlut efter ca 6km, sedan ytterligare en slakmota hem mot varvning. En litet bro över Åkersberga kanal passerades åtta gånger och sista varvet var det jobbigt över den.

Efter första varvet orkade inte brorsan längre hänga med, utan han släppte och tog en del gåpauser. Vi joggade på och passerade milen strax under 57minuter. Jag  bad att någon skulle hämta solglasögon, som jag fick en bit in på andra varvet. Härligt med agil support. Trummade på bra och snacket flöt fint. När vi kom ut på tredje varvet kände jag att vaderna fått mycket stryk, och även om vi passerade halvan springande på strax över 2timmar så visste jag att det inte skulle hålla länge till. När vi närmade oss 30kilometer fick räven springa på litet i som hon sa, eget tempo. Jag brukar alltid tänka att har man klarat 25km så kommer man i mål. Men nu var det tufft. Det blev många gåpauser blandat med fuljogg. Trots fuljoggandet så gjorde det stor skillnad i tempo, men huvudet var nöjt med att veta att det skulle gå att ta sig i mål.

Ute på sista varvet låg jag fortfarande bara en dryg kilometer bakom dottern med support. Sprang omvänd riktning på ett stycke och mötte räven och hälsade att hon låg knappt fem minuter bakom dem. När jag gjort den lilla svängen för sista gången mötte jag brorsan. Han låg då ungefär en kilometer bakom mig. Han vände och vi höll sällskap till första motlut då jag fick släppa honom. Sen missuppfattade han var han var och sprang iväg i en annan riktning, men det spelade ingen roll eftersom det jun inte var en given bana utan GPS som bestämde.

Rejält trött nu när jag närmade mig kanalen för näst sista gången. Ser på avstånd hur dottern fått sällskap av räven men att lilla syster släppt dem. De har nu fyra kilometer kvar. Jag en mil. Ut i industriområdet är det tungt. Ser brorsan lång borta för sista gången innan målet. Mycket gång nu. Har en vag idé om att gåendes kommer jag att vara mindre trasig imorgon, vilket jag sedan märkte var ”för sent”. Kunde knappt lyfta fötterna när jag tog bron hem över kanalen för sista gången. Förbannade mig för valet av bana, att behöva dra ut en gång till efter varvning.

Jag fick aldrig någon fullt utvecklad kramp, och fuljoggandet hade helt skonat lår och rumpa, men vader och hälar sved. Ut på sista svängen hängde hustrun på och fick prata mig runt de sista kilometrarna. Jag lyckades hålla mig i rörelse hela tiden.

Jag fick aldrig någon riktig energidip. Bra med mat och dryck längs vägen. En blandning av korvbröd, banan, dextrosol och en gel. Sen hade jag en halvliter vatten som jag fick påfyllt två gånger per varv. Plus något glas extra vid varvning. Solen var emellanåt ganska påfrestande, men trots allt gick det bra.

I mål var alla redan samlade, fick springa förbi dem innan jag hörde appen säga att det var målgång. Det var nästan det enda jag hörde av ljudet i appen. Vet inte om det var min telefon som jag gjort någon knasig inställning på eller om det var något annat. Men till slut kunde jag stanna. Ont i fötter och vader, men i övrigt ganska samlad, om än sliten till max.

Choklad medalj och fotande följde, och sedan hem för ostkaka och en Amazing haze öl. Litet slappande innan det blev att sjunka ner i fåtöljen och följa finnkampen medan dottern och svägerskan hämtade pizzor.

Dotetrn gjorde en fantastisk insats och sprang in på strax under 3.58. Otroligt bra gjort, ett av varven fick hon springa solo, och höll jämn fin fart hela tiden. Tappade några minuter på andra halvan, men hade ganska mycket marginal ändå. Tillräckligt hel efteråt för att vara sugen på att göra om det till våren, fast då på riktigt. Hoppas det blir av då.

Själv höll jag på betydligt längre. Klockan stack iväg på slutet och den andra halvan tog mer än 2:40. Så sluttiden hamnade på nytt personsämsta med 4:41. Men jag är nöjd med att ha kommit i mål. Och det var inget oväntat. Hade bara önskat att jag kunnat hänga med dottern längre än femtio meter. Fast hade jag gjort det i två varv, hade jag nog inte kommit i mål, så ont som jag hade.

Nä, det där med långpass måste bli till om det skall vara värt ytterligare satsning. Nu har jag åtta raka Stockholms maror, så det fattas bara två för att få ihop tio, och det sporrar. Men det får inte bli så här igen.

Vi ger oss inte

Nionde året till ända

Eftersom det är den 28e Juni är det årsdag. Denna dag för nu 9 år sedan bestämde jag mig för att börja springa "på allvar". Det jag menade då, var att skaffa mig en god grund kondition. Ganska snart hamnade milen i fokus, och målet blev att komma ner under 40minuter. Det har jag inte gjort hittills, och som det ser ut nu, lär jag inte göra det heller. Möjligheten finns säkert fortfarande, men inte suget. Premiärmilen 2014 där jag missade gränsen med 17 sekunder ser ut att bli mitt rekord.
Märkligt med sådan där gränser man sätter upp, jag hade egentligen ingen aning om hur ambitiöst det skulle vara. I mitt tycke skall en målsättning vara lagom inspirerande och utmanande. Sen får man naturligtvis efter hand justera, om det visar sig vara rent önsketänkande (som maran under 3timmar...).
Just nu lider jag i värmen. Har otroligt svårt att acklimatisera mig. Att jag dessutom just gett blod, gör att det är extra tungt. För bara några år sedan kunde jag utan problem springa fem-sju mil i veckan, och 250mil om året. I år har jag satt som mål att nå 200. Det betyder ju ett snitt på 165km i månaden ungefär och just nu, ligger jag en bit före det målet, men inte så mycket att jag kan ta det lugnt. Halvårspasseringen blir nog 115-120mil. Men om värmen håller i sig, så hjälper inte ens den nu förestående semestern (en veckas jobb kvar).
Nå, målet är att springa nästa års STockholm marathon på en tid ner mot det som jag gjorde före några år sedan - De fem första hamnade alla mellan 3:28 och 3:40. Idag en omöjlighet, men om jag kommer igång med långpassen så brukar det mesta ge sig.
Jag ger mig inte!
Vi ger oss inte!

2019 träningskarta

Årets träningskarta är litet mera Eurocentrerad än fjolårets med löpning jorden runt…

Visserligen har jag varit och sprungit på andra håll och kanter, men då på löpband, som inte plockas upp av kartfunktionen. Icke desto mindre ett år att bara vara nöjd med att jag fortfarande lyckas hålla i löpningen. Det har varit många sjukveckor, under vår och sommar, men nu var det flera månader sedan sist. Jag har känt mig litet slak den sista veckan, och trodde att det skulle bli bättre med regelbunden sömn, men icke.

Jag har reggat runt 240 pass löpning, eller typ 159 timmar. Ungefär ett dygn mindre än ifjol, som även det var ett botten-år. Sträckan totalt under året når en bit över 170mil, vilket är den kortaste distansen sedan 2012. Framför allt är det brist på långpass, och att milrundorna ofta blivit i 6-7k.

Det positiva: efter några månader med bättre kontinuitet sprang jag en okej halvmara i Stockholm i september. Det var långt ifrån gamla tiders resultat men det kändes som att jag bottnat och kan börja om igen nu. Ytterligare månader senare har jag börjat årets Stockholm marathon träning med tre långpass på tre veckor. Än så länge går det väldigt långsamt, och trots detta är jag ganska sänkt dagen efter, men om en månad så bör det gå bättre.

Jag har kört ganska bra långintervaller och lyckats relativt bra med att följa uppgjorda grovplaner. Sen att det blir någon dag extra vila tror jag är positivt.

Skademässigt har jag hela året lidit av en ömmande hälsena. Speciellt efter en stunds stillasittande har det varit jobbigt att gå. Dock har den med få undantag hämmat min löpning (nb att springa, farten har dock inte gått att pressa upp). Den senaste veckan har jag känt av höftböjarna, speciellt dagarna efter långpassen. Knän och fotleder har känts i stort okej.

2020 skall bli året då jag åter springer Stockholm marathon utan att ta långa gå-pauser. Kommer att få sällskap av både brorsan och äldsta dottern. För hennes del blir det premiär. För min del blir det förhoppningsvis 8e raka. Det börjar bli en fin svit. Kanske skall jag slå till och springa mitt femte Lidingölopp också.

Jaja.

Vi ger oss inte.

Tidig sammanfattning av 2019. Ett löparår att glömma.

En kort sammanfattning av året som gått. Det har inte gått så bra. Illustrationen ges av två enkla siffror. Totala distansen, och snittlängden på ett pass har båda sjunkit avsevärt i år. Det började med att jag var sjuk länge under januari och februari. Sen har det fortsatt, med ovanligt många förkylningar under året. Det har gjort att grunden, och kontinuiteten helt försvunnit.

Det konfirmerades med en usel insats på Stockholm marathon. Mitt mål är att alltid kunna springa mig igenom det, och möjligtvis dra ner på farten efter hand, men i år  fanns det inget att ta till när jag väl nådde 30kilometer.

Efter det har jag ändå fått till en acceptabel minimal kontinuitet, som landat på drygt 30km per vecka, och ungefär fyra pass i veckan. Det är ganska långt under de senaste årens fem-sex pass och ett snitt om 50km per vecka över fem-sex år. Jag följde Joggs program för halvmaran, men det som inte har fungerat är att få in långpassrutinen. Jag känner nu att även ett milpass kan vara ganska slitsamt och det är inte längre givet att kunna ge mig ut och ens slöjogga dagen efter ett distanspass. Så det har blivit litet av en ond cirkel.

I september sprang jag dock mitt första Stockholm halvmarathon, och det gick inte så illa. Åtminstone gick det en minut snabbare än på Strängnäs dito förr november. Men jag lyckades inte boosta självförtroendet och bygga vidare under hösten. Enstaka fartpass känns ganska okej, men jag har lidit av en efterhängsen hälseneinflammation som inte direkt begränsat löpningen, men som har gjort rejält ont efter fartpassen. Jag borde rehabba den bättre och satsa mer på uppbyggnad och långsiktigt hållbart löpande, men samtidigt så är det så enkelt att det som sporrar är att kunna hålla i och satsa mot Stockholm marathon.

I vår blir det förhoppningsvis 8e raka. Jag känner suget, och går som vanligt in i december med full optimism, för att det skall lösa sig. Jag inbillar mig att det skall gå att relativt "enkelt" komma tillbaka nerpå tider runt 3:40-45, det är bara långpassen det hänger på. Får jag bara milen i kroppen, så bör det funka, men det hänger på detta.

Den här veckan är det sista "lugna" veckan innan jag drar igång. Har lagt upp ett program för 26 veckor, där jag ska få till minst två långpass i månaden, mina bästa år, 2014-16, hade jag 17,14 och 14 pass på längre än 20kilometer dvs drygt två i månaden. Våren 18 hade jag åtta pass över 20k, max drygt 26, och i våras endast 7, som längst 25 drygt. Det räcker inte. Nu har jag inte sprungit långt sedan Stockholm halvmarathon. Det längsta är 15k, vilket borde vara ett förlängt distanspass, som borde tillhöra grunden i veckomängden, och inte vara det längsta på ett halvår. Det som bär emot är fokus på distans. Just nu känner jag att det viktigaste är att vara ute lång tid, och då spelar inte distansen så stor roll. När kroppen väl vant sig vid att vara ute ett par timmar, kan jag börja öka tempot.

Varningsflaggan för löparknä och liknande börjar redan nu lysa. Det gäller att lyssna på den åldrande kroppen, och få tillbaka den där känslan som jag hade under "toppåren". Om jag kan återfå den känslan, skall det noggå att springa fort igen.

Vi ger oss inte.

Stockholm Halvmarathon 2019

Det hade blivit liggande opublicerat några månader ;-)

För första gången på år och dar ser jag en liten ljusning i löpningsmörkret. Mörker är väl i och för sig att ta i men det har inte gått så bra de senaste åren, men nu känns det som att jag är på rätt väg. Tack halvmaraton för det. Det känns som om halvmaraton är min distans. I lördags blev det 1:41:38, vilket i och för sig är min näst långsammaste halvmara, men inledningsmilen gick en halvminut snabbare än Österåkersmilen. Jag kände veckan efter Stafesten (sprang två sträckor på årets ersättare till Bellmanstafetten, på 22 och23minuter, efter förkylningsuppehåll en vecka) att jag nog hade ganska bra kapacitet. Hade jag sluppit förkylningen och kunnat träna ostört en vecka till hade jag säkert nått mitt personliga guldmål som var 1:40. Nu blev det silver då jag kom under 1:42 (fanns ett bronsmål på sub 1:45 också). Dessutom en dryg minut snabbare än i Strängnäs förra hösten.

Laddade veckan innan med litet snabbdistans på måndagen, och sedan 6x2min på bana på tisdagen. En kortare runda på torsdagen för att sedan vila till tävlingen.

Vädret var ett smått orosmoment, på lördagen. Det skulle regna en del, men jag hade flyt. Eftersom jag hämtat ut nummerlappen redan på lördagen kunde jag ta det lugnt in. Promenerade från Östermalmstorg till Kungsträdgården. Passerade en maja, och satte mig sedan på en bänk i solen och slöt ögonen och somnade nästan. Satt så i en halvtimma och lyssnade på bakgrundssorlet från passerande och speakerrösten i bakgrunden. Sen drog jag av mig jacka och långbyxor och ångrade att jag varken hade solglasögon eller keps med mig. Det tog en stund att lämna in grejorna, men det var aldrig stressigt. Sen var det oklart var man skulle gå. Tyckte det kändes långt att gå bort till riksdagshuset så jag gick i kanten av startrakan, mot strömmen av folk, och lyckades leta mig in i startfålla B framför slottet. Det var fortfarande ganska tomt där. Vandrade fram och tillbaka och kissade en gång. Sen började det fyllas på och stämningen steg. Jag hamnade av en slump nästan längst fram. Bestämde mig då för att försöka hålla farthållarna bakom mig så länge som möjligt.

Eftersom vi slussades fram lugnt till startlinjen så kunde jag behålla min plats. När skottet gick kunde jag springa obehindrat från första steget. Skönt. Förts förbi Kungsträdgården, sedan ett parti som jag hörde många upplevde som trångt, och ner i Klaratunneln. Tunnellöpning är ju inte så kul, men det var bara en kort sträcka innan man såg ljuset. Förbi station och sedan Torsgatan. Blev omsprungen av många, men förivrade mig inte. Klockan pep litet ojämnt mot kilometervisningarna, men jag tog det lugnt. Kändes skönt att springa ner på Kungsholmen och klocka den första femman strax över 23minuter. Sen följde ett parti längs stranden och en bit samma som helmaran. Uppöver Hornsberg kände jag att jag inte var sugen på att springa upp runt Fredhällsparken, men jag blandade ihop banan med Kungsholmen runt, så när vi i stället sprang rakt bort mot rålis var det en bonus. Hit fram hade jag lyckats hålla 1:30farthållarna bakom mig, men nu kom de ikapp, och var tydligen inte nöjda, för de kutade på bra fort tyckte jag. Tog en mugg vatten här, möjligtvis den enda på varvet.

Jag såg sedan bort mot stadshuset hur farthållarna segade sig ifrån mig. Kämpade på. Tyckte att det gick hyfsat. Höll mig fortsatt under 24minuter på andra femman, men det hade gått långsammare. Tryckte den första medhavda gelen, och den gav effekt. Sen genom gamla stan fick jag en boost av att highfiva ena dottern. Då kändes det riktigt bra. Hornsgatan upp och möte med snabblöparna var intressant. Då plötsligt kändes det långt, men sedan kom jag på att det bara är en halvmara. Ner på Söder mälarstrand sträckte jag ut litet och tog sedan emot en gel som delades ut. Den kickade också in, så tredje femman blev snabbare än den innan, möjligtvis snällare profil. Ut runt Hornstull tänkte jag att nu ska jag försöka dra ikapp farthållarna, men sen dog jag. Genom Tanto var det riktigt jobbigt. Jag trodde att jag skulle ge mig där. Men så dök det upp ett par bakom mig, en tjej och en kille. Hon var tydligen draghjälp, och peppade honom stenhårt, beskrev var vi var, hur de skulle tänka och känna. Det var en enorm hjälp. Jag tryckte min tredje och sista gel och kämpade mig upp på Hornsgatan och fick feeling och sprang på i full karriär. Försökte highfivea någon som var på väg upp i motsatt riktning men han hade nog solen i ögonen så det blev inget. Sen ner mot gamla stan tappade jag fart igen, men fick ny boost av dottern som flyttat sig. Ser på fotona att jag ser sliten ut och det kände jag mig. In i någon boost zone hörde jag mitt namn skrikas ut så jag fick mer fart igen och kunde öka in på upploppet, men det blev en halvhjärtad finish eftersom jag inte hade något att springa för. Jag skulle inte klara mitt guldmål, men silvret var klart.

I mål fick jag pusta med händerna på knäna innan jag kunde ta emot medalj och gå mot goodiebag och målgångsöl. Hämtade mig hyfsat och kunde snabbt byta om och sedan röra mig bort. Var inte sugen på att stanna kvar efter loppet och eftersom hustru och dotter inte kunde ta sig in så kändes det bäst.

Väl hemma kom en störtskur just när jag lämnade tåget. Så trots torra kläder blev jag blöt ändå.

Positivt överraskad av loppet. Allt jag hört innan stämde. Gillar konceptet med namn i stora bokstäver på nummerlappen, fick många peppande ”kom igen Urban” längs vägen. Enkelt och ganska smärtfritt kring start och mål. Ett av de bästa loppen jag sprungit vad gäller logistik, och bana. Sen att tiden inte är vad den var för några år sedan spelar inte så stor roll. Nu finns det något att bygga på, om jag vill och orkar. Kanske kan det bli en mara eller halvmara till innan året är slut.

Vi ger oss inte

Åtta år av springande

Åtta år har nu passerat sedan den första rundan i stugan på Västgötaslätten. 500meter kom jag innan jag kroknade och fick hämta mig en stund innan jag kunde jogga hem. 13minuter höll jag på. Nästa dag blev det 2kilometer på ungefär samma tid totalt. Nån vecka med korta rundor varannan dag innan jag började springa 5kilometersrundan hemikring. Alltid med målet att slå mitt rekord. De dröjde heller inte så länge innan jag drabbades av min första löpar-relaterade skada – löparknä.

Vid den här tiden hade jag satt som mål med löpningen att återfå grundkondition och att springa så långt som en mil kändes nästan otänkbart. Under september-oktober blev det litet sprunget, och jag började läsa på om skadeprevention, men av en slump var jag i USA på hösten och köpte ett par enkla New balance skor, och med dem på fötterna försvann löparknät. Jag vet inte om det var skorna, eller att jag låtit senor komma ikapp, och att vilan gjort sitt men nu var det lugnt.

Så en dag där i USA sprang jag för första gången längre, runt nio kilometer i ungefär samma tempo som de vanliga rundorna. Därefter började jag springa min numera vanliga sju kilometers runda. Den har ändrats litet grann genom åren, och det finns litet små variationer som om man tar med eller motsols, om man tar yttervarv eller innervarv. Sen använder jag delar av den för att förlänga långpass med.

Någon gång på våren 2012 bestämde jag mig för att jag skulle springa det lokala 10kilometersloppet på under femtio minuter. Tränade ganska bra under våren, och kom in på strax över 48minuter. Då bestämde jag mig för att springa Hässelbyloppet på hösten, på under 45minuter. Sprang första Bellmanstafetten på strax under 22minuter, vilket lovade gott. Men det blev en near miss, med typ 45:20 eller så.

Sen kom en kompis och föreslog att vi skulle springa Stockholm marathon våren efter. Då började jag våga springa litet längre. Under hösten testade jag att springa 14-15-16kilometer, men sedan insåg jag att det kunde vara idé att testa att springa efter ett program. Valet föll på Szalkai-programmet för 3:30. Helt övertygad om att jag som nyfrälst löpare skulle klara att springa 42kilometer i strax under 5min per kilometer. Vaddå, jag springer ju distansrundor i 4:40, hur svårt kan det vara liksom.

Nu blev det fler pass och fler kilometer per vecka, och omigen kom löparknät tillbaka. Försökte om igen med huskuren nya skor, nu Asics Nimbus. Vilan gjorde dock att jag ganska snart var igång igen. I maj testade jag formen genom att springa min första halvmara, Kungsholmen Runt, på 1:39. Tänkte att okej, 2gånger halvmaratiden plus tio minuter låter rimligt.

Jag öppnade i tänkt tempo, efter att ha provsprungit andra varvet i 4:58 tempo, och var halvvägs efter 1:44:51. Men sedan blev det allt jobbigare. Jag behövde aldrig gå, men tempot sjönk rejält så jag stapplade in på stadion efter drygt 3:37 och i mål på strax över 3:40. Omogen som maratonlöpare var jag först besviken, men efter att ha funderat och tänkt efter var det egentligen en god prestation med min bakgrund. Från noll och ingen löpning och två år senare en mara.

Sen följde en god höst med 3:28 på vintermarathon. En fantastisk träningsvår med strax över 40 på milen, 1:31 på halvmaran, och 3:32 på Stockholm marathon (där en förkylning veckorna innan förstörde mina chanser). Sen halvdan träning på hösten med flera motgångar utanför löpningen som störde, men sedan fick jag till en bra vårsäsong 2015 med snabbare halvmara och äntligen 3:27 på Stockholm marathon, mitt gällande PB.  Tyvärr fick jag om igen för mig att jag inte fått ur max, så redan efter en månad sprang jag en mara till, i Viby utanför Örebro. Årets varmaste dag höll jag inte för trycket, och helt slut gick jag in på 3:40, delvis beroende på att jag glömt att telefonen som jag använde för att logga stoppade tiden när jag stod stilla, så egentligen trodde jag att jag var i mål på 3:38.

Här skadade jag mig, eller rättare överansträngde fotleden, och fick sedan under hösten ta min första långa paus från löpningen på fyra år. Efter det har jag inte riktigt hittat tillbaka till de gamla tiderna.

Åren som följde dalade tiden på Stockholm marathon, och i år blev det drygt 4:20, men detta efter en ytterst medioker vårsäsong. Dock har det sedan slutet av april flutit på bra och det känns som att jag återfunnit litet förlorad glädje.

Jag skulle inte säga att jag varit nära att lägga ner löpningen, men det där riktiga suget har jag inte lyckats bygga upp, förrän nu. Nu tänker jag försöka med litet långsiktig träning och se till att nästa års Stockholm marathon blir ett bra lopp. Det blir tredje gången på nya banan och jag tror egentligen att den passar mig ganska bra. Jag längtar redan efter att få springa den. Men först skall jobbet göras, och det är hälften av det roliga!

Vi ger oss inte!

Vägvakt, värme och smärta i armen

Jag stod vägvakt på ecotrail 80k/45k i lördags och såg stackarna som pressade sig i värmen. I söndags tänkte jag känna på litet hur det kunde ha varit. Gav mig iväg ut mot Rydbo, vilket betyder ungefär fem kilometer på asfalt och sedan fyra kilometer på grusväg, och totalt 18kilometer tur och retur. Sprang utan vätska, vilket var gränsfall. Oj vad jag fick dricka resten av kvällen. I början kändes det ganska okej eftersom det fläktade en del. Höll ner tempot, men pulsen stack ändå iväg. Rutten innehåller en hel del kupering, även om det finns möjlighet till vila under vägen. När jag närmade mig vändpunkten hoppade det in en sten i skon, så jag satte mig ner och tog två minuters paus och rensade ut stenen. När jag har sprungit löst på vägen ut, burkar jag alltid kunna känna mig stark på hemvägen. Försökte därför öka tempot hemåt, men det var som förgjort. Nu började det bli ganska segt. Hemvägen är mestadels lätt nedåt, och de backar man har är litet kortare och brantare på utvägen mera flacka motlut hemåt. Vid 14 kilometer tänkte jag att jag skulle kunna nyttja den långa utförslöpan till att få upp farten, men det gick inte, och sedan var krafterna nästan slut. I min felräkning hade jag varit ute betydligt längre än vad jag först tänkte men det var helt klart fel dag att springa utan vätska. Hemvägen tog en knapp minut längre än utvägen, men bra att ha kommit igång efter maran.

I tisdags tänkte jag ett fartpass, någonting i still med en tidsbaserad stege, typ 8-6-4-2. Stack ut mot pampas marina, och efter bron mot Karlberg, ökade jag farten ner mot halvmaratempo. Tyckte det kändes lätt i steget efter en dags vila. Fast ganska snabbt blev det överdrivet jobbigt. Slog av på takten efter fyra minuter. Lång joggpaus innan jag tog två minuter i fart igen. Sedan kom en stogning vid Huvudsta, där jag sjönk ner på en parkbänk och flämtade en lång stund. Konstaterade att jag glömt att jag gav blod för en vecka sedan och att det brukar kännas så här veckan efter. Körde en snabb minut och vände hemåt.

Hade ursprungligen i planen att springa på krillan, men det var totalt kaos, med massa barn där. Kanske någon summer-camp?

Tog en längre joggpaus innan jag fick litet feeling igen och körde i två minuter fortare. Men sen var det bara att stappla tillbaka till jobbet.

Igår var det kaos på jobbet i samband med att vi flyttade våra skrivbord. Passade på att ge mig ut med tanken att bara jogga runt söder. Upp över Västerbron och sedan nerför Pålsundsbacken och ner p Mälarstrand. Det fläktade en del över bron, men nere på sjökanten var det lä. Och varmt, även om det var molnigt och skuggigt. Redan vid slussen började jag förhandla med mig själv, men tuggade på förbi färjeterminalerna och upp mot fåfängan. Höll lätt höger och ner på Hammarbyhmnssidan. Arbete pågick med stenläggning så det blev ett par kilometer på gatsten. Ingen favorit. Nu var det dessutom ganska kännbar motvind. Sen kom en snabblöpare och susade förbi. Jag ökade tempot ett par minuter, men inte för att hålla hans tempo, utan för att komma hem nån gång.

Kämpade med samvetet, och planerade att när det dyker upp en lämplig bänk sätta mig ned. Det dök aldrig upp någon lämplig bänk. Jag fortsatte tugga metrarna. Hade en plan om att springa femton kilometer. Började fundera var jag var och vid tio –elva kilometer fick jag för mig att det nog bara blir 14. Dimmig i huvudet. Kom ytterligare en kille och sprang förbi. Han höll inget högt tempo. Bara jag som sladdade. Provade att hänga på, men han hade fått för stor lucka, så det blev inget bra drag. Nådde Tanto och reviderade min uträkning och kom fram till att det nog skulle blir 15 utan omvägar.

Sen när jag kom runt Hornstull och var på väg mot Västerbron, pep klockan till och jag tänkte, bara 12kilometer, men det visade sig vara 13. Och drygt 2 kvar. Pålsundsbacken var tung. Västerbron lång i solen. Kämpade och blev om igen omsprungen och frånsprungen. Ingen bra dag.

Högerarmen började värka, och liksom domna. Konstig känsla, som tennisarmbågen eller så?

Kom ner i rålis och nu var det tufft i värmen. Upp på Lindhagenplan, och hemåt. Ökade försiktigt, men fick tvärbromsa vid ett rödljus. Joggade fram och la mig på sandlådan utanför i skuggan och flämtade i ett par minuter.

Klämde på armen som smärtade. Inte skönt alls, och liksom svårt att lyfta armen. Funderade på om jag spänt mig mycket under rundan, men kunde inte riktigt komma fram till något svar. Dusch, lunch och två colaburkar till det. Fortsatte dricka.

Kom hem på eftermiddagen och vilade på sängen fram till det blev dags att laga middag. Armvärken mildrades sakta, men sitter fortfarande i på morgonen efter.

Får se om den vill springa ikväll, eller om det blir en vilodag idag. Imorgon ser jag fram emot en tur i skogen i stugan, litet skönt stillsamt midsommarfirande i år.

Glad midsommar

Vi ger oss inte

Österåkersmilen 2019

Litet sent ute med rapporten..

Det här var det långsammaste tävlingsloppet sedan tunnelloppet. Det var dessutom det näst långsammaste på Österåkersmilen, sedan 2012. 47:41.

Österåkersmilen ligger litet knepigt till, så där en vecka efter Stockholm marathon. Eftersom förberedelserna för det varit litet eftersatta, blev följaktligen utgångsläget inför helgens maxsatsning uselt. Det bättrades dessutom inte av en högtrycksrygg, som gav 25-26grader på eftermiddagen, vilket jag definitivt inte gillar.

Det kändes segt redan i uppjoggen innan. Fanns inget go. Kollade in yngste sonen som kämpade i 2,5km klassen för 12åringar. Han kom in på litet sämre tid än ifjol tror jag, men var nöjd över att få komma upp på den förlängda pallen.

Själv hade jag en ursprungsplan som hette 4:20. Men den smälte bort i värmen, och jag tänkte att jag tar det piano första varvet och siktar bara på 25 vid varvning och sedan max på varv två för 48min (som var mitt sämsta hittills på banan). Öppnade ganska försiktigt i 4:49 och 4:35, och tog det lugnt under banans tredje kilometer som är seg. Ganska svagt in mot varvning, som ändå gick fortare än plan, 23:52. Jag var förvånad, dels att det faktiskt gått så snabbt, dels att ansträngningsgraden var så hög. Hade inte så mycket att ta till på varv två. Hamnade dock i ganska bra lägen bakom flera löpare, som jag konsekvent kunde ”suga” in, och passera. Det är alltid skönt att springa förbi, och blev heller inte passerad av särskilt många på varv två, tog placeringar vi varje kontroll. Fast så är det ju när man ligger i de bakre delarna. Får väl börja vänja mig vid det.

Grymt tagen i mål, spurtade på de sista femhundra, så länge det fanns möjlighet att ta någon placering kutade jag på, sen fick jag flämta en lång stund. Litet besviken, inte så mycket på tiden, som på känslan, men en del av den kommer sig av värmen. Kände mig litet vimmelkantig ungefär som i onsdags då jag sprang på lunchen och fick avbryta. Därför var det väl ingen överraskning att det gick som det gick.

Fredrik Uhrbom som vann första gången jag sprang, 2012 tror jag, var tillbaka och vann igen, men var fem minuter från banrekord. Jag stannade dock inte för prisutdelningen, utan cyklade hem till middag. Sonen var betydligt nöjdare, och som pris bestämde vi att fixa ett par nya springskor på söndagen. Nu har jag fixat åt båda killarna, så kanske man kan få med sig dem under sommaren.

Nu blir det sedvanlig kravlös löpning under juni. Jag tänker ändå börja med litet lätt ökning av distansen. Just nu har det, bortsett från förra veckan, känts som att det är på väg uppåt. Planerar litet smått att ta och hålla vecko distansen på runt 50kilometer under juni.

Eftersom jag planerar att köra Stockholm halvmarathon i september så kommer jag att för först gången följa ett program för detta. Hittills har det kommit som ett steg i maraträningen, men nu tänkte jag testa att jobba mera specifikt. Målet blir att försöka hitta tillbaka till litet snabbare tider. Om det funkar bra kanske jag kör en mara under hösten. Som vanligt blir det väl mest inspiration från programmet. Jag har svårt att följa exakt, och en del aktiviteter vet jag att de inte passar mig.

Annars blir det bara fokus på att få ihop 200mil under året. Det känns i dagsläget ganska rimligt. Det betyder ett snitt om 46km/vecka under resten av året. För några år sedan sprang jag ständigt 14-15-1600 kilometer åtminstone ena halva av året. Hoppas det går att komma dit igen. Det borde vara en bra grund för nästa säsong.

Vi ger oss inte

Stocholm marathon 2019 racereport

Det gick ganska precis efter plan i går. Ett av mina tyngsta maratonlopp hittills som pågick i fyra timmar och tjugofem minuter. Synd att inte vara tränad ett år när de yttr förhållandena var nästan optimala, men jag är ändå nöjd med pannbensträningen.

Jag fick till årets längsta och tempojämna långpass. Kroppen klarade 30kilometer, innan det blev promenad dags. Trots motigheter och vetskap om att det skulle ta tid så tog jag mig runt, och sporren att träna inför nästa år finns där. Revanschlustan gör att det nog blir ett lopp i höst också.

Maj blev en ganska bra träningsmånad, så grunden är nu lagd, bara vaderna får läka ordentligt.

Dagen började med kaffe och smörgås hemma och sedan tåg in till östra station. Kort promenad och. Väntan på lillebror. Jag hade redan hämtat ut våra nummerlappar under fredagen, så nu kunde vi ta det lugnt inne på ÖIP. Började med att besöka det blå skåpet. Kom sedan in ganska tidigt i startfållan och träffade en kollega. Vi tjötade en stund innan start. Sen highfivade vi och så drog massan igång. Jag kände att det hade varit smart att slå en drill till innan start, men överflödet fick hänga med till Kungsträdgården. 

Öppnade ganska försiktigt, och la mig snart i det tänkta milda 5:4xtempot. Höll ganska jämnt 28min per fem kilometer fram till 30. Tyckte inte att det var särskilt trångt i år, nu var ju båda sidor av valhalllavägen öppna. Nerför Odengatan och upp mot Odenplan alltväl. Över till kungsholmen likaså. Kändes lätt och bekvämt. Sen litet vind i ryggen längs norrmälarstrand. Minns inte när jag tog första drickan, men det var nog här. Helt okej löpning längs den nya sträckningen förbi slottet. Fast ända sedan start besvärades jag av magen. Tog en gel vid tio, och planerade att stiga in i nästa blå skåp. Det blev i hörnet av Kungsträdgården. Tappade någon minut, men det spelade ingen roll. Skön känsla i alla fall. 

Sen strandväg och Östermalmssvängen innan det bar av ut på gärdet. Här kändes det befogat att stanna till igen, men alla skåp var upptagna, så jag struntade i det och sen gick det över. 

Matade på bra i backen upp mot Manillaskolan. Drack litetsportdryck och tog gel nummer två. Började känna av ovanan vid långpass. Bet ihop och kunde lämna Djurgården med känslan av att nu blir det målgång. Brukar spara den tanken till 25k, men eftersom det fanns fyra timmar kvar vid 22k, så tyckte jag att det var okej. Började kika efter täten längs Strandvägen men mötte bara en ensam Hässelbylöpare (?). 

Nu upp på söder gick det bra, men det kändes väldigt långt fram till man vek ner till södermälarstrand. Här började jag gå ifjol. Nu kunde jag småtrippa upp på Folkungagatan. Men nu kändes det inte bra. Var det nu det började regna? Ner i tunneln. Någonstans här, eller var det först vid högalid som vaderna slutligen sa ifrån. Stopp eller kramp. Jag gissar att kombinationen av långsamt tempo, och knappt lyfta fötter i relativt platta Kinvaraskor var mer än vad vaderna klarade av. Eftersom jag inte har sprungit så långt att jag kunnat få till någon kick, så blev det ju haslöpning. Frågan är vad som sliter mest? Konstaterade redan i mål, liksom idag söndag, att tröttheten sitter under knäna. Rumpa och lår skulle kunna riva av en mara till. Idag. Finns inget spår av gårdagen där.

Nu var det mentalt jobbigt. Kallt i regn och lågt tempo. Blev sur av åskådarpeppen, en kort stund innan jag kunde sparka bort jäveln från axeln. Pratade mycket med mig själv men inte mycket med medtävlande. Led inte brist på energi så aldrig någon sån torsk. Blev igång klappad av en glad man vid Högalid. Sen gick jag ner mot bron, då kom någon peppande farthållare och frågade om jag var skadad? Nä. Spring då. Så jag kämpade vidare men det gick trögt. Suck vad trögt. Men regnet upphörde.

Hamnade länge bredvid en vältatuerad ryggtavla som sprang med Djurgårdsfärger runt höfterna. Han fick mycket pepp genom innerstan. Tappade honom på Narvavägen. Försökte springa på, men hamnade om och om igen i vadproblem. Vid 1000m kvar släppte det mentala och jag sprang förbi alla in i mål. Fram till dess kändes det som om alla passerade mig.

Kom in strax över 4:26, och visste att jag sprungit över startlinjen efter typ 1:15, så 4:25? 

Kunde gå ut och träffa svägerskan och brorsbarnan innan vattnet, och fick se en upptagning av mitt slutvarv. Kände mig fräsch ikropp,men ej i hövve.

Knallade bort, fick tag på brorsan som gått i mål en halvtimma tidigare. Det var hyfsat trångt i omklädningsrummen, men jag fick en sittplats, och på sista adrenalinet kunde jag duscha och byta om. Sedan tog vi cola, korv och bulle och gick till tåget. Inte fort, men nu sken solen i alla fall. Brorsan bjöd på en Off the rails IPA på tåget. 

Vi gick igenom loppet, så resan gick ganska fort. 

Hemma väntade sonen med bilen och vi körde och plockade upp middagspizzor. Jag åt bara alva min, innan jag kastade mig i badkaret. Låg en halvtimma och halvsov, innan jag steg upp och borstade tänderna. Orkade läsa några sidor för yngste sonen, innan jag släckte för gott vid halv tio.

Vaknade pigg igen vid sju.

Slutsatsen av det hela var att jag inte lyckades våga gå ner så långt i tempo att det höll hela vägen. Eller så sprang jag onödigt långsamt fram till vaderna tog slut, och förlängde på så sätt pinan. Det enklaste är naturligtvis att se till att träna ordentligt, men ibland går det inte som man vill. Så, det är bara att gå på igen. Det blir fler starter. Tolv maror är väl ingenting!

Vi ger oss inte

Inför Stockholm marathon 2019

Det kommer att bli ett tufft maraton att springa i år. Förmodligen det jobbigaste hittills. Det är inte ens säkert att det kommer att bli målgång. Jag har haft den sämsta uppbyggnaden sen jag började springa maraton för snart sju år sedan, faktum är att jag ligger nästan 40mil efter min hittills lägsta halvårsnotering från 2013, den första säsongen. 2014 när jag var i mitt livs form, hade jag 170mil bakom mig mellan december och maj, i år 75. Min bekväma distanshastighet ligger mellan 5:20-5:30, vilket betyder målgång på ca 3timmar och 50 minuter. När jag sprang i Charlotte och var i usel form, kunde jag följa den planen. Nu är frågan om vaderna kommer att orka det hela vägen. När jag kraschade i värmen ifjol tyckte jag att jag höll igen, men snittet till halvmaran låg på 5:19, alldeles för snabbt. Sen kom fem kilometer när jag fortfarande sprang, saktare och saktare till ett snitt av 5:46, men det var för sent, och bara att gå. Det var ju ingen vägg i betydelsen slut på energi, bara vaderna som tröttnat och ville börja krampa. Jag hade ingen lust att springa med de förutsättningarna när tiden ändå inte betydde något.

I vilket fall så har jag ingen lust att traggla runt i fem timmar, så målet är ändå att springa så jag kan klara 4timmar. Det betyder att jag ska snitta 5:41. Nå. Jag vet att om jag inte tränat långpass, och framför allt inte långpass i närheten av måltempot så blir det inget med det. De två pass jag hunnit med över 20k (25 och 22,5) har jag snittat runt 5:50. Därför tänker jag försöka att springa riktigt långsamt från start, och hoppas att det håller längre än sist.

Risken finns ju att man dras med, särskilt i början, då benen känns fräscha och energiläget är på topp. Vanan av att gå ut i ett högre tempo, muskelminnet kopplat till situationen, stämningen och den evige optimistens tro att det kanske löser sig ändå. Fast jag vill vara realistisk. Och jag vill ha en målgång till. Jag vill hålla sviten vid liv. Det här ska ju bli sjunde raka. Frågan är om jag ens med de bästa intentioner kan klara att matcha fjolårets debacle. Vad som talar för är dels självinsikten, dels ser vädret bättre ut, och sist men inte minst har jag fått till hela fem veckors löpning med snitt 55km. Vad som talar emot är att jag inte har några långpass över 25km, hur jag än vrider på det, jag har alldeles för få kilometer i kroppen det sista halvåret, och det kan ju börja regna och bli kallt.

Jag funderar korta illvilliga stunder på när det är okej att bryta, men stänger ute de tankarna. Det är bara så att enda anledningen till det är att det av någon anledning faktiskt inte går att röra mig framåt. Det finns ingen annan anledning. Den stunden den sorgen.

Igår sprang jag ett halvdant uppladdningspass. Jag brukar köra 10xkort backe och 2x1,5k i halvmaratempo helgen innan maran. Själva backdelen gick bra igår, och jag fick ett hyfsat flyt i löpningen. När den delen var över joggade jag uppför backen en elfte gång för att köra halvmara delen. Då tog klockbatteriet slut och eftersom jag skulle springa en annan väg än vanligt, tappade jag fokus. Dessutom regnade det ganska ihållande nu, och skorna började chippa en del. Tror att det blev kanske en litet snabbare kilometer, och resten i ganska såsig fart. Idag har jag rejält ont i höger hälsena, vilket plågat mig litet till och från under våren. Se där, ytterligare en sak som kan sinka färden.

Om jag nu lyckas ta maran som ett träningspass, kanske det kan bli den efterlängtade nystarten. Snackade på morgonen med en kollega som står över i år. Vi kom överens om att diskutera en halvmarastart till september. Allt för att minimera risken att det blir ett bakslag. Nä, hear hear, så här dåligt förberedd tänker jag inte vara nästa år. Då ska det gå att springa ordentligt igen.

Det skall bli kul på lördag i alla fall. Jag ser fram emot det med den obotlige optimistens ögon.

Vi ger oss inte.

Det går segt, men hoppet är det sista som överger en

Nu är det snart bara en månad kvar till 1:a Juni och årets upplaga av Stockholm marathon. Jag planerar fortfarande att delta, men jag börjar misströsta. Jag har inte fått till ett enda långpass i år. Jag har dessutom inte särskilt många pass över 8km. De flesta verkar hamna på 5-6 kilometer. Orsakerna är flera. Först och främst var det en besvärlig förkylning i januari-februari som höll mig borta från löpningen i 3veckor. Sen har jag haft flera resor och dessutom ytterligare kortare förkylningar. Dras just nu om igen med sviterna av ett virus som gav feber och huvudvärk i två dagar förra veckan.

Testade litet av formen igår med ett enkelt backpass med en kollega. Jag tänkte att jag struntar i farten och att försöka hänga med. Springer bara i ett hållbart tempo. Började med att småjogga första vändan. Helt genomsvettig på toppen. Joggade ner ännu långsammare. Vände uppåt och nu var det med tungan ute, trots ännu långsammare tempo. Tredje vändan fick jag ta några gångsteg. Väl nere beslöt jag att testa en fjärde vända, men det höll inte ens halvvägs. Snubblade på tungan nästan. Det enda positiva med träningen var att det var andningen som begränsade. Benen känns bra, och styrkan är det inget fel på. Dock kommer de inte att hålla för att springa en hel mara på. Tveksamt om SM banan är rätt bana att köra på, men det får bli ett långpass med nummerlapp. Sen får vi se om kroppen är sugen på att börja träna ordentligt igen.

Har haft det motigt med inspirationen att komma ut. Verkligen känt efter, och har det inte känts bra har jag hellre tagit en vilodag än sprungit ut. Jag som aldrig brukar banga ett pass.

Men ge upp. Aldrig. Kanske blir det något kortare lopp innan maran. Sugen på att återvända ”hem” till Kungsholmen Runt, som jag missade ifjol (bortrest). I år ser det ut att kunna passa in i planerna. Det skulle åtminstone ge ett behövligt långpass, och en uppfattning om hur vaderna (kramp…) ska reagera på längre sikt. Hoppas framför allt på att kunna hålla mig frisk fram till maran nu. Tycker att det kan räcka med skit nu.

Vi ger oss inte

Strängnäs halvmarathon 2018 racereport

Snart är det dags att summera ett ganska mediokert tränings- och tävlingsår. Det viktigaste är att jag efter en tid av riktigt löpartrötthet, hittat tillbaka till glädjen och rätta känslan. Men det har blivit litet av en nystart. Mer om det senare.

När jag kände att jag börjat hitta tillbaka, fick jag nys på Strängnäs halvmarathon. Eftersom Strängnäs ligger på vägen till stugan, en stuga där det finns vedeldad bastu, tänkte jag föreslå brorsan en utflykt. Dessutom en bra avstämning eller någonting att rikta in träningen emot. Det blev tävling med brorsan, men ingen stugutflykt då bilproblem kom emellan.

Började dagen tidigt hemma med att äta grötfrukost koka kaffe till termos och breda några smörgåsar. Sen buss, tåg och tunnelbana till centralen och tåg till Enköping. Hamnade i vagn med någon ung kör som satt och övade och svamlade på i allmänhet. Själv nyttjade jag tiden till att stöka undan litet jobb.

I tid till Enköping mötte brorsan upp i bil, och vi tog oss genom det vackra västmanländska vinterlandskapet ner till Sörmland. Över den höga bron med solen intill speglandes i Mälaren och glitter ifrån frostklädda träd. Det såg ut att bli en kalasfin dag.

Framme sprang jag in i omklädningsrummet för att köa till toan, medan brorsan fixade nummerlappar. Dessa visade sig vara ett chip på en rem med kardborrefästen som sattes runt höger vrist. Enkelt och effektivt och kändes inte alls. Skönt att slippa trassla med chip på skon och säkerhetsnålar.

Efter en snabb banpresentation stack vi iväg ut från Vasavallen och ut på en skön 2km lång utförslöpa. Det gick lätt och jag kom snart in i ett lämpligt ansträngningstempo, ungefär som på förra helgens test pass över 15km. Det hade indikerat att 1:45 låg inom räckhåll. Dvs sex minuter sämre än mitt hittills långsammaste halvmaralopp. Nå, det är där jag är. Hörde någon vi passerade säga att vi gled på i 4:30tempo, och jag kände att det är nog inte uthållig fart. Sen ut på stigar och sedan långa grusvägar i det för mig okända. Sprang på ganska avslappnat och hade brorsan axel i axel fram till vi kom till en landsväg vid 6km. Då tackade han för sällskapet och ökade tempot. Han segade sig ifrån och jag försökte svara, men insåg att jag inte skulle orka om jag gjorde det. Höll honom inom synhåll hela vägen, utom då vi kom in i stan och banan gjorde en del tvära svängar. Som längst var han väl en minut framför eller så.

Tog en gel efter mycket strul vid 8-9km men ingen dryck vid något stopp. Var inte törstig alls. Det kom någon litet brantare backe vid 13km men jag trippade på och höll jämn ansträngning hela vägen. Det betydde visserligen sakta tappade sekunder, men höll alla femmor under 25minuter, vilket var målet. När jag kom in och sprang längs mälarstranden var det tungt. Nu ville låren inte riktigt ställa upp, men jag bet ihop. Såg att brorsan fick stanna vid en vätskekontroll, och tänkte att nu tar jag honom, men avståndet var för stort. Kämpade för att hänga på en kille i blått, som passerat mig vi runt 8km. Han hade det ungefär lika tungt som jag, men höll undan in i mål.

Disponerade krafterna så att jag tog den långsammaste kilometern innan sista backen, då jag försiktigt ökade. Hade brorsan framför den blåklädde, men kunde inte komma ikapp. In på vasavallen drog jag på för vad tygen höll, och blev trots ner mot 3:15 (enligt klockan) tempo passerad av två löpare på målrakan. I mål på 1:42:47, bara 15sekunder bakom brorsan till slut.

Fin präglad medalj, vatten och en macka blev det innan vi gick bort och duschade och körde mot Enköping för lunch och tåg hem.

Ett riktigt bra lopp med fin bana i skön vinterskrud. När vintermaran inte längre går i närområdet är detta ett fint lopp att avsluta säsongen med. Väldigt mycket lopp med små medel. Hoppas kunna återvända i bättre form nästa år.

Nu är det snart dags att sätta igång med 26veckors satsningen mot Stockholm marathon. Ska bli intressant att se om det går att bygga vidare på den fina sviten av långpass som jag börjat bygga under oktober- november. Tre långpass på en vecka kändes som en bra och viktig anledning till att jag klarade loppet utan svåra krämpor efteråt. Lätt känning i vänster skinka och trötta lårframsidor, och en genomgående allmän trötthet ser jag som normalt.

Om jag kan hålla det här tempot på maran i vår, blir det pers med 3-4minuter. I så fall borde jag kunna pressa mig ner mot gamla halvmaratider också. Målsättningen för träningen är fler långpass, fler långa pass och mindre fartträning. Låt se hur det går med den målsättningen.

Vi ger oss inte.

Österåkersmilen 2018

En vecka har gått sedan maran. Stelare dagarna efter än på många år. Detta trots relativt lugn insats. Valde att cykla i stället för promenad de första fyra dagarna. På torsdagen blev det ett kortare banpass med litet mera fart, men det var varmt och jag gav upp ambitionen om att springa en hel mil.

I fredags kändes det förvånande nog helt okej, och i morse likaså. Däremot var det ytterligare några grader varmare idag, ungefär som förra lördagen.

Åkte in på morgonen och hämtade nummerlapp i centrum, samt anmälde sonen till 2,5km tävlingen. Sen hem för tacolunch och preracevila.
Vid tvåsnåret rullade vi in och halvtre stack sonen iväg och kom i mål 11minuter senare på en tionde plats.

Sen väntan tre kvart i skuggan innan det blev dags att hoppa in i startfållan. Tog plats ungefär i mitten. Idag sprang jag i fastwitchen, men utan keps. Tror det var rätt val, trots solen. Planen var att ligga kring 4:20, men det gick inte. Tiderna hamnade mellan 4:19 och 4:27 på första varvet, för varvning på prick 22min. Hamnade bakom några små grupper av löpare som höll mitt tempo. Sakta jobbade jag mig förbi dem. Vid sista kanalpasseringen kändes det tungt och den tredje kilometern på banans varv är alltid tungt. Men det var lika tungt för mina medlöpare. Efter den tunga grusbacken strax före åtta kilometer passerade jag den sista i gruppen. Väl uppe på centralvägen kunde jag glida ifrån dem. Här någonstans lättade hållkänslan, och jag fick ett bättre flyt i löpningen. Sprang bort mot sista kilometerpasseringen och drömde om att öka in mot mål. Sista kilometern börjar med en lätt nedförslöpa. Jag hade ingen löpare inom rimligt räckhåll, så det var ensamlöpning som gällde.
Vid vägpassering norrgårdsvägen är det femhundra meter flack löpning kvar. Håll i. Sen kom en bil mitt i mötande så jag fick uppbåda kraft att vifta honom åt sidan. Adrenalinkicken var perfekt. Kunde hålla mannen bakom på avstånd ända in i mål. Ganska kul faktiskt. Hade hört många heja på honom. I mål insåg jag att det var sonens gympalärare!
Möttes av yngste sonen, och äldsta dottern. Ingen medalj. Bra initiativ. Har sex likadana sen tidigare.

I mål på 44:13. 32:a plats bland männen. Typ 36:a totalt. Ifjol 63:a på 44:17. Sämre startfält i år? Färre löpare? Varmare väder? Bara fem under fyrtio minuter. Segertid strax över trettiosju.

Som vanligt oklanderlig organisation. Tydliga banmarkeringar, några extra duschar, bra liv in mot mål. Perfekt väder för åskådare men ej löpare. Roligare än i fjol.

Nå, i stort nöjd med insatsen. Hade kanske kunnat kapa någon sekund ytterligare på åttonde kilometern, men knappast 13 totalt. Det är träning av fart och uthållighet. Och mängd. Och tävla mera.

Vi ger oss inte

Stockholm marathon 2018

Ligger på sängen och återhämtar mig med dagens tredje kopp kaffe. Slöläser bloggar och kommentarer på jogg kring gårdagens lopp. För egen del gick det mer eller mindre som förväntat, även om jag fick gräva djupare än tidigare. I mål efter drygt fyra timmar och sexton minuter. 36min långsammare än mitt tidigare långsammaste i Stockholm. Fast det var varken värme, trängsel eller ny bana som var orsaken, bara bristen på långpass. Sisådär 27% mindre löpmängd än 2015, och 24% mer tid.

Ingen idé att öda ord på detta.

Försökte ta det lugnt och fick onekligen hjälp första tio kilometrarna. Tvärstopp ut på Valhallavägen. Ingen dricka före Norrmälarstrand, men jag var vältankad. Dock gick det så lätt att glida med 3:45 flaggan. Men ute på Djurgården förstod jag att det skulle gå illa. Sänkte farten mellan halvan och första svängen på söder, men ner under slussen var mina vader helt slut. Började promenera och räknade ut att om jag gick resten i 5k/h så blir det en tid kring 5:30 i mål. Då var det ytterst nära att jag gick ner i tunnelbanan och åkte hem.
Som grädde på moset kom brorsan och joggade förbi. Han fick äntligen njuta av att ha slagit sin storebror. Drygt tio minuter före i mål var han. Fanns inte en chans att jag klarat honom igår.

Efter Finlandsterminalen kunde jag jogga litet försiktigt. Sen gick jag upp till vätska på Folkungagatan och nu kom den där sköna känslan som säger att nu vet du att du kommer att ta dig i mål.

Småjoggade över söder och en bit uppför västerbron. Gick i sista branten, och joggade nerför. Där låg till vänster en stackare som svimmat. Litet otäckt att se, men han verkade väl omhändertagen. Sen blev det blandad jogg och gång genom city.

Uppför Narvavägen gick jag litet och där låg nästa stupade hjälte. Kunde sen jogga på i ganska normal fart och inne på stadion bestämde jag mig för att kuta på utan att förta mig. Passerade för ovanlighetens skull ett hundratal löpare den sista kilometern.

I mål trött och öm i vaderna, men inte värre än att jag kunde studsgå nerför trapporna på ÖIP. Ganska nöjd att jag bet ihop på söder, hoppades jag att det myckna gåendet skulle betyda snabbare återhämtning och mindre ont dagen efter.

Träffade brorsan, och vi hämtade våra saker och duschade innan det blev korv, bulle och ett par erdinger. Sen gick vi mot city, dvs han mot tuben och jag mot östra station där jag klämde en pucko och en halvliter ramlösa innan tåget hemåt.

Pizza och ett par ipa innan jag föll i sömn. Trött och nöjd.

Idag var jag både trött, stel och öm i kroppen. Särskilt höger vad och hälsena stramar "onödigt" mycket. Fick bli en liten cykeltur efter lunch för återhämtningens skull.

Några dagars löpvila nu, sen blir det påt igen.

Vi ger oss inte

2018 också…ett nytt mellan år, men dock en Stockholmsmara

Imorgon är det dags igen för Stockholm Marathon. Mitt sjätte raka SM. För första gången ställer jag mig på startlinjen med total säkerhet om att det inte blir något PB. Efter en vår kantad av långa jobbresor, och tidsbrist för att få in långpass, känns det nästan löjligt att tänka sig att det skall gå att springa en mara.

Nå, nu är jag en gång för alla anmäld, och jag ser fram emot att ge mig ut i det vackra, och förmodligen varma vädret. Formen är, efter omständigheterna okej. Det enda som inte finns är uthålligheten – vilket ju inte är så litet – men jag har testat mig fram och tror att det skall gå att ta sig fram i lätt jogging tempo, och sen siktar jag på att matcha tiden från Charlotte i höstas. Dock vet jag av erfarenhet att det är svårt att springa långsamt när folk i kring rusar iväg. I Charlotte la jag mig bredvid 4:15 flaggan, vilket inte var målet, efter en stund kunde jag lätt glida ifrån den och passerade snart även 4timmarsflaggan (målet). Det var ett ganska skönt lopp på det sättet (åtminstone i minnet). Jag kommer ihåg att jag kunde öka vid några sena tillfällen i loppet, även om jag i sista långa backen tog slut. Fast då hade jag redan säkrat den hittills långsammaste tiden…

Värmen är svår att säga om den kommer att göra mycket till eller från i min nuvarande kondition. 2015 sprang jag Viby marathon, i mycket bra form, och i 29gradig hetta (säkert var det ännu värre på de delar som badade i solsken). Där startar banan med en skön två kilometers utförslöpa, innan man springer en böljande bana tre varv. Det är egentligen inga backar att tala om förrän man skall uppför startsträckan, som blir också målsträcka, då förstås 2 kilometer uppför. Då spelade värmen en stor roll, och jag kände efter första femton att jag mattades, och fick slå av på takten. Sen fick jag börja gå på tredje varvet, men en månad tidigare satt mitt gällande PB, så trots detta kom jag i mål på för mig ”normala” 3:40.

3:40, 3:28, 3:32, 3:48, 3:27, 3:40, 3:37, 3:52, 3:39, 3:53 är min hyfsat jämna resultatlista på tio lopp över fem år, med de udda resultaten från SM. I år tänkte jag lägga mig kring 55minuter på milen, och sedan får vi se om det håller. Då bör jag landa på ungefär samma tid som i höstas, då formen var liknande. I Charlotte fick jag göra ett längre toabesök, om jag klarar mig undan det så kan det gå fortare.

Ny bana är det, så då spelar ju inte tiden så stor roll. Dessutom ny åldersklass, även om födelsedagen ligger några månader fram i tiden. Får jag lust och möjlighet att träna kontinuerligt framöver, så kan det bli bättre nästa år. Lusten att springa finns fortfarande, och jag har egentligen inga problem med motivationen att hålla igång. Däremot har jag inte varit sugen som vanligt på att få till ett ordentligt träningsprogram. Till nästa år vore det kul att satsa igen, och försöka få till ett PB. Trots att det då gått fyra år sedan sist, så tycker jag att mitt PB är alldeles för svagt för vad jag borde vara (varit) kapabel till. Jag kan ju fortfarande springa kortare sträckor i mer eller mindre samma tempo som för några år sedan. Det gäller bara att få till långpasskontinuiteten. Mitt halvmara PB som också har några år på nacken, visar ju på att det är uthålligheten jag inte fått till. Om man springer en halvmara på 1:31, borde man kunna komma under 3:20 tycker jag.

Ja, ja. Det blir vad det blir. 2018 blir helt enkelt ytterligare ett mellanår. Och just därför känns det svårt att tro att det skall bli en mara till hösten också. Eller också blir det som 2013 när jag började. Då dog jag med några kilometer kvar, men sugen på revansch kunde jag springa vintermaran 12minuter snabbare.

Så trött som på upploppet 2013 har jag inte varit någon gång senare. Det skall jag definitivt inte vara på lördag. Brasklapp för värmen dock. Just nu är det hugget som stucket. Varannan dag är det svalare temperaturer (runt 20grader) och varannan dag varmare, runt 28.  Jag sticker ut hakan och säger att det vore kul med hetta, och mycket folk i omlopp!

Det har som sagt varit en del resande under året. Jag gillar funktionen ”träningskartan” på jogg.se.

I princip har jag lyckats pricka in samtliga världsdelar under året som gått. Alltid något! Fick ett fantastiskt skönt långpass i Auckland i mars. Veckan innan höll jag på att bli hundbiten i Thailand, och härom veckan sprang jag några varv på hotelltaket i Curitiba, Brasilien. Mycket löpband och korta intensiva pass har det blivit.

Dressen för morgondagen är sedan länge vald. Nr-lapp hämtad, gel köpta och klockan laddad. Nu återstår spaghetti och tomatsås (lika mycket kolhydratladdning som att jag saknade fantasi och ork att fixa något annat), och ett glas rött. Sen blir det roslagsbana i morgon och möte och laddning på ÖIP med brorsan, och sen får vi se hur det går. Kul blir det i alla händelser. I alla fall efteråt.

Vi ger oss inte. 

2017 ett mellanår

En kort resumé av året som gick ser ut som följer.

Året startade bra med god löpmängd och fin intensitet under januari och februari. Jag sprang min snabbaste träningsmil någonsin i januari, på strax över 43minuter (jag brukar aldrig pressa mig så långt, och det gjorde jag ”inte” nu heller, utan det var ett tröskel pass 4x2500m som med jogg vila blev så snabbt). Jag hade flera pass över 25km och var på god väg mot en riktigt bra säsong. Känslan var på topp efter att ha kunnat springa skadefritt under hela 2016, och målsättningen var att i år skulle jag äntligen få utdelning för mitt långsiktiga jobb.

Men på sportlovet kom första bakslaget, en förkylning som däckade mig de sista skiddagarna. Väl hemma från fjällen, satte jag mig på flyget till Italien för en jobbresa. Morgonen därpå vaknade jag med hög feber, och rosslig hals. Första influensan på 20år var ett faktum. 

Sen tyckte jag att jag var okej efter en vecka på hotell så då flög jag på konferens i USA, och därefter ytterligare en veckas jobb. Då kunde jag ta de första löpstegen på tre veckor. Formen sjönk tillbaka till någonstans 2012, och det var bara att börja om.

Joggade mig igenom citytunneln med mina döttrar, inte lika kul som norra länken, men trevligt ändå. Försökte dra igång litet fart träning i april, och fixa några långpass. I maj blev det sämsta Kungsholmen Runt sedan första för fyra år sedan. Strax under 1:34 var väl godkänt med tanke på omständigheterna.

Stockholm marathon närmade sig, och jag visste att det inte skulle hålla som början på året lovade. Jag öppnade litet optimistiskt, men efter halv loppet kände jag att det inte var min dag, så jag slog av på takten. Trött i vaderna orkade jag inte chansa, och ville slippa kramp. Joggade fram till Torsgatan, där en kollegas klapp på axeln fick mig att inse att jag hade återhämtat mig, och kunde sedan springa några litet snabbare kilometrar för att ta mig in under 3:40, i den näst långsammaste av mina fem Stockholms maror. Veckan efter blev det sjätte raka Österåkersmilen, men jag startade i för högt tempo, fick håll, och kom i mål på strax över 44minuter.

Sen körde jag ett ganska fokuserat schema under sommaren, för att få litet fart i benen. Det räckte till en okej 20:15 på Bellman-femman, en halv minut bättre än 2016. Alltid något. Sen var planen att fortsätta träna på mot Lidingöloppet. Fast jag fegade ur och sprang som vanligt lugnt första 20, för att öka litet sista milen. Lyckades slå 2016 års tid med en handfull sekunder.

Hoppades sedan hitta en bra mara i november att satsa mot, men efter att ha kört en hård vecka i oktober med nytt veckodistanspers 105km tappade jag sugen. Trots allt anmälde jag mig för att springa min första utlandsmara. Hade en jobbvecka i North Carolina, som kulminerade med Novant Health Charlotte Marathon. En iskall vind drog in, och vid starten var det minusgrader (söndagen innan var det +25). Soligt väder, men inte alls min dag. Ont i magen gjorde att jag efter 13-14km fick gå in och sätta mig i en maja. Kom i mål på 3:53, utan att vara svettig. Hade knappt behövt dricka längs vägen. Tristast var den branta två kilometerslöpan in mot målrakan. Men fet medalj fick man. Och nu har jag gjort 10 maror, vilket inte är så illa. Önskar att jag hade kunnat fira det bättre än med en långdistansflygning.

Därefter vilade jag litet och körde igång försiktigt innan december kom. Bra start med okej mängd och tre långpass, men sen tog det stopp. Jullovet blev det inte många kilometer på, och det dröjde till efter nyår innan jag kom igång igen.

I år är målet som vanligt att vara på topp i början av juni, och den nya Stockholm marathon banan. Verkar inte som att den är särskilt mycket snabbare än tidigare, men den ser dock litet roligare ut än den gamla. Någon målsättning har jag inte just nu, annat än att få tillbaka träningsviljan som jag hade ifjol. Det blir dock inget Kungsholmen Runt i år, eftersom det krockar med andra planer. 

Träningsmässigt blir det just nu mest bara lugna 7-10km rundor i makligt tempo. Jag saknar ett konkret träningsschema, vilket jag haft tidigare år. Men ett mål finns dock – att slå brorsan på Stockholms maran!

Vi ger oss inte.

Novant Health Charlotte Marathon Race report

Efter en ganska hattig oktobermånad träningsmässigt, så var jag långt ifrån den form som behövs för att springa en mara. Trots det så hade jag anmält mig, för att dels få en internationell upplevelse, och dels avslutning på säsongen.

Ju närmare loppdagen kom, desto klarare blev det att det skulle bli ganska svalt. Jag landade på söndagen, och då var det en bit över tjugo grader. På måndagen gav jag mig ut på en runda som jag brukar ta när jag är på besök. Det var varmt och hög luftfuktighet. Fick ingen bra respons, utan konstaterade att det får bli ett lugnt race på lördag. Bestämde mig att bara komma i mål fick vara nog.

Resten av veckan sjönk temperaturen sakta, och på fredagen var den ner runt 10grader. Jag besökte mässan, som var minimal, och jag stannade bara helt kort för att se om det fanns några billiga skor. Hittade inga och stack till kontoret. Tidigare i veckan hade jag hittat ett par Saucony Ride 9 till bra pris. Betydligt bekvämare än mina sjuor, som trots allt är mina mest använda skor, men inte lika sköna som kinvaraskorna. Nåväl. Jag sprang ett par rundor i dessa under veckan och konstaterade att de skulle bli valet på lördagen.

På fredagseftermiddagen jagade jag runt för att hitta en skön långärmad t-shirt att springa i. Om man skall springa i långpassfart vill man gärna ha något värmande på sig. Hittade en ganska okej tröja som jag valde och tog en t-shirt med svenskaflaggan på utanpå.

På lördagsmorgonen var jag i valet och kvalet om hur jag skulle ta mig milen från hotellet till starten. Till slut chansade jag och tog bilen. Det visade sig var rätt val. Parkeringshuset låg bara 100m från starten. Det är ju USA. Satt länge kvar och drack i bilen. Helt i onödan skulle det visa sig. Gick sedan upp mot starten och ställde mig i kö till en av majorna. Det blåste en isande kall vind och jag stod och skallrade tänder och försökte prata litet med de andra i kön.

Till slut efter uträttade behov gick jag in i startfållan. Ställde mig ganska långt bak, bredvid pacers för 4:15. Var riktigt stel och hade ont i magen. När starten gick var jag totalt osugen på att springa. Joggade med pacers en kort stund innan benen började röra sig ordentligt. Men hade fortfarande ont i magen. Sura uppstötningar och ingen bra känsla alls. Många onda tankar passerade genom huvudet. Runt milen kom det ett gäng som sprang med ett barn i rullstol. Det var för övrigt mycket välgörenhetsdoft på gatorna. Första biten var ganska trist, men efter hand kom vi ut i villakvarter med enstaka påhejjare med egna plakat. Nästan framme. Inte. Efter en mil eller så var det någon som började prata om gårdagskvällens sensation där fotbollslandslaget slagit Italien med 1-0. Glada tillrop och hopp om lycka också på måndagen. Jag svarade korthugget, då magen kärvade. Efter 13-14 kilometer tog jag beslutet att gå in i ett bås och se om det blev bättre. Stannade säkert i två minuter. Någon ropade att du i mitten skynda på!

Nå. Det hjälpte. Där släppte smärtorna, och även om jag inte ökade tempot så kunde jag nu ta det med behag i stället för att kämpa.

Under första varvet var det ganska gott om folk. Starten var nämligen gemensam för halv och helmaralöpare. Efter varvning, då man gick ut på den andra halvmara loopen (det var två olika varv, ett i öst-västlig riktning och ett i nord-sydlig), var det helt solo. Hade dock folk i sikte, och i och med att jag höll 5:30 tempo, så kunde jag öka och komma ikapp andra löpare och få litet sällskap (och vindskydd!).

Andra varvet var undgefär som det första vad gäller publiknärvaro. Delar som gick längs tråkiga trafikerade gator, och delar längs villa kvarter. Vid ungefär 25km kände jag att jag hade besegrat alla demonerna, och att det skulle bli målgång. På historiens långsammaste tid. Höll mig mestadels mellan 5:20 och 5:30. Iddes inte öka, av rädsla för att flygresan hem på kvällen skulle bli en katastrof.

Det var för övrigt en rejält kuperad bana. I mål noterade jag drygt 1600höjdmeter, mer eller mindre i paritet med Lidingöloppet. Långa sega motlut, och nerförsbackar. Det gick säkert att springa på om man velat, men jag hade inte tillräckligt med långpass för att våga sträcka ut.

Följde länge en tjej som jag tyckte sprang på bra, men så kom jag på att det trots allt var ganska modest tempo. I en längre nedförslöpa släppte hon i alla fall.

Det var soligt och vackert väder, men som sagt en isande vind som pinade. Det betydde att man varken blev särskilt svettig eller törstig. Jag drack tre halvfulla muggar vatten längs vägen. Ingen sportdryck eller annat. Jag tog mina två geler vid 15 respektive 25 och sen geldrycken (den lättflytande gelen) vid 35. Det var mest för att få litet extra energi när man var ute så länge.

Krafterna höll hela vägen, och det var först med någon kilometer kvar som jag kände att det blev litet tungt. De sista två kilometrarna innan upploppet var det uppför. Som att springa uppför tre fyra Västerbroar i följd. De hade man gärna sprungit nerför istället. Där tappade jag litet fokus och var nära att börja gå. Men tillslut nådde man toppen och det bar lätt utför de sista 100metrarna. Inte mycket, men det var i alla fall utför. Såg målklockan passera 3:55 precis innan jag gick i mål. Tiden justerades officiellt till 3:53:19 (inklusive mitt pitstopp på två minuter, så runt 3:51 effektiv tid).

Kände mig trött vid målgång, men inte slut. Fick en rejäl medalj och sedan en aluminimumfolie att vira runt kroppen. Tog en banan och en gatorade apelsin. Hittade också en flaska chokladmjölk. Drack en mun av gatoraden och konstaterade att det inte var min grej. Drack en knapp liter chokladmjölk och bytte erfarenheter med en kille från Indiana som inte var över sig nöjd med insatsen.

Sen gick jag till bilen, och såg 4:15 pacern komma i mål samtidigt som jag körde mot hotellet.

Slutresultat plats 233 av 850 fullföljande. Segern på 2:26. Kände efteråt att jag var ganska nöjd med mitt lopp, och att det inte var en dag att springa fort. Däremot en viss allmän besvikelse över att jag inte orkade fullfölja planen och få till de långpass som behövdes. Nu är det med vintermarathon 2014 och 2016, tredje gången jag springer en mara dåligt förberedd i november. Frågan är om det är värt att satsa på två maror per år, eller om jag skall satsa på en, och låta höstmaran bli en upplevelse. Det är ganska tungt att träna hårt året igenom. Hårt i betydelsen att springa långpass varje vecka.

Loppet som sådant var helt okej, även om det var många höjdmeter som skulle avverkas. Tror inte att jag gör om det igen, utan kommer nog att leta upp ett annat lopp i stället.

Efter hemkomsten drog jag på mig en förkylning, vilket var helt perfekt. Då blev det en naturlig vilovecka. Nu känner jag mig sugen på att  ge mig ut igen, och ta litet fri löpning under ett par veckor, innan jag börjar försäsongsträningen i december. Tror att grunden nu är bra för en ordentlig satsning till våren.

Vi ger oss inte.