tisdag 9 januari 2018

2017 ett mellanår

En kort resumé av året som gick ser ut som följer.
Året startade bra med god löpmängd och fin intensitet under januari och februari. Jag sprang min snabbaste träningsmil någonsin i januari, på strax över 43minuter (jag brukar aldrig pressa mig så långt, och det gjorde jag ”inte” nu heller, utan det var ett tröskel pass 4x2500m som med jogg vila blev så snabbt). Jag hade flera pass över 25km och var på god väg mot en riktigt bra säsong. Känslan var på topp efter att ha kunnat springa skadefritt under hela 2016, och målsättningen var att i år skulle jag äntligen få utdelning för mitt långsiktiga jobb.
Men på sportlovet kom första bakslaget, en förkylning som däckade mig de sista skiddagarna. Väl hemma från fjällen, satte jag mig på flyget till Italien för en jobbresa. Morgonen därpå vaknade jag med hög feber, och rosslig hals. Första influensan på 20år var ett faktum. 
Sen tyckte jag att jag var okej efter en vecka på hotell så då flög jag på konferens i USA, och därefter ytterligare en veckas jobb. Då kunde jag ta de första löpstegen på tre veckor. Formen sjönk tillbaka till någonstans 2012, och det var bara att börja om.
Joggade mig igenom citytunneln med mina döttrar, inte lika kul som norra länken, men trevligt ändå. Försökte dra igång litet fart träning i april, och fixa några långpass. I maj blev det sämsta Kungsholmen Runt sedan första för fyra år sedan. Strax under 1:34 var väl godkänt med tanke på omständigheterna.
Stockholm marathon närmade sig, och jag visste att det inte skulle hålla som början på året lovade. Jag öppnade litet optimistiskt, men efter halv loppet kände jag att det inte var min dag, så jag slog av på takten. Trött i vaderna orkade jag inte chansa, och ville slippa kramp. Joggade fram till Torsgatan, där en kollegas klapp på axeln fick mig att inse att jag hade återhämtat mig, och kunde sedan springa några litet snabbare kilometrar för att ta mig in under 3:40, i den näst långsammaste av mina fem Stockholms maror. Veckan efter blev det sjätte raka Österåkersmilen, men jag startade i för högt tempo, fick håll, och kom i mål på strax över 44minuter.
Sen körde jag ett ganska fokuserat schema under sommaren, för att få litet fart i benen. Det räckte till en okej 20:15 på Bellman-femman, en halv minut bättre än 2016. Alltid något. Sen var planen att fortsätta träna på mot Lidingöloppet. Fast jag fegade ur och sprang som vanligt lugnt första 20, för att öka litet sista milen. Lyckades slå 2016 års tid med en handfull sekunder.
Hoppades sedan hitta en bra mara i november att satsa mot, men efter att ha kört en hård vecka i oktober med nytt veckodistanspers 105km tappade jag sugen. Trots allt anmälde jag mig för att springa min första utlandsmara. Hade en jobbvecka i North Carolina, som kulminerade med Novant Health Charlotte Marathon. En iskall vind drog in, och vid starten var det minusgrader (söndagen innan var det +25). Soligt väder, men inte alls min dag. Ont i magen gjorde att jag efter 13-14km fick gå in och sätta mig i en maja. Kom i mål på 3:53, utan att vara svettig. Hade knappt behövt dricka längs vägen. Tristast var den branta två kilometerslöpan in mot målrakan. Men fet medalj fick man. Och nu har jag gjort 10 maror, vilket inte är så illa. Önskar att jag hade kunnat fira det bättre än med en långdistansflygning.
Därefter vilade jag litet och körde igång försiktigt innan december kom. Bra start med okej mängd och tre långpass, men sen tog det stopp. Jullovet blev det inte många kilometer på, och det dröjde till efter nyår innan jag kom igång igen.
I år är målet som vanligt att vara på topp i början av juni, och den nya Stockholm marathon banan. Verkar inte som att den är särskilt mycket snabbare än tidigare, men den ser dock litet roligare ut än den gamla. Någon målsättning har jag inte just nu, annat än att få tillbaka träningsviljan som jag hade ifjol. Det blir dock inget Kungsholmen Runt i år, eftersom det krockar med andra planer. 
Träningsmässigt blir det just nu mest bara lugna 7-10km rundor i makligt tempo. Jag saknar ett konkret träningsschema, vilket jag haft tidigare år. Men ett mål finns dock – att slå brorsan på Stockholms maran!
Vi ger oss inte.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar