fredag 14 juni 2019

Österåkersmilen 2019

Litet sent ute med rapporten..

Det här var det långsammaste tävlingsloppet sedan tunnelloppet. Det var dessutom det näst långsammaste på Österåkersmilen, sedan 2012. 47:41.
Österåkersmilen ligger litet knepigt till, så där en vecka efter Stockholm marathon. Eftersom förberedelserna för det varit litet eftersatta, blev följaktligen utgångsläget inför helgens maxsatsning uselt. Det bättrades dessutom inte av en högtrycksrygg, som gav 25-26grader på eftermiddagen, vilket jag definitivt inte gillar.
Det kändes segt redan i uppjoggen innan. Fanns inget go. Kollade in yngste sonen som kämpade i 2,5km klassen för 12åringar. Han kom in på litet sämre tid än ifjol tror jag, men var nöjd över att få komma upp på den förlängda pallen.
Själv hade jag en ursprungsplan som hette 4:20. Men den smälte bort i värmen, och jag tänkte att jag tar det piano första varvet och siktar bara på 25 vid varvning och sedan max på varv två för 48min (som var mitt sämsta hittills på banan). Öppnade ganska försiktigt i 4:49 och 4:35, och tog det lugnt under banans tredje kilometer som är seg. Ganska svagt in mot varvning, som ändå gick fortare än plan, 23:52. Jag var förvånad, dels att det faktiskt gått så snabbt, dels att ansträngningsgraden var så hög. Hade inte så mycket att ta till på varv två. Hamnade dock i ganska bra lägen bakom flera löpare, som jag konsekvent kunde ”suga” in, och passera. Det är alltid skönt att springa förbi, och blev heller inte passerad av särskilt många på varv två, tog placeringar vi varje kontroll. Fast så är det ju när man ligger i de bakre delarna. Får väl börja vänja mig vid det.
Grymt tagen i mål, spurtade på de sista femhundra, så länge det fanns möjlighet att ta någon placering kutade jag på, sen fick jag flämta en lång stund. Litet besviken, inte så mycket på tiden, som på känslan, men en del av den kommer sig av värmen. Kände mig litet vimmelkantig ungefär som i onsdags då jag sprang på lunchen och fick avbryta. Därför var det väl ingen överraskning att det gick som det gick.
Fredrik Uhrbom som vann första gången jag sprang, 2012 tror jag, var tillbaka och vann igen, men var fem minuter från banrekord. Jag stannade dock inte för prisutdelningen, utan cyklade hem till middag. Sonen var betydligt nöjdare, och som pris bestämde vi att fixa ett par nya springskor på söndagen. Nu har jag fixat åt båda killarna, så kanske man kan få med sig dem under sommaren.
Nu blir det sedvanlig kravlös löpning under juni. Jag tänker ändå börja med litet lätt ökning av distansen. Just nu har det, bortsett från förra veckan, känts som att det är på väg uppåt. Planerar litet smått att ta och hålla vecko distansen på runt 50kilometer under juni.
Eftersom jag planerar att köra Stockholm halvmarathon i september så kommer jag att för först gången följa ett program för detta. Hittills har det kommit som ett steg i maraträningen, men nu tänkte jag testa att jobba mera specifikt. Målet blir att försöka hitta tillbaka till litet snabbare tider. Om det funkar bra kanske jag kör en mara under hösten. Som vanligt blir det väl mest inspiration från programmet. Jag har svårt att följa exakt, och en del aktiviteter vet jag att de inte passar mig.
Annars blir det bara fokus på att få ihop 200mil under året. Det känns i dagsläget ganska rimligt. Det betyder ett snitt om 46km/vecka under resten av året. För några år sedan sprang jag ständigt 14-15-1600 kilometer åtminstone ena halva av året. Hoppas det går att komma dit igen. Det borde vara en bra grund för nästa säsong.
Vi ger oss inte

1 kommentar:

  1. Ja, du har samma problem som jag. Värme och löpning i lite högre fart funkar inte. Idag sprang jag min vanliga lördagsrunda och tempot var runt 4:40 och ändå gick pulsen upp i nära träningsmax. som du skrev Urbohm var occkså "långsam". Om det varit 15 grader så hade det gått minst ett par minuter snabbare.
    Med vänlig hälsning Nisse

    SvaraRadera