Strängnäs halvmarathon 2018 racereport

Snart är det dags att summera ett ganska mediokert tränings- och tävlingsår. Det viktigaste är att jag efter en tid av riktigt löpartrötthet, hittat tillbaka till glädjen och rätta känslan. Men det har blivit litet av en nystart. Mer om det senare.

När jag kände att jag börjat hitta tillbaka, fick jag nys på Strängnäs halvmarathon. Eftersom Strängnäs ligger på vägen till stugan, en stuga där det finns vedeldad bastu, tänkte jag föreslå brorsan en utflykt. Dessutom en bra avstämning eller någonting att rikta in träningen emot. Det blev tävling med brorsan, men ingen stugutflykt då bilproblem kom emellan.

Började dagen tidigt hemma med att äta grötfrukost koka kaffe till termos och breda några smörgåsar. Sen buss, tåg och tunnelbana till centralen och tåg till Enköping. Hamnade i vagn med någon ung kör som satt och övade och svamlade på i allmänhet. Själv nyttjade jag tiden till att stöka undan litet jobb.

I tid till Enköping mötte brorsan upp i bil, och vi tog oss genom det vackra västmanländska vinterlandskapet ner till Sörmland. Över den höga bron med solen intill speglandes i Mälaren och glitter ifrån frostklädda träd. Det såg ut att bli en kalasfin dag.

Framme sprang jag in i omklädningsrummet för att köa till toan, medan brorsan fixade nummerlappar. Dessa visade sig vara ett chip på en rem med kardborrefästen som sattes runt höger vrist. Enkelt och effektivt och kändes inte alls. Skönt att slippa trassla med chip på skon och säkerhetsnålar.

Efter en snabb banpresentation stack vi iväg ut från Vasavallen och ut på en skön 2km lång utförslöpa. Det gick lätt och jag kom snart in i ett lämpligt ansträngningstempo, ungefär som på förra helgens test pass över 15km. Det hade indikerat att 1:45 låg inom räckhåll. Dvs sex minuter sämre än mitt hittills långsammaste halvmaralopp. Nå, det är där jag är. Hörde någon vi passerade säga att vi gled på i 4:30tempo, och jag kände att det är nog inte uthållig fart. Sen ut på stigar och sedan långa grusvägar i det för mig okända. Sprang på ganska avslappnat och hade brorsan axel i axel fram till vi kom till en landsväg vid 6km. Då tackade han för sällskapet och ökade tempot. Han segade sig ifrån och jag försökte svara, men insåg att jag inte skulle orka om jag gjorde det. Höll honom inom synhåll hela vägen, utom då vi kom in i stan och banan gjorde en del tvära svängar. Som längst var han väl en minut framför eller så.

Tog en gel efter mycket strul vid 8-9km men ingen dryck vid något stopp. Var inte törstig alls. Det kom någon litet brantare backe vid 13km men jag trippade på och höll jämn ansträngning hela vägen. Det betydde visserligen sakta tappade sekunder, men höll alla femmor under 25minuter, vilket var målet. När jag kom in och sprang längs mälarstranden var det tungt. Nu ville låren inte riktigt ställa upp, men jag bet ihop. Såg att brorsan fick stanna vid en vätskekontroll, och tänkte att nu tar jag honom, men avståndet var för stort. Kämpade för att hänga på en kille i blått, som passerat mig vi runt 8km. Han hade det ungefär lika tungt som jag, men höll undan in i mål.

Disponerade krafterna så att jag tog den långsammaste kilometern innan sista backen, då jag försiktigt ökade. Hade brorsan framför den blåklädde, men kunde inte komma ikapp. In på vasavallen drog jag på för vad tygen höll, och blev trots ner mot 3:15 (enligt klockan) tempo passerad av två löpare på målrakan. I mål på 1:42:47, bara 15sekunder bakom brorsan till slut.

Fin präglad medalj, vatten och en macka blev det innan vi gick bort och duschade och körde mot Enköping för lunch och tåg hem.

Ett riktigt bra lopp med fin bana i skön vinterskrud. När vintermaran inte längre går i närområdet är detta ett fint lopp att avsluta säsongen med. Väldigt mycket lopp med små medel. Hoppas kunna återvända i bättre form nästa år.

Nu är det snart dags att sätta igång med 26veckors satsningen mot Stockholm marathon. Ska bli intressant att se om det går att bygga vidare på den fina sviten av långpass som jag börjat bygga under oktober- november. Tre långpass på en vecka kändes som en bra och viktig anledning till att jag klarade loppet utan svåra krämpor efteråt. Lätt känning i vänster skinka och trötta lårframsidor, och en genomgående allmän trötthet ser jag som normalt.

Om jag kan hålla det här tempot på maran i vår, blir det pers med 3-4minuter. I så fall borde jag kunna pressa mig ner mot gamla halvmaratider också. Målsättningen för träningen är fler långpass, fler långa pass och mindre fartträning. Låt se hur det går med den målsättningen.

Vi ger oss inte.

2018 också…ett nytt mellan år, men dock en Stockholmsmara

Imorgon är det dags igen för Stockholm Marathon. Mitt sjätte raka SM. För första gången ställer jag mig på startlinjen med total säkerhet om att det inte blir något PB. Efter en vår kantad av långa jobbresor, och tidsbrist för att få in långpass, känns det nästan löjligt att tänka sig att det skall gå att springa en mara.

Nå, nu är jag en gång för alla anmäld, och jag ser fram emot att ge mig ut i det vackra, och förmodligen varma vädret. Formen är, efter omständigheterna okej. Det enda som inte finns är uthålligheten – vilket ju inte är så litet – men jag har testat mig fram och tror att det skall gå att ta sig fram i lätt jogging tempo, och sen siktar jag på att matcha tiden från Charlotte i höstas. Dock vet jag av erfarenhet att det är svårt att springa långsamt när folk i kring rusar iväg. I Charlotte la jag mig bredvid 4:15 flaggan, vilket inte var målet, efter en stund kunde jag lätt glida ifrån den och passerade snart även 4timmarsflaggan (målet). Det var ett ganska skönt lopp på det sättet (åtminstone i minnet). Jag kommer ihåg att jag kunde öka vid några sena tillfällen i loppet, även om jag i sista långa backen tog slut. Fast då hade jag redan säkrat den hittills långsammaste tiden…

Värmen är svår att säga om den kommer att göra mycket till eller från i min nuvarande kondition. 2015 sprang jag Viby marathon, i mycket bra form, och i 29gradig hetta (säkert var det ännu värre på de delar som badade i solsken). Där startar banan med en skön två kilometers utförslöpa, innan man springer en böljande bana tre varv. Det är egentligen inga backar att tala om förrän man skall uppför startsträckan, som blir också målsträcka, då förstås 2 kilometer uppför. Då spelade värmen en stor roll, och jag kände efter första femton att jag mattades, och fick slå av på takten. Sen fick jag börja gå på tredje varvet, men en månad tidigare satt mitt gällande PB, så trots detta kom jag i mål på för mig ”normala” 3:40.

3:40, 3:28, 3:32, 3:48, 3:27, 3:40, 3:37, 3:52, 3:39, 3:53 är min hyfsat jämna resultatlista på tio lopp över fem år, med de udda resultaten från SM. I år tänkte jag lägga mig kring 55minuter på milen, och sedan får vi se om det håller. Då bör jag landa på ungefär samma tid som i höstas, då formen var liknande. I Charlotte fick jag göra ett längre toabesök, om jag klarar mig undan det så kan det gå fortare.

Ny bana är det, så då spelar ju inte tiden så stor roll. Dessutom ny åldersklass, även om födelsedagen ligger några månader fram i tiden. Får jag lust och möjlighet att träna kontinuerligt framöver, så kan det bli bättre nästa år. Lusten att springa finns fortfarande, och jag har egentligen inga problem med motivationen att hålla igång. Däremot har jag inte varit sugen som vanligt på att få till ett ordentligt träningsprogram. Till nästa år vore det kul att satsa igen, och försöka få till ett PB. Trots att det då gått fyra år sedan sist, så tycker jag att mitt PB är alldeles för svagt för vad jag borde vara (varit) kapabel till. Jag kan ju fortfarande springa kortare sträckor i mer eller mindre samma tempo som för några år sedan. Det gäller bara att få till långpasskontinuiteten. Mitt halvmara PB som också har några år på nacken, visar ju på att det är uthålligheten jag inte fått till. Om man springer en halvmara på 1:31, borde man kunna komma under 3:20 tycker jag.

Ja, ja. Det blir vad det blir. 2018 blir helt enkelt ytterligare ett mellanår. Och just därför känns det svårt att tro att det skall bli en mara till hösten också. Eller också blir det som 2013 när jag började. Då dog jag med några kilometer kvar, men sugen på revansch kunde jag springa vintermaran 12minuter snabbare.

Så trött som på upploppet 2013 har jag inte varit någon gång senare. Det skall jag definitivt inte vara på lördag. Brasklapp för värmen dock. Just nu är det hugget som stucket. Varannan dag är det svalare temperaturer (runt 20grader) och varannan dag varmare, runt 28.  Jag sticker ut hakan och säger att det vore kul med hetta, och mycket folk i omlopp!

Det har som sagt varit en del resande under året. Jag gillar funktionen ”träningskartan” på jogg.se.

I princip har jag lyckats pricka in samtliga världsdelar under året som gått. Alltid något! Fick ett fantastiskt skönt långpass i Auckland i mars. Veckan innan höll jag på att bli hundbiten i Thailand, och härom veckan sprang jag några varv på hotelltaket i Curitiba, Brasilien. Mycket löpband och korta intensiva pass har det blivit.

Dressen för morgondagen är sedan länge vald. Nr-lapp hämtad, gel köpta och klockan laddad. Nu återstår spaghetti och tomatsås (lika mycket kolhydratladdning som att jag saknade fantasi och ork att fixa något annat), och ett glas rött. Sen blir det roslagsbana i morgon och möte och laddning på ÖIP med brorsan, och sen får vi se hur det går. Kul blir det i alla händelser. I alla fall efteråt.

Vi ger oss inte. 

Novant Health Charlotte Marathon Race report

Efter en ganska hattig oktobermånad träningsmässigt, så var jag långt ifrån den form som behövs för att springa en mara. Trots det så hade jag anmält mig, för att dels få en internationell upplevelse, och dels avslutning på säsongen.

Ju närmare loppdagen kom, desto klarare blev det att det skulle bli ganska svalt. Jag landade på söndagen, och då var det en bit över tjugo grader. På måndagen gav jag mig ut på en runda som jag brukar ta när jag är på besök. Det var varmt och hög luftfuktighet. Fick ingen bra respons, utan konstaterade att det får bli ett lugnt race på lördag. Bestämde mig att bara komma i mål fick vara nog.

Resten av veckan sjönk temperaturen sakta, och på fredagen var den ner runt 10grader. Jag besökte mässan, som var minimal, och jag stannade bara helt kort för att se om det fanns några billiga skor. Hittade inga och stack till kontoret. Tidigare i veckan hade jag hittat ett par Saucony Ride 9 till bra pris. Betydligt bekvämare än mina sjuor, som trots allt är mina mest använda skor, men inte lika sköna som kinvaraskorna. Nåväl. Jag sprang ett par rundor i dessa under veckan och konstaterade att de skulle bli valet på lördagen.

På fredagseftermiddagen jagade jag runt för att hitta en skön långärmad t-shirt att springa i. Om man skall springa i långpassfart vill man gärna ha något värmande på sig. Hittade en ganska okej tröja som jag valde och tog en t-shirt med svenskaflaggan på utanpå.

På lördagsmorgonen var jag i valet och kvalet om hur jag skulle ta mig milen från hotellet till starten. Till slut chansade jag och tog bilen. Det visade sig var rätt val. Parkeringshuset låg bara 100m från starten. Det är ju USA. Satt länge kvar och drack i bilen. Helt i onödan skulle det visa sig. Gick sedan upp mot starten och ställde mig i kö till en av majorna. Det blåste en isande kall vind och jag stod och skallrade tänder och försökte prata litet med de andra i kön.

Till slut efter uträttade behov gick jag in i startfållan. Ställde mig ganska långt bak, bredvid pacers för 4:15. Var riktigt stel och hade ont i magen. När starten gick var jag totalt osugen på att springa. Joggade med pacers en kort stund innan benen började röra sig ordentligt. Men hade fortfarande ont i magen. Sura uppstötningar och ingen bra känsla alls. Många onda tankar passerade genom huvudet. Runt milen kom det ett gäng som sprang med ett barn i rullstol. Det var för övrigt mycket välgörenhetsdoft på gatorna. Första biten var ganska trist, men efter hand kom vi ut i villakvarter med enstaka påhejjare med egna plakat. Nästan framme. Inte. Efter en mil eller så var det någon som började prata om gårdagskvällens sensation där fotbollslandslaget slagit Italien med 1-0. Glada tillrop och hopp om lycka också på måndagen. Jag svarade korthugget, då magen kärvade. Efter 13-14 kilometer tog jag beslutet att gå in i ett bås och se om det blev bättre. Stannade säkert i två minuter. Någon ropade att du i mitten skynda på!

Nå. Det hjälpte. Där släppte smärtorna, och även om jag inte ökade tempot så kunde jag nu ta det med behag i stället för att kämpa.

Under första varvet var det ganska gott om folk. Starten var nämligen gemensam för halv och helmaralöpare. Efter varvning, då man gick ut på den andra halvmara loopen (det var två olika varv, ett i öst-västlig riktning och ett i nord-sydlig), var det helt solo. Hade dock folk i sikte, och i och med att jag höll 5:30 tempo, så kunde jag öka och komma ikapp andra löpare och få litet sällskap (och vindskydd!).

Andra varvet var undgefär som det första vad gäller publiknärvaro. Delar som gick längs tråkiga trafikerade gator, och delar längs villa kvarter. Vid ungefär 25km kände jag att jag hade besegrat alla demonerna, och att det skulle bli målgång. På historiens långsammaste tid. Höll mig mestadels mellan 5:20 och 5:30. Iddes inte öka, av rädsla för att flygresan hem på kvällen skulle bli en katastrof.

Det var för övrigt en rejält kuperad bana. I mål noterade jag drygt 1600höjdmeter, mer eller mindre i paritet med Lidingöloppet. Långa sega motlut, och nerförsbackar. Det gick säkert att springa på om man velat, men jag hade inte tillräckligt med långpass för att våga sträcka ut.

Följde länge en tjej som jag tyckte sprang på bra, men så kom jag på att det trots allt var ganska modest tempo. I en längre nedförslöpa släppte hon i alla fall.

Det var soligt och vackert väder, men som sagt en isande vind som pinade. Det betydde att man varken blev särskilt svettig eller törstig. Jag drack tre halvfulla muggar vatten längs vägen. Ingen sportdryck eller annat. Jag tog mina två geler vid 15 respektive 25 och sen geldrycken (den lättflytande gelen) vid 35. Det var mest för att få litet extra energi när man var ute så länge.

Krafterna höll hela vägen, och det var först med någon kilometer kvar som jag kände att det blev litet tungt. De sista två kilometrarna innan upploppet var det uppför. Som att springa uppför tre fyra Västerbroar i följd. De hade man gärna sprungit nerför istället. Där tappade jag litet fokus och var nära att börja gå. Men tillslut nådde man toppen och det bar lätt utför de sista 100metrarna. Inte mycket, men det var i alla fall utför. Såg målklockan passera 3:55 precis innan jag gick i mål. Tiden justerades officiellt till 3:53:19 (inklusive mitt pitstopp på två minuter, så runt 3:51 effektiv tid).

Kände mig trött vid målgång, men inte slut. Fick en rejäl medalj och sedan en aluminimumfolie att vira runt kroppen. Tog en banan och en gatorade apelsin. Hittade också en flaska chokladmjölk. Drack en mun av gatoraden och konstaterade att det inte var min grej. Drack en knapp liter chokladmjölk och bytte erfarenheter med en kille från Indiana som inte var över sig nöjd med insatsen.

Sen gick jag till bilen, och såg 4:15 pacern komma i mål samtidigt som jag körde mot hotellet.

Slutresultat plats 233 av 850 fullföljande. Segern på 2:26. Kände efteråt att jag var ganska nöjd med mitt lopp, och att det inte var en dag att springa fort. Däremot en viss allmän besvikelse över att jag inte orkade fullfölja planen och få till de långpass som behövdes. Nu är det med vintermarathon 2014 och 2016, tredje gången jag springer en mara dåligt förberedd i november. Frågan är om det är värt att satsa på två maror per år, eller om jag skall satsa på en, och låta höstmaran bli en upplevelse. Det är ganska tungt att träna hårt året igenom. Hårt i betydelsen att springa långpass varje vecka.

Loppet som sådant var helt okej, även om det var många höjdmeter som skulle avverkas. Tror inte att jag gör om det igen, utan kommer nog att leta upp ett annat lopp i stället.

Efter hemkomsten drog jag på mig en förkylning, vilket var helt perfekt. Då blev det en naturlig vilovecka. Nu känner jag mig sugen på att  ge mig ut igen, och ta litet fri löpning under ett par veckor, innan jag börjar försäsongsträningen i december. Tror att grunden nu är bra för en ordentlig satsning till våren.

Vi ger oss inte.