En kort sammanfattning av året som gått. Det har inte
gått så bra. Illustrationen ges av två enkla siffror. Totala distansen, och
snittlängden på ett pass har båda sjunkit avsevärt i år. Det började med att
jag var sjuk länge under januari och februari. Sen har det fortsatt, med
ovanligt många förkylningar under året. Det har gjort att grunden, och
kontinuiteten helt försvunnit.
Det konfirmerades med en usel insats på Stockholm
marathon. Mitt mål är att alltid kunna springa mig igenom det, och möjligtvis
dra ner på farten efter hand, men i år
fanns det inget att ta till när jag väl nådde 30kilometer.
Efter det har jag ändå fått till en acceptabel minimal
kontinuitet, som landat på drygt 30km per vecka, och ungefär fyra pass i
veckan. Det är ganska långt under de senaste årens fem-sex pass och ett snitt
om 50km per vecka över fem-sex år. Jag följde Joggs program för halvmaran, men
det som inte har fungerat är att få in långpassrutinen. Jag känner nu att även
ett milpass kan vara ganska slitsamt och det är inte längre givet att kunna ge
mig ut och ens slöjogga dagen efter ett distanspass. Så det har blivit litet av
en ond cirkel.
I september sprang jag dock mitt första Stockholm
halvmarathon, och det gick inte så illa. Åtminstone gick det en minut snabbare
än på Strängnäs dito förr november. Men jag lyckades inte boosta
självförtroendet och bygga vidare under hösten. Enstaka fartpass känns ganska
okej, men jag har lidit av en efterhängsen hälseneinflammation som inte direkt
begränsat löpningen, men som har gjort rejält ont efter fartpassen. Jag borde
rehabba den bättre och satsa mer på uppbyggnad och långsiktigt hållbart
löpande, men samtidigt så är det så enkelt att det som sporrar är att kunna
hålla i och satsa mot Stockholm marathon.
I vår blir det förhoppningsvis 8e raka. Jag känner
suget, och går som vanligt in i december med full optimism, för att det skall
lösa sig. Jag inbillar mig att det skall gå att relativt "enkelt"
komma tillbaka nerpå tider runt 3:40-45, det är bara långpassen det hänger på.
Får jag bara milen i kroppen, så bör det funka, men det hänger på detta.
Den här veckan är det sista "lugna" veckan
innan jag drar igång. Har lagt upp ett program för 26 veckor, där jag ska få
till minst två långpass i månaden, mina bästa år, 2014-16, hade jag 17,14 och 14
pass på längre än 20kilometer dvs drygt två i månaden. Våren 18 hade jag åtta
pass över 20k, max drygt 26, och i våras endast 7, som längst 25 drygt. Det
räcker inte. Nu har jag inte sprungit långt sedan Stockholm halvmarathon. Det
längsta är 15k, vilket borde vara ett förlängt distanspass, som borde tillhöra
grunden i veckomängden, och inte vara det längsta på ett halvår. Det som bär
emot är fokus på distans. Just nu känner jag att det viktigaste är att vara ute
lång tid, och då spelar inte distansen så stor roll. När kroppen väl vant sig
vid att vara ute ett par timmar, kan jag börja öka tempot.
Varningsflaggan för löparknä och liknande börjar redan
nu lysa. Det gäller att lyssna på den åldrande kroppen, och få tillbaka den där
känslan som jag hade under "toppåren". Om jag kan återfå den känslan,
skall det noggå att springa fort igen.
Vi ger oss inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar