Österåkersmilen 2019

Litet sent ute med rapporten..

Det här var det långsammaste tävlingsloppet sedan tunnelloppet. Det var dessutom det näst långsammaste på Österåkersmilen, sedan 2012. 47:41.

Österåkersmilen ligger litet knepigt till, så där en vecka efter Stockholm marathon. Eftersom förberedelserna för det varit litet eftersatta, blev följaktligen utgångsläget inför helgens maxsatsning uselt. Det bättrades dessutom inte av en högtrycksrygg, som gav 25-26grader på eftermiddagen, vilket jag definitivt inte gillar.

Det kändes segt redan i uppjoggen innan. Fanns inget go. Kollade in yngste sonen som kämpade i 2,5km klassen för 12åringar. Han kom in på litet sämre tid än ifjol tror jag, men var nöjd över att få komma upp på den förlängda pallen.

Själv hade jag en ursprungsplan som hette 4:20. Men den smälte bort i värmen, och jag tänkte att jag tar det piano första varvet och siktar bara på 25 vid varvning och sedan max på varv två för 48min (som var mitt sämsta hittills på banan). Öppnade ganska försiktigt i 4:49 och 4:35, och tog det lugnt under banans tredje kilometer som är seg. Ganska svagt in mot varvning, som ändå gick fortare än plan, 23:52. Jag var förvånad, dels att det faktiskt gått så snabbt, dels att ansträngningsgraden var så hög. Hade inte så mycket att ta till på varv två. Hamnade dock i ganska bra lägen bakom flera löpare, som jag konsekvent kunde ”suga” in, och passera. Det är alltid skönt att springa förbi, och blev heller inte passerad av särskilt många på varv två, tog placeringar vi varje kontroll. Fast så är det ju när man ligger i de bakre delarna. Får väl börja vänja mig vid det.

Grymt tagen i mål, spurtade på de sista femhundra, så länge det fanns möjlighet att ta någon placering kutade jag på, sen fick jag flämta en lång stund. Litet besviken, inte så mycket på tiden, som på känslan, men en del av den kommer sig av värmen. Kände mig litet vimmelkantig ungefär som i onsdags då jag sprang på lunchen och fick avbryta. Därför var det väl ingen överraskning att det gick som det gick.

Fredrik Uhrbom som vann första gången jag sprang, 2012 tror jag, var tillbaka och vann igen, men var fem minuter från banrekord. Jag stannade dock inte för prisutdelningen, utan cyklade hem till middag. Sonen var betydligt nöjdare, och som pris bestämde vi att fixa ett par nya springskor på söndagen. Nu har jag fixat åt båda killarna, så kanske man kan få med sig dem under sommaren.

Nu blir det sedvanlig kravlös löpning under juni. Jag tänker ändå börja med litet lätt ökning av distansen. Just nu har det, bortsett från förra veckan, känts som att det är på väg uppåt. Planerar litet smått att ta och hålla vecko distansen på runt 50kilometer under juni.

Eftersom jag planerar att köra Stockholm halvmarathon i september så kommer jag att för först gången följa ett program för detta. Hittills har det kommit som ett steg i maraträningen, men nu tänkte jag testa att jobba mera specifikt. Målet blir att försöka hitta tillbaka till litet snabbare tider. Om det funkar bra kanske jag kör en mara under hösten. Som vanligt blir det väl mest inspiration från programmet. Jag har svårt att följa exakt, och en del aktiviteter vet jag att de inte passar mig.

Annars blir det bara fokus på att få ihop 200mil under året. Det känns i dagsläget ganska rimligt. Det betyder ett snitt om 46km/vecka under resten av året. För några år sedan sprang jag ständigt 14-15-1600 kilometer åtminstone ena halva av året. Hoppas det går att komma dit igen. Det borde vara en bra grund för nästa säsong.

Vi ger oss inte

Österåkersmilen 2018

En vecka har gått sedan maran. Stelare dagarna efter än på många år. Detta trots relativt lugn insats. Valde att cykla i stället för promenad de första fyra dagarna. På torsdagen blev det ett kortare banpass med litet mera fart, men det var varmt och jag gav upp ambitionen om att springa en hel mil.

I fredags kändes det förvånande nog helt okej, och i morse likaså. Däremot var det ytterligare några grader varmare idag, ungefär som förra lördagen.

Åkte in på morgonen och hämtade nummerlapp i centrum, samt anmälde sonen till 2,5km tävlingen. Sen hem för tacolunch och preracevila.
Vid tvåsnåret rullade vi in och halvtre stack sonen iväg och kom i mål 11minuter senare på en tionde plats.

Sen väntan tre kvart i skuggan innan det blev dags att hoppa in i startfållan. Tog plats ungefär i mitten. Idag sprang jag i fastwitchen, men utan keps. Tror det var rätt val, trots solen. Planen var att ligga kring 4:20, men det gick inte. Tiderna hamnade mellan 4:19 och 4:27 på första varvet, för varvning på prick 22min. Hamnade bakom några små grupper av löpare som höll mitt tempo. Sakta jobbade jag mig förbi dem. Vid sista kanalpasseringen kändes det tungt och den tredje kilometern på banans varv är alltid tungt. Men det var lika tungt för mina medlöpare. Efter den tunga grusbacken strax före åtta kilometer passerade jag den sista i gruppen. Väl uppe på centralvägen kunde jag glida ifrån dem. Här någonstans lättade hållkänslan, och jag fick ett bättre flyt i löpningen. Sprang bort mot sista kilometerpasseringen och drömde om att öka in mot mål. Sista kilometern börjar med en lätt nedförslöpa. Jag hade ingen löpare inom rimligt räckhåll, så det var ensamlöpning som gällde.
Vid vägpassering norrgårdsvägen är det femhundra meter flack löpning kvar. Håll i. Sen kom en bil mitt i mötande så jag fick uppbåda kraft att vifta honom åt sidan. Adrenalinkicken var perfekt. Kunde hålla mannen bakom på avstånd ända in i mål. Ganska kul faktiskt. Hade hört många heja på honom. I mål insåg jag att det var sonens gympalärare!
Möttes av yngste sonen, och äldsta dottern. Ingen medalj. Bra initiativ. Har sex likadana sen tidigare.

I mål på 44:13. 32:a plats bland männen. Typ 36:a totalt. Ifjol 63:a på 44:17. Sämre startfält i år? Färre löpare? Varmare väder? Bara fem under fyrtio minuter. Segertid strax över trettiosju.

Som vanligt oklanderlig organisation. Tydliga banmarkeringar, några extra duschar, bra liv in mot mål. Perfekt väder för åskådare men ej löpare. Roligare än i fjol.

Nå, i stort nöjd med insatsen. Hade kanske kunnat kapa någon sekund ytterligare på åttonde kilometern, men knappast 13 totalt. Det är träning av fart och uthållighet. Och mängd. Och tävla mera.

Vi ger oss inte

Österåkersmilen 2017

Det är inte så mycket att rapportera från hemmaloppet i år. Jag var inte alls i löpform på startlinjen. Kände redan under uppvärmningen att det inte skulle bli något vidare resultat. Men istället för att ta det lugnt och njuta av detta det 30:e loppet i ordningen så satte jag av i sedvanlig karriär och mötte knytnäven redan efter 2km i form av ett plågsamt håll som sedan bet sig fast i ett helt varv.

Det var strålande väder, och runt 20grader varmt. Kom ner till starten ganska precis 10minuter innan det hela skulle gå av stapeln. Joggade några korta vändor och gick sedan in i startledet precis bakom de litet snabbare. I år var det inga riktiga kanoner med i loppet som de senaste åren, då t.ex. Fredrik Uhrbom, Anders Kleist och inte minst banrekordhållaren Abraham Adahanom, istället fanns på startlinjen Kenneth Gysing känd löpande reporter på Runner’s world. Redan nu kan jag avslöja att den snart sextioårige veteranen slog mig med tre minuter. Ja just det. Det var faktiskt det långsammaste milloppet jag sprungit sedan Hässelbyloppet 2012. Pratade med några kompisar vid startlinjen, och sedan gick skottet. 

Rann iväg och försökte hitta ett snabbt och hyfsat obekvämt tempo. Kollade på klockan först efter 1km, den visade 3:51. Aj aj. Det kommer inte att hålla. Hade redan ganska besvärande häftig andning. Tänkte att jag får det lugnare under den tredje kilometern, då banan har sin största och brantaste stigning. Jodå. Andra kilometern innehåller också en mindre stigning, så den kilometern gick väl också på runt 4min. Sen passerar man över kanalen för den tyngsta kilometern som innehåller först en hårnålskurva, sen femhundra meter stiglöpning en kraftig brant och sedan några hundra meter slakmota. Där någonstans kom hållet. Kan hända var det bara att jag höll för högt tempo. Kanhända var det kombinationen med sen och ganska omfångsrik pastalunch. Tänkte att jag släpper på tempot och så ger det sig snart. Men det hängde i hela varvet ut och vid varvning såg jag att jag passerade på runt 21:30 och tänkte att ja, det kommer nog inte att bli några 43minuter som jag satt som mål för dagen. 

Tog en mugg vatten och sköljde munnen. Segt slem som inte gick att spotta ut. Fortfarande ont i sidan. Släppte ännu mer på tempot 4:27, 4:36 och 4:53! Det lättade inte. Väl ute på nionde okilometern lättade det något, och jag ökade försiktigt tempot. Blev passerad av folk hela vägen. Såg hur jag hamnade längre och längre ifrån sådana som jag normalt slår med minuter. Låg jämsides med en kille när det ca 800m långa upploppet började. Satte fart för vad jag kunde och pressade mig i kapp och förbi honom. En bit framför låg en tjej som jag tänkte att henne ska jag komma ikapp. Närmade mig meter för meter. Samtidigt kom killen jag just sprungit om upp jämsides. Kände när det var hundra meter kvar och jag var som närmast tjejen, att hon kan få gå i mål före mig idag. Då stack killen ifrån, och han ta säkert tio sekunder på den sista biten. Halvjoggade i mål på strax över 44minuter. Ganska exakt samma tid som jag hade på Kungsholmen Runts första varv. Ganska slut. Fick medalj och fyllde en påse med litet smått och gott och hoppade sedan upp på cykeln och åkte hem. Först litet missnöjd, men allteftersom kvällen gick konstaterade jag att så här är läget just nu, och jag bröt åtminstone inte. De tankarna dök upp på första varvet när hållet satte in, men jag har ännu så länge inte brutit någon tävling. Den dagen kommer, men det fanns ingen orsak till det idag.

Nå planen framöver är att fortsätta malandet som fick ett rejält hack i kurvan av influensan. Men det är både snabbhet och uthållighet som skall fås till. Första fokus under sommaren blir snabbheten. Trött på att även på kortare distanser hela tiden bli slöare och slöare. Visserligen äldre på samma gång, men dock borde det inte med min träningsmängd vara något problem att hålla i schack.

Vi ger oss inte

Österåkersmilen 2016

Min första tävling sprang jag 2012. Österåkersmilen på hemmaplan, i som jag minns ganska halvdant väder. Jag hade två mål, dels att springa under 50minuter, och dels att klå min granne. Jag kom in minuten efter honom, men på 48:20 ungefär. Året efter sprang jag på 43:x och sedan dess tre år på 41:.x. Ja, årets lopp blev inget nytt rekord, men det trodde jag inte på förhand, och då är det ju kört redan där. Grannen har jag i alla fall hållit bakom mig sedan dess.

I år var det extra roligt, dels skulle min näst äldsta också springa, med målet att slå sin tjejmilstid, eller helst under 53min. Sen fick min yngste son för sig att han skulle vara med och köra ungdomsloppet på 2,5km. Han springer hela tiden, fast alltid med boll. Nu skulle det bli premiär för honom i loppsammanhang. Sen skulle vi ha gäster på middag och deras äldsta dotter ville också vara med, men tog ett fem kilometers alternativ, så det var gott om folk att heja på.

Jag värmde upp med en hastig cykeltur till sonens start. Kom fram precis innan skottet brann av. En rejäl klunga med 8-9åringar stack iväg. Oj vad de kutade. Han som vann gick in på precis över tio minuter, sen kom det en kille var tionde sekund. Min kom in som delad sjua, med första tjej på strax över 11minuter. Helt otroligt, men han var bra tagen, med tanke på att han spelat två fotbollsmatcher på förmiddagen och sen cyklat in till loppet. Litet synd att han precis missade prisutdelningen, som gällde de sex första killarna respektive tjejerna. Fast han fick medalj och goodiebag och var nöjd ändå. Han hade inte kunnat springa fortare sa han. Fast han är redo att köra nästa år igen.

Kompisens dotter sprang femman en bit under 21minuter och kom tvåa och fick gå upp på pallen, men det missade jag då vi stod i startfållan då. 

I år vara Uhrbom tillbaka, och han var ensam elitlöpare och vann på för hans del mediokra 33:01. Han satte banrekord 2013, men blev av med det 2014. Nuvarande rekordet är från ifjol då Abraham Adhanom vann på 29:xx.

Jag sprang med intentionen att försöka nå 40:50. Det var som vanligt en del rusning i början, och jag hamnade en bit bak, men tog första kilometern bekvämt på fyrablankt. Andra kilometern hamnade jag bakom några och insåg att det inte gick så fort, så jag ökade litet. Slappnade sen av för mycket på varvets tredje kilometer som gick på säg 4:20. Jag hamnade i vad som snarast kan beskrivas som ett bekvämt tröskeltempo. Det gick helt enkelt inte fort, men helt kontrollerat. Jag har inte sprungit så mycket snabba intervaller i år som jag brukar, och det märktes. Årets test med mera tröskel är värt att analysera litet framöver. Inne vid vändning så jag att klockan tickat iväg mot 21minuter. Vid varvning passerade jag ledande dam. En gammal klasskompis till min dotter. Hon var ivrigt påhejad, och jag hörde hela tiden fram till sjunde kilometern att de hejade på henne, men sen fick hon håll och bröt. Tycker mig minnas att det hände i fjol också. Sprang på bra tyckte jag, i princip samma tider på andra varvet som på första. Ute längs stranden på tredje kilometern ser jag min dotter på andra sidan och hon måste ha gått på bra. Det vill säga egentligen tänkte jag att jag sprang långsamt. 

Uppför banans brantaste backe kortade jag steget. Tyvärr fanns det inte någon rygg att ta. Jag jobbade mig förbi sex sju stycken på andra varvet, men det fanns liksom ingen riktig draghjälp att få. Steax före nio kilometer fick jag litet påhej och då lossnade det litet. Jag hade lätt hållkänning, men sen i kurvan vid nio släppte vakten en bil framför mig och då blev jag irriterad. Skrek nåt om varför släppte du bilen nu. Pinsamt. Men jag försökte ge vakten ett pudelleende. Fast vilken bra adrenalinkick. Helt plötsligt lossnade det. Jag har aldrig varit med om något liknande. Det var som att allt bara släppte där och jag flöt förbi en kille i starten på upploppsrakan. Sen bestämde jag mig för att hålla honom bakom mig och accelererade mot den rosa tröjan framför. Kollade efteråt i resultatlistan och såg att den som gick i mål framför mig slog mig med minuten på maran veckan innan. De sista metrarna in började vaderna rycka litet, men jag kunde fullfölja, och det blev faktiskt en skön negativ split, med 41:37 som sluttid. Nästbästa tid, men den bästa avslutningen. Så trots missen med femtio sekunder mot förhoppningen så är jag ändå nöjd med resultatet. Hoppas att kunna toppa det nästa år med ett eller två snabblopp på våren, typ premiärmilen eller så.

Efter en stunds återhämtning gick jag bort och hejade fram dottern till en tid strax över 50minuter. Hon var jättenöjd med sitt lopp, och vi kunde njuta av yran i målfållan. 

Österåkersmilen är ett riktigt bra arrangemang och det är så kul att ha ett så pass bra lopp på hemmaplan. 310 löpare gick i mål på milen, och jag blev 31:a. Bland mina bästa placeringar, men det var ganska tomt i toppen. Nästa gång ska jag ställa mig längre fram och försöka slita litet mer. I år hade jag inte löpkänslan för vra fart, men ett helt okej lopp blev det.

Annars är det svårt att tagga till med en mara i benen. Jag tror att kombinationen av de relativt platta skorna -Saucony Fastwitch - och maran var orsaken till vadkrampkänningen. Valde som tur var bort dessa skor från maran i år. Löpkänslan är total, men mina vader orkar inte med dem på lång distans just nu (trots att jag hade dem i fjolårets hittills snabbaste mata i Stockholm).

Veckan innebar annars mest löpvila. Promenerat mycket, joggat fem kilometer med äldste sonen och sprungit en mil till jobbet i torsdags morse var allt. Ändå mer än vad jag gjorde ifjol, vilket kanske var orsaken till årets litet långsammare resultat. Alla lopp har gått litet långsammare än ifjol, men jag har en stabil nivå, vilket känns bra efter höstens strul och benhinneproblemen i mars. 

Nu blir det lugn löpning en vecka. Sen kör jag kanske igång framåt midsommar med mera struktur. Får se om det blir någon tävling innan Bellmanstafetten. Sen är höstens mål Lidingöloppet och sen får vi se om det blir något mer lopp. Inte riktigt bestämt mig ännu.

En fantastiskt rolig löparhelg i alla fall!

Vi ger oss inte!

Österåkersmilen 2015 racereport

Det blev ett glänsande silver på gårdagens årliga hemmalopp. Jag hade satt guld - silver- brons målen efter uppfyllnad av de tre delmålen 1) slå min granne, 2) förbättra fjolårets placering och 3) förbättra tiden. Jag slog grannen med tre minuter, på en tid som var en halv minut bättre än i fjol. Däremot var det många snabba med i år, så jag föll från 44e till 51a plats bland männen.
Tiden, 41:10 är väl inget att skryta med, men jag hade inte förhoppning om någon maxutdelning. Det är så här det ser ut just nu.

Det har varit en helt galen vecka. Först Stockholm marathon som naturligtvis präglat resten av veckan, iform av utebliven träning. Jag sprang 3,5km i onsdags morse, det var allt som hanns med. Söndag-måndag-tisdag delade jag min tid mellan datorn hemma, för litet jobb, och att fixa inför onsdagens studentmottagning. Ständigt uppdaterade väderleksrapporter om hotande regn. När väl onsdagen kom, föll regnet på förmiddagen och vi kunde sitta ut med våra gäster och fira äldsta dotterns student ordentligt.

Torsdag-fredag hade jag en del att ta igen på jobbet, så det fanns inte tid till träning. Vila sig i form har man ju hört talas om skall vara bra?

Igår hade jag en annorlunda uppladdning inför loppet, som i år skulle gå som kvällslopp, start klockan 20. Fjolårets trea, och årets kung på landsvägslöpning, Abraham Adhanom var dragplåster. Han vann på det osannolika banrekordet 29:35.

Vi var bjudna på en studentmottagning vid fyratiden, och satte oss till bords vid fem. Smörgåstårta och lammkotletter samt chokladtårta och två flaskor alkoholfritt öl la grunden till kvällens övning. Kanske bidrog detta till att minska nervositeten. Middagen var ungefär fem kilometer från starten, till vilken jag cyklade så jag kom fram en knapp halv timma innan. Det är en skön 18gradig solig försommar kväll. Så fint det kan bli. Vet inte om jag vill ha varken varmare eller kallare på detta lopp då det är publiken som gör det. Jag joggar litet längs en gata parallell med upploppet, och stöter genast ihop med Adhanom. Men jag vill inte störa hans uppladdning utan springer ett par stegringslopp på måfå innan jag letar mig in i startfållan. Träffar en del bekanta och min grannes fru tycker jag ser sliten och trött ut. Jag berättar att jag planerar att slå hennes make, och hon skrattar och säger att det får jag göra.

Det som inträffat redan på morgonen är att jag inte kan hitta min gps-klocka. Jag har bara min Pebble, som inte visar sekunder. Enda sättet att få den att funka är om den kopplas ihop med telefonen och runkeeper appen. Så jag är "tvungen" att trycka ner telefonen i splitshortsens lilla ficka där den samsas med cykel och husnyckel. Det är litet struligt, så ca en minut innan startar jag appen med en minuts fördröjning, och stoppar ner telefonen. Sen går skottet plötsligt och folk rusar iväg. Jag har en ganska bra position, och tänker att om inte klockan funkar så tar jag hjälp av någon jag vet springer i rätt tempo. Har en av sonens kompisars pappa som är god för 40minuter, och tänker ta rygg på honom. Tyvärr tappar jag honom ur sikte redan vid starten och resten får jag köra på egen hand.

Efter ungefär två kilometer når man bortre delen av banan och bron över kanalen. Här passerar jag min granne och bronset är hemma. Fast, ja, det vet man ju inte liksom. Det är ganska trögt, och jag tror att jag ligger ganska bra till. Har uppfattningen om att kilometrarna rullar på i ca 4:05fart. Det är aldrig bekvämt, ofta ganska obehagligt. Här inne på fjärde kilometern ser jag Lennart joggande vid sidan av banan. Tänker skrika något, men kommer på att det är jag som tävlar och då behöver man inte skrika :D. Har ett lugnt löpsteg inser jag på upploppet, och tror att jag kunnat kapa en del om jag faktiskt varit mera aggressiv. Å andra sidan vet man inte vad som kunnat hända. Fajtades med begynnande håll på andra varvet ändå.

Vid varvningen blev jag konfunderad av klockan. Den visade 20:20:11 tror jag. Eftersom loppet skulle starta 20:00 så var det ju bara att ta bort timman, men jag klarade inte det utan försökte fatta vad det stod. Jobbade på bort mot femte och sjätte kilometern. Plockade en plats tappade en plats. Precis innan bron fick jag se hur en av de duktiga tjejerna i Åkersberga tvärstannade. Jag pratade sedan med henne efter målgång, och hon hade fått håll. Jag sprang på sen ner längs kanalen och hade det allmänt jobbigt. Jag såg hur mängder med folk försvann på första varvet, och gissade att jag skulle få problem att matcha placeringen. Så blev det ju också. Längs den trånga grusdelen vid kanalen hade jag sällskap med två andra löpare, en tjej och en kille. Jag sprang förbi dem och kutade sedan uppför backen och över vägen. Där tog jag nästa plats. En stackars kille som jag såg hur det smällde till för och han fick tvärstanna.

Nu var det bara två kilometer kvar och jag hade ingen hjälp från någon löpare. Sprang längs villakvarteret och blev påhejad av någon kompis. Svängde ner mot 9km passeringen och tänkte nu behöver jag bara hålla 4:30tempo för att klara 42minuter (som jag sagt på kalaset att jag skulle göra). Hade lyckats missa att synka min klocka vid 5km passeringen, men trodde att det var mycket litet till godo. Jag var säker på att jag var på väg mot 43minuter.

Ner för backen och in mot det långa upploppet hör jag några friska klapprande steg och får plötsligt sällskap av en triathlonkille. Han ökar och jag försöker hänga på. Men jag har inte geisten, utan släpper iväg honom innan förvarningen. Fördelen med detta är att jag kommer in helt ensam på upploppet och får all uppmärksamhet av speakern. När jag ser klockan 20:41:09 inser jag att jag slagit fjolårstiden med en halv minut, trots frånvaro av riktig laddning, en dag mindre förberedelse och minimalt fokus på milen.

Riktigt hög, har jag lyckats för tredje loppet på en månad att slå mitt banrekord, och för andra gången känna en rejäl tillfredsställelse vid målgång.

Dröjde mig kvar en stund, och utbytte litet grattis och lopptankar med bekanta. Missade grannens målgång, men träffade honom efter en stund. Sen kom hans fru in, som jag sprang TEC med i april. Hon hade inte haft något tidsmål utan hjälpt en vännina in under 50minuter.

En sak som slagit mig under dagen är att jag aldrig under loppet kände av baksida lår. Trots att jag emellanåt sprang ner mot mitt max stramade det aldrig. Idag har jag bara haft "tävlingsvärk"! Jag tar ut allt i förskott och räknar med att jag vilat bort skadan under den senaste veckan. Bra.

Nu känner jag mig ganska trött i kroppen. Två urladdningar på en vecka gör en trött. Men ändå ganska stolt att trots min sena start i livet lyckas genomföra detta med skapliga tider. Tider som jag fortfarande räknar med att kunna pressa under ytterligare något år. Efter nästa lopp, Vibymarathon, planerar jag att göra en liten fartsatsning, kanske kan målet sub40 på Hässelbyloppet vara något. Brorsan sa att han anmält sig, så varför inte?

Vi ger oss inte

Österåkersmilen 2014

Det är inte optimalt att ställa om från marathon till 10km på en vecka. Mitt hemmalopp ligger numera alltid veckan efter Stockholm marathon. Det känns så där, särskilt som uppladdningen inför marathon i år kröntes av en förkylning. 

Imorse när jag körde in för att hämta ut nummerlappen fastnade jag i bilen, i en stunds total närvaro, med Beethovens violinkonsert i Dmoll, och Anne-Sophie Mutter på soloplats. Jag lyssnar mycket på musik, nästan överallt utom när jag springer.

Introduktionen av detta stycke, som är ett ganska tidigt opus, gavs en väldigt varm inramning. Det är alltid spännande och intressant att lussna när någon lyckas knyta samman fakta med känslor, och ge hela musikupplevelsen en extra dimension. Jag känner ofta att det är svårt att lyssna in sig på viss musik utan en kunnig guide vid sidan. Får man bara denna introduktion, så blir lyssnandet så mycket rikare.

Hur som helst, det här skulle handla om Österåkersmilen och just idag passade detta stycke så bra, då det visar på växelspelet mellan en ganska stötig orkester (not my words) och en virtuos. Idag skyltades med flera stora affischnamn till start. Patrik Engström och Frida Lunden toppade listan. Men mannen som stal hela showen var Robel Fshia (81) som raderade ut Uhrboms ett år gamla rekord, med nästan en halv minut (vilket var ungefär så mycket som Uhrbom förbättrade det gamla med ifjol). 

31:18 är det nya rekordet, men han hade det tufft hela vägen in i mål, där han slog en Eritrian med två sekunder. En kille som med ett huvud slog Abraham Adhanom (1). Uhrbom dök upp som gubben i lådan och gick i mål knappt enminut efter segraren, förmodligen brydde han sig inte om tiden, när han väl insåg att det var kört.

Engström kom in som 6a efter en IFK Umeå löpare

På damsidan var det en enkel sak för Frida Lunden, så enkelt det kan bli när man får springa ensam.

Det extra roliga med årets lopp var att min äldsta dotter skulle springa. Hon hade som mål att sätta pers, under 49minuter. Själv hade jag sänkt mina förhoppningar på stordåd, och tänkte att jag ska åtminstone ta mig runt på under 43minuter. Där ungefär går min skamgräns just nu. I starten gick det ganska bra, och första kilometern gick ungefär som den brukar, på strax under 4minuter. Bilden nedan är tagen efter 5,5km, och eftersom det är en varv bana, skulle det ha kunnat vara 500m också. 

Det var inte så trångt, eftersom jag fått ganska bra plats långt fram i starfållan. Andra kilometern är också ganska flack, men sen blir det litet trixigt, med först en nittiograders sväng, en kort bro över kanalen och sen en hårnålskurva (!). Efter detta kommer strax ytterligare en nittiograders sväng, innan man kommer ut på ett stycke där man springer först på grus, sen gräs -som regniga år tendetar att bli lera om det inte är en sjö- och så grus igen. Därpå följer en skarp sväng och banans ända backe. Sen korsas en bilväg framför enstaka trötta bilister och en relativt lätt utförslöpa kommer. Här faller tempot på båda varven, då det är trångt efter hårnålen och på gruset, samt backen. Första varvet 4:20 andra 4:30. Fjärde kilometern börjar med två skarpa nittiograders svängar innan man kommer in på en villagata. Nästan bara rakt fram resten av kilometern. Sista kilometern börjar med en svag utförslöpa och sedan ett sju hundra meter långt upplopp.

 På första varvet springer jag bakom en kille i keps fartglasögon, cykeltröja med krage och långa tajts. Han börjar tappa litet så jag smyger förbi. Så hör jag hur han jobbar sig ikapp mig, och så hör jag att det är min triathlontränande granne. Jag ger honom en match in mot varvning, men sen släpper han för att trots allt sätta pb med två minuter. Inne vid varvning störs jag av att där inte finns någon klocka. Konstaterar senare att jag löpt ganska jämnt, 20:44 på första varvet, men det visste jag inte när jag sprang. Min klocka visade mysko saker här.

Andra varvet fick jag kontakt med ett par löpare som höll lämpligt tempo, fram till åttonde kilometern. Det var trångt på grusstigen, så när vi klättrat uppför backen och kilometern gått så sakta bestämde jag mig för att öka takten. Sprang förbi dem, men sen hamnade jag i något vakuum, och de sprang förbi mig. Jag kände att jag har minsann krafter att hänga på. Så jag vilade bakom dem då det blåste en del på det långa upploppet. Sen gick jag ut och la i både en och två extra växlar och spurtade ifrån dem. Den ena kom dock ikapp så jag fick trycka på för att komma först över mållinjen.

En 45e plats jämfört med sextio ifjol. Typ två minuter bättre tid, andra varvet på 20:55, skillnaden var 3e kilometern på resp varv.

Här kommer min flicka i full fart. Hon har haft litet löparknäproblem, men nu verkar de ha släppt. Idag gick det helt utan smärta. Och sekunderna på rätt sida hade hon. 48:5x. Litet osäker på den sista siffran som varierade mellan 4-5-7 på olika tavlor. 

Nöjda medaljörer efter en skön dag med mycket fin publik. Nu blir det några veckor med mindre intensiv löpträning innan det är dags att satsa på litet fartträning. Jag tror att jag är litet begränsad där, och måste våga ta i mer. När jag kör banintervaller kan jag köra tusingar i 3:30-3:40 tempo, men att sedan omvandla det till 3:59 på milen går trögt. Sen ska vi fortsätta köra backar och kuperat, alltför att få till litet Lidingöform i september.

Vi ger oss inte,...