Det hade blivit liggande opublicerat några månader ;-)
För första gången på år och dar ser jag en liten ljusning i
löpningsmörkret. Mörker är väl i och för sig att ta i men det har inte gått så
bra de senaste åren, men nu känns det som att jag är på rätt väg. Tack
halvmaraton för det. Det känns som om halvmaraton är min distans. I lördags blev
det 1:41:38, vilket i och för sig är min näst långsammaste halvmara, men
inledningsmilen gick en halvminut snabbare än Österåkersmilen. Jag kände veckan
efter Stafesten (sprang två sträckor på årets ersättare till Bellmanstafetten,
på 22 och23minuter, efter förkylningsuppehåll en vecka) att jag nog hade ganska
bra kapacitet. Hade jag sluppit förkylningen och kunnat träna ostört en vecka
till hade jag säkert nått mitt personliga guldmål som var 1:40. Nu blev det
silver då jag kom under 1:42 (fanns ett bronsmål på sub 1:45 också). Dessutom
en dryg minut snabbare än i Strängnäs förra hösten.
Laddade veckan innan med litet snabbdistans på måndagen, och
sedan 6x2min på bana på tisdagen. En kortare runda på torsdagen för att sedan
vila till tävlingen.
Vädret var ett smått orosmoment, på lördagen. Det skulle
regna en del, men jag hade flyt. Eftersom jag hämtat ut nummerlappen redan på
lördagen kunde jag ta det lugnt in. Promenerade från Östermalmstorg till
Kungsträdgården. Passerade en maja, och satte mig sedan på en bänk i solen och
slöt ögonen och somnade nästan. Satt så i en halvtimma och lyssnade på
bakgrundssorlet från passerande och speakerrösten i bakgrunden. Sen drog jag av
mig jacka och långbyxor och ångrade att jag varken hade solglasögon eller keps
med mig. Det tog en stund att lämna in grejorna, men det var aldrig stressigt.
Sen var det oklart var man skulle gå. Tyckte det kändes långt att gå bort till
riksdagshuset så jag gick i kanten av startrakan, mot strömmen av folk, och
lyckades leta mig in i startfålla B framför slottet. Det var fortfarande ganska
tomt där. Vandrade fram och tillbaka och kissade en gång. Sen började det
fyllas på och stämningen steg. Jag hamnade av en slump nästan längst fram.
Bestämde mig då för att försöka hålla farthållarna bakom mig så länge som
möjligt.
Eftersom vi slussades fram lugnt till startlinjen så kunde
jag behålla min plats. När skottet gick kunde jag springa obehindrat från
första steget. Skönt. Förts förbi Kungsträdgården, sedan ett parti som jag
hörde många upplevde som trångt, och ner i Klaratunneln. Tunnellöpning är ju
inte så kul, men det var bara en kort sträcka innan man såg ljuset. Förbi
station och sedan Torsgatan. Blev omsprungen av många, men förivrade mig inte.
Klockan pep litet ojämnt mot kilometervisningarna, men jag tog det lugnt.
Kändes skönt att springa ner på Kungsholmen och klocka den första femman strax
över 23minuter. Sen följde ett parti längs stranden och en bit samma som
helmaran. Uppöver Hornsberg kände jag att jag inte var sugen på att springa upp
runt Fredhällsparken, men jag blandade ihop banan med Kungsholmen runt, så när
vi i stället sprang rakt bort mot rålis var det en bonus. Hit fram hade jag
lyckats hålla 1:30farthållarna bakom mig, men nu kom de ikapp, och var tydligen
inte nöjda, för de kutade på bra fort tyckte jag. Tog en mugg vatten här,
möjligtvis den enda på varvet.
Jag såg sedan bort mot stadshuset hur farthållarna segade
sig ifrån mig. Kämpade på. Tyckte att det gick hyfsat. Höll mig fortsatt under
24minuter på andra femman, men det hade gått långsammare. Tryckte den första
medhavda gelen, och den gav effekt. Sen genom gamla stan fick jag en boost av
att highfiva ena dottern. Då kändes det riktigt bra. Hornsgatan upp och möte
med snabblöparna var intressant. Då plötsligt kändes det långt, men sedan kom
jag på att det bara är en halvmara. Ner på Söder mälarstrand sträckte jag ut
litet och tog sedan emot en gel som delades ut. Den kickade också in, så tredje
femman blev snabbare än den innan, möjligtvis snällare profil. Ut runt Hornstull
tänkte jag att nu ska jag försöka dra ikapp farthållarna, men sen dog jag.
Genom Tanto var det riktigt jobbigt. Jag trodde att jag skulle ge mig där. Men
så dök det upp ett par bakom mig, en tjej och en kille. Hon var tydligen
draghjälp, och peppade honom stenhårt, beskrev var vi var, hur de skulle tänka
och känna. Det var en enorm hjälp. Jag tryckte min tredje och sista gel och
kämpade mig upp på Hornsgatan och fick feeling och sprang på i full karriär.
Försökte highfivea någon som var på väg upp i motsatt riktning men han hade nog
solen i ögonen så det blev inget. Sen ner mot gamla stan tappade jag fart igen,
men fick ny boost av dottern som flyttat sig. Ser på fotona att jag ser sliten
ut och det kände jag mig. In i någon boost zone hörde jag mitt namn skrikas ut
så jag fick mer fart igen och kunde öka in på upploppet, men det blev en
halvhjärtad finish eftersom jag inte hade något att springa för. Jag skulle
inte klara mitt guldmål, men silvret var klart.
I mål fick jag pusta med händerna på knäna innan jag kunde
ta emot medalj och gå mot goodiebag och målgångsöl. Hämtade mig hyfsat och
kunde snabbt byta om och sedan röra mig bort. Var inte sugen på att stanna kvar
efter loppet och eftersom hustru och dotter inte kunde ta sig in så kändes det
bäst.
Väl hemma kom en störtskur just när jag lämnade tåget. Så
trots torra kläder blev jag blöt ändå.
Positivt överraskad av loppet. Allt jag hört innan stämde.
Gillar konceptet med namn i stora bokstäver på nummerlappen, fick många
peppande ”kom igen Urban” längs vägen. Enkelt och ganska smärtfritt kring start
och mål. Ett av de bästa loppen jag sprungit vad gäller logistik, och bana. Sen
att tiden inte är vad den var för några år sedan spelar inte så stor roll. Nu
finns det något att bygga på, om jag vill och orkar. Kanske kan det bli en mara
eller halvmara till innan året är slut.
Vi ger oss inte
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar