söndag 2 juni 2019

Stocholm marathon 2019 racereport

Det gick ganska precis efter plan i går. Ett av mina tyngsta maratonlopp hittills som pågick i fyra timmar och tjugofem minuter. Synd att inte vara tränad ett år när de yttr förhållandena var nästan optimala, men jag är ändå nöjd med pannbensträningen.

Jag fick till årets längsta och tempojämna långpass. Kroppen klarade 30kilometer, innan det blev promenad dags. Trots motigheter och vetskap om att det skulle ta tid så tog jag mig runt, och sporren att träna inför nästa år finns där. Revanschlustan gör att det nog blir ett lopp i höst också.

Maj blev en ganska bra träningsmånad, så grunden är nu lagd, bara vaderna får läka ordentligt.

Dagen började med kaffe och smörgås hemma och sedan tåg in till östra station. Kort promenad och. Väntan på lillebror. Jag hade redan hämtat ut våra nummerlappar under fredagen, så nu kunde vi ta det lugnt inne på ÖIP. Började med att besöka det blå skåpet. Kom sedan in ganska tidigt i startfållan och träffade en kollega. Vi tjötade en stund innan start. Sen highfivade vi och så drog massan igång. Jag kände att det hade varit smart att slå en drill till innan start, men överflödet fick hänga med till Kungsträdgården. 
Öppnade ganska försiktigt, och la mig snart i det tänkta milda 5:4xtempot. Höll ganska jämnt 28min per fem kilometer fram till 30. Tyckte inte att det var särskilt trångt i år, nu var ju båda sidor av valhalllavägen öppna. Nerför Odengatan och upp mot Odenplan alltväl. Över till kungsholmen likaså. Kändes lätt och bekvämt. Sen litet vind i ryggen längs norrmälarstrand. Minns inte när jag tog första drickan, men det var nog här. Helt okej löpning längs den nya sträckningen förbi slottet. Fast ända sedan start besvärades jag av magen. Tog en gel vid tio, och planerade att stiga in i nästa blå skåp. Det blev i hörnet av Kungsträdgården. Tappade någon minut, men det spelade ingen roll. Skön känsla i alla fall. 
Sen strandväg och Östermalmssvängen innan det bar av ut på gärdet. Här kändes det befogat att stanna till igen, men alla skåp var upptagna, så jag struntade i det och sen gick det över. 
Matade på bra i backen upp mot Manillaskolan. Drack litetsportdryck och tog gel nummer två. Började känna av ovanan vid långpass. Bet ihop och kunde lämna Djurgården med känslan av att nu blir det målgång. Brukar spara den tanken till 25k, men eftersom det fanns fyra timmar kvar vid 22k, så tyckte jag att det var okej. Började kika efter täten längs Strandvägen men mötte bara en ensam Hässelbylöpare (?). 
Nu upp på söder gick det bra, men det kändes väldigt långt fram till man vek ner till södermälarstrand. Här började jag gå ifjol. Nu kunde jag småtrippa upp på Folkungagatan. Men nu kändes det inte bra. Var det nu det började regna? Ner i tunneln. Någonstans här, eller var det först vid högalid som vaderna slutligen sa ifrån. Stopp eller kramp. Jag gissar att kombinationen av långsamt tempo, och knappt lyfta fötter i relativt platta Kinvaraskor var mer än vad vaderna klarade av. Eftersom jag inte har sprungit så långt att jag kunnat få till någon kick, så blev det ju haslöpning. Frågan är vad som sliter mest? Konstaterade redan i mål, liksom idag söndag, att tröttheten sitter under knäna. Rumpa och lår skulle kunna riva av en mara till. Idag. Finns inget spår av gårdagen där.
Nu var det mentalt jobbigt. Kallt i regn och lågt tempo. Blev sur av åskådarpeppen, en kort stund innan jag kunde sparka bort jäveln från axeln. Pratade mycket med mig själv men inte mycket med medtävlande. Led inte brist på energi så aldrig någon sån torsk. Blev igång klappad av en glad man vid Högalid. Sen gick jag ner mot bron, då kom någon peppande farthållare och frågade om jag var skadad? Nä. Spring då. Så jag kämpade vidare men det gick trögt. Suck vad trögt. Men regnet upphörde.
Hamnade länge bredvid en vältatuerad ryggtavla som sprang med Djurgårdsfärger runt höfterna. Han fick mycket pepp genom innerstan. Tappade honom på Narvavägen. Försökte springa på, men hamnade om och om igen i vadproblem. Vid 1000m kvar släppte det mentala och jag sprang förbi alla in i mål. Fram till dess kändes det som om alla passerade mig.
Kom in strax över 4:26, och visste att jag sprungit över startlinjen efter typ 1:15, så 4:25? 
Kunde gå ut och träffa svägerskan och brorsbarnan innan vattnet, och fick se en upptagning av mitt slutvarv. Kände mig fräsch ikropp,men ej i hövve.
Knallade bort, fick tag på brorsan som gått i mål en halvtimma tidigare. Det var hyfsat trångt i omklädningsrummen, men jag fick en sittplats, och på sista adrenalinet kunde jag duscha och byta om. Sedan tog vi cola, korv och bulle och gick till tåget. Inte fort, men nu sken solen i alla fall. Brorsan bjöd på en Off the rails IPA på tåget. 
Vi gick igenom loppet, så resan gick ganska fort. 
Hemma väntade sonen med bilen och vi körde och plockade upp middagspizzor. Jag åt bara alva min, innan jag kastade mig i badkaret. Låg en halvtimma och halvsov, innan jag steg upp och borstade tänderna. Orkade läsa några sidor för yngste sonen, innan jag släckte för gott vid halv tio.
Vaknade pigg igen vid sju.
Slutsatsen av det hela var att jag inte lyckades våga gå ner så långt i tempo att det höll hela vägen. Eller så sprang jag onödigt långsamt fram till vaderna tog slut, och förlängde på så sätt pinan. Det enklaste är naturligtvis att se till att träna ordentligt, men ibland går det inte som man vill. Så, det är bara att gå på igen. Det blir fler starter. Tolv maror är väl ingenting!

Vi ger oss inte

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar