Åtta år av springande

Åtta år har nu passerat sedan den första rundan i stugan på Västgötaslätten. 500meter kom jag innan jag kroknade och fick hämta mig en stund innan jag kunde jogga hem. 13minuter höll jag på. Nästa dag blev det 2kilometer på ungefär samma tid totalt. Nån vecka med korta rundor varannan dag innan jag började springa 5kilometersrundan hemikring. Alltid med målet att slå mitt rekord. De dröjde heller inte så länge innan jag drabbades av min första löpar-relaterade skada – löparknä.

Vid den här tiden hade jag satt som mål med löpningen att återfå grundkondition och att springa så långt som en mil kändes nästan otänkbart. Under september-oktober blev det litet sprunget, och jag började läsa på om skadeprevention, men av en slump var jag i USA på hösten och köpte ett par enkla New balance skor, och med dem på fötterna försvann löparknät. Jag vet inte om det var skorna, eller att jag låtit senor komma ikapp, och att vilan gjort sitt men nu var det lugnt.

Så en dag där i USA sprang jag för första gången längre, runt nio kilometer i ungefär samma tempo som de vanliga rundorna. Därefter började jag springa min numera vanliga sju kilometers runda. Den har ändrats litet grann genom åren, och det finns litet små variationer som om man tar med eller motsols, om man tar yttervarv eller innervarv. Sen använder jag delar av den för att förlänga långpass med.

Någon gång på våren 2012 bestämde jag mig för att jag skulle springa det lokala 10kilometersloppet på under femtio minuter. Tränade ganska bra under våren, och kom in på strax över 48minuter. Då bestämde jag mig för att springa Hässelbyloppet på hösten, på under 45minuter. Sprang första Bellmanstafetten på strax under 22minuter, vilket lovade gott. Men det blev en near miss, med typ 45:20 eller så.

Sen kom en kompis och föreslog att vi skulle springa Stockholm marathon våren efter. Då började jag våga springa litet längre. Under hösten testade jag att springa 14-15-16kilometer, men sedan insåg jag att det kunde vara idé att testa att springa efter ett program. Valet föll på Szalkai-programmet för 3:30. Helt övertygad om att jag som nyfrälst löpare skulle klara att springa 42kilometer i strax under 5min per kilometer. Vaddå, jag springer ju distansrundor i 4:40, hur svårt kan det vara liksom.

Nu blev det fler pass och fler kilometer per vecka, och omigen kom löparknät tillbaka. Försökte om igen med huskuren nya skor, nu Asics Nimbus. Vilan gjorde dock att jag ganska snart var igång igen. I maj testade jag formen genom att springa min första halvmara, Kungsholmen Runt, på 1:39. Tänkte att okej, 2gånger halvmaratiden plus tio minuter låter rimligt.

Jag öppnade i tänkt tempo, efter att ha provsprungit andra varvet i 4:58 tempo, och var halvvägs efter 1:44:51. Men sedan blev det allt jobbigare. Jag behövde aldrig gå, men tempot sjönk rejält så jag stapplade in på stadion efter drygt 3:37 och i mål på strax över 3:40. Omogen som maratonlöpare var jag först besviken, men efter att ha funderat och tänkt efter var det egentligen en god prestation med min bakgrund. Från noll och ingen löpning och två år senare en mara.

Sen följde en god höst med 3:28 på vintermarathon. En fantastisk träningsvår med strax över 40 på milen, 1:31 på halvmaran, och 3:32 på Stockholm marathon (där en förkylning veckorna innan förstörde mina chanser). Sen halvdan träning på hösten med flera motgångar utanför löpningen som störde, men sedan fick jag till en bra vårsäsong 2015 med snabbare halvmara och äntligen 3:27 på Stockholm marathon, mitt gällande PB.  Tyvärr fick jag om igen för mig att jag inte fått ur max, så redan efter en månad sprang jag en mara till, i Viby utanför Örebro. Årets varmaste dag höll jag inte för trycket, och helt slut gick jag in på 3:40, delvis beroende på att jag glömt att telefonen som jag använde för att logga stoppade tiden när jag stod stilla, så egentligen trodde jag att jag var i mål på 3:38.

Här skadade jag mig, eller rättare överansträngde fotleden, och fick sedan under hösten ta min första långa paus från löpningen på fyra år. Efter det har jag inte riktigt hittat tillbaka till de gamla tiderna.

Åren som följde dalade tiden på Stockholm marathon, och i år blev det drygt 4:20, men detta efter en ytterst medioker vårsäsong. Dock har det sedan slutet av april flutit på bra och det känns som att jag återfunnit litet förlorad glädje.

Jag skulle inte säga att jag varit nära att lägga ner löpningen, men det där riktiga suget har jag inte lyckats bygga upp, förrän nu. Nu tänker jag försöka med litet långsiktig träning och se till att nästa års Stockholm marathon blir ett bra lopp. Det blir tredje gången på nya banan och jag tror egentligen att den passar mig ganska bra. Jag längtar redan efter att få springa den. Men först skall jobbet göras, och det är hälften av det roliga!

Vi ger oss inte!