Litet Distans och Em-fotboll

Det blev en rejäl omstart på träningen denna vecka. Efter urladdningen med Stockholm marathon och Österåkersmilen, körde jag på litet lugnare, innan jag veckan kring midsommar drabbades av årets sommarförkylning. Veckan därpå blev det lugna mildistanser, med några transportmil till jobbet. Den här veckan bestämde jag mig som jag skrev häromdagen att prova på litet längre distans. Skillnaden mot tidigare är att jag aldrig sprungit så mycket före frukost som den här veckan. 5x15km har det blivit, varav fyra gånger runt Södermalm. Jag har fortsatt tagit det ganska lugnt och inte sprungit särskilt fort, bortsett från enstaka kilometrar i tröskeltempo när det dykt upp en lämplig rygg att haka på. Dessutom har jag varvat Salmingskorna och Kinvaraskorna för att se om de håller för litet längre distanser. Vaderna känner nu av ansträngningen och jag tar nog helgen ledigt från dessa skor, om inte helt avstå från löpning.

Tidiga morgonrundor har gjort att jag varit ganska trött på kvällarna och inte orkat kolla in båda halvlekarna på EMfotbollen – litet synd att de lagt de så sent. Hade känts bra om starten varit vid åtta istället. Fast det går ju att se på repriserna. Även om jag hoppades litet på Wales (tänk om Ryan Giggs hade fått vara med i detta lag också?) så känns det rimligt att hitta Frankrike och Portugal i final. Kanske spelar inte Portugal den mest publikvänliga fotbollen och Pepe är väl den tristaste filmaren och skadegöraren i toppfotbollen just nu? Tror inte att det kommer att bli en av historiens roligaste finaler – finaler brukar ju inte vara de bästa matcherna i dessa turneringar.

Nästa vecka är sista jobbveckan och då tänkte jag börja köra litet mera tempo och fart-träning igen. Idag när jag körde sista Söder runt försökte jag köra 5km snabbdistans inbakat, men benen ville bara inte gå fort. Jag kom inte upp i puls, utan hamnade i tröskeltempo. Jag brukar ha svårt att tvinga mig att springa fort på morgnarna, så det var i och för sig inte oväntat, men litet trist. Tyvärr hittade jag ingen rygg att följa heller, vilket säkert hade underlättat.

Vi ger oss inte

Skrapad tusing

Stålmannen flyger igen. Näe. Nu kommer det att göra ont igen. Redan när jag låg som ett streck i luften förberedde jag mig för den intensiva smärtan som uppstår när man misslyckas katastrofalt med sina tusingar.

Jag hade planerat att köra tusingar på Kristinebergs IP idag. Solen sken, tshirt och shorts, men när jag joggade ut ändrade jag mig, kände för att kombinera jobbig fart med längre distans. Söder runt betyder femton kilometer. Jag joggade iväg över västerbron och ner på söder mälarstrand och just där kajen börjar, på väg mot slussen knäppte jag igång klockan för den första av planerade åtta. Fyra fram till Danvikstull, och sen en mellan jogg och fyra hem längsHammarbykanal, Årstaviken eller vad det nu heter. Men det blev inte som jag tänkt mig. Redan efter något hundratal meter träffade tårna en, tja, slamsugningsslang? Den var tydligen (tydligt, hmmm?) utmärkt med varningstrianglar. Men när man springer tusingar och fokuserar på ett högt löpsteg så pang smäller det till och så ligger man där. Igen. Jag som aldrig brukar snubbla omkull har gjort det tre gånger på en vecka. Nästan så man börjar undra om det är något. Lät mig ligga kvar och samla tankarna när gubbarna som jobbade kom ut och frågade hur det gick. Jorå. Skrapsår på knän och armbågar. Rejäl törn på både höft och axel. Tackar som frågar. Jag tar alltid på mig ansvaret för slarv, vem kunde förutse att det skulle komma dårar som sprang fort där liksom. Fast det visade sig att jag var den andre som fällts på fem minuter.

Nå, efter att ha samlat mig och fylld av adrenalin kände jag ingen smärta så det var bara att jogga på. Gjorde väl inte direkt något under för hastigheten. Kunde inte riktigt uppbåda styrka att köra snabba tusingar, utan det fick bli en lugn distans. Bortåt Danvisktull fick jag vittring. Då var det en tjej som sprang i bra fart som jag hakade på. Men hon vek av från mitt spår efter bara en kilometer. Sen dök det upp en ny rygg som jag kunde följa i två kilometer. Då gick det i bra distansfart, ner under4:30. Men efter det fick jag fortsätta hem själv. Det blev trots fallet, dryga femtion kilometrar i 5 tempo (5:01okej då). Nu smärtar det att lyfta högerarmen och knäna gör också litet ont liksom höften. Tur att jag gjort veckans pass nu, och bara har långpasset på söndag kvar.

Jag börjar samla på mig ganska många ursäkter till varför det gick som det gick på Maran respektive Kungsholmen Runt. Fast jag hoppas fortfarande på ”trots att..”

Vi ger oss inte.

Snabbdistans runt södet

Idag var det dags för litet snabbdistans och ett fartkänsleprov. Målet var att springa 10km på 45min och det skulle ske runt Söder, men det skulle göras utan klocka. 

Klädde mig som i söndags minus vantar. Klantigt. Jag glömde packa ner dem innan jag gick hemifrån. Fick dra in fingrarna i muddarna. Eller ja resåren på ärmarna. Sen på med fjäderskorna och en två och en halv kilometers uppjogg  över Västerbron. Blodblåsan på lilltån punkterade jag i morse och satte på ett skavsårsplåster. Det sved när jag sprang och jag fick lägga om steget. Hm. No good. Men efterhand gick det bättre och jag närmade mig normalsteget. 

Väl nere på kajen kollade jag telefonen. 13minuter. Sen ökade jag takten och letade ett bekvämt tempo en bra bit ifrån tröskeltempot. Bortsett från svedan ifrån tån gick det bra längs söder mälarstrand. Tryck i steget och bekväm andning, hög men inte jobbig puls. 

I backarna åt Danvikstull fick jag rundans dipp. Den varade ut längs kajen där vinden mötte upp. Onödigt drag om man säger. En kilometer på 4:56. Övriga höll sig mellan 4:28-4:38. 

Sen gick det utan större problem förbi Eriksdalsbadet och under broarna och ja straxt var jag tillbaka vid brofästet. Kollade klockan. 1:00:25. - 13.00 = 47,5min. 

Vilket enligt Runkeeper betyder milen på 45,5. Pga den onda tån och motvinden så blev jag ändå glatt överraskad att tempot hölls så nära det tänkta och att det blev så jämnt. 

Med hemjogg 15,4km i snitt 4:49 får anses godkänt så här års. 

Nu hoppas jag att tån läker snabbt. För snart är det sportlov. 

På't igen. 

Vi ger oss inte. 

Modsfartlek

Förra veckan fyllde the Jams Setting sons 35år. Jag har alltid tyckt mer om the Jam som objekt än som musiker. Paul Weller skriver bra låtar, ibland, men han är fantastisk på att ständigt förnya modsidealet. Hela vespa-duffel-spetsiga svart vita brouges-brittiska symboler personifierat. 

Jag flyttade från norrland till götaland när jag var tretton. I Umeå bestod mitt musikaliska rike av Beatles och Elvis. Söderut, på skolan, fanns ett gäng läderklädda punkare och ett udda gäng i mörka kostymer och slips. Det här var innan joggingdräkterna, hårdrockarna och syntarna äntrat scenen. Tre av killarna hade satt ihop en riktig power-trio och fick lov att uppträda på en morgonsamling. Det måste ha varit den slamrigaste och mest högljudda samlingen dittills. De spelade en blandning av covers och hann med säkert tio låtar på 20minuter. Bland låtarna fanns två Jamlåtar som jag minns speciellt. Speciellt eftersom de följt mig sen dess. Standards en ungdomligt arrogant tre ackords historia som inte är särskilt annorlunda än många andra korta intensiva uptempo låtar från den här tiden, men den beskriver en vilja att åstadkomma något. Tex bra låtar. Den andra låten är just det som kom senare. En sorts prototyp till vad som alltid varit problemet med Weller, ett ben spelar hård svängande stadium rock, ett ben gungar i skatakt samtidigt som kroppen skakar i soul konvulsioner. Private Hell från Setting sons är just denna modsens fartlek. En blandad kompott där Weller hela tiden är återhållsam. Just som man tror att det skall brista ut i stadiumallsång tar han bort taktpinnen och låter Bruce Foxton leka med basgången. Den rullar fram och tillbaka och blir aldrig mer än en önskan. Den glider aldrig ut i soulträsket som i Bitterest Pill och omfamnar inte allt som i Beat surrender. Men det gäckar som en skön fartleksrunda. 

Idag var jag sugen på att springa litet längre så jag klädde mig ungefär som till tunnelloppet fast med de gamla pureflowsen på fötterna. Sen drog jag iväg mot söder och körde motsols (höger) varvet. Jag tycker inte att man möter så många om man springer vänstervarv utan istället får man många att springa om eller bli omsprungen av. De gamla pureflows har gått runt 90mil och tack vare att jag varierar mellan många skor så håller de fortfarande stilen. Mycket bättre än sina yngre bröder som sprungit bara en tredjedel så långt, men i gengäld fått agera vardagssko fram tills jag hällde en burk vit färg över dem. 

Modsfartlek är att komma upp ordentligt på tårna och springa fort och koncentrerat när man passerar andra löpare eller gångare. För att sedan sjunka ihop med pyspunka runt hörnet. Det blev drygt 15kilometer idag på  ungefär 74minuter. Men fråga inte efter tempot, för det höll jag inte idag. 

Det stramade i vänster lår baksida och höften gjorde sig påmind. Måste ta och fortsätta det jag gjorde så bra för ett år sedan. Stärka vänstersidan båda sidorna. Allt så det blir mindre private hell. 

Vi ger oss inte. 

Tveksam snabbdistans som blev en schysstpratrunda

På lördag kväll går ett lopp som heter söder runt. Jag har inga planer på att delta, men jag tror att man kan springa fort där om man vill, och ligger rätt till. Åtminstone bör man inte ha gett blod samma vecka. Men jag brukar ta yttervarvet runt södermalm då och då. Det mäter ganska exakt 10km, och jag har ungefär 2,5km dit, så det blir 15 totalt, inklusive två passeringar av västerbron.

Idag tänkte jag som sagt ta ett snabbvarv. På väg över västerbron tänkte jag att jag skulle köra 4X4minuter. När jag kom ner på söder mälarstrand, tänkte jag börja trycka på, och kör den första kilometern på strax under fyra minuter. Joggar en halv minut, och öser på igen, men det tar tvärstopp efter knappt 3minuter. Pulsen slår i taket. Tar för ovanlighetens skull en kortare gåvila. Men sen börjar jag jogga och bort förbi färjeterminalerna känns det okej. Tar en kort paus nedanför fåfängan.

Den där stigen struntade jag i.

Jag tog tunneln istället och på andra sidan var det litet ljusare. Kunde sakta men säkert öka tempot igen, utan atte pulsen stack iväg. Körde i lugnt tempo hela vägen längs årstaviken, ner till Tanto. Hamnade bakom en kille som höll litet lugnare tempo än mig. När jag var på väg förbi hängde han på och vi började småsnacka litet. Han berättade att han hållit på ett tag att träna, men att han rbrbörjade med mycket extra vikt, varför han börjat med att springa lopp först nu under det sista året. Han hade bl.a. också sprungit maran, under 3:50. Vi utbytte litet erfarenheter och diskuterade träningsupplägg och bra rundor i city. Efter knappt fem kilometer nådde vi Västbronsfäste och delade på oss. Ökade litet hemåt, och kom runt på 73minuter inklusive gå och stå pauser. Svettig, men inte särskilt trött, men våldsamt hungrig.

Blev de tunna adidasskorna idag också. Inga hälproblem idag. Litet kändes det i vänster höft, men jag kör med litet rörelse där så det skall nog lösa sig.