Glad midsommar

På fjärde dagen är förkylningen helt och fullt utbruten. Men man kan ha trevligt ändå. Fast det kliar att få prova Salmingskorna som kom i onsdags. 

Vi ger oss inte!

Att ändra sitt träningsupplägg och en sommarförkylning

Den procentuella fördelningen mellan olika typer av löppass under 2015 och 2016 illustrerar ganska väl omläggningen av träningen. Nu är det litet missvisande, då 2015 innehåller 11månader (feb-dec) medan 2016 har 5½månader (jan-fram till nu!). Dessutom hade jag ett längre uppehåll mellan oktober och november, men det borde inte påverka statistiken, bara totalmängden.

I år har jag satsat mycket på långintervall, dit räknar jag tröskelpassen, 2x10minuter, 3x2km, osv samt kört en del fartlekspass och rena tempoövningar. Andelen långpass ser ut att ha ökat, men det tror jag mest beror på utsnittet. Backintervaller, och kortintervaller har fått stryka på foten. Det är ju också så att ibland kan man vara litet lat när man matar in pass som 20x200m manuellt. Ibland loggas det som distans, med tanken att senare gå tillbaka och uppdatera.

Så vad gav den här omläggningen för resultat? 10 minuter långsammare på Stockholm marathon, 2minuter långsammare på Kungsholmen Runts halvmara och 30sekunder långsammare på Österåkersmilen. Skall det ses som ett misslyckande, att det inte var rätt att lägga om träningen? Nej, jag skulle vilja säga att det handlar om att stabilisera sig på en högre nivå i år. Någon minut hit eller dit spelar inte så stor roll. Det handlar hela tiden om att hitta ett sätt att träna på som är hållbart i längden. Mitt mål ligger fortfarande i framtiden. Såsom jag tränat tidigare, med mera korta intervaller, har inte passat mitt löpsteg, och jag har fått problem med benhinnor, och hälsena och höftböjare och inte minst baksida lår. Att därför fokusera mera på tröskelträning och fartuthållighet har varit ett försök att komma till rätta med detta. Att det inte gick hela vägen i år berodde ju delvis på att jag spände bågen litet för hårt (maran) och att det var litet för nära i tiden till mina benhinneproblem under våren.

Framöver nu kommer jag att fortsätta på den inslagna vägen, men lägga tröskelpassen i mer kuperad terräng, och försöka få till ett bra upplägg inför Lidingö. I förfjol hade jag planer på att springa under 2:30, men tog tvärslut efter ungefär två mil, och fick den värsta krampen jag varit med om. Mycket promenerande i backarna bortom Grönsta blev det. Ifjol fick jag ta över en kollegas plats bara tre veckor innan och just i det sammanhanget började jag känna av min fotled. Det som sedan kort efter Lidingö ledde till mitt hittills längsta uppehåll från löpningen. Själva loppet ifjol gick annars efter förutsättningarna bra, men jag la upp det helt annorlunda än året innan, och sprang det för upplevelsens skull snarare än som jag brukar, full fräs från start. Det betydde att jag kunde springa den sista milen med ganska bra fart, och komma i mål ungefär fem minuter snabbare än året innan. I gasen av det lyckade ”långpasset” blev jag därför sugen på att fortsätta säsongen mot Vintermaran, men det gick ju i stöpet. Minns så väl hur jag vaknade upp dagen efter ett tufft bergspass i Frankrike, med svullen fotled, och knappt möjligt att ens stödja på foten.

Kombinationen två maror med kort mellanrum på sommaren och sedan hårda intervallpass inför Bellmanstafetten la nog grunden till fotledsproblemet. Kommer inte att köra lika hårt i sommar på asfalt utan i stället jobba i terrängliknande miljö. Peppar peppar.

Den senaste veckan har jag sprungit mycket, men allt i lugnt tempo från en kort fem kilometers pass med sonen, till ett lugnt långpass över 18km. Sammanlagt blev det nästan åtta mil, men inga känningar någonstans. Den närmsta veckan är det jobbresa och därför blir det mindre löpning den här veckan, påpassligt nog har jag blivit lätt förkyld. Bästa tiden för det.

Vi ger oss inte!

Mängdrekord?

När förkylningen går in på tredje veckan börjar man misströsta. Men eftersom löpardagboken finns där, kan jag med ett litet mått av lugn konstatera att det skett vid 10 tillfällen de senaste fyra åren. Det är inte hela världen. Det är tungt de första passen, men tillbaka kommer man. 

Fast just nu, när man fortfarande är sjuk och inte riktigt ser slutet, är det segt. Särskilt som jag missade ett fint långpass med brorsan. Men det blir fler tillfällen. Kanske redan på söndag. Rekordet under de senaste fyra åren är 21 dagars uppehåll. Det var i mars innan första maran. En blandning av överträning med höftproblem och förkylning. Men ett par nya skor gav fint resultat. Kanske ska man få ett par nya i jul?

Annat man hittar i dagboken var att jag slog nytt årsmängdsrekord den 23/11. Målet i år var att komma upp i 350mil men det föll redan under sommarmånaderna när träningen stördes av ett efterhängset skavsår. Innan förkylningen såg det ut att kunna bli 300 i alla fall, men nu blir jag glad om det blir mer än de 271 som jag har just nu.  

Nå, det var tänkt som ett grundbyggar år detta och nästa. OS går ju inte förrän 2016...

Vi ger oss inte

Ett nördigt inlägg av annat slag för att skrämma en vilsen förkylning

Jag läste Efter Marathon härom veckan som var hispig inför start av halvmaran(?). Kände efter extra noga och sen blev det visst en förkylning.

Nu är jag där själv. Hispigheten personifierad. Det är nog vädret eller resorna, all träning, barnens förkylning och själva fan som ligger bakom obehaget i ena bihålan. Inget stort obehag mest en stor oros känsla. Gjorde jag rätt när jag sprang intervallerna i tisdags ja rätt hoppa distansen igår och idag ja. Vila fram till start nja. Jo. 

Bestämde mig för att låta huvudet bara skaka fram något helt nördigt irrelevant. 

1984. Kaj Kindvall hade lagt ner poporama och startat ett nytt list-program Tracks. Hösten 1983 började jag skivsamla. Hösten 1984 kom inspirationen från England, radio Luxemburg. På mellanvåg, den där am knappen som mest sände ut kontrollerat brus, kunde man på tisdagar höra engelska top 40listan. Sändningarna började kring 20:30, men vi hade lärt oss att ibland kunde de starta fem i halv med ett nytt spår så det gällde att vara på plats med fingret på inspelningsknappen. Höstens första "scoop" blev Depeche Modes Master and Servant som stolt kunde spelas upp för kompisarna i skolan dagen därpå. 

Den hamnade varken högt eller låg särskilt länge på Trackslistan. Däremot minns jag att Kindvall sista veckan i september gjorde ett undantag från "policyn" att bara spela singlar. När DM lp:n Some Great Reward släpptes inledde han programmet med att spela en låt från den. Det var stort:

" So lie to me

Like they do it in the factory

Make me think

That at the end of the day

Some great reward

Will be coming my way"

https://www.youtube.com/watch?v=ajqYgOmqGyg

Ja nu är det bara att hoppas att det är fantomsförkylningssymptom och att det blir start på lördag. Planen var shorts men väder och vind är inte helt förutsägbara. 

Vi ger oss inte

Sol och Kungsholmen runt igen

Kände mig fräsch i morse och när solen sen log från klarblå himmel var det ett enkelt val att avstå lunchrummet för en tur runt Kungsholmen. När lunchen kom började det kännas litet i näsan, och bakåt svalget. Jag gick ner i omklädningsrummet och drog på shorts och den gröna ASM t-shirten från 2013. och på med de gamla pureflowsen.
Det var riktigt skönt ute, men ut mot vattnet blåste det motvind. Som tur var vek jag av i riktning mot Fredhäll och snart var jag ute och trippade på klipporna. Skorna börjar bli ganska blankslitna, vet inte om det är ok efter bara 80mil,  och det var nära att jag vurpade några gånger. Men efter en kilometer är man nere på fast mark och kan trampa på i bra tempo igen. Efter att ha känt av näsan, tänkte jag att jag skulle ta det ganska lugnt, men det kändes för övrigt inte särskilt konstigt, så jag rullade på. Jag mötte flera gröna tröjor. De mest populära var annars olika Midnattsloppströjor, men minst fyra 2013 tröjor mötte jag. Såg ingen från i år, men en från 2011. I omklädningsrummet på jobbet.
Längs Norr mälar strand var det som vanligt trångt i solen. Mycket sick-sackande blir det, men det gick fint.
Sen vände jag "hemåt" vid stadshuset. På väg ner längs stranden kom en tjej som sprang för allt vad tygen höll. I farten såg jag att det var Tove, som annonserat att hon slutar blogga. Men inte springa. Ett bra i alla fall.
Jag fortsatte ner mot Karlbergskanal, och runt, och efter en titt på klockan, insåg jag att jag kunde tävla litet och försöka få ner snittempot under 5min/km. Den där kilometern över klipporna landade på 7minuter. När 10km plingade till låg jag 10-15s över, men sen skyndade jag på stegen sista biten, så att jag till slut fick 4.54. Så det blev en mil i ungefär 430tempo och en kilometers klättrande.
Då summeras månaden till 200km, inte i närheten av fjolårets 300 eller vårens 350 månader. Nu kan det bli mer, men det återstår att se om det blir förkylning, eller om det var litet sömn som spökade.
Vi ger oss inte.

En t-shirt gladare och en Stockholms mara genomförd

Söndag om våren betyder fotbollsmatch, cup eller dylikt. Alltså tidig morgon och cykla iväg till IP. Yngsta sonens lag skulle möta en annan klubb i en spontancup. Vi delade vårt lag i två, och sen var det en match i timman under en halv dag. Kunde stå där och mysa i solen med min t-shirt från igår. 

Men även roliga saker har en ände, och nu dags för att summera gårdagen.

Som glad motionär var väl gårdagen en absolut topp vad gäller marathonupplevelse. Jag hade slängt av mig förkylningsbitterhetens tunga hjälm, och tagit på mig shorts och linne för att göra en insats som draghjälp åt min lillebror. Nu hade vi missat det där med startgruppsindelningen, så vi kom rätt brett isär och sågs inte förrän efteråt, men han hade tagit sig runt och debuterade på 3:37. Inte så pjåkigt för en snart fyrtioårig gosse.

Efter att ha smugit igång dagen med näsdroppar kände jag efter, hur står det till med kroppen? Jo utsövd, sprittande känsla i benen och fjärilar i magen. En smoothie av osäkerhet och rädsla ska jag ge mig ut så nära inpå en infektion blandades med övermodets självklart ska du ha en tshirt, kom igen. Så det var bara att packa ner sina korvbröd med jordnötssmör och hallonsylt, ett par geldrycker i midjebältet. Sen fyllde jag plastpåsen med handuk och ombyte. Då det var litet mulet och svalt tog jag handskar och mössa och hoppade på bussen. Halvvägs till bussen kom jag på att jag glömt vattenflaska och banan så jag ringde ett expressbud som fick leverera. Hade dessutom läst fel i SL tidtabellen (åt rätt håll), så jag hann stå och fundera på om det var en inställd tur? Men så dök den upp och jag kunde i förutbestämd ordning möta upp med en kollega och sedan brorsan med familj. Mitt gäng anslöt senare och lyckades befinna sig både här och där under loppet. Kul och uppskattat initiativ. 

Inne på området hittade vi av en ren slump ytterligare en kollega, så vi peppade varandra, där brorsan och ena kollega skulle köra tillsammans. 

Efter att ha lämnat in ryggsäcken och highfivat en sista gång innan loppet var det dags att ta plats i startfålla D. Kom in litet sent, så jag hamnade väl mitt i smeten, men mindes från ifjol att det skulle ta två minuter från startskott till startlinjen. Här någonstans drog det in ett tungt svart moln över Lidingövägen och precis innan start öste regnet ner. Men asfalten och de täta leden gjorde att man höll värmen bra. Jag hade behållit handskarna på men kastat mössan.

Här bak stod jag.

Så smälde det till någonstans där framme och massan började röra på sig. Jag kollade klockan och den stod på 1:55 när jag tog mitt första "fria" löpsteg på startlinjen. Sneddade sedan ut åt höger för att få se familjen. Det lyckades. Sen höll jag högerspår in på Valhallavägen och letade mig ganska snabbt in i mitt förutbestämda säkerhetstempo om 4:50-5:00. Lugnt och fint, utan några problem gled vi på. Blev passerad av ganska många men höll mig lugn. Tuffade på genom solen och de glada människoleden. Försökte le så ofta och mycket som möjligt. Låg högt och fint på foten och dansade fram. Hamnade vid en 3:30 ballong ett tag, men jag hade inte lust att haka på i deras tempo, utan ville köra mitt eget utan press på tider. 

Kom fram till västerbron. Hur annorlunda är det inte att löpa uppför den och se denna larvande massa röra sig över körbanansbredd jämfört med att vindpinade januaridagar trippa upp i ensamhet. Det är väl inte direkt några större problem med denna.

Resan in i city igen gick bra och lugnt. Tuggade i mig korvbröd nummer två under ettpar kilometers tid, och fyllde på med vätska. Passerar centralstationen och Torsgatan och sedan skönt att sträcka ut längs Odengatan. 

Handskarna hängde sedan första kilometerpasseringen i bältet och de skulle jag lämna till mitt gäng vid passering 20km, men nu stod de i stället vid Fältöversten, och då blev jag så paff att handskarna fick hänga med till stadion, och varför inte. Har man startat skall man i mål.

I fjol fick jag början till dippen vid passering halvvägs. I år hade jag ungefär samma tid dit, men var väl förberedd. Enda irritationen var att man passerar en portal långt innan halvmaran och den är litet modsänkande. Fick bli litet "Hakungebacken stolt och stark" några gånger, men sen var det glömt. Saltgurka tog jag en iår, och det var bättre än ifjol då jag tog en näve. Fattade inte riktigt vad det var då.  Efter den ödsliga löpningen kommer man till kröken där en ensam rockande farbror stod på ett lastbilsflak. Den mannen är viktig. Där behöver man rockas loss litet. Sen in i sommarlandskapet och här var det ljuvligt. Sen ut på Djurgården och det gick skapligt, innan familjen sågs igen vid Djurgårdsbron. 

Det rullade på bra nerför Strandvägen och jag vilade mig litet och lät tempot sjunka en aning, men inte mycket. Hoppde även i år över buljongen på söder men var så kladdig om handen efter en colageldryck att jag doppade den i ett kar för svapar och öste en massa över rygg och ben. Men det var inte bra. När vi kom upp i fönen på västerbron vrålkyldes låren och steax började det sticka oroväckande där låret möter knät på baksidan. Det är första gången jag drabbats av kramp under lopp eller löpning över huvudtaget. Fick helt ändra på löpsteget och hamnade i en stapplande språngmarsch som slet på lårens framsida. I övrigt kändes det okej hit fram. Men allteftersom tiden gick och låren blev allt mera uttröttade började humöret sänkas. Förbi centralen började jag planera för geldryck två, men ett inre motstånd sjösattes. Minnet av illamåendet under slutet av fjolåret dök upp, men så intalade jag mig att tshirten ska vi ha, och vi har bytt gel mot geldricka. OK? Tja, inte mycket att säga emot, och nu passerade vi Vasaparken så eventuell effekt handlar nog mera om Placebo. 

Eftersom jag springer mycket i innerstan så var det ganska lätt att fokusera på detta faktum att det faktiskt inte är så långt kvar och jämföra med vanliga delsträckor. Men det var tungt in mot målgång ändå. Fick jättepepp av grannen som stod i kurvan Karlavägen-Sturegatan men det räckte inte för någon långspurt. Bestämde mig också för att strunta i spurt på stadion. 

Från halvmaran till 40km tog jag runt 600platser, men från 40km till mål tappade jag knappt femtio. Men jag var nöjd. Bättre än i fjol, och väl disponerade krafter med tanke på utgångsläget. Såg familjen i kurvan på stadion och sträckte upp hande mot dem, men jag var trött och hade ont i låren.

En jämförelse mellan i år och i fjol. Då var jag nöjd över att ha lyckats bita ihop de sista fem sex kilometrarna efter väggen. I år sprang jag aldrig in i trötthetsväggen, men istället blev det kramp som avgjorde. 

Tiderna och placeringarna under gårdagen. 500 platser upp från ifjol.

Min telefon och alltså kamera la av vid målgång (liksom ifjol) så jag fick inga egna bilder tagna efter loppet. Men känslan efteråt är den vanliga; när är det dags igen?

Om några månader

Årets mål är att ta mig igenom Lidingöloppet. Därför har jag under vårens träning lagt in mera av kuperat, och terräng än tidigare. Jag skulle säga att jag nog ökat från 5-20% icke asfalt. 

I det vakuum som uppstod i och med veckans förkylning, beslöt jag mig att skaffa ett par robusta terrängskor, då jag planerar litet mera off-road under sommaren. Så jag tog mig till Runners store och kom därifrån med ett par inov8 roclite 295. Jag har ganska små fötter för min längd, men ganska breda. Det är därför jag trivs så bra i mina pureflowskor. De här inov8 skorna gav litet samma känsla, kanske till och med litet tajtare runt foten. I butik kan man ofta vara litet slarvig med knytningen, men de satt riktigt tajt även när jag ökade farten på bandet ordentligt. Nu är jag ingen fan av löpband, så den riktiga testen kommer efter maran.

Imorse var jag ute och lufsade runt när lillkillen skulle hem till en kompis. 3 km på en kvart i blåsten, blev det första passet på en dryg vecka. Konstaterade att 1) dumt att ta långärmad tröja 2) under vindtygsjacka 3) med mössa och vantar 4) i solen. Det positiva var att det gick lätt och att det inte ont eller stökade i varken höfter, vader eller hälar. Det negativa, tja, pulsen för hög, pulsfallet okej under första minuten, men sen tog det stopp. Konstaterar en fortsatt förhöjd vilopuls även efter en timma på rygg. Fast den är på väg ned mot det vanliga.

Om ett par timmar bär det av mot Expot och nummerlappsuthämtning. Favoritskorna åkte just in i tvättmaskinen. 

Vi ger oss inte, vi börjar om.

Vita nätter

Ibland är det skönt att grotta in sig i literaturen när man saknar egna ord för känslor. Nu kanske inte en förkylning kräver riktigt så här starka ord, och på sin höjd handlar det väl om att en våg slog in över skeppssidan och bara bromsade uppladdningen

Dostojevskij är i alla fall en tröst att ta till. Och imorgon ska jag knyta skorna igen.

Söndag ur sängen

Det känns ganska ironiskt att inleda en blogg om marathonträning med en kraftig förkylning. Det ingick liksom inte i uppladdningsplanen inför Sthlm marathon. En vecka kvar men varför oroa sig. Idag kunde jag åtminstone stiga ur sängen och vara uppe. Och vara ute. 

Tittade till några illa eftersedda vänner:

Tog några varv på baksidan för att hålla undan det värsta. Det värsta tar just nu en vecka att växa upp. 

Kaprifolen växer sig stor på en säsong och fjolårets kapning var lyckad. Den kom igen ordentligt. 

Men det betyder ju inte att den behöver bli vacker bara för att man struntar i den. En dag ska jag gå igenom den. Kandke. 

När ungarna tittar på pippi på rymmen slås jag av att jag inte rensat jordgubbarna i år. Or last year. Om det blir några i år? Tveksamt. 

Om man ska springa marathon litet fortare hela tiden blir det inte många jordgubbar. Får se till att bli litet lahom förkyld i april nästa år, lagom till någon långhelg. 

Fortsatt uppladdning

Det kändes väldigt bra i onsdags morse och planen var att köra ett snabbt söder-runt-varv på torsdagsmorgonen. Men redan på tåget hem kände jag att det var sårigt i svalget och så började nästäppan. 

Så nu sitter jag här och snörvlar. Inte hårt tagen och inte speciellt trött, men inte läge för utmattande aktiviteter. 

Kanske bara är bra att ta en total vila över helgen och sedan glida igång igen. Inga höga mål för maran i år i alla fall. Det räcker med bättre än sist. 

Vi ger oss inte, vi börjar om.