Enkelriktat

Med två tonårsdöttrar i familjen var det kanske inte så oväntat att det skulle bli konsertbesök i helgen som var. Fick med viss förvarning veta att vi skulle ha många frukostgäster på söndagsmorgonen. Då gäller det att förbereda och ställa upp.

Färskt bröd som hade strykande åtgång.

Annars var det ganska seg helg utan det riktiga tillfället att tima in litet träning. Just de här veckorna i juni är annars litet mitt emellan träningsmålen. Fast nu är det trots allt Lidingöloppet som kommer att stå i fokus framöver. Därför tänkte jag ta mig ut i det kuperade motionsspåret i Hacksta. Det har inte blivit så många vändor där i år, då jag snurrat på andra ställen och mest på asfalt, men nu tänkte jag ta mig dit och köra litet mera. Det sk 2,5km spåret, sk eftersom gpsen mäter upp det till 2,2km, men så är det rejält kuperat fast jag vet inte om det kan skilja så mycket pga det.

Äldsta dottern följde med sen hennes entourage gett sig av med mitt bröd i magarna. Det var skönt med sällskap då jag är ovan att springa sp mycket upp och ner. Vi cyklade dit för att, ja, jag vet inte? Bara inte sugen att springa på asfalt idag.

När vi kom fram satte vi iväg i lugnt joggingtempo och tog första varvet på tolvminuter. Andra varvet blev lyktstolpsintervaller. Det funkar ganska bra istället för 20/10 ellernågot annat, när vi hade olika tempo. Vi sprang fort två stolpar framåt och lugnt en. Dvs jag gick och dottern joggade.  Så sätt höll vi jämna steg. Det gick någon halv minut snabbare än föregående varv. Nästa tog vi det lugnt igen, men då började hennes knä strula litet så hon steg av när jag stack iväg på fjärde varvet. Här delade jag in varvet efter 500m markeringarna och gasade progressivt fortare på de udda och tog det lugnt på de jämna. Sen avslutade vi med spänsthopp upp på några drygtknähöga stora kubbar. Sen körde vi jämnfota trestegshopp. 

Ja, så fick jag inviga mina Inov8. Kändes ganska ovant att springa i så tunna skor, men efter han gick detbättre. Hade inga känningar i hälar eller hälsena, skönt. Överhuvudtaget så tog jag inte ut mig idag, men det kändes som att kroppen vant sig vid den lägre blodmängden nu. Nu vänder det igen!

Vi ger oss inte.

Om några månader

Årets mål är att ta mig igenom Lidingöloppet. Därför har jag under vårens träning lagt in mera av kuperat, och terräng än tidigare. Jag skulle säga att jag nog ökat från 5-20% icke asfalt. 

I det vakuum som uppstod i och med veckans förkylning, beslöt jag mig att skaffa ett par robusta terrängskor, då jag planerar litet mera off-road under sommaren. Så jag tog mig till Runners store och kom därifrån med ett par inov8 roclite 295. Jag har ganska små fötter för min längd, men ganska breda. Det är därför jag trivs så bra i mina pureflowskor. De här inov8 skorna gav litet samma känsla, kanske till och med litet tajtare runt foten. I butik kan man ofta vara litet slarvig med knytningen, men de satt riktigt tajt även när jag ökade farten på bandet ordentligt. Nu är jag ingen fan av löpband, så den riktiga testen kommer efter maran.

Imorse var jag ute och lufsade runt när lillkillen skulle hem till en kompis. 3 km på en kvart i blåsten, blev det första passet på en dryg vecka. Konstaterade att 1) dumt att ta långärmad tröja 2) under vindtygsjacka 3) med mössa och vantar 4) i solen. Det positiva var att det gick lätt och att det inte ont eller stökade i varken höfter, vader eller hälar. Det negativa, tja, pulsen för hög, pulsfallet okej under första minuten, men sen tog det stopp. Konstaterar en fortsatt förhöjd vilopuls även efter en timma på rygg. Fast den är på väg ned mot det vanliga.

Om ett par timmar bär det av mot Expot och nummerlappsuthämtning. Favoritskorna åkte just in i tvättmaskinen. 

Vi ger oss inte, vi börjar om.