När jag la mig på massagebordet i måndags trodde jag inte att jag skulle överleva en genomgång av den vänstra vaden. Det stramade och smärtade vid varje steg. Därmed inte sagt att det var ok med den högra. Den ylade inte i alla fall. Eftersom jag skriver detta så gick det trots allt vägen. Konstaterar att all värk jag haft kan summeras som klassisk muskelträningsvärk. Inte ont i fotleder, knäleder eller höft. Inga svullna anklar eller ömma senfästen. Inga skavsår eller såriga bröstvårtor. Men rejäl träningsvärk helt enkelt. Efter den tidiga massagen blev det en lugn dag fysiskt. Sen har det varit två dagar med möten och mingel på jobbet plus en fotbollsträning med ett reducerat gäng sex-sjuåringar. Då har det blivit en del rörelse, och det var några som tyckte att jag såg litet stel ut och att jag haltade. Idag är dock stelheten borta och träningsvärken nästan borta.
Litet abstinent drog jag ut till Hagaparken där min näst äldsta dotter och hennes kompis skulle springa parloppet. Det var molnigt och ganska ljummet i luften, men den övervägande delen löpare hade långa tajts.
Här värms det upp till Alcazar. Men strax small startskottet.
Och i målområdet tomt. Men sen började löparna ramla in. De snabbaste sprang gult varv, dvs medsols. Min dotter sprang motsols och här kommer hon ut ur parken.
Och det fantastiska i denna historia är att flickorna möts precis på upploppet och kan springa i mål hand i hand, men då stängs mobilkameran av.
Men här är de glada med sina medaljer och planerar redan nästa lopp. Det gör jag med. Imorgon. Fast det blir jag mot mig själv.
Nä. Imorgon blir det att snöra på sig shorts och skor och ta en sväng runt city igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar