onsdag 13 augusti 2014

Lunchbacke

Jag vilade efter morgonjoggen fram till tolvsnåret,  jag kände att nu eller aldrig ska det bli av. Litet stressad har jag känt mig, av att det gått så knackigt sedan jag kom hem från Sicilien. All löpning på sand tycks ha varit fin för att stärka upp vaderna. Däremot kom jag aldrig ifrån lilltåskavet. Stel vänster häl plågar också de första inledande stegen när jag springer. 
Ungefär så var det igår. Tuffade iväg i dagens andra pass i adiosen, och det kändes väl varken bra eller dåligt. Kanske litet småstolpigt, men okej. Tänkte mig på fem gånger femhundra meter i ett lätt motlut, som börjar litet brantare. Det är aldrig riktigt brant och blir inte heller flackt under den valda delen av vägen.
I normala fall tar sträckan ungefär 1:55-2:00, det brukar vara lagom när man vill hålla igenom fem varv. Så jag sätter iväg, och det går så där. Vet inte riktigt hur jag skall sätta i fötterna, liksom smäller i dem som någon sorts ankgång. Pang pang pang. Oskönt. 2:08 på första, helt färdig, gå-joggar tillbaka. Börjar om, 2:11. Misströstar och tänker, jag gör en till och sedan hem. Men så får jag plötsligt en insikt under den tredje, och börjar lyfta blick och trampa ifrån ordentligt och plötsligt är jag helt uppe på framfoten igen. 1:59, men med rätt känsla. Joggar tillbaka lätt euforisk, och från och med nu går det som jag hoppats. Jag studsar fram nästan, med höga korta steg, bra lutning på kroppen och fint frånskjut. Det blir både fyra fem och sex rundor. 1:54, 1:52 och 1:48. 
Jag vet inte om det fanns någon form av rädsla att det skulle göra ont i tån, eller om det var ångest över mjölksyra som hindrade mig i början. Jag kände mig fräsch, och hade inte ont av lyktstolparna från igår.

Idag körde jag samma korta morgonjogg som igår. Och nu tänkte jag snart ge mig ut igen för en kort distans. 

Vi ger oss inte

1 kommentar: