New York State runt

Jag har inga aspirationer på att springa ett Coast to Coast a la Sunesson. En bilfärd runt staten New York med morgonjoggar här och där är mer min stil. Fast det är hett. Redan över 25 grader vid sjutiden. 

Besöket vid vattenfallen var storartat. På morgonen disigt och lätt regn men efter jogg med dottern sprack det upp och det var skönt att bli duschad i fallet på båtturen. En av mina största upplevelser. Jag trodde det skulle vara överskattat men jag älskade det. 

En varm eftermiddagsjogg på det. 

Sen blev det Massachusetts och Cape Cod med besök hos en gammal släkting. 

Bodde i Kalmar och tittade på en replika av Kalmar nyckel som med kungligt tillstånd bär Svensk örloggsflagg. Holländsk flagga då första skeppet byggdes i Holland. 

Morgonjoggen tog mig till nordspetsen. 

Sen åter mot NYC. 

Old turnpike

S pascack

Covent

Dureya

Renfrew

Perth

N highland

W crooked hill

S highland

Washington

Old pascack

Woodland

W grand

Pascack

Ridgewood

Linwood

Jag skrev ner gatunamnen på dagens långtur i Spring Valley, NY. Det funkade bra halvvägs ungefär. Då det var drygt 30grader i skuggan som inte fanns tyckte jag fem kilometer ut och lika många hem kändes bra. Nådde Woodland utan problem på runt 25 minuter. Inga problem med baksidan eller rumpan. När jag sprang såg jag en kille på andra sidan ett staket som joggade på en fin parkväg, jag frågade om det var öppet för allmänheten. Att springa på vägar och gator i USA känns litet ängsligt. De kör ganska fort även i dessa litet glesare villakvarter. Förvånande många "TRUMP 2016" skyltar i trädgårdarna och två jättelika vita limousiner. 

Sträckan jag sprang var ganska kuperad och efter vändningen kände jag mig litet matt trots att jag druckit Resorb sport precis innan och hade camelbacken med mig. Nu började det blåsa upp och på avstånd mullrade åskan. 

Redan på Washington lyckades jag vika av åt fel håll. Sprang helt på okänsla käpprätt åt skogen. Efter tio minuter stannade jag och analyserade situationen. Två dryga kilometer i motsatt riktning hotellet. Ok, då blir det väl 14km och det behövs väl. Salmingskorna fungerade bra och skavet jag kände häromdagen är borta. Uppför med flås. Lät som ett trött ånglok. Nu kom regnet först som dugg och sedan hällde det ner. Kylde bra även om tempen inte sjönk så mycket. Insåg att den genväg jag sett ut inte skulle funka så jag fick trampa på i egna fotspår. Hittade S Highland och Crooked Hill men sprang vidare om igen i fel riktning. Ytterligare en kilometer till räkenskapen. Nu ganska seg i knoppen men benen bar bra. Regnet öste ner vilket gjorde det svårt att fingra på telefonen. Till slut kände jag igen mig, men då kom jag på att klockan på armen startade jag ungefär 1,5km från hotellet. Där kom plötsligt tre kilometer till.

Under åskans dunder och brak landade jag i hotellvestibulen efter två timmar inklusive pauser och kartkontroller. 20,x kilometer enligt runkeeper. Tyvärr lyckades jag radera hela passet när jag la ifrån mig telefonen med blöta händer på hotellrummet. Fast i benen finns den registrerad. 

Med dagens tur trampat ihop 50km, ungefär som förra veckan. De flesta pass tidigt på morgnarna innan frukost. Vill inte inkräkta på familjeaktiviteterna, men idag funkade det. 

Nu sitter jag vid Hudsonflodensstrand och väntar på familjen som kommer med tåg från Grand Central snart. 

Vi ger oss inte. 

Tävlingspremiär imorgon

Imorgon är det dags för Kungsholmen Runt och halvmara distansen. Jag har bara sprungit två halvmaror tidigare, Kungsholmen Runt 2013 och 14, båda med gott resultat. Förmodligen mina två näst bästa prestationer bakom Premiärmilen ifjol. Dels springer jag mycket av min lunchlöpning på Kungsholmen, och dels har jag haft min formtopp då de senaste åren. I år hoppas jag att formtoppen skall komma den 30 maj. Jag hade förhoppningar om att sänka PB:t ordentligt fram till dess att jag fick ont i vänster lårs baksida. Kämpade några veckor med att göra rehab övningar, men allt eftersom det lättat har det blivit mera spring. Å andra sidan är ju banan lätt annorlunda dragen i år, vilket gör att det är svårt att veta om det beror på banan eller formen. Om det blir nåt vill säga.

Ser ut att bli shortsväder imorgon så jag satsar på det.möjligen tar jag korta tights.

Veckans träning -3 pass- först i tisdags 9km varierad löpning längs Roslagsbanan, 800m mara-fart -200m fullt ös. Snitt 4:20 på en väl kuperad historia är bra. 

I onsdags morgonlöpning till jobbet i spöregn. Tunga skor.

Igår var jag och bytte tshirten man fick vid nummerlappsutlämningen i onsdags. Bad om large och såg inte förrän jag kom hem att de gett mig en XL. Nå efter bytet joggade jag tillbaka och sträckte ut en kilometer längs Kungsholmsstrand. Kändes stelt kantigt och flåsigt. Bra så. 

Tar med mig äldsta dottern som kör milen liksom ifjol.

Det blir kul i alla fall PB eller ej.

Vi ger oss inte

Långpass över Lemland

Efter veckans Tysklandsutflykt blev det en tur till Åland med ena sonens fotbollslag. Vädret var kallt, molnigt och tills nu på morgonen nästan stilltje. Nu har det blåst upp och det ser ut att kunna bli litet åka av idag.

Helgens plan var att få till något bra kvalitativt, för att litet ta reda på var jag står. I fredags gav jag mig ut vid ankomsten, när killarna körde ett första träningspass. Jag ville mest reka om den väg jag sett ut på google maps verkade lämplig. Det verkade den och jag kunde sedan ta en liten återhämtande promenad genom Mariehamn.

Efter en kort nattsömn blev det frukost och sedan vila på rummet under en timma. Framåt halv elva kände jag mig redo och hade då bestämt mig för ett kombinerat tempo och långpass. Målet var 30km med samtliga kilometrar på under fem minuter. Jag missade det senare målet bara på första kilometern, som landade på 5:00! Tanken var dessutom att springa var nionde kilometer i väsentligt högre tempo. Då jag inte fått med gps-klockan och inte orkade fumla med telefonen, sprang jag på känsla.  

Vägen bestod till att börja med av cykelbana. Först norrut och sedan österut. De första sju-åtta kilometrarna var ganska flacka, men sen när vägen svängde söderut och man kom ut på Lemland blev det betydligt mera kuperat med långa sega motlut. Men det kändes lätt och enkelt hela vägen. Tror att jag hade minimal medvind emellanåt, men när jag väl vände efter femton kilometer, hade jag ingen motvind att tala om.

Jag sprang hela vägen idag utan vätska och energipåfyllning. Det var å ena sidan en miss, då jag glömt färdkosten hemma i Sverige, å andra sidan ett test av hur man klarar sig utan konstant påfyllnad. Jag klarade mig hela vägen utan att gå in i väggen, å andra sidan så är det vid 30km det svåra börjar. 

Jag lyckades i alla fall hålla ett jämnt och lätt progressivt tempo. Jag höll mellan 4:45 och 4:54 utom på nionde, artonde och 27e kilometrarna då jag kom ner mot 4:30. 

Det skulle ha varit kul att ha fått med en pulskurva, för det kändes bekvämt hela vägen fram till ankomst Mariehamn. Då bestämde jag mig för att spurta och då stack pulsen iväg direkt. 

Totalt blev det 30,3km i snitt 4:49, vilket är det snabbaste långpasset jag gjort hittills. Det var precis den typen av svar som jag önskade. 

Med dagens korta morgonjogg, bara för att få ihop en "helgmara", landade veckan på 79km. Räknar med att de närmaste två veckorna också landar på liknande siffror, men det blir lugnare långpass. Fast jag vill gärna jobba litet med tröskelkänslan inför Kungsholmen Runt, så det är nästkommande veckors mål.

Vi ger oss inte.

Tysk precision kanske det inte handlar om

 Så fick man se sånt där som man inte vill se, även om det slutade lyckligt just i detta fall. Jag stod och tittade på lastningen av flygplanet, containrar. Containrarna transporteras fram till flyget på låga vagnar som dras av en liten truck. Vid lastning rullas de över på en höj och sänkbar vagn på vilken chauffören befinner sig på en platform i höjd med flygplanets bagagelucka. 

De har lastat det främre utrymmet, men killen på lilla trucken måste ha kört litet vårdslöst, så han har backat in i och lyft upp en annan bagagekärra på sin vagn och han orkar inte lyfta av den. Då ber han polaren på lastvagnen om hjälp. Hjälp är lika med att han tar sats och backar mot släpet. Detta sker ungefär tre meter från vingen. Han gör denna manöver inte en eller två gånger utan tio, samtidigt som truckföraren kör åt motsatt håll. Till slut lyckas de, utan att ha krockat med planet. Inte utan att man är litet adrenalinstinn i dessa dagar. 

Adrenalinpåslag ja. Denna veckas löpning har efter måndagens och tisdagens transporter bjudit på morgonjoggar onsdag torsdag vid hotellen jag bott på. Vardera runt 6km. I tisdagskväll skulle jag köra 4x4min intervaller längs en i mitt tycke fin raksträcka. Tyvärr hann det bli mörkt och dels var cykelbanan sönderbruten av stora rötter och så var vägen vältrafikerad vilket betydde mycket bländande motljus. Jag körde en minuts aktiv vila, gång blandad jogg. Under den tredje intervallen trampade jag snett i mörkret. Inte mycket så att det gjorde ont, men tillräckligt för att jag skulle välja att avbryta. Joggade hem till hotellet för middag istället. 37km hittills och nu stundar ett två dagars litet fotbollsträningsläger för äldste sonens lag på Åland. Tänker att det kommer att betyda möjlighet för några ytterligare pass. Har sett ut ett möjligt långpass på en cykelbana. Kanske kan man få in något litet snabbare pass också, även om det inte är huvudfokus i år. Just nu gäller det mest att bygga på pannbenet och lära mig hantera långa rundor i högre tempo. Planerar därför att köra en del 12-15km pass i litet högre distanstempo för att vänja kroppen. Har egentligen aldrig kunnat ta ut mig ordentligt på kortare distanser. Mitt 5km tempo är inte mycket högre än mitt miltempo. Även halvmaran orkar jag hålla ganska bra i linje med förväntat. Det är på maran jag hittills inte lyckats få till det. Ifjol var jag i kanonform en vecka innan, men sen blev jag jätteförkyld. Stockholm marathon ifjol slutade på en respektabel tid, men med svår kramp i baksida lår. Det vill jag inte återuppleva. Fler långpass än ifjol blir det inte, men jag hoppas att vinterns tre förkylningar gör mig immun över ASM. 

Vi ger oss inte. 

Lunchbacke

Jag vilade efter morgonjoggen fram till tolvsnåret,  jag kände att nu eller aldrig ska det bli av. Litet stressad har jag känt mig, av att det gått så knackigt sedan jag kom hem från Sicilien. All löpning på sand tycks ha varit fin för att stärka upp vaderna. Däremot kom jag aldrig ifrån lilltåskavet. Stel vänster häl plågar också de första inledande stegen när jag springer. 

Ungefär så var det igår. Tuffade iväg i dagens andra pass i adiosen, och det kändes väl varken bra eller dåligt. Kanske litet småstolpigt, men okej. Tänkte mig på fem gånger femhundra meter i ett lätt motlut, som börjar litet brantare. Det är aldrig riktigt brant och blir inte heller flackt under den valda delen av vägen.

I normala fall tar sträckan ungefär 1:55-2:00, det brukar vara lagom när man vill hålla igenom fem varv. Så jag sätter iväg, och det går så där. Vet inte riktigt hur jag skall sätta i fötterna, liksom smäller i dem som någon sorts ankgång. Pang pang pang. Oskönt. 2:08 på första, helt färdig, gå-joggar tillbaka. Börjar om, 2:11. Misströstar och tänker, jag gör en till och sedan hem. Men så får jag plötsligt en insikt under den tredje, och börjar lyfta blick och trampa ifrån ordentligt och plötsligt är jag helt uppe på framfoten igen. 1:59, men med rätt känsla. Joggar tillbaka lätt euforisk, och från och med nu går det som jag hoppats. Jag studsar fram nästan, med höga korta steg, bra lutning på kroppen och fint frånskjut. Det blir både fyra fem och sex rundor. 1:54, 1:52 och 1:48. 

Jag vet inte om det fanns någon form av rädsla att det skulle göra ont i tån, eller om det var ångest över mjölksyra som hindrade mig i början. Jag kände mig fräsch, och hade inte ont av lyktstolparna från igår.

Idag körde jag samma korta morgonjogg som igår. Och nu tänkte jag snart ge mig ut igen för en kort distans. 

Vi ger oss inte

Sällskap och gamla stenar

Idag var motivationen i botten under den inledande delen av morgonjoggen. Egentligen borde allt ha varit perfekt. Jag vaknade utsövd, kunde ta bil till jobbet, solen sken och det var sommarskönt ute med lätt bris på Kungsholmen. 

Jag kände direkt att det var tungt. Fötterna ville inte hålla uppe mig. Landade hårt och dunkande på varje steg. Kände också av magen, helt enkelt var det bara fel på allt. Hamnade i funderingar kring löpningen, jag kanske lägger ner den hårda träningen och satsar på att hålla igång några gånger i veckan.

I tisdags såg jag några gamla gubbar som inte hade lika tunga steg. 

Efter tre knappa kilometrar kom jag förbi en möjlighet att lätta på delar av problemet. Därefter var jag ute på klipporna runt Fredhäll och möte fler stiglöpare. Efter att ha klarat av detta parti i 7minuters tempo kom jag ut på vanliga slättlöpningen. Tankarna malde på och när jag såg västerbron började jag tänka på maran och där började det vända litet. Då började jag känna mig uppvärmd och kunde trampa på ordentligt, även om det inte gick fort. Det lustiga när jag tittar på medeltempot så ligger samtliga kilometrar under första halvan på 5min/km. Andningsmässigt är det över huvudtaget ingen ansträngning, bara benen som är så sega, trots nästan tre dygns vila. 

I tisdags beställde kollegan söder runt i 4:30fart. Han fick leda första delen österut från västerbron. 4:40-4:50. På sydsidan tänkte jag att nu får jag gå upp och dra litet så vi kommer upp i fart. Strax blev vi omsprungna av en snabblöpare. Jag hakade på för att kolla av tempot. 3:40. Litet för snabbt. När han stannade fortsatte vi och jag saktade in för att låta kollegan komma i kappa. Kilometertiderna segade sig ner ett par sekunder i taget mot 4:20. Vände runt Hornstull och upp på västerbron med 4:32 i snitt. Lagom ansträngande utan att man blev helt slut. 

Efter halva rundan när jag nådde stadshuset och vände hemåt kom en kille ikapp och sprang om mig. Han hade rejält ansträngd andning så jag la mig bakom och tassade med. Men jag kände att det var litet taskigt att bara glida med så jag steg ut och ökade frekvensen litet och äntligen kunde jag trampa iväg. Blev ingen direkt jättestor farthöjning men ville springa obehindrat. Nu växte självförtroendet när jag kände att det gick lätt att höja tempot. Om han hängt på hade jag haft mycket att ge. 

Från att ha tyckt illa om att springa med andra har jag nu ändrat mig. Det ger definitivt mer att ha sällskap när man springer. 

Igår stack jag och småkillarna ner till konstgräset. Storebror kände sig förfördelad efter en stund och drog hem. Vi som blev kvar tog ett varv på konstgräset. Efter ett knappt halvt varv ville han stanna men jag tjatade att vi kör först tillbaka till bollen. Jag förlorade. 

Dagens runda hamnade på plats 129 av 10-15km rundor enligt min runkeeper. Men mentalt var det en seger. 

Matchande tröja och skor. 

55km per vecka sista tiden. Saknar 28km denna vecka men det kan det säkert bli. Nästa vecka ska jag dra igång LL träning. Hittat ett program på jogg som ser ok ut. Runt 65km per vecka. Fast det blir knepig start då jag ska på jobbresa må-lö. Vi får se. 

Vi ger oss inte. 

I

Skånsk morgon

Jobbet skickade mig på utflykt till Skåne, så jag passade på att hälsa på goda vänner. 

Innan jag åkte var jag ner på Kristineberg och testade en kort intervallstege. Ibland följer jag programmet slaviskt ibland blir det efter humör. Då bjöds det på sol och värme så korta shorts och linne och snabbskorna, mina adidas feather 2, som jag inte kunde motstå. Kycklinggula och fina höll de på att ta mig under fyrtio minuter. Mina första adidas löparskor på över tjugo år.  

Tanken var tre gånger 4-3-2-100m. Jag bestämde 100m joggvila, och under 90s per varv. Landade strax under, typ89,88,86 på de långa och 20,18,18 på de korta. Blev summa kilometrar ner mot 3:20. Kändes bra hela vägen, och det fanns marginal. 

I morse vid sextiden befann jag mig sydost om Malmö, på platten. Joggade ut i strålande sol. 

Man möttes av böljande rapsfält och stora svingande vindsnurror. I denna omgivning pinnade jag på i först ganska makligt tempo, men efter hand när jag fått upp värmen tryckte jag på litet. Passerade en liten håla som skyltade med kombinationen bildelar och trädgårdskonst. Just då ville inte mobilen fotografera.

Efter en knapp halvtimma och sex kilometer vände jag och lufsade hem igen till ekobyn.

Ekobyn låg stilla i morgonsolen och inga byinnevånare dök upp. Förutom en.

Men sen var jag hemma och fick drygt 12km på en timma och kunde ta en kvarts stärkande höftböjarövningar och magstyrka innan husets innevånare vaknade.

Oroskänslan jag haft i hälsena/nedre vadmuskel verkar ha släppt nu. Har inte haft några riktiga känningar under dagens prommenader.