Lite skor - och allmän pre-marathon nervositet

Förra veckan var intensiv men inte med tanke på träning. I skissen fanns en förhoppning om ett långpass på helgen men det blev inget med det. Den här veckan som var tänkt som början på nedtrappning lutar åt att den hamnar på betydligt större mängd än förra. 

Inledde i måndags med 15km på lunchen i ett första försök att närma mig maratempot. Målet är att ligga ner mot 4:40 för att ha litet marginal. Marginal till vad då?

Jag sprang på känn och landade 11 sekunder fel. Det var en seg och tung känsla som dominerade. Dels stelhet efter helgens bilåkande och byggarbete, dels var jag överklädd i långa tajts, lång tshirt och vindjacka och handskar. Det regnade lätt och hade det varit tävling hade det gått bra att "klä av sig". 

Morgonen därpå blev det hemmasjuan i strålande sol. Sprang i mina nimbussar som börjar kännas litet uttjatade. Uttrampade? De har 20månader på nacken men bara 80mil. Paret innan sprang jag 130mil i på ett halvår men då varierade jag mig inte. Nu känns de här skorna som tunga traktorer även om de sittter skönt på foten. För framtida återhämtande långpass. 

Nej, det är Sauconys Ride som fått ta över som mängdsko. Jag köpte den i julas för att få något lättare än nimbus och samtidigt gillade jag inte brooks uppdatering av pureflow. Version 2 var min mängdsko inför Stockholms maran 2014. Treorna sprang jag sen maran i men det ångrar jag. Stod i valet mellan pureflow och Adidas Adios boost. Jag testade adiosen på flera 30+ pass upp till 37km. Jag tyckte att fötterna blev väldigt trötta och gissade att det berodde på den minimala framfotsdämpningen. Jag springer fortfarande i Adiosen men dessutom har jag mina gamla Featherskor som nu får konkurrens av Sauconys Fastwitch (PB Kungsholmen Runt tack!). 

Fast trots detta utvik tog jag ändå på mig nimbussarna i onsdags morse. Men då strejkade magen och istället för att slå en sjua blev det en annan femma hemma. 

Efter måndagens halvlyckade försök att springa i marafart beslöt jag mig för att testa ett alternativt upplägg. 5x2000 i marafart med 400m i halvmarafart istället för vila. Tanken var att köra det på bana, men som tur var var IP ockuperat av någon lokal skola.  Fast jag är litet sugen på att testa det passet men gärna litet längre innan en mara. Har ju kört en del 800/200 där 200ingarna varit betydligt tuffare än halvmarafart. 

Kollegan som stack ut samtidigt ville inte springa på IP så han körde backe på Traneberg. När jag insett att jag inte skulle få springa på IP så försökte jag hitta honom. På håll såg jag honom jaga iväg uppför backen. Jag brukar på mina distanspass ta en lätt annorlunda väg och därför lyckades jag tappa honom ur sikte. 

Jag tyckte att jag tryckt på ganska bra när jag såg honom men klockan visade ett snitt på 4:50, mest beroende på öppningen när jag joggade bort till IP. Fast jag tänkte inte på att klockan visade passets medeltempo. Tävlingsdjävulen slog till och jag tog i för att öka till 4:40 tempo. Vid nästa check efter halvannan kilometer visade den 4:48. Minimal skillnad och då insåg jag att det var medeltempot. Men nu hade jag fått upp ångan och det var lika bra att springa på i detta tempo. Till slut landade rundan på 12km och ett snitt om 4:43. Med andra ord misslyckades jag både med att få till banpasset liksom att hålla en jämn fart. Fast känslan var god till skillnad från måndagen. Dessutom var jag bättre klädd i shorts och tshirt!

Idag vila. Planerar ett par korta pass i helgen. Sen får vi se. 

Vi ger oss inte

Marauppladdning i Champagne

Då var det två veckor kvar till maran. Frågan är som vanligt hur man skall lägga upp träningen dessa sista dagar. Ifjol blev det ju tvärstopp då jag blev förkyld, men tillräckligt långt innan för att kunna springa. Det blir väl något tröskelpass, och litet distans och kanske ett intervallpass i helgen. 

Förra veckan blev det kortare distans än planerat. 39km fördelat på fyra pass. 

I tisdags kände jag mig ordentligt återhämtad från maran och sprang en lunchmil över huvudstastrand, Ulvsunda slott och Traneberg. Det blev några steg på Kungsholmen runt banan också. 

Därefter flyg till Frankrike. I onsdags tog jag och brorsan oss ner till segelflygfältet. Gassande sol och 28grader i skuggan. Längs fältet finns en Z formad väg som mäter 200-400-200m. Perfekt för korta intervaller. Ena riktningen lätt uppför och andra nerför. Vi körde 3 tur och retur vändor. 200ingarna höll vi dålig koll på exakt sträcka så tiderna varierade mellan 39 och 45s. På 400 blev det 88s i snitt uppför och 84s utför. Det kändes ok i låren så peppar peppar att det börjar ge sig. 

Torsdagen körde vi norrut så det blev helvila. 

I fredags morse var det svalare och växlande molnighet. Vi gav oss ut på mindre trafikerade vägar och tvärs över vinfält. Nu befann vi oss i hjärtat av Champagne och varje fält hade en liten symbol från ägaren. Den första var gula änkan. 

Vi sprang på måfå i vad som var tänkt att bli en mil. Efter nio kilometer var vi litet osäkra på var vi befann oss och konsulterade kartan. Jo, tre kilometer rakt fram. Perfekt! Hittills hade det gått i ganska makligt tempo, men nu ökade vi takten ner mot 4:10. Tre snabba kilometer och sedan hotellfrukost. Efter tre spikraka kilometer såg vi inget hotell. Koll på kartan. Aha. Vi sprang rakt fram inte snett rakt fram. Fortfarande tre kilometer hem, lätt uppför. Så tack vare felspringning fick vi femton kilometer på tom mage. Mycket frukost fick plats. Sen svängde vi förbi några mindre vingårdar.

Det var inte alla som välkomnade med öppna buteljer. De mer populära måste man boka tid hos. 

Sen vidare upp mot norra Tyskland för ny övernattning. Jag berättar inte att vi kört utan att boka hotell och spenderat många kvällstimmar för att leta hotell. 

Lördag morgon en kort fyra kilometerstur över rapsfält. Kändes tungt och segt i starten men lättade efter hand. Kanske borde vi ha fortsatt men hemlängtan var för stark. 

Igår vaknade jag hemma igen, men det gavs aldrig någon tid att springa så veckan summerades alltså till 38km. 

Nu gäller det att man inte blir förkyld eller trasslar till det med onödiga skador så skall det bli en kul mara. Om inte så har jag anmält mig till Viby marathon i Juli. 

Vi ger oss inte. 

Kungsholmen Runt 2015

Strålande sol hela vägen kändes det som. Kroppen var med till stor del, men det stramade i baklåret. Till slut en hyfsad målgång på 1:31:08 (brutto) vilket var knappt 40s bättre än ifjol och alltså nytt halvmara PB. 

Hurra!

Dagen började med familjefrukost och jag och äldsta dottern delade på de sista havregrynen. De var inte så hett eftertraktade, annat än av två tävlingssugna löpare. Hon fick en kollegas plats på 10km liksom ifjol. Vi bytte om hemma och satte oss sedan i bilen för färd till Kungsholmen.

Parkerade och lämnade ombytet på jobbet och promenerade ner mot Rålis. Det blåste en stundtals friskbris, men i lä var det riktigt skönt, nästan sommarvibbar.

Vi köade en stund bland majjorna och efter besök där (det blev några för min del) så gick vi bort till startområdet. Hon lämnade in sina överdragskläder. Planen var att hon skulle köra sitt lopp och sen åka hem.

Sen gick starten och jag gick och la mig i solen. Efter kanske tjugo minuter lämnade jag in ryggsäck och överdragskläder och började småjogga litet. Efter en stund kom de första herrlöparna in mot mål, så jag följde med spänning uppgörelsen mellan Walleräng (vann) och Tulu Chala. Han heja fram Andreas och Anders också innan jag följde dotterns kamp mot 50minuters strecket. Hon landade brutto över, och netto under och var nöjd efter en jobbig vår träningsmässigt.

Sen var det dags för start. Min Garminklocka har trilskats till och från på sistone. Den låser sig och jag vet inte vad som triggar det resp tar bort det. Nu hade jag gott om tid och det löste sig innan start. Jag stod mitt i röda gruppen och fick en ganska bra resa tyckte jag. Öppningen litet stökig med mycket folk runt omkring men efter fyra fem kilometers löpning var det bättre. Under de första fem kilometrarna rann tiden iväg. Kände att låret stramade så fort tempot drogs upp. Pendlade runt 4:20 hela första varvet, betydligt sämre än förhoppningen. På andra varvet ökade jag och låg runt 4:13 de tre första kilometrarna, men sen tappade jag allt mellan 14-19 där jag hade kilometertider mellan 4:20-4:25 med en topp på 4:31. Det var en märklig känsla och berodde delvis på att min klocka var helt osynkad med kilometermarkeringarna och att jag var för degig för att fatta att tiderna inte stämde. 

Sen efter passering 18km kunde jag öka och passerade en trött snickare. Försökte med några peppande ord.

Tyckte sen att jag rann på bra nedför Fredhäll och in mot Rålis. Fick litet extra energi av några hejarop från dottern som väntat kvar. 

Nu kom banans mest knäckande del. Trots att man sett dragningen av banan och trots att man gått förbi och sett skylten med 21km så lurades man av skyltarna under viadukten där det stod mål, med en pil rakt fram.  Tänk om jag missat nåt, tänk om de flyttat skylten, tänk om jag sprungit fortare än klockan visar...

Men nej banan viker av åt höger och varvet ner mot vattnet känns oändligt. Fokuserar på att passera folk. Noterar att jag ta ett femtiotal platser på andra varvet, varav 11stycken på de sista tre kilometrarna. Springer i mål och knäpper av klockan på 1:30:58. Tar emot medaljen, och känner mig normalt tom efter en jätteurladdning. Fast inte trött. Under vägs har jag fajtat med håll, hamstring, illamående, men inte trötthet, eller benvärk eller haft känslan av att jag fick ut max.  Bra så. Det blev en Bubkaförbättring av PBt. Drömmer om att en gång få göra ett riktigt lyft, få allt att klaffa och våga ta ut mig. Idag ville jag inte riskera maran.

Jag stod i morse och valde om jag skulle ta de nya Sauconyskorna eller säkra Adidaskortet. Chansade med Saucony. Är så nöjd med mina Rideskor, så jag tänkte att de här Fastwitch måster vara optimala för den här distansen. Jag är nästan sugen på att springa maran i dem men vi får se. 

Nå, dagens insats är väl till slut godkänd. Jag har ju ett antal ursäkter att frossa i, men i slutändan så är det väl ett faktum: det är så här bra jag är. Ifjol var jag frisk, i år mer än tre veckor med noll kilometer pga förkylning, hade fyrtio mil fler i benen, var ett år yngre, så med den summeringen måste jag nog vara nöjd ändå. 

Slutligen ett par ord till om banans nya sträckning. Förutom den tråkiga skyltningen 1km före mål, så var snurret kring Kristineberg riktigt trist. Många snäva kurvor, och höga trottoarkanter. Efter att ha snubblat och skrapat upp mig rejält härom veckan är jag allergisk mot dylika höga steg. Jag hoppas att de byter tillbaka banan till nästa år. Jag kommer tillbaka för att förbättra mitt PB igen.

Vi ger oss inte.

Tävlingspremiär imorgon

Imorgon är det dags för Kungsholmen Runt och halvmara distansen. Jag har bara sprungit två halvmaror tidigare, Kungsholmen Runt 2013 och 14, båda med gott resultat. Förmodligen mina två näst bästa prestationer bakom Premiärmilen ifjol. Dels springer jag mycket av min lunchlöpning på Kungsholmen, och dels har jag haft min formtopp då de senaste åren. I år hoppas jag att formtoppen skall komma den 30 maj. Jag hade förhoppningar om att sänka PB:t ordentligt fram till dess att jag fick ont i vänster lårs baksida. Kämpade några veckor med att göra rehab övningar, men allt eftersom det lättat har det blivit mera spring. Å andra sidan är ju banan lätt annorlunda dragen i år, vilket gör att det är svårt att veta om det beror på banan eller formen. Om det blir nåt vill säga.

Ser ut att bli shortsväder imorgon så jag satsar på det.möjligen tar jag korta tights.

Veckans träning -3 pass- först i tisdags 9km varierad löpning längs Roslagsbanan, 800m mara-fart -200m fullt ös. Snitt 4:20 på en väl kuperad historia är bra. 

I onsdags morgonlöpning till jobbet i spöregn. Tunga skor.

Igår var jag och bytte tshirten man fick vid nummerlappsutlämningen i onsdags. Bad om large och såg inte förrän jag kom hem att de gett mig en XL. Nå efter bytet joggade jag tillbaka och sträckte ut en kilometer längs Kungsholmsstrand. Kändes stelt kantigt och flåsigt. Bra så. 

Tar med mig äldsta dottern som kör milen liksom ifjol.

Det blir kul i alla fall PB eller ej.

Vi ger oss inte

Långdistans, långpass med TSM och allmän seghet

Just den här tiden på året är känslorna kluvna. Å ena sidan börjar temperaturen att stabilisera sig på högre nivåer och naturen börjar grönska och det blir lättare att ta sig ut. Å andra sidan så har jag de tre senaste åren varit så hårt nedtränad och tung att det känts som en omöjlighet att springa ett maraton inom en månad. Eller vad sägs om en halvmara om en vecka. 
I år verkar det som om åldern trilskas litet, jag hade större volym och bättre fart för ett år sedan, men ändå är det som att skadorna kommit i år. Framför allt är det vänstersidan som är besvärande.Inför nästa säsong skall jag köra mera alternativträning och stärka upp låren. 
Nå, nu är det fem dagar kvar till Kungsholmen Runt och dess halvmara. Blir spännande i år då det skall vara SM ocks å. Min form däremot är ett stort frågetecken. I februari var jag övertygad om att jag skulle kunna förbättra fjolårets 1:31:xx och komma ner en bit under 1:30. Lårskadan som jag ådrog mig för några veckor sedan börjar mha rehab och försiktigare löpning läka, men än är den inte helt bra. Det betyder att jag kommer att springa mycket på känn, och se till så att den inte går upp, nu när det snart är dags för Stockholm marathon. 
I fredags planerade jag ett långpass, men det slutade som ett halvhjärtat distanspass. Sprang längs Roslagsbanan, och ner mot Arninge och sedan genom villakvarter i norra Täby.

Ganska makligt tempo, inte alls i form helt enkelt.Därför vilade jag i lördags från allt vad träning heter. 
I går passade jag på att hänga med TSM-gruppen när de sprang det andra varvet på Stockholm marathonbanan. Jag brukar se till att göra det varje år, förutom att jag dagligdags springer delar av banan, som Odengatan, Söder och norr mälarstrand tex. 

Jag valde at springa med den näst snabbaste gruppen, den som har målet 3:15. I dagsläget är jag långt därifr ån, men de sprang i 5-tempo, och det skulle bli ett kvitto på om det går att g öra något alls i år. Jag tyckte det var ganska ryckigt tempo, ibland bvar vi nere på 4:30, ibland uppe på 5:10, det tar ganska bra på krafterna, plus att banans andra varv är ganska utmanande, inte minst psykiskt efter passerad halvmara när man ger sig ut mot frihamnen och sedan Djurgården. Fem-tempo kändes lätt och behagligt hela vägen, kunde springa och småsnacka med olika medlöpare under vägen så det kändes bra. Väl tilbaka inne på stadion hämtade jag min tunna ryggsäck, fyllde mera vätska i flaskorna, och joggade norrut. Vi fick ihop drygt 26km genom Stockholm och sedan skulle gruppen fortsätta en mil till, men åt ett annat håll, jag ville hemåt. 
Så jag följde E18 norrut, motsatt mina vanliga morgonjoggar, och det är ganska myckket uppför när man springer norrut, så efter 33,5k totalt på klockan stannade jag och väntade in tåget. 
Så 26 dryga kilometer gick bra att springa i ett tempo som motsvarar 3:30. Med litet tävlingsnerver, bra uppladdning också vidare borde det gå att pressa sig en bit ner mot 3:25? Mindre än en månad kvar! 

Jag sprang för första gången på länge ett långpass i mina Adios Boost. Det kändes stabilt. Ifjol var jag i valet och kvalet om jag skulle ta dem till maran. Jag körde ety 37km pass i maj då jag testade dem, men sen när det väl kom till kritan bågade jag inte då jag trodde att de var för odämpade. Då sprang jag i mina pureflow3or och de har aldrig blivit de riktiga favoriterna som 2orna. I år funderar jag på adiosen, testar på lördag. 
Nu blir det en vecka med litet mindre träning. Tanken är att köra ett 800/200 hem från tåget i morgon, och sedan morgonjogg på onsdag. Möjligtvis några korta intervaller på torsdag för att känna på fart och vila till lördag då det blir tävling. Äntligen! 
Vi ger oss inte. 

Tudelat långpass med juniorsällskap

Torsdagens snubbelfall och knäskrapning gav rätt stor påverkan på kroppen. Det var säkert supersmart att springa vidare 12km, men å andra sidan så fick jag nästan tre fulla dygn av vila mellan torsdag och dagens långpass. Det blev årets distansmässigt längsta, även om det varken var särskilt snabbt eller långsamt. 

Dagens 32km gick först fyra kilometer runt Österskär och sedan 28 runt Garnsviken. Den första rundan fick jag sällskap av 10åringen. Han är bollsportsfantast, och spenderar mycket tid framför datorn. Han är litet långsam och får ofta förlita sig på teknik, men i längden måste han skaffa bättre kondis, men det går man inte och säger ostraffat till en tioåring. Nu på sistone har han visat intresse för atthänga med och springa en del av en runda. I veckan blev det årspremiär med en av storasystrarna, och då var han nöjd med sina 2,9km. Idag ökade vi distansen till 4,2 och la in fyra korta lyktstolpsintervaller. Det tyckte han var kul, och det var bara en gång efter knappt en kilometer som han bad om vatten. Men hemma var han rejält trött. Men glad och nöjd.  

Jag fyllde flaskorna och tömde tanken och körde mitt stora varv solo. Strålande väder så det blev shorts, tshirt och solglasögon. Fågelbajsbrooksen fick tjänstgöra ifag, men jag bestämde mig att de ska jag inte ha på maran i år. De var aldrig lika bra som det andra paret. Vet inte riktigt vad det är. Redan från början kände jag att de var mera en fritidssko, än löparsko, trots att den nästan är identisk med tvåan.  

Nå. Tre timmar höll jag på idag, och därav 28min för de två första kilometrarna. Det gick lätt att trampa på när jag testade att öka, men jag gjorde aldrig någon längre fartökning, för låret trilskades och jag ville inte riskera kramp. Just nu känns det inte som om det är något rekord inom räckhåll direkt, varken på Kungsholmen eller på maran. Men ett försök blir det väl. Tänker inte riskera något på Kungsholmen, känns det inte bra blir det maratempo direkt. Två veckor kvar. Den här veckan blir det två långpass, fredag och söndag, och sen får vi se om jag hinner annat. Kanske transportlöpning onsdag torsdag. 

Vi ger oss inte.

Skrapad tusing

Stålmannen flyger igen. Näe. Nu kommer det att göra ont igen. Redan när jag låg som ett streck i luften förberedde jag mig för den intensiva smärtan som uppstår när man misslyckas katastrofalt med sina tusingar.

Jag hade planerat att köra tusingar på Kristinebergs IP idag. Solen sken, tshirt och shorts, men när jag joggade ut ändrade jag mig, kände för att kombinera jobbig fart med längre distans. Söder runt betyder femton kilometer. Jag joggade iväg över västerbron och ner på söder mälarstrand och just där kajen börjar, på väg mot slussen knäppte jag igång klockan för den första av planerade åtta. Fyra fram till Danvikstull, och sen en mellan jogg och fyra hem längsHammarbykanal, Årstaviken eller vad det nu heter. Men det blev inte som jag tänkt mig. Redan efter något hundratal meter träffade tårna en, tja, slamsugningsslang? Den var tydligen (tydligt, hmmm?) utmärkt med varningstrianglar. Men när man springer tusingar och fokuserar på ett högt löpsteg så pang smäller det till och så ligger man där. Igen. Jag som aldrig brukar snubbla omkull har gjort det tre gånger på en vecka. Nästan så man börjar undra om det är något. Lät mig ligga kvar och samla tankarna när gubbarna som jobbade kom ut och frågade hur det gick. Jorå. Skrapsår på knän och armbågar. Rejäl törn på både höft och axel. Tackar som frågar. Jag tar alltid på mig ansvaret för slarv, vem kunde förutse att det skulle komma dårar som sprang fort där liksom. Fast det visade sig att jag var den andre som fällts på fem minuter.

Nå, efter att ha samlat mig och fylld av adrenalin kände jag ingen smärta så det var bara att jogga på. Gjorde väl inte direkt något under för hastigheten. Kunde inte riktigt uppbåda styrka att köra snabba tusingar, utan det fick bli en lugn distans. Bortåt Danvisktull fick jag vittring. Då var det en tjej som sprang i bra fart som jag hakade på. Men hon vek av från mitt spår efter bara en kilometer. Sen dök det upp en ny rygg som jag kunde följa i två kilometer. Då gick det i bra distansfart, ner under4:30. Men efter det fick jag fortsätta hem själv. Det blev trots fallet, dryga femtion kilometrar i 5 tempo (5:01okej då). Nu smärtar det att lyfta högerarmen och knäna gör också litet ont liksom höften. Tur att jag gjort veckans pass nu, och bara har långpasset på söndag kvar.

Jag börjar samla på mig ganska många ursäkter till varför det gick som det gick på Maran respektive Kungsholmen Runt. Fast jag hoppas fortfarande på ”trots att..”

Vi ger oss inte.