Stålmannen flyger igen. Näe. Nu kommer det att göra ont igen. Redan när jag låg som ett streck i luften förberedde jag mig för den intensiva smärtan som uppstår när man misslyckas katastrofalt med sina tusingar.
Jag hade planerat att köra tusingar på Kristinebergs IP idag. Solen sken, tshirt och shorts, men när jag joggade ut ändrade jag mig, kände för att kombinera jobbig fart med längre distans. Söder runt betyder femton kilometer. Jag joggade iväg över västerbron och ner på söder mälarstrand och just där kajen börjar, på väg mot slussen knäppte jag igång klockan för den första av planerade åtta. Fyra fram till Danvikstull, och sen en mellan jogg och fyra hem längsHammarbykanal, Årstaviken eller vad det nu heter. Men det blev inte som jag tänkt mig. Redan efter något hundratal meter träffade tårna en, tja, slamsugningsslang? Den var tydligen (tydligt, hmmm?) utmärkt med varningstrianglar. Men när man springer tusingar och fokuserar på ett högt löpsteg så pang smäller det till och så ligger man där. Igen. Jag som aldrig brukar snubbla omkull har gjort det tre gånger på en vecka. Nästan så man börjar undra om det är något. Lät mig ligga kvar och samla tankarna när gubbarna som jobbade kom ut och frågade hur det gick. Jorå. Skrapsår på knän och armbågar. Rejäl törn på både höft och axel. Tackar som frågar. Jag tar alltid på mig ansvaret för slarv, vem kunde förutse att det skulle komma dårar som sprang fort där liksom. Fast det visade sig att jag var den andre som fällts på fem minuter.
Nå, efter att ha samlat mig och fylld av adrenalin kände jag ingen smärta så det var bara att jogga på. Gjorde väl inte direkt något under för hastigheten. Kunde inte riktigt uppbåda styrka att köra snabba tusingar, utan det fick bli en lugn distans. Bortåt Danvisktull fick jag vittring. Då var det en tjej som sprang i bra fart som jag hakade på. Men hon vek av från mitt spår efter bara en kilometer. Sen dök det upp en ny rygg som jag kunde följa i två kilometer. Då gick det i bra distansfart, ner under4:30. Men efter det fick jag fortsätta hem själv. Det blev trots fallet, dryga femtion kilometrar i 5 tempo (5:01okej då). Nu smärtar det att lyfta högerarmen och knäna gör också litet ont liksom höften. Tur att jag gjort veckans pass nu, och bara har långpasset på söndag kvar.
Jag börjar samla på mig ganska många ursäkter till varför det gick som det gick på Maran respektive Kungsholmen Runt. Fast jag hoppas fortfarande på ”trots att..”
Vi ger oss inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar