Lidingöloppet 2016

Resultat 2:37:03 (pb) plats 2692 känsla ok, slog brorsan med sex minuter

Vi börjar i den positiva delen. Trots en halvdan uppladdning blev det pb. Ja nio sekunder räknas det också. Jag hade nog kunnat fixa några sekunder till på upploppet, men jag ville ha en schysst avslutning. Tog placeringar, många, mellan varje tidskontroll men var nöjd på upploppet. Då kom en kollega ikapp och vi spurtade tillsammans. Fast jag ville inte springa ifrån henne utan släppte ikapp henne så vi kunde korsa samtidigt eftersom jag inte fått till spurten utan assistans. 

Jag klarade mig från kramp, men det var bara ren tur. Ja, kanske kan vi säga att det var litet erfarenhet. Framsida lår var fräscha hela vägen och baksidan likaså, däremot var vaderna slitna och precis på mållinjen tog det slut. 

Från början. Veckan inleddes med en övernattnings-jobbresa till Milano. Hade planerat in vilodag på måndagen så det passade. Däremot blev det dåligt med sömn både natten till måndag och tisdag. På tisdagen joggade jag fyra kilometer. Sen upp tidigt på onsdagen och lunchrunda i makligt tempo. Litet småsnorig men inget i halsen. 

Torsdag upp ännu tidigare för att hämta dottern på flygplatsen. Hon kom åter efter sitt år i USA, så det var en omtumlande dag. Jobbade hemifrån då jag hade diverse telefonmöten.

Fredag tidigt på kontoret och sedan sväng via Lidingövallen för att plocka upp nummerlappar till mig och brorsan. Mässan var inte mycket att hänga i julgran så snabbt hem. 

Igår åt jag gröt och rostat bröd innan jag tog tåg och buss till starten. Mötte brorsan vid Ropsten. Vi gjorde snabbt besök i blå båsen och lämnade in väskan innan vi gick upp till Koltorp. Tuggade vasaknäcke och drack Pripps sportdryck. Känslan var samlad men litet orolig efter de senaste dagarnas nästäppa. En hyfsad nattsömn gjorde dock sitt till och när vi väl nådde startfållan var det glömt. Träffade några kollegor och önskade dem lycka till. När bandet öppnades till startlinjen var jag litet slö och tog inte position långt fram. Jag tror efteråt att det var rätt val. 

Starten gick och jag låg mitt för träddungen. Valde vänsterspår och sen var allt bara ett enda dammoln. Så här torrt och rykande dammigt har det inte varit de senaste två åren. Valet av linne och shorts var helt rätt och även om långa strumpor var varmt gav det litet stöd. 

Den första sträckan gick riktigt långsamt och passeringen efter 5,5km tog nästan 30minuter. Redan då bestämde jag mig att några 2:30 blir det inte idag. Började fundera på om det skulle ta tre timmar i kön. Hejade på de åldrade mästarna med över femtio lopp var. 

Sen lättade det och jag smög försiktigt framåt i bekvämt tempo på den sköna milen förbi Lidingövallen och ut. Tog min första geldryck. Den hjälpte. Annars tog jag ingen sportdryck utan bara vatten längs vägen. 

Låg hyfsat till halvvägs och trodde på 2:35. Höll igen uppför Bosöbackarna och sprang på utför. Kontrollerat och lugnt fram mot Grönsta och liksom ifjol inga problem med låren. Hade valt att springa i mina Kinvaraskor och jag har inte sprungit långt i dem förut. Max 20km sprang jag i somras. Litet orolig för hur benhinnorna skulle klara påfrestningen, men det var mest vaderna som tog stryk. 

Vid Grönsta tog jag geldryck nummer två. Fick inte samma respons som av första. Hörde mitt namn ropas upp men jag blev så paff att jag inte reagerade. Tog några gåsteg i första backen och sprang sedan på i fortsatt makligt tempo. Jag befann mig i någon sorts ingenmansland. Inte tillräckligt tränad för att slita ut mig - om jag ska ta ut mig ska det vara för en rejäl putsning av perset och det var det inte tal om. Nä vanlig distanslöpning. Sprang om många hela tiden nu. Gick ganska bra ner mot vattnet och runt innan Abborrbacken. Hoppade över någon vattenstation. Sen började kriget. Jag försökte mig på en tempoökning men vaderna var darriga så jag gav upp den tanken. Gick med bra fart upp till stenen i backen och sprang och klappade på uppmaning händerna över huvudet. 

Knappt fem kilometer och Karins backe kvar. Försökte springa på. Tungt och segt. Trött och slut och less på Lidingöloppet. Fram längs långa nerförslöpan över vägen runt fältet lyfte blicken mot Karins backe. Bestämde mig för att gå en bit. Plockade flera placeringar. Sen är det fortsatt böljande terräng och benen fortsatte framåt. Vänstersväng och en kilometer kvar. Ja, jag kan öka. Kutade på och gjorde snabbaste kilometern men när jag kom ut på gräset bromsade jag. 

Då kom en kollega ikapp och sa Urban nu spurtar vi och då tänkte jag nu jäklar och tog ändå fler platser. Sen släppte jag litet så vi kunde passera mållinjen jämsides och då slog krampen till i vaden. Men eftersom jag tvärstannade släppte den direkt. Fick medalj, blev fotad och gick den låååånga vägen till vattnet. Drack tre muggar tog en och satte mig vid stängslet. Messade brorsan som precis gått i mål. Det hade tagit mig sex minuter från mållinjen tills att jag satte mig ner. Kändes som en evighet. Drack ytterligare ett par muggar vatten. Hade inte känt mig törstig på banan utan klarat mig med några få muggar men nu! En mugg Cola och två kanelsnäckor och en kaffe. 

Sen gick vi och hämtade överdragen. Nu var det ganska kyligt och tröjan behövdes. Seg promenad till vallen där vi hämtade ut väskorna. Sen gick vi in i duschen. Litet trångt i omklädningsrummet men inte i bastun där brorsan bjöd på en öl. Sen på med kläder och medalj och så påbörjades hemfärden. 

I efterhand nöjd med resultatet. Jag räknade inte med något stordåd, men hoppas kunna utnyttja detta för en bra mara senare. Jag har tränat bra sista månaden men frånvaron av långpass märktes. Efter någon dags vila ska jag trampa igång mot vintermaran tror jag. Jag vill ha revansch på 2014 års debacle. Vore kul med 3:25 eller så, med bra långpass och tröskelträning under oktober så är det nog möjligt. 

Vi ger oss inte

Lidingöloppet 2015

Jag hade inte tänkt springa LL30 i år. Senast för någon vecka sedan skrev jag det. Men sen kom en kollega och sa att han kände sig för otränad och gav mig platsen.

Jag har drömt om loppet efter förra årets debut, och därför var jag i valet och kvalet över hur jag skulle lägga upp det i år. Det behövde jag aldrig göra det skedde av sig själv. Kom i mål fyra minuter snabbare i år, 2:37:12. Ingen tid att jaga upp sig över, men det var ett intressant lopp.

Ifjol gick jag på för hårt. Jag hade noll kilometers kuperad träning, och få långpass. Sista biten från Grönsta tog nästan en timme. Krampkänning och slut på energi gjorde slutdelen till en mardröm. Jag minns att jag svor och var ilsk en stund innan jag gav upp när jag insett varför det blev som det blev.

Idag kändes det bra i kroppen. Foten var tillbaka, och det enda som var litet oroande var litet snuva i näsan, men jag kände efter ordentligt, och allt annat svarade ja och ok vid förfrågan. Jag åkte i ganska god tid till Lidingövallen. Eftersom jag hämtat ut lappen igår, så satt jag länge och väntade. Två besök i de blå båsen. Det sista efter 45minuters köande. Sen promenerade jag lugnt bort till Koltorp och drog av överdragen. Shorts, knästrumpor och tshirt blev det idag. Ångrade tshirten tidigt och önskade att jag valt linnet som låg kvar på Lidingövallen.

Vid starten fokuserade jag på att ta det lugnt. Litet för mycket fokus på det gjorde att jag låg 4800 vid första passering. 6:25. 1 minut långsammare än förra året. Jag har ju inte heller i år sprungit så många långpass, varför jag där och då bestämde dagens taktik. Hålla miltempot runt 53min på de två första och därefter köra på. Mentalt ställde jag om från tävling till långpass. Det var så trångt att jag inte behövde tvinga ner tempot det minsta. Det rullade på i ganska belkväm långpassfart fram mot Lidingövallen. Där är några flackare bitar där jag släppte litet på bromsen, men så snart kuperingen ökade lugnade jag ner tempot. Jag kände dock inte att jag hade full kontroll - jag var livrädd för kramp och höll igen.

Det var varmt, och tufft, men blev aldrig slitigt. Vid Hustegaholm klämde jag en energigel och kände snabbt att den tog. Dessförinnan hade jag testat att dricka sportdryck, men det satte fart på magen direkt. Backpartiet kring Bosön minns jag inget av fjolåret, men i år gick det lätt rakt igenom. Nu efteråt är det vaderna som är trötta. Låren känns bra rakt igenom. Jag trippade uppför och bromsade inte nerför. Där kändes det som om jag började närma mig full kontroll. 

När man närmar sig Grönsta är det en vägpassering och där klämde jag en energidryck. Den hade jag både på halvmaran och sommarens båda maror. Framme vid Grönsta hade jag helt annan känsla än ifjol. Jag låg nu nästan sju minuter efter! Då började jag gå i backarna, nu kunde jag trippa på lätta fötter. 

Mellan Hustegaholm och Grönsta tog jag 400platser. Eftersom det kommer snabbare före och efter så är det klart att jag inte fysiskt passerade alla, men känslan var att jag sprang om fler än jag blev omsprungen av efter 5km ungefär, dvs då fältet drogs ut.

Efter 14km passerade jag en kollega som startat tio minuter tidigare. Det var den enda jag kände som jag såg så långt.

Grönstabacken är tung. Hörde två killar diskutera den. Den ena frågade om resten av vägen ser ut så här och den andra svarade ja. Jag vet inte, men nu kickade geldrycken in och jag sprang, utan problem upp trippande och nerför tullade jag. Det kändes så härligt. Abborrbacken är lång och seg, och det är flera småstogningar men jag bara sprang på. I vänsterfil hela tiden. Tripp uppför rull nerför. Några enstaka feltramp, men inga snubbel eller stortå smällar som förra året. Bra skoval tror jag. Saucony Ride 7. Glöm aldrig det.

Efter abborren kom den härliga nerförskörningen där jag släppte på ner mot Colgateburen i parken. Härlig känsla. Tassade på lätt uppför. Knackade snickarn på axeln en bit innan 3 skylten. Sprang vidare mot Riddar Katos borg. Rullade över gärdet mot Karinsbacke. Mindes ambulansen ifjol och promenaden uppför. Kom ihåg de irriterande motluten efter Karin, men sprang vidare. Jag sprang inte fort, strax under femtempo men då alla andra sackade kändes det som jag flög fram. Mellan Grönsta och mål plockade jag nästan 1100placeringar. 2870 imål är inget att yvas över men 500 upp från sist. 

I mål är jag inte särskilt utpumpad. Drack vatten och cola. Åt några småbullar. Drack en öl, och hämtade överdragen. Gick bort till Lidingövallen där jag först besökte ett blått bås, för att kolla... Sen in och duscha. Typ iskallt, men skönt att få bort saltavlagringar och gelkladd. 

Sen buss, tub och tåg hem. Till grytan och laga köttfärssås och spaghetti. Till vilket man fick först en punk och sen en hardcore. Sen lagade jag till söndagens långkok och körde in den i ugnen.

Nu blir det vila och kanske en kort genomblödare i morgon. Sen, vidare mot Vintermarathon. Då ska det springas fortare och sättas rekord.

Vi ger oss inte!

Bellmanstafetten 2015, Lördag och ett litet PB

Till slut kom då det där loppet få det kändes som om allt föll på plats.
Ett resultat som byggde på analys av var torsdagens lopp gick fel.
Bellmanstafettens bana är ganska flack, men den har ett segt motlut som
dyker upp strax efter halvvägs. Det betyder en naturlig sänkning av tempot
vilket därför måste kompenseras. Eftersom backen trots allt inte kan
"vilas" igenom så är man seg på toppen och även om resten av banan går lätt
utför, så måste ändå grovarbetet göras innan backen. I klartext öppna
tufft, och håll i fram till backen! I torsdags slappnade jag av efter
första kilometerpasseringen och kunde sedan inte ta igen förlorad tid. Nu
gjorde jag det och kunde lättad stänga av klockan på 19:40. PB på riktigt
då det var startsträckan.

Nå, det här bjöd på mer roligheter då det ju var en familjetillställning.
Dels internkamp med brorsan, dels målet 2timmar för laget. Övriga deltagare
var mina döttrar och min brorson. Tjejerna har varit småskadade och sjuka
men lyckades ändå över förväntan.

Vi hade sällskap av resten av familjerna också och som av en slump ringde
syrran mitt i uppladdningen.
Vädret var perfekt för åskådarna men litet varmt för oss löpare. Speakern
gjorde reklam för en dusch vid 2,5km men den såg jag inte.
Vi ställde oss strategiskt längs startrakan och gick sedan fram och
tillbaka till 4km passeringen. Kul att se alla och tjoa flera gånger. Alla
såg riktigt starka ut vid 4km men några var mindre nöjda med resultatet. I
huvudsak var alla överens om att göra om det nästa år. Det var för övrigt
inte lika livat bland åskådarna som i torsdags.

Prestigemötet mot brorsan taggade ju. I slutändan blev det utskåpning då
han inte alls orkade hålla ihop det. Fortfarande snabbast i familjen!

Det känns inte som att jag bemästrat distansen så mycket som banan. Men träningsupplägget efter Viby marathon verkar ha gett utdelning. Gott så. 19:40 på 5km betyder inte med automatik sub40 på milen, men jag börjar fundera på vilket som skall bli nästa mål? Kanske ska jag fortsätta fartsatsningen mot tex Hässelbyloppet? Men jag är mest sugen på att köra LL30 igen eller ett höstmaraton. Vintermarathon finns ju alltid. Det kräver dock långpass och det har jag slarvat med i sommar. Vi får se. Nu ska jag njuta av sensommaren och ett nytt PB! 

Vi ger oss inte

Österåkersmilen 2015 racereport

Det blev ett glänsande silver på gårdagens årliga hemmalopp. Jag hade satt guld - silver- brons målen efter uppfyllnad av de tre delmålen 1) slå min granne, 2) förbättra fjolårets placering och 3) förbättra tiden. Jag slog grannen med tre minuter, på en tid som var en halv minut bättre än i fjol. Däremot var det många snabba med i år, så jag föll från 44e till 51a plats bland männen.
Tiden, 41:10 är väl inget att skryta med, men jag hade inte förhoppning om någon maxutdelning. Det är så här det ser ut just nu.

Det har varit en helt galen vecka. Först Stockholm marathon som naturligtvis präglat resten av veckan, iform av utebliven träning. Jag sprang 3,5km i onsdags morse, det var allt som hanns med. Söndag-måndag-tisdag delade jag min tid mellan datorn hemma, för litet jobb, och att fixa inför onsdagens studentmottagning. Ständigt uppdaterade väderleksrapporter om hotande regn. När väl onsdagen kom, föll regnet på förmiddagen och vi kunde sitta ut med våra gäster och fira äldsta dotterns student ordentligt.

Torsdag-fredag hade jag en del att ta igen på jobbet, så det fanns inte tid till träning. Vila sig i form har man ju hört talas om skall vara bra?

Igår hade jag en annorlunda uppladdning inför loppet, som i år skulle gå som kvällslopp, start klockan 20. Fjolårets trea, och årets kung på landsvägslöpning, Abraham Adhanom var dragplåster. Han vann på det osannolika banrekordet 29:35.

Vi var bjudna på en studentmottagning vid fyratiden, och satte oss till bords vid fem. Smörgåstårta och lammkotletter samt chokladtårta och två flaskor alkoholfritt öl la grunden till kvällens övning. Kanske bidrog detta till att minska nervositeten. Middagen var ungefär fem kilometer från starten, till vilken jag cyklade så jag kom fram en knapp halv timma innan. Det är en skön 18gradig solig försommar kväll. Så fint det kan bli. Vet inte om jag vill ha varken varmare eller kallare på detta lopp då det är publiken som gör det. Jag joggar litet längs en gata parallell med upploppet, och stöter genast ihop med Adhanom. Men jag vill inte störa hans uppladdning utan springer ett par stegringslopp på måfå innan jag letar mig in i startfållan. Träffar en del bekanta och min grannes fru tycker jag ser sliten och trött ut. Jag berättar att jag planerar att slå hennes make, och hon skrattar och säger att det får jag göra.

Det som inträffat redan på morgonen är att jag inte kan hitta min gps-klocka. Jag har bara min Pebble, som inte visar sekunder. Enda sättet att få den att funka är om den kopplas ihop med telefonen och runkeeper appen. Så jag är "tvungen" att trycka ner telefonen i splitshortsens lilla ficka där den samsas med cykel och husnyckel. Det är litet struligt, så ca en minut innan startar jag appen med en minuts fördröjning, och stoppar ner telefonen. Sen går skottet plötsligt och folk rusar iväg. Jag har en ganska bra position, och tänker att om inte klockan funkar så tar jag hjälp av någon jag vet springer i rätt tempo. Har en av sonens kompisars pappa som är god för 40minuter, och tänker ta rygg på honom. Tyvärr tappar jag honom ur sikte redan vid starten och resten får jag köra på egen hand.

Efter ungefär två kilometer når man bortre delen av banan och bron över kanalen. Här passerar jag min granne och bronset är hemma. Fast, ja, det vet man ju inte liksom. Det är ganska trögt, och jag tror att jag ligger ganska bra till. Har uppfattningen om att kilometrarna rullar på i ca 4:05fart. Det är aldrig bekvämt, ofta ganska obehagligt. Här inne på fjärde kilometern ser jag Lennart joggande vid sidan av banan. Tänker skrika något, men kommer på att det är jag som tävlar och då behöver man inte skrika :D. Har ett lugnt löpsteg inser jag på upploppet, och tror att jag kunnat kapa en del om jag faktiskt varit mera aggressiv. Å andra sidan vet man inte vad som kunnat hända. Fajtades med begynnande håll på andra varvet ändå.

Vid varvningen blev jag konfunderad av klockan. Den visade 20:20:11 tror jag. Eftersom loppet skulle starta 20:00 så var det ju bara att ta bort timman, men jag klarade inte det utan försökte fatta vad det stod. Jobbade på bort mot femte och sjätte kilometern. Plockade en plats tappade en plats. Precis innan bron fick jag se hur en av de duktiga tjejerna i Åkersberga tvärstannade. Jag pratade sedan med henne efter målgång, och hon hade fått håll. Jag sprang på sen ner längs kanalen och hade det allmänt jobbigt. Jag såg hur mängder med folk försvann på första varvet, och gissade att jag skulle få problem att matcha placeringen. Så blev det ju också. Längs den trånga grusdelen vid kanalen hade jag sällskap med två andra löpare, en tjej och en kille. Jag sprang förbi dem och kutade sedan uppför backen och över vägen. Där tog jag nästa plats. En stackars kille som jag såg hur det smällde till för och han fick tvärstanna.

Nu var det bara två kilometer kvar och jag hade ingen hjälp från någon löpare. Sprang längs villakvarteret och blev påhejad av någon kompis. Svängde ner mot 9km passeringen och tänkte nu behöver jag bara hålla 4:30tempo för att klara 42minuter (som jag sagt på kalaset att jag skulle göra). Hade lyckats missa att synka min klocka vid 5km passeringen, men trodde att det var mycket litet till godo. Jag var säker på att jag var på väg mot 43minuter.

Ner för backen och in mot det långa upploppet hör jag några friska klapprande steg och får plötsligt sällskap av en triathlonkille. Han ökar och jag försöker hänga på. Men jag har inte geisten, utan släpper iväg honom innan förvarningen. Fördelen med detta är att jag kommer in helt ensam på upploppet och får all uppmärksamhet av speakern. När jag ser klockan 20:41:09 inser jag att jag slagit fjolårstiden med en halv minut, trots frånvaro av riktig laddning, en dag mindre förberedelse och minimalt fokus på milen.

Riktigt hög, har jag lyckats för tredje loppet på en månad att slå mitt banrekord, och för andra gången känna en rejäl tillfredsställelse vid målgång.

Dröjde mig kvar en stund, och utbytte litet grattis och lopptankar med bekanta. Missade grannens målgång, men träffade honom efter en stund. Sen kom hans fru in, som jag sprang TEC med i april. Hon hade inte haft något tidsmål utan hjälpt en vännina in under 50minuter.

En sak som slagit mig under dagen är att jag aldrig under loppet kände av baksida lår. Trots att jag emellanåt sprang ner mot mitt max stramade det aldrig. Idag har jag bara haft "tävlingsvärk"! Jag tar ut allt i förskott och räknar med att jag vilat bort skadan under den senaste veckan. Bra.

Nu känner jag mig ganska trött i kroppen. Två urladdningar på en vecka gör en trött. Men ändå ganska stolt att trots min sena start i livet lyckas genomföra detta med skapliga tider. Tider som jag fortfarande räknar med att kunna pressa under ytterligare något år. Efter nästa lopp, Vibymarathon, planerar jag att göra en liten fartsatsning, kanske kan målet sub40 på Hässelbyloppet vara något. Brorsan sa att han anmält sig, så varför inte?

Vi ger oss inte

Kungsholmen Runt 2015

Strålande sol hela vägen kändes det som. Kroppen var med till stor del, men det stramade i baklåret. Till slut en hyfsad målgång på 1:31:08 (brutto) vilket var knappt 40s bättre än ifjol och alltså nytt halvmara PB. 

Hurra!

Dagen började med familjefrukost och jag och äldsta dottern delade på de sista havregrynen. De var inte så hett eftertraktade, annat än av två tävlingssugna löpare. Hon fick en kollegas plats på 10km liksom ifjol. Vi bytte om hemma och satte oss sedan i bilen för färd till Kungsholmen.

Parkerade och lämnade ombytet på jobbet och promenerade ner mot Rålis. Det blåste en stundtals friskbris, men i lä var det riktigt skönt, nästan sommarvibbar.

Vi köade en stund bland majjorna och efter besök där (det blev några för min del) så gick vi bort till startområdet. Hon lämnade in sina överdragskläder. Planen var att hon skulle köra sitt lopp och sen åka hem.

Sen gick starten och jag gick och la mig i solen. Efter kanske tjugo minuter lämnade jag in ryggsäck och överdragskläder och började småjogga litet. Efter en stund kom de första herrlöparna in mot mål, så jag följde med spänning uppgörelsen mellan Walleräng (vann) och Tulu Chala. Han heja fram Andreas och Anders också innan jag följde dotterns kamp mot 50minuters strecket. Hon landade brutto över, och netto under och var nöjd efter en jobbig vår träningsmässigt.

Sen var det dags för start. Min Garminklocka har trilskats till och från på sistone. Den låser sig och jag vet inte vad som triggar det resp tar bort det. Nu hade jag gott om tid och det löste sig innan start. Jag stod mitt i röda gruppen och fick en ganska bra resa tyckte jag. Öppningen litet stökig med mycket folk runt omkring men efter fyra fem kilometers löpning var det bättre. Under de första fem kilometrarna rann tiden iväg. Kände att låret stramade så fort tempot drogs upp. Pendlade runt 4:20 hela första varvet, betydligt sämre än förhoppningen. På andra varvet ökade jag och låg runt 4:13 de tre första kilometrarna, men sen tappade jag allt mellan 14-19 där jag hade kilometertider mellan 4:20-4:25 med en topp på 4:31. Det var en märklig känsla och berodde delvis på att min klocka var helt osynkad med kilometermarkeringarna och att jag var för degig för att fatta att tiderna inte stämde. 

Sen efter passering 18km kunde jag öka och passerade en trött snickare. Försökte med några peppande ord.

Tyckte sen att jag rann på bra nedför Fredhäll och in mot Rålis. Fick litet extra energi av några hejarop från dottern som väntat kvar. 

Nu kom banans mest knäckande del. Trots att man sett dragningen av banan och trots att man gått förbi och sett skylten med 21km så lurades man av skyltarna under viadukten där det stod mål, med en pil rakt fram.  Tänk om jag missat nåt, tänk om de flyttat skylten, tänk om jag sprungit fortare än klockan visar...

Men nej banan viker av åt höger och varvet ner mot vattnet känns oändligt. Fokuserar på att passera folk. Noterar att jag ta ett femtiotal platser på andra varvet, varav 11stycken på de sista tre kilometrarna. Springer i mål och knäpper av klockan på 1:30:58. Tar emot medaljen, och känner mig normalt tom efter en jätteurladdning. Fast inte trött. Under vägs har jag fajtat med håll, hamstring, illamående, men inte trötthet, eller benvärk eller haft känslan av att jag fick ut max.  Bra så. Det blev en Bubkaförbättring av PBt. Drömmer om att en gång få göra ett riktigt lyft, få allt att klaffa och våga ta ut mig. Idag ville jag inte riskera maran.

Jag stod i morse och valde om jag skulle ta de nya Sauconyskorna eller säkra Adidaskortet. Chansade med Saucony. Är så nöjd med mina Rideskor, så jag tänkte att de här Fastwitch måster vara optimala för den här distansen. Jag är nästan sugen på att springa maran i dem men vi får se. 

Nå, dagens insats är väl till slut godkänd. Jag har ju ett antal ursäkter att frossa i, men i slutändan så är det väl ett faktum: det är så här bra jag är. Ifjol var jag frisk, i år mer än tre veckor med noll kilometer pga förkylning, hade fyrtio mil fler i benen, var ett år yngre, så med den summeringen måste jag nog vara nöjd ändå. 

Slutligen ett par ord till om banans nya sträckning. Förutom den tråkiga skyltningen 1km före mål, så var snurret kring Kristineberg riktigt trist. Många snäva kurvor, och höga trottoarkanter. Efter att ha snubblat och skrapat upp mig rejält härom veckan är jag allergisk mot dylika höga steg. Jag hoppas att de byter tillbaka banan till nästa år. Jag kommer tillbaka för att förbättra mitt PB igen.

Vi ger oss inte.