Att ändra sitt träningsupplägg och en sommarförkylning

Den procentuella fördelningen mellan olika typer av löppass under 2015 och 2016 illustrerar ganska väl omläggningen av träningen. Nu är det litet missvisande, då 2015 innehåller 11månader (feb-dec) medan 2016 har 5½månader (jan-fram till nu!). Dessutom hade jag ett längre uppehåll mellan oktober och november, men det borde inte påverka statistiken, bara totalmängden.

I år har jag satsat mycket på långintervall, dit räknar jag tröskelpassen, 2x10minuter, 3x2km, osv samt kört en del fartlekspass och rena tempoövningar. Andelen långpass ser ut att ha ökat, men det tror jag mest beror på utsnittet. Backintervaller, och kortintervaller har fått stryka på foten. Det är ju också så att ibland kan man vara litet lat när man matar in pass som 20x200m manuellt. Ibland loggas det som distans, med tanken att senare gå tillbaka och uppdatera.

Så vad gav den här omläggningen för resultat? 10 minuter långsammare på Stockholm marathon, 2minuter långsammare på Kungsholmen Runts halvmara och 30sekunder långsammare på Österåkersmilen. Skall det ses som ett misslyckande, att det inte var rätt att lägga om träningen? Nej, jag skulle vilja säga att det handlar om att stabilisera sig på en högre nivå i år. Någon minut hit eller dit spelar inte så stor roll. Det handlar hela tiden om att hitta ett sätt att träna på som är hållbart i längden. Mitt mål ligger fortfarande i framtiden. Såsom jag tränat tidigare, med mera korta intervaller, har inte passat mitt löpsteg, och jag har fått problem med benhinnor, och hälsena och höftböjare och inte minst baksida lår. Att därför fokusera mera på tröskelträning och fartuthållighet har varit ett försök att komma till rätta med detta. Att det inte gick hela vägen i år berodde ju delvis på att jag spände bågen litet för hårt (maran) och att det var litet för nära i tiden till mina benhinneproblem under våren.

Framöver nu kommer jag att fortsätta på den inslagna vägen, men lägga tröskelpassen i mer kuperad terräng, och försöka få till ett bra upplägg inför Lidingö. I förfjol hade jag planer på att springa under 2:30, men tog tvärslut efter ungefär två mil, och fick den värsta krampen jag varit med om. Mycket promenerande i backarna bortom Grönsta blev det. Ifjol fick jag ta över en kollegas plats bara tre veckor innan och just i det sammanhanget började jag känna av min fotled. Det som sedan kort efter Lidingö ledde till mitt hittills längsta uppehåll från löpningen. Själva loppet ifjol gick annars efter förutsättningarna bra, men jag la upp det helt annorlunda än året innan, och sprang det för upplevelsens skull snarare än som jag brukar, full fräs från start. Det betydde att jag kunde springa den sista milen med ganska bra fart, och komma i mål ungefär fem minuter snabbare än året innan. I gasen av det lyckade ”långpasset” blev jag därför sugen på att fortsätta säsongen mot Vintermaran, men det gick ju i stöpet. Minns så väl hur jag vaknade upp dagen efter ett tufft bergspass i Frankrike, med svullen fotled, och knappt möjligt att ens stödja på foten.

Kombinationen två maror med kort mellanrum på sommaren och sedan hårda intervallpass inför Bellmanstafetten la nog grunden till fotledsproblemet. Kommer inte att köra lika hårt i sommar på asfalt utan i stället jobba i terrängliknande miljö. Peppar peppar.

Den senaste veckan har jag sprungit mycket, men allt i lugnt tempo från en kort fem kilometers pass med sonen, till ett lugnt långpass över 18km. Sammanlagt blev det nästan åtta mil, men inga känningar någonstans. Den närmsta veckan är det jobbresa och därför blir det mindre löpning den här veckan, påpassligt nog har jag blivit lätt förkyld. Bästa tiden för det.

Vi ger oss inte!