Statistikpass och nostalgi

Sånt här hände inte mig innan funktionsmaterialen slog igenom.

Känner ni igen försvarets klassiska ribbstickade bomullsundertröja från när det lumpades? En gång i tiden var det mitt favorit underställ. Idag hade jag en Newline t-shirt under. Den skavde och fraktade bort en del kroppsligt läckage. 

Jag tog på mig den kraftiga undertröjan för att idag skulle jag springa långsamt i vinden. Idag var ett statistikpass. Bättra på månadssiffran till 25mil.  Fattas några kilometer, men det får bli imorgon. Då har jag slutat läcka och tar nya tag. Kanske långt, kanske kort. Men säkert mycket fortare än idag.

Vi ger oss inte.

Från uppstart av löpträning till en viss distans passerats.

Jag roade mig med att titta på litet distanstränings och tävlingsstatistik. Hur lång tid tog det från jag började springa tills dess att jag sprang 10km, 15km osv och sedan när tävlade jag på olika distanser. Jag höll på i trekvarts år innan jag vågade mig på milen. Den tog 56minuter. Två månader senare sprang jag min första miltävling på 48minuter.

Nästa passering, 15km, dröjde ett halvår, men sen kom 20-25-30km med tätare mellanrum när jag började marathonträningen. Däremot dröjde det 22månader tills jag tävlade på halvmara distansen. Slutligen passerade jag 35-40km för första gången under första maran, 23månader efter jag satte igång med löpningen. 

Idag satte jag på mig broddarna och gav mig ut på favoritrundan. Det gick så där men trots allt fyra minuter snabbare än förra veckan, isen till trots. 

Vi ger oss inte

Litet om året som gick och dagens korta runda

När jag blev förkyld i våras, veckan innan Stockholm marathon hade jag lyft träningen ett par steg sedan ifjol och stabiliserat mig på en bra veckonivå. Tre av årets första månader sprang jag mer än 320km, Det blev 167mil fram till midsommar. Sen kom skavsår och värme och semester och helt plötsligt gick det mycket tyngre. Inte en månad över 250km, och med avslutning en 15mil och 11mil blev det totalt 283mil på året. Det är nytt mängdrekord, men det hade känts bättre om det fått en annan avslutning.  Jag är litet orolig nu, att det skall komma litet skador när jag börjar dra igång maraträningen på allvar.

Jag har vissa känningar från vänstersidan, och vet att jag måste töja litet mera på höftbensträckarmusklerna, men samtidigt finns det så mycket roligare saker att göra än att ligga i gymmet och sprattla. Vill man gå framåt måste man jobba för det. Det är lättare när man har ett fokuserat mål. Jag var inte tydlig nog för mig själv vad gällde ambitionerna på Lidingöloppet i höstas, och sedan blev det litet jobbigare i samband med min fars bortgång. Nu är jag dock redo för en ny säsong och hoppas att den skall vara en utveckling av fjolåret. I år hoppas jag komma upp i 300mil. Det är ju trots allt bara 8km om dagen. November och decembers totalt 3 veckor långa uppehåll på grund av förkylningar hoppas jag innebär att jag klarat av säsongens infektioner. Litet kontinuitet om jag får be!

Målen för året var jag inne på redan häromdagen, med 3:25 i Stockholm, och nu totalt 300mil på året, och dessutom vill jag ha ordentligt med långpass. Jag har tillsammans med en kollega planerat att lägga in fyra gemensamma pass under vintern, två inne i city och två ute hos mig. Minst två 25+pass i månaden borde inte vara något problem. Fast samtidigt litet disciplin vad gäller tempot. Måste kunna återhämta mig ordentligt. Idag känns det att det var länge sedan jag sprang långt och fort.

Nå, idag var semesterns sista dag, och jag tänkte först ta det lugnt idag. Efter en tur till några möbelvaruhus hade jag dock byggt upp ett sug, så det fick bli ett varv runt skäret idag igen. Fast jag drog på litet mera idag, och hade så när brutit den magiska gränsen 30min. Det blev 30:02 på klockan och 30:20 på telefonen.  Tiden är relativ. Hade väl gett milen på 43min, vilket är bra på träning. Bytte ut Sauconyskorna mot Adidas idag. Kändes rätt i snögloppet.

Vi ger oss inte

Mängdrekord?

När förkylningen går in på tredje veckan börjar man misströsta. Men eftersom löpardagboken finns där, kan jag med ett litet mått av lugn konstatera att det skett vid 10 tillfällen de senaste fyra åren. Det är inte hela världen. Det är tungt de första passen, men tillbaka kommer man. 

Fast just nu, när man fortfarande är sjuk och inte riktigt ser slutet, är det segt. Särskilt som jag missade ett fint långpass med brorsan. Men det blir fler tillfällen. Kanske redan på söndag. Rekordet under de senaste fyra åren är 21 dagars uppehåll. Det var i mars innan första maran. En blandning av överträning med höftproblem och förkylning. Men ett par nya skor gav fint resultat. Kanske ska man få ett par nya i jul?

Annat man hittar i dagboken var att jag slog nytt årsmängdsrekord den 23/11. Målet i år var att komma upp i 350mil men det föll redan under sommarmånaderna när träningen stördes av ett efterhängset skavsår. Innan förkylningen såg det ut att kunna bli 300 i alla fall, men nu blir jag glad om det blir mer än de 271 som jag har just nu.  

Nå, det var tänkt som ett grundbyggar år detta och nästa. OS går ju inte förrän 2016...

Vi ger oss inte

Litet om min maraträning

Jag har fortfarande en ganska skärande smärta i revbenen när jag nyser eller hostar. Det går inte heller att kontrollerat andas när man springer fort, länge. I måndags provade jag 6x3min på löpbandet och 16km/h. Det gick bra men fyra minuter hade inte gått. 

Eftersom benen kändes fräscha och vädret ljuvligt var jag tvungen att ge mig ut igår lunch. Planerade att känna på olika möjliga maratempon. Hoppades kunna snitta under 4:50 på Vintermarathon, men då vill det till att revbenen läker. Längre malande, framförallt i motlut kändes och pulsbandet tryckte så jag fick dra ner det runt magen. Långt ifrån optimal känsla i det passet. Däremot var det skönt att dra på sig shortsen igen. 

Jag läste i loggboken från ifjol att jag sprang en halvmara på träning på 1:36, i shorts, så det verkar ha varit ungefär samma väder då. Men formen är sig inte lik. 

Därför var jag tvungen att analysera upplägget inför mina hittills tre marathonlopp för att kunna göra en realistisk bedömning. 

Graferna nedan visar fördelningen i distans mellan olika träningsdagar. Om det körts dubbelpass någon dag så räknas det som ett längre pass. De finns dock ffa i gruppen 15-20km. Transport till och från tåget eller löpband på lunch plus liter distans sedan, men i det hela påverkar det inte huvuddelen av min analys. 

Ett av de viktigare inslagen är långpassen. För den här analysen räknar jag 20km som gräns för långpass. Inför mitt första Stockholm marathon var denna del nio procent på totalen vilket ungefär var tio pass. Ett var tredje vecka. Inget över 35. Det som syns är maran!

På hösten ungefär samma antal långpass men ett skift i medellängd på distanspassen. Från 3:40 i juni till 3:28 i november. 

När jag sedan satte fart på vårträningen hade jag bestämt mig för att öka andelen långpass. De tidigare nio procenten blev 14, och i snitt blev de längre. Två ggr över 35. Allt väl utspritt och uppblandat med vila och fartpass. Förbättrad miltid, kapade 8minuter på halvmaran och så blev jag dunderförkyld med hög feber en vecka före start. 

Vilade och velade och kom i mål litet bättre tid än året innan men inte som Vintermarathon. 

Sommarens och höstens träning ser ganska dyster ut. Sex procent långpass. 60% kortare än en mil. 

Ett irriterande skavsår på lilltån förstörde mycket. Mest var det lusten som tog stryk. Den tänkta satsningen mot Lidingöloppet gick så där. 

Nu med en vecka drygt till start undrar jag hur jag ska tänka. De långpass jag gjort har varit stabila (utom LL men det är ju en speciell bana). Antingen en lugn öppning mot   säg 3:40, och så provar jag att öka, eller så satsar jag på att gå i jämnt 4:50tempo för att komma under 3:25. Det vore kul. Bortsett från det ömmande revbenen känns det som ett möjligt mål. Guld för det och brons för 3:40.  

Vi ger oss inte.