Novant Health Charlotte Marathon Race report

Efter en ganska hattig oktobermånad träningsmässigt, så var jag långt ifrån den form som behövs för att springa en mara. Trots det så hade jag anmält mig, för att dels få en internationell upplevelse, och dels avslutning på säsongen.

Ju närmare loppdagen kom, desto klarare blev det att det skulle bli ganska svalt. Jag landade på söndagen, och då var det en bit över tjugo grader. På måndagen gav jag mig ut på en runda som jag brukar ta när jag är på besök. Det var varmt och hög luftfuktighet. Fick ingen bra respons, utan konstaterade att det får bli ett lugnt race på lördag. Bestämde mig att bara komma i mål fick vara nog.

Resten av veckan sjönk temperaturen sakta, och på fredagen var den ner runt 10grader. Jag besökte mässan, som var minimal, och jag stannade bara helt kort för att se om det fanns några billiga skor. Hittade inga och stack till kontoret. Tidigare i veckan hade jag hittat ett par Saucony Ride 9 till bra pris. Betydligt bekvämare än mina sjuor, som trots allt är mina mest använda skor, men inte lika sköna som kinvaraskorna. Nåväl. Jag sprang ett par rundor i dessa under veckan och konstaterade att de skulle bli valet på lördagen.

På fredagseftermiddagen jagade jag runt för att hitta en skön långärmad t-shirt att springa i. Om man skall springa i långpassfart vill man gärna ha något värmande på sig. Hittade en ganska okej tröja som jag valde och tog en t-shirt med svenskaflaggan på utanpå.

På lördagsmorgonen var jag i valet och kvalet om hur jag skulle ta mig milen från hotellet till starten. Till slut chansade jag och tog bilen. Det visade sig var rätt val. Parkeringshuset låg bara 100m från starten. Det är ju USA. Satt länge kvar och drack i bilen. Helt i onödan skulle det visa sig. Gick sedan upp mot starten och ställde mig i kö till en av majorna. Det blåste en isande kall vind och jag stod och skallrade tänder och försökte prata litet med de andra i kön.

Till slut efter uträttade behov gick jag in i startfållan. Ställde mig ganska långt bak, bredvid pacers för 4:15. Var riktigt stel och hade ont i magen. När starten gick var jag totalt osugen på att springa. Joggade med pacers en kort stund innan benen började röra sig ordentligt. Men hade fortfarande ont i magen. Sura uppstötningar och ingen bra känsla alls. Många onda tankar passerade genom huvudet. Runt milen kom det ett gäng som sprang med ett barn i rullstol. Det var för övrigt mycket välgörenhetsdoft på gatorna. Första biten var ganska trist, men efter hand kom vi ut i villakvarter med enstaka påhejjare med egna plakat. Nästan framme. Inte. Efter en mil eller så var det någon som började prata om gårdagskvällens sensation där fotbollslandslaget slagit Italien med 1-0. Glada tillrop och hopp om lycka också på måndagen. Jag svarade korthugget, då magen kärvade. Efter 13-14 kilometer tog jag beslutet att gå in i ett bås och se om det blev bättre. Stannade säkert i två minuter. Någon ropade att du i mitten skynda på!

Nå. Det hjälpte. Där släppte smärtorna, och även om jag inte ökade tempot så kunde jag nu ta det med behag i stället för att kämpa.

Under första varvet var det ganska gott om folk. Starten var nämligen gemensam för halv och helmaralöpare. Efter varvning, då man gick ut på den andra halvmara loopen (det var två olika varv, ett i öst-västlig riktning och ett i nord-sydlig), var det helt solo. Hade dock folk i sikte, och i och med att jag höll 5:30 tempo, så kunde jag öka och komma ikapp andra löpare och få litet sällskap (och vindskydd!).

Andra varvet var undgefär som det första vad gäller publiknärvaro. Delar som gick längs tråkiga trafikerade gator, och delar längs villa kvarter. Vid ungefär 25km kände jag att jag hade besegrat alla demonerna, och att det skulle bli målgång. På historiens långsammaste tid. Höll mig mestadels mellan 5:20 och 5:30. Iddes inte öka, av rädsla för att flygresan hem på kvällen skulle bli en katastrof.

Det var för övrigt en rejält kuperad bana. I mål noterade jag drygt 1600höjdmeter, mer eller mindre i paritet med Lidingöloppet. Långa sega motlut, och nerförsbackar. Det gick säkert att springa på om man velat, men jag hade inte tillräckligt med långpass för att våga sträcka ut.

Följde länge en tjej som jag tyckte sprang på bra, men så kom jag på att det trots allt var ganska modest tempo. I en längre nedförslöpa släppte hon i alla fall.

Det var soligt och vackert väder, men som sagt en isande vind som pinade. Det betydde att man varken blev särskilt svettig eller törstig. Jag drack tre halvfulla muggar vatten längs vägen. Ingen sportdryck eller annat. Jag tog mina två geler vid 15 respektive 25 och sen geldrycken (den lättflytande gelen) vid 35. Det var mest för att få litet extra energi när man var ute så länge.

Krafterna höll hela vägen, och det var först med någon kilometer kvar som jag kände att det blev litet tungt. De sista två kilometrarna innan upploppet var det uppför. Som att springa uppför tre fyra Västerbroar i följd. De hade man gärna sprungit nerför istället. Där tappade jag litet fokus och var nära att börja gå. Men tillslut nådde man toppen och det bar lätt utför de sista 100metrarna. Inte mycket, men det var i alla fall utför. Såg målklockan passera 3:55 precis innan jag gick i mål. Tiden justerades officiellt till 3:53:19 (inklusive mitt pitstopp på två minuter, så runt 3:51 effektiv tid).

Kände mig trött vid målgång, men inte slut. Fick en rejäl medalj och sedan en aluminimumfolie att vira runt kroppen. Tog en banan och en gatorade apelsin. Hittade också en flaska chokladmjölk. Drack en mun av gatoraden och konstaterade att det inte var min grej. Drack en knapp liter chokladmjölk och bytte erfarenheter med en kille från Indiana som inte var över sig nöjd med insatsen.

Sen gick jag till bilen, och såg 4:15 pacern komma i mål samtidigt som jag körde mot hotellet.

Slutresultat plats 233 av 850 fullföljande. Segern på 2:26. Kände efteråt att jag var ganska nöjd med mitt lopp, och att det inte var en dag att springa fort. Däremot en viss allmän besvikelse över att jag inte orkade fullfölja planen och få till de långpass som behövdes. Nu är det med vintermarathon 2014 och 2016, tredje gången jag springer en mara dåligt förberedd i november. Frågan är om det är värt att satsa på två maror per år, eller om jag skall satsa på en, och låta höstmaran bli en upplevelse. Det är ganska tungt att träna hårt året igenom. Hårt i betydelsen att springa långpass varje vecka.

Loppet som sådant var helt okej, även om det var många höjdmeter som skulle avverkas. Tror inte att jag gör om det igen, utan kommer nog att leta upp ett annat lopp i stället.

Efter hemkomsten drog jag på mig en förkylning, vilket var helt perfekt. Då blev det en naturlig vilovecka. Nu känner jag mig sugen på att  ge mig ut igen, och ta litet fri löpning under ett par veckor, innan jag börjar försäsongsträningen i december. Tror att grunden nu är bra för en ordentlig satsning till våren.

Vi ger oss inte.

Marigt - inför en höstmara

Någonstans i mitten av oktober kändes allt perfekt. Jag skulle bara få till något enstaka långpass och sedan vara redo för mitt tionde maratonlopp. Så fick jag hybris och bestämde mig för att testa att köra en hård mängdvecka. Ja, målet var att få ihop 15km om dagen, minst. Jag delade upp det de flesta dagarna på två pass, runt 7-8km, men det blev ett par litet längre också, så pass att jag nöjde mig med 10 på söndagen och kunde ändå nöjt konstatera nytt veckorekord om 105km.

Sen en vilodag och ett bra pass på IP. Men sen rasade allt ihop. Ja, eller, hur man nu skall uttrycka det. Suget fanns plötsligt inte där längre. En lång säsong efter avbrottet med influensan i våras började ta ut sin rätt. Två mediokra veckor om totalt 6,5mil följde. Inga långpass. Tittade på min plan som jag ambitiöst lagt fram, och som inte såg särskilt farlig ut, och blev dyster. Inte ens detta kunde jag klara att följa. Visserligen var jag på resa, till Milano, där jag hittade en perfekt plats att springa på – en park som verkade vara tillhåll för samtliga löpare i Milanos centrum – men det blev bara skön lätt distans.

Till sist bestämde jag mig ändå. Det blir en mara till i höst. Det blir min första på utländsk mark. Om en vecka. Jag lutar åt att ta det lugnt och köra LL-stuket. Försöka hålla igen första halvan, för att om kroppen tillåter, ta i litet på andra halvan, och se det som starten på nästa säsong. Fast jag har i och för sig lovat mig själv att jag skall ta en veckas vila efteråt. Sen lätt löpning under december innan det blir nystart i december mot den nya Stockholm marathonbanan. Om jag klarar mig undan influensor borde det kunna gå betydligt bättre till våren, och om jag får tillbaka suget, och fixar litet flera långpass så skall det äntligen bli ett nytt pers på distansen. Det nuvarande är ju snart 3år.

Nu skall jag i alla fall ge mig ut på en tur i det vackra höstvädret, bara isen smält undan på gatorna så man inte drar på sig en onödig skada. Kanske ska man springa varv på IP istället och vara säker på att det inte sker något dumt.

Vi ger oss inte

200 mil och 105kilometer den långsamma uppbyggnaden

Det har varit ett ganska jobbigt träningsår. Jag inledde med den starkaste försäsongsträningen sen jag började springa marathon. Mitt uppe i allt åkte jag på säsongsinfluensan, och allt rasade ihop. I normala fall brukar jag under våren pendla mellan 6 och 8 mil i veckan, men i mars fick jag ihop knappt 6mil. Sen började jag sakta tuffa igång, och fick till en halvdan halvmara på Kungsholmen, och en halvbra mara. Näst långsammast visserligen, men bra känsla fram till halvvägs då fotlederna inte orkade hålla upp tempot längre. Jag kom in på en tid i mitt normala intervall (3:30-3:40) så jag får vara nöjd med det.

Sen sprang jag min näst sämsta Österåkersmil – här visade det sig att min återhämtning ännu inte är tillbaka där den var innan influensan. Jag öppnade för hårt och fick betala för det genom håll efter två kilometer. Fast roligare att spänna bågen, än inte. Höll grannen bakom mig, så tur att han inte var i storform.

Sen körde jag ganska bra under sommaren, och lyckades bättre på Bellman, än ifjol, vilket var ett steg framåt. Fick ett bra genrep inför Lidingöloppet veckan innan, så jag visste vad jag borde klara, och fullföljde den planen nästintill perfekt. Litet slarv med klockan, gjorde att jag inte slog brorsans gamla rekord, men nästa år skall det bli av.

Kombinationen av flera veckors uppehåll i mars, och fokus på kortare distanser under sommaren gjorde att det tog ända in i oktober innan jag nådde milstolpen 200mil. De senaste åren har jag sprungit mellan 260 och 280mil per år, och nu pekade det mot 250 eller mindre i år. Därför la jag in en tuff vecka, där målet var att springa 15km om dagen. Inte nödvändigtvis i ett sträck, men uppdelat på två. Det höll till lördagen, då jag låg på 5km plus. När söndagen kom var jag ganska mör, och beslöt att det fick räcka med en mil. Så veckan summerade 10,5mil, vilket är det mesta jag fått ihop på 7dagar i sträck. Gamla rekordet, från nyåret 2013-14 löd på 10,0mil. Nu kommer ju genast frågan om jag gjort något dumt. Det brukar ju inte vara att rekommendera att gå från 3mil till 5mill till 10mil i upptrappning, så hellre än att riskera något, kommer jag nu att gå ner till mer normal träning den här veckan. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte haft känningar i veckan, men i och med att jag tagit det lugnt på majoriteten av pass, har jag inte haft några bestående men. Ena dagen kunde det kännas som en brännande känsla under höger häl. Jag är litet svagare på min högra sida pga en gammal (20år, innan löpningen) stressfraktur. Det har kommit vanligtvis under den första halvkilometern, men försvunnit när jag slappnat av litet grann i löpningen. Sen har det kommit stick i insidan av båda knäna vid enstaka tillfällen, men det brukar komma någon gång ibland. Inget som liknar varken intensitet eller varaktighet som det jag kände för fem sex år sedan då jag hade en mildare variant av hopparknä. Mest besvär har kommit från ömmande benhinnor. Men det är mellan löpningarna som det känns, och inte vid rörelse utan bara att de är litet lättretade när man går emot någon kant eller så. Lägger in en del stretch och allmän rörlighet de närmaste veckorna för att hålla ihop. Om jag håller de närmaste två veckorna, planerar jag att ge mig på ett maratonlopp. Jag har hittat en möjlig kandidat, som verkar intressant. Annars blir det säsongsvila i november, för att sätta igång vårträningen mot Stockholm marathon i december.

Stockholm marathon banan 2018 blev litet av en gäspning. Skönt att slippa springa uppför Torsgatan och Odengatan två gånger, men vet inte om Narvavägen och höjderna på söder lockar mera. Jag tycker det är synd att det ändå blev en två varvs bana och att de inte kunde få in södra stranden av söder. Fast i och med nya dragningen är det mera löpning längs vattnet och de jobbiga stigningarna kommer först efter 30km.  Försiktigt positiv till att det är en bättre dragning än den gamla, men litet missnöjd med att det inte blev så bra som man kunde hoppas. Fortfarande för många kilometer ute i Djurgårdsperiferin. Trots allt är jag sugen på att fortsätta sviten av maror genom stan. Jag hoppas få med brorsan på tåget igen. Han har inte skött löpningen ordentligt i år, glömt det där med kontinuiteten, så då gick det åt skogen, och nu rehabbar han. Vi räknar med att han skall vara i farten igen till december, så att vi kan hetsa varandra litet under våren.

Än är det långt till dess. Än skall det tränas och eventuellt tävlas en gång till innan försäsongsträningen kommer igång. Än finns det tid att fundera över vilka lopp det skall bli till våren; Kungsholmen Runt eller kanske ett första Göteborgsvarv? Premiärmil eller annat uppstartslopp?

Vi ger oss inte

Lidingloppet 2017

Ja det var Lidingöloppet. Fjärde raka med fjärde pb:t. Det gick inte riktigt så fort som planen, under 2:35, men det var det absolut bäst genomförda loppet, där jag kände mig stark hela vägen. Kanske litet svag finish, hade krafter kvar i mål, men den viktigaste biten var att jag aldrig behövde kriga. 2:36:41 är i alla fall ett steg i rätt riktning. Efter förra helgens genrep så är jag nöjd. Nu vet jag vilken träning som behövs, och nästa år skall jag om jag får vara frisk göra en ordentlig satsning. 

Det höll på att få åt pipan redan innan start dock. Efter en lugn morgon hemma, med frukost och påklädning promenerade jag ner till busshållplatsen. Ersättningsbussen var något försenad, så det kändes så där. Men den kom, och jag klev på och skulle just sätta mig då chauffören rivstartade och jag halkade och landade med vänstra skinkan rakt på säkerhetsbältesfästet. Kändes som en rejäl smäll, och den intensiva smärtan satt sedan i ända fram till start. Ett fint rektangulärt blåmärke syntes sedan på kvällen. Det hindrade dock inte i löpningen, även om det var litet stramt under promenaden till Koltorp.

Alla byten och bussturen ut till Lidingövallen gick utan problem, och sen var det inga köer för att hämta ut nummerlapp. Brorsan hade smsat dagen innan att det skulle bli DNS pga gubbvaden. Trist. Nu satt jag i det molniga fuktiga vädret och åt min smörgås och banan och drack litet kaffe innan jag gick upp mot starten. Han med att köa till majjorna så att det blev litet stressigt att lämna in överdraget, men tillslut var jag i fållan fem minuter innan grindstängning. Träffade en kollega som jag sprang över mållinjen med i fjol och vi önskade varandra lycka till.

Har nog aldrig känt mig så lugn inför start. Jag visste exakt vad kroppen orkade, och efter förra veckans prov hade jag en plan. Springa på i skönt tempo fram till 12km, sen ta det lugnt i Bosöbackarna för att öka efter Grönsta.

Starten gick, och jag tyckte det gick litet bättre i år än förr om åren. Trångt, visst, men ingen stress. Jag visste att jag var skaplig stark och skulle kunna ta in eventuell förlorad tid efter hand. Det var ganska tungt att andas och jag var sjöblöt redan efter fem kilometer, utan att för den skull vara trött eller tagen. Pulsen höll sig lugn och stabil. Tog det försiktigt i de värsta stigningarna, och lät folk springa förbi bäst de ville.  Runt milen kom kollegan i kapp och sprang förbi, men jag lät henne löpa, hoppades att hon hade en bra dag.

Energiplanen såg ut som följer, en gel vid tio, en gel innan Grösnta, och en energigeldryck efter 25. Vatten på varannan station och sportdryck på varannan. En plan som höll och som var bra visade det sig. Jag led aldrig brist på energi. Men oj vad jag svettades. Speciellt första milen genom skogen var det som att kroppen var täckt av en våt film. Kunde vrida ur kepsen ett par gånger. När jag viftade med den framför kamerorna så stänkte det friskt.

Jag tyckte att Bosöbackarna gick bra i år, jag tog det försiktigt uppför, och lät gravitationen hjälpa till utför. Låg visst på plats 3400 vid passering 15km, men sedan började jag passera folk. Kom i mål på 2277:e plats, bäst hittills.

Vid Grönstabackens topp kunde jag börja sträcka ut. Inga krampkänningar i l vader eller lår. Bara löpglädje. Upp och ner mot Abborrbacken och det kom inga onda tankar om att sluta eller önska sig någon annanstans. Det enda smolket var att jag inte kollade så noga på klockan, så när jag nådde toppen på Abborrbacken skulle jag behöva snitta 4:30 för att klara målet på under 2:35. Det insåg jag inte, utan jag njöt av att passera så många och ta det i ett skönt tempo. Innan vändningen vid gärdet innan Karinsbacke fick jag syn på kollegan igen. Hon låg hundra meter framför, men jag knaprade stadigt in. Vi hade sagt att om det gick skulle vi passera över mållinjen tillsammans. Nu passerade jag henne i botten av backen, men hade så pass bra känsla att jag kutade ifrån henne med en halv minut de sista kilometrarna. Vet ju att trots att det är kort distans kvar, är det fortfarande inte helt slätt fram till mål. Bara att kämpa på. Spurtade på, utan att maxa helt. Insåg att jag skulle komma i mål på nytt pb, men att jag inte skulle klara någon speciell tid, så det fick vara nog med det. Kom i mål, och glömde stänga av klockan. Väntade in kollegan och gick sedan och drack någon liter vatten och cola. Fick ett par bullar och mådde litet illa. Sen var jag litet snurrig och det tog någon minut innan jag hittade riktning mot Överdragen. Tog påsen och stapplade iväg mot vallen.

Låååång väg att gå till ryggsäcken. Men sen en skön bastu följt av iskall dusch. Skulle träffa några vänner och få skjuts hem, men jag sa att det var bäst att stå på bussen hemåt. Det gick dessutom fortare då det var köer för bilarna.

Hemma fick jag en god kall öl, och kunde fokusera på att lag amiddag, men sen var jag helt färdig och fick tacka för mig vid halv tio. 

Igår hade jag ont i skinkan, och smärta i ena hälen, förutom den vanliga stelheten. Har nog aldrig känt mig så trött dagen efter ett lopp som igår. La mig tidigt, men sov inte särskilt bra.

Nu blir det fokus mot en eventuell mara senare i höst. Tror att det kan gå ganska bra om jag kan hålla i det här med 1) långpass och 2) tempoträning. Vi får se. Känner mig redo för att ta det steg som jag skulle gjort i år om jag inte drabbats av influensan.

Suget efter att träna för ett Lidingölopp finns där på riktigt nu. Min träningsplan har de senaste åren riktats mot Stockholmsmaran 2018, men sen har jag inget annat mål. Kanske skall jag göra ett rejält försök och bygga på resultaten från sommarens träning. Det vore en fin femtioårspresent, 2:30 på Lidingö…

Vi ger oss inte!

Bellmanstafetten 2017

Bellmanstafetten 2017 Racereport

Höstens första lopp blev som vanligt Bellmanstafetten. Ett av årets roligaste lopp, där vi i år hade fantastisk tur med vädret. Strålande sol, och torra spår, fram till att vi satte oss i bilen för hemfärd, då regnet mötte oss.

I år har vi fått möblera om en del i laget. Förr har vi lyckats ställa upp med både två och tre lag, men i år blev det tyvärr bara ett. Dessutom har vi tappat två av våra bästa löpare – den ena lyckades dessutom pressa sig med två minuter i år, mot 18:30 – med sitt nya lag. Av oss som sprang ifjol var vi tre kvar. Jag öppnade och startade vanan trogen i ett litet för högt tempo. Låg en bit under åtta minuter efter 2 kilometer, men sen var det ju ändringar av bandragningen och kilometermarkeringarna stämde inte alls med klockans pipande. Tappade en del på tredje och försökte sedan jobba igång maskinen på fjärde för att kunna öka på sista. Den sista kilometern gick på insidan av amfiteatern, på gräset, och var inte alls särskilt bra att springa på. Nådde under tidtagningsbågen på 20:17, oklart med sträckan, men i alla fall drygt 20sekunder snabbare än i fjol. Sen fick jag hjärnsläpp och sprang mot fel markering, och det tog en oändlig tid (10sek?) innan jag rättade till det och hittade min kollega. Han gjorde en enormt stark sträcka och fick 20:35 på sin, vilket betyder att han säkert hade minst lika snabb tid som mig eller snabbare, till bågen. Det var 30s bättre än ifjol. Sen hade vi två oprövade kort, som visste att de skulle vara litet långsammare. Drygt 23 och runt 22,5 var dock bättre än väntat så inför sista sträckan låg vi bättre till än förväntatmed en halv minut. Dessvärre hade vår avslutare inte sin dag, så till slut landade vi strax över 1:51. Drygt 3minuter sämre än i fjol, och mer än åtta minuter bakom lagets bästa notering från 2014. Fast detta sagt, det var ett av de bästa åren, och vi hade riktigt roligt hela vägen. Alla utom avslutaren var dessutom riktigt nöjda med sina resultat.

Oavsett bansträckningen, så var jag glad att ha kunnat springa hela sträckan på mitt max, utan att få håll. Tiden till bågen var i vilket fall bättre än ifjol. Detta trots de tre stora grejerna – dålig placering i starten, tog hela gräsfältet innan jag kom loss och fick sträcka ut – trist att hamna i tredje startgrupp där man nådde svansen på framförvarande grupp efter 2kilometer och det blev en massa slalomåkning och en del tvärstopp och hopp i sidled – sist men inte minst den nya bansträckningen, speciellt slutet på insidan av gräsvallen. Fick inte känsla av att det var mer publiktryck där i år, dessvärre kändes det trångt och irriterande där. Visst, långsamma skall hålla höger, men vem bestämmer vad som är långsamt? Det finns ju för övervägande delen någon som är långsammare, så det är inte mycket att göra åt. Det enda är väl att be dem ändra tiden mellan startgrupperna, och låta banan gå på den något bredare grusvägen. Nå, det är kanske smärre plumpar i protokollet. I slutändan fanns det ju bevisligen folk som sprang snabbt ändå, och kanske hade jag fått håll om jag hållit det höga utgångstempot.

Just nu är jag uppe i sexmila veckor efter en ganska lyckad träningssommar. Jag har börjat känna mig äldre. Återhämtningen är inte lika god som bara för två år sedan. Jag börjar dock återkomma i den form jag hade när jag fick influensa i mars. Det är märkligt vad lång tid det tagit att återkomma i form. 

Jag la upp ett i mitt tycke ganska bra schema för de första två månaderna, men i och med Bellmanstafetten tar det slut. Det har handlat om tröskelträning, där jag gått från 2 till4km längd, och samtidigt höjt intensiteten. Sen har jag kört en del kortare intervaller, varannan kilometer snabbt och 70/20 till exempel. Jag hoppades kunna komma ner under 21 minuter på Bellmanfemman i torsdags. Min långsammaste hittills sen jag kom igång på riktigt är 20:43. Ja, den första tog 21:40, men då hade jag inte riktigt kommit igång. Tre gånger under 20 på de senaste fem åren. Det vore kul att komma dit, men det gjorde jag inte i år. Mitt problem har varit håll. Undrar när jag sist hade problem med håll så frekvent som i sommar. 

Det började med Österåkersmilen. Jag öppnade med första två på under 8minuter, och sedan tog det nästan tvärstopp. Det var först framemot mitten som jag kunde börja springa igen, och det blev långsammare än en del träningsmil jag sprungit i år. Vet inte om det är dålig uppvärmning som gör det tillsammans med för hög utgångshastighet? 

Närmaste målet nu är Lidingöloppet. Jag har aldrig varit i form för att riktigt springa igenom det, med fart. Det kommer jag inte att vara i år heller, men jag hoppas att kunna nå under 2:35, och därmed radera brorsans rekord. Jag tänker köra en del tempoövningar framöver, blandat med progressiv distans och tröskel. Samt långpass. Har bara kommit upp till 23,5km efter maran, och det är inte nära nog. Ska få till ett par uppemot 30 de närmaste helgerna. Om det går vägen, tar jag en sen mara under november. Vi får se

Vi ger oss inte.

Slut på semesterspringandet

Då var semestern över för i sommar. Löpmässigt har det blivit en riktigt bra julimånad framförallt sett till mängden. Jag lyckades avsluta med en 8mila vecka, faktiskt den första för i år och till slut blev det drygt 26mil för hela månaden. Det är sett i backspegeln ingen extrem månad, men i år är det näst mest, bara 14km bakom januariresultatet.

Jag springer i snitt litet långsammare nu på mina distanspass. Det tar ganska lång tid att komma igång, och det är sällsynt att kunna sticka ut och kicka igång direkt. Vad gäller hastigheten på intervaller och tröskelintervaller så är inte heller dessa så imponerande. Det positiva är dock tendensen – det går stadigt litet fortare, och jag blir litet uthålligare.

Långpassen har i princip lyst med sin frånvaro. Jag fick till ett 19km pass för ett par veckor sedan och i lördags 20kilometer. Tyvärr drabbades jag av svårt skavsår på lårens insidor från shortsens innerpåse, och därför var jag tvungen att korta ner i lördags. Ganska idiotiskt, då jag varit noggrann på sistone att springa med kalsonger under, för att förhindra just detta, också på första tänkta långpasset struntar jag i dem. Irriterande knasigt.

Det sista smolket i bägaren gäller en revbensskada som jag ådragit mig. Det märkligaste är att jag inte har en aning om hur det gick till. Det smärtar ganska högt upp, strax nedanför bröstvårtan. Jag kan inte säga att det hindrar löpningen, men det är som att springa med ett begynnande håll som aldrig riktigt utvecklas. Nå, det har lättat en del, sedan det var som värst förra onsdagen. Med andra ord verkar det inte som att det har blivit värre av den ökade löpmängden.

Just nu är ju siktet inställt på Bellmanstafetten. Häromveckan gjorde jag ett första snabbdistanstest, som inte föll väl ut. 21:19 på en relativt flack grusväg, med brasklappen att jag fick tvärstanna på grund av håll efter 4,3kilometer. Det är nästan minuten långsammare än vad jag hoppas kunna åstadkomma om drygt tre veckor. Nästa avstämning skall bli den 12e, så då får vi se vad som hänt under dessa veckor.

Därefter är det Lidingöloppet som gäller som nästa formtest. Efter det första försöket för tre år sedan har jag sprungit två lugna LL, där jag gått ut ganska lugnt för att ha krafter kvar sista milen. Båda gångerna landade jag på strax över 2:37. Jag tänkte att det är dags att komma under åtminstone det i år. Därför skall jag lägga mina tisdagspass – tröskelträning – på Karlbergs kuperade spår. I morgon ser jag framemot 3x3km. Förra veckan körde jag 3x2,5km och det gick successivt bättre och bättre. Om jag kan snitta under 13minuter per intervall så skulle jag bli nöjd, men det kommer att krävas pannben. För två veckor sedan körde jag 2x3km och då blev det 13:42/13:38 på minst lika tuff bana. Mina 10x800m snittade jag samma vecka, på samma grusvägar på 4:07, så det finns litet att ta av.

Planen som jag la i början av sommaren var att köra tisdagar dessa stadigt förlängda tröskelintervaller och på varannan torsdag springa korta intervaller – upp till 800m, och varannan springa pulserande tusingar längs en milrunda. Fast pulserande kanske är fel ord. Varannan snabb och varannan långsam är en bättre beskrivning.

Sen ser det ut att kunna bli säsongsfinal den 10e november. Men det får bli en senare historia.

Vi ger oss inte

Höjdmeter

Det blev chartersemester i år. Efter fjolåretshattande runt nordöstra USA kändes det skönt att slappa i all inclusive miljö en gång. Senaste charterresan var 1990. Då Turkiet samtidigt som Saddam Hussein invaderade Kuwait. Nu Gran Canaria. 

Vulkanö och följaktligen gruvligt kuperat. Fast man behöver inte många minuter innan man är helt fast. 

Det passar mig ganska bra med branta backar på morgonen. Extremt stel som jag är går det ändå inte fort på morgnarna. På dagarna går det väl inte undan heller men allt är relativt.

På morgonen innan solen hunnit över åskammarna är temperaturen jogging-behaglig. Linne och splitshorts utan att frysa en meter. Sakta sakta går det uppför branten till starten på stigen. Den första kilometern går lätt utför ner i nästa dal. Sen en lång trappklättring och ut längs nästa ås. Nu blir det vad som brukar beskrivas som tekniskt. Eller hellre oländigt. För en asfaltsråtta olämpligt. Men det är bara att glömma de vanliga tempoövningarna och ge sig hän åt terrängen. 

Hoppas att det skall bli en rundtur, men stigen fortsätter inåt landet. Åsen intill ligger inom förargligt kort räckhåll men med rullgrus och branter är det inget man ger sig utför. 

Till slut lägger jag en sten på ett röse och vänder tillbaka. Inser att nästan varje steg nu bär utför och att det inte är så mycket lättare. Smäller i knät i en utstickande sten, men bortsett från initial smärta och visst blodvite går det fort över. Ner kommer jag men det är en ås till att korsa. Den stigen är dock flackare och snällare. 

Tog paus från morgonlöpningen idag tänkte prova att springa i litet värme idag istället. 

Vi ger oss inte

Ännu ett löparår passerat

Det magiska datumet 28e juni har passerat än en gång. Nu är det sex år sedan jag började löpträna på allvar. Under åren som gått har jag hunnit ändra inriktning ett par gånger. Från början var det ett rent självbevarelsedrift projekt. Kombinationen dålig kondis och en önskan om att kunna åka längdåkning på vintern utan att starta från scratch varje år. Efter att ha kört litet för hårt inledningsvis och trappat upp för fort blev det hopparknä och rehab på det. Efter några månader med mindre löpning kom jag igång på allvar, och bestämde mig för att sätta två mål med löpningen. Dels skulle jag springa Österåkersmilen snabbare än min granne, och dels under 50minuter. De var ganska intimt sammankopplade. Resultatet blev att jag klarade det ena målet med marginal, drygt 48min, medan grannen vann med en minut. Sedan dess har jag hållit honom på behörigt avstånd.

Därefter blev målet att springa min första Bellmanstafett, och göra det på en tid under 22minuter. 21:40 blev det efter mycket intervallträning den sommaren. Var övertygad om att kunna ta 45minuter på höstens Hässelbylopp, men ramlade in helt slut på strax under 46minuter.

Därefter påbörjades min nuvarande satsning på maratonlöpning. Satsning och satsning ja. Jag ligger fortfarande och mal i det nedre intervallet av distans som krävs för att ta mig runt i hyfsad stil. Hoppade på Szalkais 3:30 program men följde det inte slaviskt, utan bytte en del distans mot längdåkning, flyttade runt pass. Gjorde om igen misstaget att öka på träningsmängden för fort, och hamnade därför i knäproblem på senvintern. Bytte skor igen, och det lossnade. Debuterade på halvmaran runt Kungsholmen i maj på 1:39 och följde sedan upp med 3:40 på Stockholm marathon. I backspegeln borde jag varit mera nöjd än vad jag först var. Nu är jag glad att jag faktiskt gjorde så pass bra start.

Sen körde jag igång satsningen mot Vintermarathon. Sprang Kung Björnloppet på 42:20 och Hässelby minuten snabbare och hade en riktigt bra höst som slutade med 3:28 på maran. Sen höjde jag mig ett snäpp. Våren 14 hade jag min absolut starkaste träningsvår. Först sprang jag premiärmilen på 40:16, nuvarande PB. Sen sänkte jag mig på Kungsholmen runt med nästan 8minuter, och var riktigt taggad inför Stockholm marathon. Det blev 3:32 efter att ha drabbats av en dunderförkylning 10dagar innan loppet. Trots det ganska nöjd att ha hållit ihop loppet bättre än året innan.

Höstens träning via ett halvtaskigt Lidingölopp och min fars plötsliga och oväntade död blev halvdan, och slutade med min sämsta mara hittills, 3:52.

2015 var jag igång igen, men inte lika hårt som året innan. Lyckades dock återigen putsa rekord på både Kungsholmen och Maran. 3:27 den här gången, gällande PB. Sen försökte jag mig på en mara mitt i sommaren, men det blev platt fall. Nja, det var varmt på Närkesslätten. Viby bjöd på 29grader i den frånvarande skuggan. Höll bra fart första varvet, men sen gick det neråt. Ruskigt tung sista mil, med ömsom gång, ömsom jogg. Uppförslutet hem var bland det värsta jag varit med om. Hade dålig koll på klockan, och gick i mål på strax över 3:40 som tia totalt, detta år med ovanligt få anmälda. Året efter var det veteran sm, och då hade min tid inte räckt så långt. Men det var kul att springa en landsortsmara. Tyvärr drog jag på mig litet fotledsproblem, som jag inte lyssnade på. Körde på hårt och satte pers på Bellmanstafetten och efter att ha kört ett trevligt Lidingölopp kraschade jag efter ett hårt landsvägspass i Frankrike i oktober. Det resulterade i fyra veckors totalt löpuppehåll och rehab.

Efter det har jag inte riktigt kommit tillbaka igen i fornstor ”form”. 2016 tyckte jag att jag tränade på bättre på våren än året innan, men fick kramp och tappade mycket tid, efter en för hård öppning. Stockholm marathon på 3:37. Hösten bjöd på en okej tur till Lidingö, och ett nytt haveri på vintermaraton med 3:48.

Tänkte att i år skulle det bli litet bättre fart, och hade tre riktigt bra månader mellan December och februari. Sen kom den fruktade influensan och all kondition försvann. Trots bara två veckors total löpvila, försvann i princip all form, och jag stod på noll igen i april.

Litet fanns kanske kvar i kroppen och jag fick in godkända distanser i April och maj, men 1:33 på Kungsholmen runt, visade att jag inte var lika bra som tidigare. Den nya sträckningen av Stockholm marathon över söder hjälpte inte till. Öppnade lika hårt som 2016, men tappade mera på hemvägen, trots att jag klarade mig från kramp. 3:39, var dock bättre än höstens 3:48 så ett litet framsteg var det.

Nu har jag gjort extremt försiktig upptrappning av träningen efter maran. 3 – 3,5 – 4,2  mil och inga långpass hittills. Jag har satt ihop ett träningsschema med tröskelintervaller på tisdagar planen är att köra fem veckor och sedan en snabbdistans. Senare i veckan blir det variationer av snabbare intervaller, där ett inslag kommer att vara varannan kilometer snabb och varannan långsam. Där skall tempot på båda delarna sakta höjas. 10x800meter har jag också tänkt köra även om det första passet blev 2x5x2varv på vår litet kortare bana hemma. Den är kanske 340meter eller så.

Planeringen I tävlingsväg har jag löst tänkt att jag skall göra Bellmanstafetten på under 21minuter, och sedan eventuellt Stockholm halvmarathon på 1:32 och Lidingö på under 2:35 (brorsans familjerekord). Sen har jag förhoppningen om att springa mitt tionde maratonlopp i höst. November brukar det finnas en del lopp i. Vilket det blir har jag inte bestämt ännu.

Vi ger oss inte.

Annorlunda uthållighetsträning

Då var sommaren igång och vårens lopp genomförda med resultat i paritet med förväntningar om än inte förhoppningar. 

Det finns mycket att jobba med i form av fart och uthållighet. I lördags testade jag en ny form av träning, mer om det nedan. 

Första planerna. Tänkte att under de första veckorna så blir det tre nyckelpass i veckan. Ett tröskelpass, ett intervallpass och ett långt. Det började bra med ett "lugnt" 2x2km i tisdags morse. Sen fyllde jag på med fartlek i torsdags men det blev ett annorlunda långpass i helgen. 

I lördags gick det första Stockholm ecotrail av stapeln. Ett ultralopp med tre distanser: 80, 45 och 16km genom skog och terräng i norra och centrala Stockholm. Mitt deltagande bestod av att jag var funktionär. 

Startområdet i dimma

Starten var uppdelad från lång till kort distans från 7-10-12 på förmiddagen. Jag tog emot väskor i Stora skuggan där starten gick och där de sedan passerade med 16km kvar. Runt 40minuter innan respektive startgrupp gick iväg var det litet aktivitet. Annars var det rast-vila på stället i den ljuvliga sommarmorgonen. Peppande glad stämning och glada miner hela morgonen. Förväntansfulla löpare från mängder av nationer. Totalt kanske ett 500tal kom till start. 

Starten av 80km racet

Framåt lunch när väskorna packats på släp så hoppade jag in i bilen och blev körd till Kaknäs BP där jag stod flaggvakt. Det motsvarar ungefär 22,5km på Stockholm marathonbanan. Men om marabanan är nästan bara asfalt så gick ecotrail istället nästan helt på stigar och grusvägar och fält. 

Härifrån kom löparna mot mig efter passage Kaknästornet. 

Det dröjde inte så länge innan de första 45 resp 80km löparna rullade förbi. En fransman var snabbast på den långa distansen. På övriga hade jag inte så god koll. Även om det inte var mycket trafik på kaknäsvägen så var det tillräckligt för att man skulle behövas. Ju längre dagen gick, desto tröttare var ju löparna och med det tappas ju omdömet. Fast jag måste säga att trots värmen och distansen så var det ingen som såg riktigt dålig ut. De som tillhörde det litet långsammare gänget promenerade och många höll ihop i grupper, ömsom jogg ömsom gång. 

Varning!

Själv stod jag upp från kvart i tolv till halv åtta. Det var länge sedan jag hållit mig på fötter så långt i sträck. Det var litet pannbensövning. När löpare passerade fick man jobba litet och använda rösten och peppa. Sen litet trist att jag fått fel info och sa till löparna att de hade 8km kvar, när det i själva verket bara var sju. Men å andra sidan kanske bättre än tvärtom. 

Inga incidenter vare sig med löpare eller trafikanter. Alla höll god min. Emellanåt stannade någon bilist eller cyklist eller flanör och hörde sig för om vad det var för tävling. Fick sällskap en längre stund av en kille på mountainbike som var ute på en runda. 

Alla lydde den röda flaggan. 

Jag kan inte påstå att jag blir sugen på de här långa distanserna men det är imponerande att se alla som kämpar sig runt både de med fart och de utan...

Under sista timman passerade ett gäng fransmän som bar en ung handikappad pojke på en bår. De hade ganska bra tempo, men hade säkert tagit en del längre pauser längs vägen. 

Dit bort skulle löparna. In och förbi Djurgårdens träningsanläggning.  

Sen kom mina döttrar och hämtade mig i bil och sen körde jag och den ena ut på landet. Var ganska skönt att sitta ner då. 

Det blev därför inget långpass sprunget igår. Det fick räcka med en mil i lågpulsområdet i den heta skogen med dopp i Hjälmaren som avslutning. 

Vi ger oss inte!

Österåkersmilen 2017

Det är inte så mycket att rapportera från hemmaloppet i år. Jag var inte alls i löpform på startlinjen. Kände redan under uppvärmningen att det inte skulle bli något vidare resultat. Men istället för att ta det lugnt och njuta av detta det 30:e loppet i ordningen så satte jag av i sedvanlig karriär och mötte knytnäven redan efter 2km i form av ett plågsamt håll som sedan bet sig fast i ett helt varv.

Det var strålande väder, och runt 20grader varmt. Kom ner till starten ganska precis 10minuter innan det hela skulle gå av stapeln. Joggade några korta vändor och gick sedan in i startledet precis bakom de litet snabbare. I år var det inga riktiga kanoner med i loppet som de senaste åren, då t.ex. Fredrik Uhrbom, Anders Kleist och inte minst banrekordhållaren Abraham Adahanom, istället fanns på startlinjen Kenneth Gysing känd löpande reporter på Runner’s world. Redan nu kan jag avslöja att den snart sextioårige veteranen slog mig med tre minuter. Ja just det. Det var faktiskt det långsammaste milloppet jag sprungit sedan Hässelbyloppet 2012. Pratade med några kompisar vid startlinjen, och sedan gick skottet. 

Rann iväg och försökte hitta ett snabbt och hyfsat obekvämt tempo. Kollade på klockan först efter 1km, den visade 3:51. Aj aj. Det kommer inte att hålla. Hade redan ganska besvärande häftig andning. Tänkte att jag får det lugnare under den tredje kilometern, då banan har sin största och brantaste stigning. Jodå. Andra kilometern innehåller också en mindre stigning, så den kilometern gick väl också på runt 4min. Sen passerar man över kanalen för den tyngsta kilometern som innehåller först en hårnålskurva, sen femhundra meter stiglöpning en kraftig brant och sedan några hundra meter slakmota. Där någonstans kom hållet. Kan hända var det bara att jag höll för högt tempo. Kanhända var det kombinationen med sen och ganska omfångsrik pastalunch. Tänkte att jag släpper på tempot och så ger det sig snart. Men det hängde i hela varvet ut och vid varvning såg jag att jag passerade på runt 21:30 och tänkte att ja, det kommer nog inte att bli några 43minuter som jag satt som mål för dagen. 

Tog en mugg vatten och sköljde munnen. Segt slem som inte gick att spotta ut. Fortfarande ont i sidan. Släppte ännu mer på tempot 4:27, 4:36 och 4:53! Det lättade inte. Väl ute på nionde okilometern lättade det något, och jag ökade försiktigt tempot. Blev passerad av folk hela vägen. Såg hur jag hamnade längre och längre ifrån sådana som jag normalt slår med minuter. Låg jämsides med en kille när det ca 800m långa upploppet började. Satte fart för vad jag kunde och pressade mig i kapp och förbi honom. En bit framför låg en tjej som jag tänkte att henne ska jag komma ikapp. Närmade mig meter för meter. Samtidigt kom killen jag just sprungit om upp jämsides. Kände när det var hundra meter kvar och jag var som närmast tjejen, att hon kan få gå i mål före mig idag. Då stack killen ifrån, och han ta säkert tio sekunder på den sista biten. Halvjoggade i mål på strax över 44minuter. Ganska exakt samma tid som jag hade på Kungsholmen Runts första varv. Ganska slut. Fick medalj och fyllde en påse med litet smått och gott och hoppade sedan upp på cykeln och åkte hem. Först litet missnöjd, men allteftersom kvällen gick konstaterade jag att så här är läget just nu, och jag bröt åtminstone inte. De tankarna dök upp på första varvet när hållet satte in, men jag har ännu så länge inte brutit någon tävling. Den dagen kommer, men det fanns ingen orsak till det idag.

Nå planen framöver är att fortsätta malandet som fick ett rejält hack i kurvan av influensan. Men det är både snabbhet och uthållighet som skall fås till. Första fokus under sommaren blir snabbheten. Trött på att även på kortare distanser hela tiden bli slöare och slöare. Visserligen äldre på samma gång, men dock borde det inte med min träningsmängd vara något problem att hålla i schack.

Vi ger oss inte

Stockholm marathon 2017 racereport

Svaret på förra veckans gåta blev 1:40:41 ut enligt plan, sen orkade inte högervaden längre så det blev 1:59 på andra delen. Det vill säga som vanligt. Drömmen om ett perfekt genomfört lopp kvarstår. 

Egentligen finns det inte så mycket att tillägga. Uppladdning var så som tänkt, vädret optimalt, glada människor. 

Gled in i C-fållan och kom iväg fint. Lät 3:15 ballongerna sakta flyta iväg längs oxenstierna. Rullade på bra ner mot slottet. Passerade på strax under 24min. Litet fort men kändes bra. Uppför söder litet publik på första varvet och inte så mycket jubel förutom skyltmannen som har rejäla röstresurser. Vet inte om nerförsbacken till Västerbron gav något men på första varvet är den alltid lätt. 

Milpasseringen i rålis var på runt 47min. Ungefär enligt plan. Tog första enervitgelen. Hallon. Magen väsnades och tänkte hur ska det sluta. Men det blev inte värre. Den kickade in och förbi tegelbacken och torsgatan fick man litet extra boost. Någonstans här fick jag sällskap av en kollega. Vi sprang i mål samtidigt på Lidingö, men idag var hon starkare. 

Den nya sträckningen förbi Karlaplan var skön. Vi växeldrog litet men hon drack på varje stopp. Jag tog en utdelad GT tablett och sög på bort mot 18-19km. Passerade sedan 20km runt 1:34, och där var det roliga slut. Sa hej då till kollegan och började ställa in mig på en lång dag. Ändrade löpsteget, saktade in, struntade i gurkan. Det gick framåt men långsamt.  Svaga minnen av flaggrupper som passerar. Ont i vaden. Vågar inte springa på. Lyssnar till stackarna som placerats på ett flak längst ut på Lindarängsvägen klappar litet händer. 

Uppförslutet på Djurgården är segt trots nästa musikaliska boost. Fortfarande ömmar vaden. Kajkar vidare och helt plötsligt är det slut på tomma gator och Strandvägens jubel.  Nå åtminstone får jag litet hejja papparop av äldsta dottern som tagit sig in. 

Det är segt när man känner att orken finns där och att pulsen är låg men att inte en muskel följer med. 

Passerar någon fem kilometersmarkering vid slottet. Skiter i vilken. Räknar och förhandlar. Visserligen säger klockan att jag kan persa men jag vet att det inte är sant. Nästa flaggrupp kommer och jag kan inte följa med. Gruvligt segt. 

Uppför söder igen, litet mer folk nu, men inte något riktigt oväsen.  Smärtan når nu max. Inser att jag kanske inte kommer i mål idag. Skyfflar mig och tar ett beslut: jag går uppför hela Västerbron! Det kändes där och då som både fegt och det enda rätta. Särskilt efter att ha kämpat upp Lundagatan och Överalid. Rullade ner försiktigt och började promenera. Blicken svajande mellan backkrönet och publiken och medlöparna. Vad skönt att få gå sa vaden. Ingen brådska nu. Hur långt är det kvar, typ nio kilometer. Målet blev att hålla mig under 3:40.  Kanske som ifjol.

Asics flygraka. Jomenvisst. 

På toppen joggade jag igång försiktigt. Femman mellan 30 och 35 tog drygt 30minuter. Sög i mig en extra geldryck vid 30 och sen vid 35 den gel som delats ut i backen ner mot Västerbron. 

Jobbade med tankarna förbi centralen. Kändes som alla sprang om och förbi. 

Vid botten av Torsgatan ropade någon mitt namn. Såg en kollegas ansikte. Frågade hur det gick och så vidare. Sen sprang han iväg. Då tänkte jag att det är bara fem kilometer kvar så jag provar. Den femman gick på 28minuter och sista tvåkommatvå på 12. Passerade många trötta mellan 38 och 41, sen orkade inte vaden längre. Den lilla återhämtningen mellan 21 och 38 räckte till 3km spurt. Så slutade det som alla mina lopp: tagit platser fram till 40km sen tappat massa sista biten. 

Nästa år så!  

Kontentan av ytterligare en säsong: fem mil per vecka och tiotalet långpass ger en tid mellan 3:30 och 3:40.  

För mara nummer tio är det snabbare långpass som gäller.  Muskelstyrkan byggas på och obalansen mellan höger och vänster sida måste förändras. 

Nu blir det några vilodagar med promenad. Sen på't igen. 

Vi ger oss inte. 

Veckosnitt inför maran

Sitter i möten dessa dagar. Ibland pauser. Skönt att få låta hjärnan fokusera på annat och låta benen vila. Läser emellanåt på olika forum och bloggar för att känna av tankarna som andra har oavsett bakgrund och mål. 

Mina mål har jag reviderat i omgångar men övergripande gäller att jag hoppas springa fortare och fortare. 

Här ovan illustrerar jag det med antalet kilometer per vecka med sikte på ett marathon. Som synes blir det konsekvent 5mil per vecka. Det saknas många veckor 2015, hälften sprang jag ungefär samma mängd, men sen hade jag ett långt skadeuppehåll. Ungefär tre veckor om senhösten har jag tagit det lugnare, med kanske en veckas paus. 

Fram till ifjol såg trenden okej ut. Förbättringar år till år på stockholmsmaran bröts förhoppningsvis tillfälligt. 

Frågan man ställer sig är hur förbättra sig utan att öka mängden? Där började jag årets träning med att satsa på riktigt polariserad träning. Snabba korta och 3-4x10min tröskel blandat med lugna långpass (5:45 tempo). Efter kraschen mest fokus på att springa och mindre tydlig polarisering. 

Hämtade ut nummerlappen igår och möttes av regn på väg till tåget. Fick snabbt vibbar av 2015kylan. Fast när jag kom upp på perrongen sken solen igen. 

Träningen är gjord. Kläder och skor tvättade. Energi fixad och tidtabellen kollad. Nu bara vila och mat fram till start. 

Vi ger oss inte

Träningen gjord. Litet svammel

Då var det klart då. Jaha. 25veckor minus fyra i mitten av ständigt fokus på att komma i maraform. Hur ska det gå på lördag?

Kollar av mot mina tidigare säsonger. Inte fått så få kilometer sen 2013. Då 3:40.  Så långsamt ska det inte behöva gå. Hyfsat med medellånga långpass. Som 2014. Då 3:32. Så långsamt bör det inte gå. Fast då borde det ha gått betydligt fortare. Få riktigt långa långpass. Som 2015. Då pb som fortfarande gäller. Satsar högre i år. Satsar. Hoppas. Drömmer. 

1:40:30 halvvägs och 1:45:29 hem. Eller 1:38:30 ut och 1:44:00 hem. Fast blir det under 1:40 ut så blir det kanske 1:59 hem. Men ungefär så ser planen ut. Inga led eller muskelproblem. Inte känt av kramp på länge. Ingen förkylning. Bra. Så var det sagt. 

Hemmasupportrarna blir hemmasupportrar på lördag. Annat som är viktigare som pingistävling. Brorsan kommer till start men vi hamnade i olika stargrupper och sen har han haft litet knästrul så han är ett osäkert kort. En kollega annonserade just ett DNS efter för dålig träning och allmänt dålig fysik. Ser ensamt ut. Bara 12000 andra ensammingar. Eller vad det nu blir. 

Nå. 3:20 eller 3:50 så blir det femte raka. Bara det är ju kul! Hoppas prognosen om 14grader står sig. Nu är det nära!

Vi ger oss inte.

Nionde maran

Jag började träna för mitt första maraton för drygt fem år sedan. Då hade jag hållit på med litet mera intensiv löpträning under knappt två år, och gått igenom de klassiska faserna av för snabb upptrappning, för snabb löpning och börjat läsa på nätet vad andra skriver om löpning. En kollega föreslog att vi skulle anmäla oss, och på den vägen är det. 

Jag tyckte att jag hade haft en ganska skaplig utveckling från soffan till milen på dryga 45minuter med förbättringspotential och tyckte att en mara skall man väl klara på tre och en halv timma. Tränade på ganska bra, även om jag fick litet problem under upptrappningen av mängd under våren, och fick ett första tecken på att jag låg bra i fas på det årets Kungsholmen runt. Min första halvmara stannade på strax under 1:40. Jag tänkte att dubbla tiden plus 10minuter så hamnar jag på 3:29. Sprang på ganska hårt på en del långpass, och testade varv två ett par veckor innan maran i okej tempo. Sen gick det litet trögare när det väl var dags, och de plus tio minuterna blev plus 21, men då kände jag mig rätt nöjd.

Därefter körde jag ett intensivt tränande under ett år. Först sprang jag vintermarathon på hösten och kom in strax under 3:30, med ett bra och jämnt genomfört lopp. Sprang under våren min snabbaste mil någonsin, på just över 40 och förbättrade min halvmaratid med åtta minuter. Allt pekade på att jag skulle kunna göra ett stort steg framåt på maran. Så blev jag förkyld en vecka innan och var tveksam till start. Sprang i låg puls in på 3:32, med krampkänning på slutet. Nöjd med förbättringen, missnöjd med att inte ha kunnat få ut all min investerade träning. 

De senaste åren har insatsen varit litet varierande. Jag kom under 3:30 året därpå men i fjol var jag uppe på 3:37. Dessutom ytterligare ett par dåligt preparerade vintermaror runt 3:50, och ett Viby marathon i stekande sol på 3:40. 

Vad jag lärt mig är att det inte bara är att ställa fram skorna. Träningen måste omfatta ordentligt med långpass, för mig betyder det minst 10 stycken över 25km. De höstar när jag tränat mindre, och inte fått in långpassen, har maran slutat i katastrof. Jag behöver öva på att springa i marafart. Det är det pass jag springer minst av alla. Jag halkar antingen in i bekvämt tempo, som för mig ligger runt 5:20, eller så blir det för fort, vilket betyder 4:35. Mina halvmaror har efter debuten legat mellan 4:20 och 4:30 i snitt, i princip bara dagsformen som skiljer. 

I år tänkte jag göra en ordentlig satsning och utmana det som var på gång för tre år sedan. Efter tre bra månader, där jag sprang många långpass upp emot 30km drabbades jag av influensa. Hela mars blev ett enda snörvel. Där var modet långt nedtryckt i skosulorna. Visste inte om jag skulle orka starta om igen. Känner att jag börjar närma mig den ålder där det är väldigt viktigt med kontinuitet. Eftersom jag har så pass stor skillnad mellan min halvmarafart och marafart ser jag framför mig att även om halvmarafarten kryper uppåt, så kan jag fortfarande utveckla mig som maratonlöpare.

Efter mars har det ändå gått stegvis framåt, och årets Kungsholmen runt låg i paritet med fjolårets. Jag har fått ihop ett gäng långpass efter influensan, och kört flera halvmaror i bra tempo. Det enda som skrämmer litet är om det blir varmt. Jag är för dålig på att dricka och ta in energi på mina långpass, och är dåligt tränad på den biten, men nu hoppas jag att jag lärt mig en del. Jag springer bäst om jag kan hitta ett jämnt flyt. Jag borde kunna pressa mig ner mot en sänkning av PBt i år, trots influensan. Samtidigt som jag säger detta känner jag att jag inte är intresserad av att springa säkert och landa på 3:26. Om det blir 3:26 efter genomklappning, okej, då spände jag bågen, men om det blir ett jaså vid målgång så är det trist.

Sen var det krampen, som jag drabbats av under ett par av mina senaste maror. Dels beroende på för litet långa pass, dels kanske fel val av skor (men ifjol då jag nästan fick kramp på västerbron, sprang jag i Asics Nimbus, så det verkar inte som om det är problemet heller).

Nu är det kortare pass kvar, kanske kör jag ett par omgångar intervaller, och någon snabbdistans, men sen är det vila framemot marastarten. I år lyckades jag i kraft av 2015 års 3:27 komma in i grupp C, vilket kan betyda risk för att dras med i farten av snabblöpare. Det känns ju så lätt i början…

Vi ger oss inte

Kungsholmen Runt 2017

Efter måndagens långpass har jag känt lätta förkylningssymptom. Brukar få det när jag sovit för litet, och just nu har flera av barnen varit sjuka, så jag var litet orolig. När jag körde ett kortare fartpass på torsdagen, tyckte jag att jag kände mig ganska sänkt efteråt. Vilade sedan igår och sov bra i natt.

Inledde med traditionsenlig grötfrukost och stod sedan och valde mellan Fastwitch och FuseX. De förra vann, och nu efteråt känns det som rätt val.

Körde in med dottern och hennes kompis som skulle "gå" runt milloppet. Hon var en av de som varit förkylda. Lämnade dem och lastade in ombyte på jobbet innan jag joggade ner till startområdet och besökte en av majjorna. Joggade upp litet och kände efter om förkylningen skulle påverka pulsen. Det verkade fungera, den gick ner normalt, även om den kanske var något slag för hög. Klädde av mig överdrag och lämnade dessa och sprang sedan tillbaka för en sista kisspaus.
In i blå ledet, ungefär i mitten, svepte en enervit energidryck och sedan gick starten. Kände som vanligt att många rusade ifrån mig, men den här gången valde jag att inte stressa upp mig. Höll ett ganska jämnt tempo loppet igenom, mellan 4:20 och 4:30, bortsett från 19e kilometern som gick väldigt långsamt. Passerade milen på 44minuter, och kände att det gick litet långsamt, men bestämde mig för att inte pressa. Tog en enervit gel ungefär vid 9kilometer, och den gav bra resultat.

Hade sedan bra hjälp av en del ryggar och tröjor, kunde inte hänga med, men bet ihop så att de inte försvann så långt ifrån mig. När jag passerade drickeskontrollen vid 13km tog jag en mun sportdryck, vilket var bra. Kände att det hjälpte. Sedan vid 16 borde jag ha gjort det, men skippade det, och det borde jag inte ha gjort. Benen kändes ganska tunga, och jag fick sen "vila" mig igenom någon kilometer. 17-18-19 var det ganska tungt, men sen kunde jag i alla fall springa på ganska okej de sista tre kilometrarna, och få på en spurt, även om jag tappar några placeringar in mot mål.

Ett bra resultat i alla fall, som visar att träningen håller. Trött i mål, men snabbt återhämtad. Drack en Erdinger och åt en bulle, men gick sedan bort till jobbet för en skön bastu.

Nu är det en vecka med mera mängd kvar innan det är dags att trappa ner. Känns som att fjolårets resultat skall kunna matchas. Ska försöka få till något maratempopass under veckan.

1:33:49 blev det officiella sluttiden. Drygt 40s långsammare än ifjol. Plats 282, mot 232 då. Fast i höst hoppas jag kunna springa en snabb halvmara. Vore kul att åtminstone en gång komma in under 90min.

Vi ger oss inte

Inga tävlingsnerver just nu tack influensan

Så börjar årets tävlingspremiär att närma sig. På lördag är det dags för Kungsholmen Runt, och femte starten på deras halvmara. F.ö. den enda halvmaratävling jag sprungit. Kanske dags att hitta en annan efter årets tävling.

Känslan i kroppen är okej, jag känner mig hyfsat stark, och benen utgör inget hinder. Det som bromsar är fartuthållighet. Förra veckan testade jag på att springa litet snabbare först ett längre intervallpass, sisådär 5,5 x 4min, men jag klarade bara en snabb 4:a. De andra hamnade på runt 4:25. Fick dessutom bryta en halvvägs pga håll. Ett par dagar senare körde jag 16 kilometer i tänkt marafart, strax under 5min/km. Hamnade på 4:54 i snitt, men känslan var inte direkt att det var ett uthålligt tempo. Nu sprangs båda dessa pass på rejält kuperad terräng, vilket i och för sig var positivt, och särskilt den andra sprangs inte i jämnt tempo, utan där fanns ett mittparti med högre fart.

I går sprang jag sista 30+ långpasset i snöblandat regn och isande nordan. Mestadels medvind, och direkt på morgonen, så jag hade ingen frukost i magen utan tog ett par matpauser på vägen. Snigelfart större delen av vägen, men krafterna sinade aldrig även om det gjorde ont att starta om efter matpauserna. Hade ganska ont i höger vad vid slutet så jag drog ner på tempot en aning för att inte förvärra något. Smorde in vaderna med icepower på kvällen och det kändes bra.  

Tänkte mig ett fartpass idag eller imorgon, och sedan kanske lätt jogg på torsdag, men mest vila mig i form. Annars fick jag vilat fredag-lördag-söndag vilket egentligen inte var planen, men jag anpassade mig till familjens schema, vilket betydde pingisturneringar. Det var nog bra efter torsdagens hårda 16kilometare. Litet dålig sömn i helgen gör att jag känner lätta förkylningssymptom i näsan, men ej svalget. Hoppas det inte utvecklas till något.

Har ingen stark tydlig målsättning på lördag, utan det får bli litet på känsla. Jag kommer att gå ut och öppna för att springa avslappnat, men gissar på att det håller kanske fram till stadshuset på varv två. Sen blir det att kämpa. Ser en tung Kungsholmsstrand på varv två, och sedan återhämtning någonstans efter Fredhällsparken, för att göra en hyfsad finish. Gissar på 43 på första milen, 45 på andra och kanske 4:30 på sista lilla varvet, och runt 1:33 i mål. Allt under 1:37 känns som godkänt. Vädret ser ut att bli perfekt just nu. Svaga vindar, sol och 12-14grader. Ganska optimalt.

Skovalet är som vanligt så här års en stor fråga. Igår sprang jag långpasset i mina Asics Fusex Rush. När jag låg och joggade på framfoten blir det ganska tydligt att jag inte är i form för dessa på maran. När jag lät hälen komma med, blev det litet mindre stumt. Valet på lördag står nog mellan Kinara och Fastwitch. De två senaste åren har det blivit Fastwitch. På årets långpass har Kinvara dominerat, bortsett från två pass vardera i Salming distance (går bort se tidigare inlägg) och Nimbus (alltid ett säkerhetsval på en mara). Har sprungit de två senaste marorna i Kinvara och fått problem med kramp. Tror dock att vårens nötande med dessa skall göra dem till ett bra alternativ. Annars är Fastwitch grymt sköna under kortare distanser, men nu har jag inte använt dem på något pass på snart ett år. Tror jag satsar på Kinvara och om känslan är bra får de chansen på årets mara. Annars är jag sugen på Asics nya Dynaflyte, ska testa den när jag hämtar ut nummerlappen senare i veckan.

Vi ger oss inte

Ingen marafart

Helt plötsligt är man där, det är en månad kvar till Stockholm marathon. Jag skulle ljuga, men det har väl framgått av mina inlägg, att jag ligger långt ifrån planen i början av året. Det har tagit tid att återhämta sig från influensan. Det tog åtminstone tre veckor efter omstarten att hitta tillbaka till långpassdistanserna igen. Jag hyser inga förhoppningar om att kunna få till någon fart på nästa veckas halvmara. Det blir ett bra test i vilket fall.

I lördags blev det ett lugnt långpass om 32,5km där målet bara var att hålla igång. Körde hela passet efter frukost, men utan energipåfyllning, och är man ute i tre timmar och skubbar runt, så blir man ganska hungrig och törstig. Nästa helg siktar jag på att stoppa i mig något, och dessutom köra en farthöjning efter en och en halv timma. Sen får vi se hur långt det bär. Det lär förstöra alla möjligheter till en snabb halvmara, så Kungsholmen blir ett långpass bland andra. Annars var ursprungsplanen, om den fortsatt som januari och februari visade, att göra en ordentlig PB attack. Nu får det anstå, och jag funderar på om det skall bli ett Stockholm halvmarathon till hösten.

Efter att ha läst Björn Sunessons berättelse om Düsseldorf marathon, blev jag rätt sugen på att köra den nästa år. Den ligger litet tätt inpå Stockholm, men nästa år är ju ny bana så då vill man väl köra den ändå.

Fokus under de närmaste veckorna är fortsatt på långpassen, och dessemellan tröskel. Jag kände i lördags att jag nu kommer att klara att ta mig runt maran, nu handlar det mest om små, små justeringar, så att tempot kan glida ner mot fem minutersstrecket igen.

Jag är ingen riktig maratonlöpare än. Det är bara att erkänna. Min granne som är en duktig ultralöpare undrar varför jag fortsätter att pina mig. Hon tycker att jag skall satsa på att antingen gå över till ultra, eller satsa på kortare distanser. Fast det är ju det som är poängen. Visserligen såg jag att hon som satte svenskt rekord på 100miles under Tec100 helgen, sprang fort den första halvan (andra också, men inte lika imponerande), men annars handlar ultra för amatörer mest om att orka ta sig runt. Ja, litet hårddraget är det väl samma även för maratondistansen, men det känns som att det är möjligt att springa ”ordentligt”, vilket i min definition ligger på ett tempo som motsvarar halvmara tempo plus 10-15sekunder. För mig skulle det betyda att jag kommer ner under 4:30. Fast då måste man någon gång göra något liknande på träning, eller? När jag går igenom min dagbok för de senaste fem åren konstaterar jag att jag en gång sprungit 30km med ett snitt om 4:49. Två halvmaror och en 26km i snabbare tempo, men övriga ”långpass” betydligt långsammare. Jag hittar 84pass mellan 20 och 35kilometer, med ett medeltempo om 5:25. Jag lever ibland i en drömvärld, därför är det bra att ibland analysera litet grann. Jag hittar ett pass om 15kilometer på 67minuter. Det är det längsta jag sprungit relativt fort och ganska långt på träning. Allt annat är bara korta distanser. Sen inbegriper inte min statistik direkt vad för typ av pass det är, och passen kan innehålla intervaller och upp/nedjogg/vila, vilket på verkar tempot, fast för långpassen stämmer de väl. Marafartpassen är egentligen det som jag faktiskt saknar mest av, men de är av någon anledning svåra att få till. Det är fortare än min distansfart, naturliga fart, och långsammare än tröskel, och väldigt knepig att få till. Med dessa insikter är det lättare att acceptera uteblivna resultat och därför skall det bli lättare att uppskatta årets mararesultat.

Tävlingsmässigt har jag sprungit Kungsholmen runt varje år innan Stockholm marathon. Maraton- resultatet har sedan blivit Kungsholmen runt plus två timmar. Som bäst plus 1:56 som sämst +2:04. Med formen idag uppskattar jag att Kungsholmen tar 1:35-1:37, och alltså är årets mara mål att komma under 3:40, med 3:35 som silver mål. Med bra träning framöver, frisk och inte för varmt kanske 3:30 finns inom räckhåll. PB känns inte rimligt varken med tanke på form eller bansträckning.

Vi ger oss inte