lördag 2 september 2017

Bellmanstafetten 2017

Bellmanstafetten 2017 Racereport
Höstens första lopp blev som vanligt Bellmanstafetten. Ett av årets roligaste lopp, där vi i år hade fantastisk tur med vädret. Strålande sol, och torra spår, fram till att vi satte oss i bilen för hemfärd, då regnet mötte oss.
I år har vi fått möblera om en del i laget. Förr har vi lyckats ställa upp med både två och tre lag, men i år blev det tyvärr bara ett. Dessutom har vi tappat två av våra bästa löpare – den ena lyckades dessutom pressa sig med två minuter i år, mot 18:30 – med sitt nya lag. Av oss som sprang ifjol var vi tre kvar. Jag öppnade och startade vanan trogen i ett litet för högt tempo. Låg en bit under åtta minuter efter 2 kilometer, men sen var det ju ändringar av bandragningen och kilometermarkeringarna stämde inte alls med klockans pipande. Tappade en del på tredje och försökte sedan jobba igång maskinen på fjärde för att kunna öka på sista. Den sista kilometern gick på insidan av amfiteatern, på gräset, och var inte alls särskilt bra att springa på. Nådde under tidtagningsbågen på 20:17, oklart med sträckan, men i alla fall drygt 20sekunder snabbare än i fjol. Sen fick jag hjärnsläpp och sprang mot fel markering, och det tog en oändlig tid (10sek?) innan jag rättade till det och hittade min kollega. Han gjorde en enormt stark sträcka och fick 20:35 på sin, vilket betyder att han säkert hade minst lika snabb tid som mig eller snabbare, till bågen. Det var 30s bättre än ifjol. Sen hade vi två oprövade kort, som visste att de skulle vara litet långsammare. Drygt 23 och runt 22,5 var dock bättre än väntat så inför sista sträckan låg vi bättre till än förväntatmed en halv minut. Dessvärre hade vår avslutare inte sin dag, så till slut landade vi strax över 1:51. Drygt 3minuter sämre än i fjol, och mer än åtta minuter bakom lagets bästa notering från 2014. Fast detta sagt, det var ett av de bästa åren, och vi hade riktigt roligt hela vägen. Alla utom avslutaren var dessutom riktigt nöjda med sina resultat.
Oavsett bansträckningen, så var jag glad att ha kunnat springa hela sträckan på mitt max, utan att få håll. Tiden till bågen var i vilket fall bättre än ifjol. Detta trots de tre stora grejerna – dålig placering i starten, tog hela gräsfältet innan jag kom loss och fick sträcka ut – trist att hamna i tredje startgrupp där man nådde svansen på framförvarande grupp efter 2kilometer och det blev en massa slalomåkning och en del tvärstopp och hopp i sidled – sist men inte minst den nya bansträckningen, speciellt slutet på insidan av gräsvallen. Fick inte känsla av att det var mer publiktryck där i år, dessvärre kändes det trångt och irriterande där. Visst, långsamma skall hålla höger, men vem bestämmer vad som är långsamt? Det finns ju för övervägande delen någon som är långsammare, så det är inte mycket att göra åt. Det enda är väl att be dem ändra tiden mellan startgrupperna, och låta banan gå på den något bredare grusvägen. Nå, det är kanske smärre plumpar i protokollet. I slutändan fanns det ju bevisligen folk som sprang snabbt ändå, och kanske hade jag fått håll om jag hållit det höga utgångstempot.
Just nu är jag uppe i sexmila veckor efter en ganska lyckad träningssommar. Jag har börjat känna mig äldre. Återhämtningen är inte lika god som bara för två år sedan. Jag börjar dock återkomma i den form jag hade när jag fick influensa i mars. Det är märkligt vad lång tid det tagit att återkomma i form. 
Jag la upp ett i mitt tycke ganska bra schema för de första två månaderna, men i och med Bellmanstafetten tar det slut. Det har handlat om tröskelträning, där jag gått från 2 till4km längd, och samtidigt höjt intensiteten. Sen har jag kört en del kortare intervaller, varannan kilometer snabbt och 70/20 till exempel. Jag hoppades kunna komma ner under 21 minuter på Bellmanfemman i torsdags. Min långsammaste hittills sen jag kom igång på riktigt är 20:43. Ja, den första tog 21:40, men då hade jag inte riktigt kommit igång. Tre gånger under 20 på de senaste fem åren. Det vore kul att komma dit, men det gjorde jag inte i år. Mitt problem har varit håll. Undrar när jag sist hade problem med håll så frekvent som i sommar. 
Det började med Österåkersmilen. Jag öppnade med första två på under 8minuter, och sedan tog det nästan tvärstopp. Det var först framemot mitten som jag kunde börja springa igen, och det blev långsammare än en del träningsmil jag sprungit i år. Vet inte om det är dålig uppvärmning som gör det tillsammans med för hög utgångshastighet? 
Närmaste målet nu är Lidingöloppet. Jag har aldrig varit i form för att riktigt springa igenom det, med fart. Det kommer jag inte att vara i år heller, men jag hoppas att kunna nå under 2:35, och därmed radera brorsans rekord. Jag tänker köra en del tempoövningar framöver, blandat med progressiv distans och tröskel. Samt långpass. Har bara kommit upp till 23,5km efter maran, och det är inte nära nog. Ska få till ett par uppemot 30 de närmaste helgerna. Om det går vägen, tar jag en sen mara under november. Vi får se
Vi ger oss inte.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar