Jag tyckte att jag hade haft en ganska skaplig utveckling från soffan till milen på dryga 45minuter med förbättringspotential och tyckte att en mara skall man väl klara på tre och en halv timma. Tränade på ganska bra, även om jag fick litet problem under upptrappningen av mängd under våren, och fick ett första tecken på att jag låg bra i fas på det årets Kungsholmen runt. Min första halvmara stannade på strax under 1:40. Jag tänkte att dubbla tiden plus 10minuter så hamnar jag på 3:29. Sprang på ganska hårt på en del långpass, och testade varv två ett par veckor innan maran i okej tempo. Sen gick det litet trögare när det väl var dags, och de plus tio minuterna blev plus 21, men då kände jag mig rätt nöjd.
Därefter körde jag ett intensivt tränande under ett år. Först sprang jag vintermarathon på hösten och kom in strax under 3:30, med ett bra och jämnt genomfört lopp. Sprang under våren min snabbaste mil någonsin, på just över 40 och förbättrade min halvmaratid med åtta minuter. Allt pekade på att jag skulle kunna göra ett stort steg framåt på maran. Så blev jag förkyld en vecka innan och var tveksam till start. Sprang i låg puls in på 3:32, med krampkänning på slutet. Nöjd med förbättringen, missnöjd med att inte ha kunnat få ut all min investerade träning.
De senaste åren har insatsen varit litet varierande. Jag kom under 3:30 året därpå men i fjol var jag uppe på 3:37. Dessutom ytterligare ett par dåligt preparerade vintermaror runt 3:50, och ett Viby marathon i stekande sol på 3:40.
Vad jag lärt mig är att det inte bara är att ställa fram skorna. Träningen måste omfatta ordentligt med långpass, för mig betyder det minst 10 stycken över 25km. De höstar när jag tränat mindre, och inte fått in långpassen, har maran slutat i katastrof. Jag behöver öva på att springa i marafart. Det är det pass jag springer minst av alla. Jag halkar antingen in i bekvämt tempo, som för mig ligger runt 5:20, eller så blir det för fort, vilket betyder 4:35. Mina halvmaror har efter debuten legat mellan 4:20 och 4:30 i snitt, i princip bara dagsformen som skiljer.
I år tänkte jag göra en ordentlig satsning och utmana det som var på gång för tre år sedan. Efter tre bra månader, där jag sprang många långpass upp emot 30km drabbades jag av influensa. Hela mars blev ett enda snörvel. Där var modet långt nedtryckt i skosulorna. Visste inte om jag skulle orka starta om igen. Känner att jag börjar närma mig den ålder där det är väldigt viktigt med kontinuitet. Eftersom jag har så pass stor skillnad mellan min halvmarafart och marafart ser jag framför mig att även om halvmarafarten kryper uppåt, så kan jag fortfarande utveckla mig som maratonlöpare.
Efter mars har det ändå gått stegvis framåt, och årets Kungsholmen runt låg i paritet med fjolårets. Jag har fått ihop ett gäng långpass efter influensan, och kört flera halvmaror i bra tempo. Det enda som skrämmer litet är om det blir varmt. Jag är för dålig på att dricka och ta in energi på mina långpass, och är dåligt tränad på den biten, men nu hoppas jag att jag lärt mig en del. Jag springer bäst om jag kan hitta ett jämnt flyt. Jag borde kunna pressa mig ner mot en sänkning av PBt i år, trots influensan. Samtidigt som jag säger detta känner jag att jag inte är intresserad av att springa säkert och landa på 3:26. Om det blir 3:26 efter genomklappning, okej, då spände jag bågen, men om det blir ett jaså vid målgång så är det trist.
Sen var det krampen, som jag drabbats av under ett par av mina senaste maror. Dels beroende på för litet långa pass, dels kanske fel val av skor (men ifjol då jag nästan fick kramp på västerbron, sprang jag i Asics Nimbus, så det verkar inte som om det är problemet heller).
Nu är det kortare pass kvar, kanske kör jag ett par omgångar intervaller, och någon snabbdistans, men sen är det vila framemot marastarten. I år lyckades jag i kraft av 2015 års 3:27 komma in i grupp C, vilket kan betyda risk för att dras med i farten av snabblöpare. Det känns ju så lätt i början…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar