Det har varit ett ganska jobbigt träningsår. Jag inledde med
den starkaste försäsongsträningen sen jag började springa marathon. Mitt uppe i
allt åkte jag på säsongsinfluensan, och allt rasade ihop. I normala fall brukar
jag under våren pendla mellan 6 och 8 mil i veckan, men i mars fick jag ihop
knappt 6mil. Sen började jag sakta tuffa igång, och fick till en halvdan
halvmara på Kungsholmen, och en halvbra mara. Näst långsammast visserligen, men
bra känsla fram till halvvägs då fotlederna inte orkade hålla upp tempot
längre. Jag kom in på en tid i mitt normala intervall (3:30-3:40) så jag får
vara nöjd med det.
Sen sprang jag min näst sämsta Österåkersmil – här visade
det sig att min återhämtning ännu inte är tillbaka där den var innan
influensan. Jag öppnade för hårt och fick betala för det genom håll efter två
kilometer. Fast roligare att spänna bågen, än inte. Höll grannen bakom mig, så
tur att han inte var i storform.
Sen körde jag ganska bra under sommaren, och lyckades bättre
på Bellman, än ifjol, vilket var ett steg framåt. Fick ett bra genrep inför
Lidingöloppet veckan innan, så jag visste vad jag borde klara, och fullföljde
den planen nästintill perfekt. Litet slarv med klockan, gjorde att jag inte
slog brorsans gamla rekord, men nästa år skall det bli av.
Kombinationen av flera veckors uppehåll i mars, och fokus på
kortare distanser under sommaren gjorde att det tog ända in i oktober innan jag
nådde milstolpen 200mil. De senaste åren har jag sprungit mellan 260 och 280mil
per år, och nu pekade det mot 250 eller mindre i år. Därför la jag in en tuff
vecka, där målet var att springa 15km om dagen. Inte nödvändigtvis i ett
sträck, men uppdelat på två. Det höll till lördagen, då jag låg på 5km plus.
När söndagen kom var jag ganska mör, och beslöt att det fick räcka med en mil.
Så veckan summerade 10,5mil, vilket är det mesta jag fått ihop på 7dagar i
sträck. Gamla rekordet, från nyåret 2013-14 löd på 10,0mil. Nu kommer ju genast
frågan om jag gjort något dumt. Det brukar ju inte vara att rekommendera att gå
från 3mil till 5mill till 10mil i upptrappning, så hellre än att riskera något,
kommer jag nu att gå ner till mer normal träning den här veckan. Jag skulle
ljuga om jag sa att jag inte haft känningar i veckan, men i och med att jag
tagit det lugnt på majoriteten av pass, har jag inte haft några bestående men.
Ena dagen kunde det kännas som en brännande känsla under höger häl. Jag är
litet svagare på min högra sida pga en gammal (20år, innan löpningen) stressfraktur.
Det har kommit vanligtvis under den första halvkilometern, men försvunnit när
jag slappnat av litet grann i löpningen. Sen har det kommit stick i insidan av
båda knäna vid enstaka tillfällen, men det brukar komma någon gång ibland.
Inget som liknar varken intensitet eller varaktighet som det jag kände för fem
sex år sedan då jag hade en mildare variant av hopparknä. Mest besvär har
kommit från ömmande benhinnor. Men det är mellan löpningarna som det känns, och
inte vid rörelse utan bara att de är litet lättretade när man går emot någon
kant eller så. Lägger in en del stretch och allmän rörlighet de närmaste
veckorna för att hålla ihop. Om jag håller de närmaste två veckorna, planerar
jag att ge mig på ett maratonlopp. Jag har hittat en möjlig kandidat, som
verkar intressant. Annars blir det säsongsvila i november, för att sätta igång
vårträningen mot Stockholm marathon i december.
Stockholm marathon banan 2018 blev litet av en gäspning.
Skönt att slippa springa uppför Torsgatan och Odengatan två gånger, men vet
inte om Narvavägen och höjderna på söder lockar mera. Jag tycker det är synd
att det ändå blev en två varvs bana och att de inte kunde få in södra stranden
av söder. Fast i och med nya dragningen är det mera löpning längs vattnet och
de jobbiga stigningarna kommer först efter 30km. Försiktigt positiv till att det är en bättre
dragning än den gamla, men litet missnöjd med att det inte blev så bra som man
kunde hoppas. Fortfarande för många kilometer ute i Djurgårdsperiferin. Trots
allt är jag sugen på att fortsätta sviten av maror genom stan. Jag hoppas få
med brorsan på tåget igen. Han har inte skött löpningen ordentligt i år, glömt
det där med kontinuiteten, så då gick det åt skogen, och nu rehabbar han. Vi
räknar med att han skall vara i farten igen till december, så att vi kan hetsa
varandra litet under våren.
Än är det långt till dess. Än skall det tränas och
eventuellt tävlas en gång till innan försäsongsträningen kommer igång. Än finns
det tid att fundera över vilka lopp det skall bli till våren; Kungsholmen Runt
eller kanske ett första Göteborgsvarv? Premiärmil eller annat uppstartslopp?
Vi ger oss inte
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar