Det är inte så mycket att rapportera från hemmaloppet i år. Jag var inte alls i löpform på startlinjen. Kände redan under uppvärmningen att det inte skulle bli något vidare resultat. Men istället för att ta det lugnt och njuta av detta det 30:e loppet i ordningen så satte jag av i sedvanlig karriär och mötte knytnäven redan efter 2km i form av ett plågsamt håll som sedan bet sig fast i ett helt varv.
Det var strålande väder, och runt 20grader varmt. Kom ner till starten ganska precis 10minuter innan det hela skulle gå av stapeln. Joggade några korta vändor och gick sedan in i startledet precis bakom de litet snabbare. I år var det inga riktiga kanoner med i loppet som de senaste åren, då t.ex. Fredrik Uhrbom, Anders Kleist och inte minst banrekordhållaren Abraham Adahanom, istället fanns på startlinjen Kenneth Gysing känd löpande reporter på Runner’s world. Redan nu kan jag avslöja att den snart sextioårige veteranen slog mig med tre minuter. Ja just det. Det var faktiskt det långsammaste milloppet jag sprungit sedan Hässelbyloppet 2012. Pratade med några kompisar vid startlinjen, och sedan gick skottet.
Rann iväg och försökte hitta ett snabbt och hyfsat obekvämt tempo. Kollade på klockan först efter 1km, den visade 3:51. Aj aj. Det kommer inte att hålla. Hade redan ganska besvärande häftig andning. Tänkte att jag får det lugnare under den tredje kilometern, då banan har sin största och brantaste stigning. Jodå. Andra kilometern innehåller också en mindre stigning, så den kilometern gick väl också på runt 4min. Sen passerar man över kanalen för den tyngsta kilometern som innehåller först en hårnålskurva, sen femhundra meter stiglöpning en kraftig brant och sedan några hundra meter slakmota. Där någonstans kom hållet. Kan hända var det bara att jag höll för högt tempo. Kanhända var det kombinationen med sen och ganska omfångsrik pastalunch. Tänkte att jag släpper på tempot och så ger det sig snart. Men det hängde i hela varvet ut och vid varvning såg jag att jag passerade på runt 21:30 och tänkte att ja, det kommer nog inte att bli några 43minuter som jag satt som mål för dagen.
Tog en mugg vatten och sköljde munnen. Segt slem som inte gick att spotta ut. Fortfarande ont i sidan. Släppte ännu mer på tempot 4:27, 4:36 och 4:53! Det lättade inte. Väl ute på nionde okilometern lättade det något, och jag ökade försiktigt tempot. Blev passerad av folk hela vägen. Såg hur jag hamnade längre och längre ifrån sådana som jag normalt slår med minuter. Låg jämsides med en kille när det ca 800m långa upploppet började. Satte fart för vad jag kunde och pressade mig i kapp och förbi honom. En bit framför låg en tjej som jag tänkte att henne ska jag komma ikapp. Närmade mig meter för meter. Samtidigt kom killen jag just sprungit om upp jämsides. Kände när det var hundra meter kvar och jag var som närmast tjejen, att hon kan få gå i mål före mig idag. Då stack killen ifrån, och han ta säkert tio sekunder på den sista biten. Halvjoggade i mål på strax över 44minuter. Ganska exakt samma tid som jag hade på Kungsholmen Runts första varv. Ganska slut. Fick medalj och fyllde en påse med litet smått och gott och hoppade sedan upp på cykeln och åkte hem. Först litet missnöjd, men allteftersom kvällen gick konstaterade jag att så här är läget just nu, och jag bröt åtminstone inte. De tankarna dök upp på första varvet när hållet satte in, men jag har ännu så länge inte brutit någon tävling. Den dagen kommer, men det fanns ingen orsak till det idag.
Nå planen framöver är att fortsätta malandet som fick ett rejält hack i kurvan av influensan. Men det är både snabbhet och uthållighet som skall fås till. Första fokus under sommaren blir snabbheten. Trött på att även på kortare distanser hela tiden bli slöare och slöare. Visserligen äldre på samma gång, men dock borde det inte med min träningsmängd vara något problem att hålla i schack.
Vi ger oss inte
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar