Litet Distans och Em-fotboll

Det blev en rejäl omstart på träningen denna vecka. Efter urladdningen med Stockholm marathon och Österåkersmilen, körde jag på litet lugnare, innan jag veckan kring midsommar drabbades av årets sommarförkylning. Veckan därpå blev det lugna mildistanser, med några transportmil till jobbet. Den här veckan bestämde jag mig som jag skrev häromdagen att prova på litet längre distans. Skillnaden mot tidigare är att jag aldrig sprungit så mycket före frukost som den här veckan. 5x15km har det blivit, varav fyra gånger runt Södermalm. Jag har fortsatt tagit det ganska lugnt och inte sprungit särskilt fort, bortsett från enstaka kilometrar i tröskeltempo när det dykt upp en lämplig rygg att haka på. Dessutom har jag varvat Salmingskorna och Kinvaraskorna för att se om de håller för litet längre distanser. Vaderna känner nu av ansträngningen och jag tar nog helgen ledigt från dessa skor, om inte helt avstå från löpning.

Tidiga morgonrundor har gjort att jag varit ganska trött på kvällarna och inte orkat kolla in båda halvlekarna på EMfotbollen – litet synd att de lagt de så sent. Hade känts bra om starten varit vid åtta istället. Fast det går ju att se på repriserna. Även om jag hoppades litet på Wales (tänk om Ryan Giggs hade fått vara med i detta lag också?) så känns det rimligt att hitta Frankrike och Portugal i final. Kanske spelar inte Portugal den mest publikvänliga fotbollen och Pepe är väl den tristaste filmaren och skadegöraren i toppfotbollen just nu? Tror inte att det kommer att bli en av historiens roligaste finaler – finaler brukar ju inte vara de bästa matcherna i dessa turneringar.

Nästa vecka är sista jobbveckan och då tänkte jag börja köra litet mera tempo och fart-träning igen. Idag när jag körde sista Söder runt försökte jag köra 5km snabbdistans inbakat, men benen ville bara inte gå fort. Jag kom inte upp i puls, utan hamnade i tröskeltempo. Jag brukar ha svårt att tvinga mig att springa fort på morgnarna, så det var i och för sig inte oväntat, men litet trist. Tyvärr hittade jag ingen rygg att följa heller, vilket säkert hade underlättat.

Vi ger oss inte

Åter i spåret, i Skövde! Och tillbaka i gymmet igen.

Den här veckan tänkte jag att det skulle bli litet lugnare. Efter fyra veckors jobb med rehab och alternativ träning och ganska tuff sådan, ville jag nu få litet koll på om jag var på väg åt rätt håll.

Förra veckan rekommenderade min triatlontränande granne sin naprapat. Eftersom jag hade litet vaga uppfattningar om naprapater, gränsande till förutfattade meningar tänkte jag först tacka nej. Jag insåg emellertid att eftersom min granne är så seriös så har hon letat fram väsentlig hjälp. Så litet nyfiken bokade jag tid.

I onsdags var jag där. Det blev ett bra samtal med bra frågor, och sedan litet obekvämt med kroppsbedömning, hållning och liknande. Snett här, för kort där, för tight och stelt. Dåligt utförda rörelser, för dålig sätesmuskulatur (det har många, många som får problem!). Tåhävningar, balansövningar och testlöpning blev hemläxan. 

När hon ryckte och slet i fötter och ben kändes ingen smärta som hängde ihop med den skada som jag vilat ifrån. Allt kändes bra. Däremot kunde vi identifiera några muskler som blivit trötta av att jobba i kompensationssyfte. Därför tryckte hon på med nålar. Själva behandlingen gjorde inte ont, däremot värkte benet både dag två och tre.

Viktigast var att jag kunde dra igång igen, med lugn fart. Inget Kung och fosterland. Det passade prexis mina planer. 

Under veckan blev det tre pass i gymmet. Ökade på rodden till 12,5minuter. Håller runt 205watt i snitt. Sen har det blivit crosstrainer, en del enkel rak nivå17, och något intervallpass nivå 15/20 eller så. En dag litet cykel, något kort i stakmaskin. I torsdags dessutom 3km på löpbandet, en försiktig uppstart som kändes i höfter och lår. Träningsvärk!

I fredags blev det vila. Dels körde jag ner till Skövde och dels höll vi oss i stillhet på min svärfars begravning. Begravningen skedde i den lilla kyrkan på Billingen intill friskvårdsanläggningen Billingehus. En pampig historia som kostade runt 33miljoner att färdigställa vid slutet av sextiotalet. Sponsor var Uno-x grundaren Arne Sandberg. En märklig man som drevs av en stor kärlek till idrott. Dessvärre hade han andra laster, som nog förkortade hans liv rejält. Han blev bara 56år. Fann en affisch från invigningen 1970, med listan på inbjudna till öppningen i juni 1970, däribland, svärfar som var journalist på en av lokaltidningarna. 

Det är en fin och välbevarad motionsanläggning från en av frisksportens storhetstider. Där finns en konstfrusen bandybana, där VM-matcher spelades på 80-talet. Stor utomhuspool där man hängde om tonårssomrarna på åttiotalet, ett tennis och badmintontält som blivit hus. Sen spårområdet, med motionsslingor i alla längder och varierande kupering. Dessutom konstsnöspår. Sist men inte minst Billingebacken, där man hängde på vintrigavardagskvällar. Liftarna är omdragna sedan dess, men backen finns kvar.

En kul grej som jag alltid minns är hur Skövde sökte SM på skidor. Det finns en bra beskrivning på en affisch och det enda som inte stämmer är att 1975 års SM gick till Hudiksvall. Det gick faktiskt till Umeå. Det var nämligen det första mästerskap jag gick och tittade på som sjuåring. När vi sen flyttade till Skövde sex år senare blev jag mobbad eftersom Skövde på nytt sökt till 1982, men det blev en härlig vinter och äntligen fick Skövde hålla SM.

Så i lördags morse kunde jag för första gången i höst ta på mig långärmat och mössa, samt långa tajts. Sen promenerade jag bort mot spårcentralen och joggade iväg. Det gick väldigt tungt och första varvet klockades på 14:28 över 2,5km. Andra varvet fick jag ont i magen, men på tredje varvet gick det över och jag kunde sträcka ut mot slutet. Det finns alltid efter uppehåll ett inneboende motstånd mot den smärta som hård träning kan ge. 

I söndags kväll tänkte jag att det kunde vara läge för en kort joggingtur. Just när jag kommer ut har något hänt, så jag joggar bort till några kompisar. När jag ska gå, glömmer jag att det översta trappsteget är kortare, så jag missar rejält och trampar snett och vrickar till min nyss friskförklarade fot. Idag var den inte i form, även om den inte mådde så dåligt som för några veckor sedan. Ikväll känns den okay.  

Idag körde jag 15min på roddmaskin, men kom bara upp i 197W i snitt. Tog inte i ordentligt i början, men i gengäld slet jag bra sista två minuterna. Annars var det fokus på rörlighet, styrka och sånt där litet trist.

Nu ska jag komma igång litet lätt så jag åtminstone kommer upp i 250mil i år. Det blir tredje året i rad i så fall. Fattas bara 17mil, så det betyder ungefär tre i veckan. Så litet har jag inte sprungit på fyra år, bortsett från vid sjukdom och resor. 

I nästa inlägg blir det väl tid att fundera över året som gått och över det som kommer.

Vi ger oss inte.