Rainy days running

Snart fyra månader i sträck som man bekvämt kunnat springa i shorts. Även om juli bjöd på ganska trist väder så var det ofta perfekt ur löpsynpunkt. Igår när jag stack ut i hällregnet och skulle springa fort fick jag för mig att det var sista chansen i shorts. Fast riktigt så illa är det ju inte. Åtminstone september ut skall man väl klara av det. 

Nå, efter litet övertalning från en kollega, bestämde vi oss för att springa vintermarathon. Därmed är höstens lopp bestämt. Någon målsättning har jag inte satt upp ännu men att slå 2013 års tid på 3:28 vore inte orimligt liksom mara PB. Jag vet vad jag behöver: mycket kilometer och många långpass. Om jag får till sex längre än 25km skulle jag vara nöjd. 

Efter sista augustiveckans 84km öppnade jag september med 71km. Skillnaden bestod av en vilodag. 

Första långpasset med mål vintermarathon gick i fredags då jag sprang från Hägernäs till Kungsholmen längs Roslagsbanan och Odengatan. Hittade bra lugn känsla och fick ihop 21km i 5:06 tempo på tom mage. Väl inne på jobbet var man rejält hungrig men nöjd med löpningen. 

Förutom den rundan, tre milturer hemmavid och två snabbhetspass. 

I tisdags öppnade jag september med ett besök på krillan där jag sprang 2x6,5varv i kontrollerat tempo utan att titta på klockan under vägs. 11:15 på första och 11:14 på andra. Det blir en bit under 4:10tempo. Genomfört i lätt duggregn. Var mest orolig att jag skulle halka men det gick bra! Bra känsla hela vägen, även om jag gillar kuperat så är det skönt att springa snabbt på platten. 

Igår såg det ut att hålla upp i ösregnet så jag tänkte köra min backbana. För att ändra litet på förutsättningarna tänkte jag lägga till en ytterligare repetition. Alltså sex gånger 500m. Öppnade på 1:51 vilket kändes bra i det tilltagande regnet. 

På andra repetitionen kände jag att jag inte tryckte till så bra och därför blev det 1:55. Mitt vanliga problem att inte hitta rätta känslan. Fast det är inte helt enkelt i ösregn att hålla fokus. Eller så är det just vad det är för sen sprang jag återstående fyra på 1:49 styck. Snitt över sex stycken 1:50,5. Mycket nöjd. Snart skall alla komma under 1:50. Bara man fixar tvåan. Det kommer. 

Nu kommer två resveckor som ställer till det, men det brukar lösa sig. Idag skall jag i alla fall lämna blod.  

Vi ger oss inte!

Stockholm Marathon 2015 Race-report. Brons och PB

Måndag morgon och regnet strilar åter ner över stan. Ett och ett halvt dygn har passerat sedan jag korsade mållinjen och, tredje gången gillt, äntligen riktigt nöjd med prestationen. 3:27:19 är nytt personbästa med en och en halv minut på sträckan, och fem minuter bättre än bästa tid på banan (ifjol). Det blev brons, med klar silverkänning, fast aldrig i närheten av guld. Jag skyller inte ens på vädret vad gäller guldmissen.

Eftersom jag inte var med 2012, kan jag inte uttala mig om vilket som var värst. Min personliga upplevelse var att det under loppet var helt okej förhållanden, bortsett från vinden på norrmälsar strand på andra varvet. Det jobbiga var dock köandet efter målgång innan man fick sin skyddsfolie.

Där blev jag så nerkyld att jag sedan satt och hackade tänder en halvtimma i omklädningsrummet innan jag kunde få av mig det våta och byta om. Jag bestämde mig också när jag klädde om att jag inte skulle bli långvarigt kvar på stadion efteråt.

Jag tar med mig flera goda känslor ifrån loppet; jag kunde gå rakt ner för trapporna på IP för att hämta t-shirten; jag hade full kontroll hela loppet på energiintaget; jag sprang hela vägen och kunde öka emellanåt (men det fanns vissa saker som jag måste ändra på och det kommer nedan).

På morgonen när jag vaknade var det strålande vackert väder över Åkersberga. Jag hade haft lättare snuvkänning och var litet tjock i näsan, men inget svid. Tog litet nässpray för säkerhetsskull, men efter det kände jag inget mer. Jag hade laddadt med en rejäl jordnötssmörspannkaka kvällen innan, och nu på morgonen fyllde jag på med gröt och rödbetsjos (Beet-it) och några mackor och kaffe.

Påsen var redan packad, och jag drog på mig racekläderna direkt, inklusive Saucony Fastwitchskorna som jag tänkte prova på fulla maratondistansen. Sen sa jag hej till familjen, som inte skulle komma in och heja då det var fullt fokus på att ordna inför äldsta dotterns studentmottagning till veckan. Jag mötte upp med min granne (vars fru jag sprang med när hon körde TEC i april) och han var laddad för att springa sitt tredje maraton, men det första i Stockholm.

Väl inne i stan mötte vi en kollega och hans svägerska. Jag och kollegan skulle starta i samma startgrupp och det skulle brorsan min också som vi mötte inne på IP. Där blev det ett par besök i de blå båsen. Brorsan passade dessutom på att besöka båsen längs vägen två gånger, han hade finurligt nog bestämt sig för bönröra till fredagsmiddag, delvis därför han missade 3:30målet med en knapp minut.

Laddade med två korvbröd med jordnötssmör och sylt, en banan och en energibar. Min planerade kost under resan var två energidrycker från enervit.

Sen strulade det litet vid inlämningen av väskan, och klockan han bli kvart i tolv innan vi joggade upp mot starten. Vi lämnade min granne som skulle starta 12.10, och tog plats i led ”D”. Nu kom vi fram ganska sent, och hamnade långt bak i startgruppen. När starten gick, tog det sedan över två minuter innan vi korsade startlinjen. Nytt rekord, men inget positivt sådant. Det var trångt och segt den första kilometern längs Valhallavägen och det tog säkert ett par tre kilometer innan det gick att springa avslappnat. Det var här någonstans som jag bestämde mig att inte gå för guldmålet, 3:15. Det visade sig vara en god idé. Någonstans på Strandvägen passerade jag brorsan som fått ett bättre spår, sen såg jag inte honom förrän han hade medalj om halsen. Däremot hade han med en kollega som jag sprang ganska jämnt med tills han fick spatt och drog iväg runt 25km.

Passerade första 5 på strax över 24, nästan en minut sämre än planerat, men jag kände ingen stress, och det gick lätt så här tidigt i loppet, och regnet var ännu inte fullt utbrett. Över söder och upp på Västerbron gick allt smidigt. Kände av vänstra låretsbaksida emellanåt, men jag höll bra tempo utan att förvärra detta.

På väg nerför började det skrikas håll vänster håll vänster och jag sprang verkligen längst ut till vänster när någon sög tag i mig bakifrån och drog mig åt höger, och strax passerade en rullstolstjej i full karriär. Jag vände mig om och tackade tjejen som dragit mig åt sidan och berättade för henne om en liknande händelse då jag sprang Vintermarathon för några år sedan. Då kom Jonas Buud och varvade mig, men före honom kom en man på cykel och plingade. Jag trodde bara det var någon som peppade…

Ner på Norrmälarstrand kom jag ikapp de bakre killarna som höll ihop 3:30gruppen. Jag lugnade ner mitt tempo litet och geld med dem hela vägen förbi stadshuset, centralen och uppför Torsgatan. Där såg jag för första gången texten ”Bonnierhuset”. Inga direkta problem. Tog fram första geldrycken vid passering Stadshuset och tog halva då, och andra halvan ute på Gärdet.

När vi kom in på Sturegatan hade jag kommit ikapp de främre farthållarna och då kände jag mig stark och drog ifrån dem in på Valhallavägen. I samma stund passerade jag också en man med gult linne och långt yvigt skägg som såg ut att ha det tungt. Tog en banan på Valhallavägen. För övrigt tog jag en liten skvätt sportdryck eller vatten vid vart annant stopp.

Skönt att ha gjort det första varvet rullade vi ut på Gärdet och allt kändes bra. Laddade för passering halvmara och saltgurkestoppet. Det kändes strålande lätt här och jag passerade halvvägs på strax under 1:42, god marginal till ett silverlopp?

Snodde åt mig tre gurkstavar som ja tuggade på till och från fram till 25km. Spottade ut skallet och det som inte gick att smälta utan att tugga en massa. Första gången jag verkligen haft nytta av gurkan. Hoppades då att det skulle finnas på Södermälarstrand också. Det var bra med folk på väg ut mot Djurgården, och det är nu som jag minns att jag tyckte att det började kännas vått. Ingen riktigt uppfattning om när det hände, men nu fanns det pölar och annat att springa runt. Jag höll mig mestadels till vänster, egentligen utan orsak. En positiv del av att ha sprungit banan alldeles nyligen är att det finns inga egentliga överaskningar. Att det gick uppför en del både mot halvmara passering, liksom ut på Djurgården syns i mina passertider. De steg upp mot 24:30, men jag kände aldrig av någon direkt fartsänkning utan det var mest kuperingen som tog ut sitt. Efter passering 25km, började jag fundera hur jag skulle sprida ut energigel två, och kom fram till att ta den första dosen vid 27km och den andra på Norrmälarstrand.

Det var här som brorsans kollega kom ikapp och knackade mig på axeln innan han stack sin väg. Nu började det plaska rejält tyckte jag och det var inte riktigt lika roligt, men jag fick aldrig de där riktigt onda tankarna här.

Ifjol fick jag ändra löpsteget när jag lämnade Djurgården och jag tror att det var Pureflows låga dropp som gav mig krampen på vägen hem. Nu kändes det fortfarande bra och det var bara att tugga på. Trots att det var glesa led med åskådare larmade det bra vid Strandvägen och Berzelipark. Lubbade på in genom Kungsträdgården och ut på strömbron. På något sätt känns det som om man är hemma då. Jag tänker har jag klarat mig hit kommer det att gå vägen! Positiva tankar!

På Södermälarstrand ser jag inga gurkor, och hoppar buljongen. Har litet svårt för det när jag inte testat innan. Men jag tar litet sportdryck och springer på. Nu känns den lång vägen till bron, och uppför bron sackar jag en del. Uppe på toppen kan jag börja rulla nerför och då hugger det försiktigt över högerknä, precis som ifjol och jag drabbas genast av tunga tankar och slår av på takten. Precis när det smalnar av kommer 3:30gänget ikapp mig och jag känner hur ridån dras ner. Men det är nu nitraterna hjälper mig skingra demonerna. Jag biter ihop och letar febrilt ett löpsteg som inte skall få mig att krampa ihop. Förbannar mig för att ha valt de tunnare skorna (fast jag vet inte om de är orsaken…).

Tar min sista energidrycksskvätt och kämpar för att hänga med 3:30gubbarna. Vid passering 35km skriker de att vi har 50s marginal till bruttotiden. 50s, min hjärna räknar, det brukar ta två minuter fram till startlinjen, jag bör alltså ha nästan treminuter extra på sju kilometer. En halv minut per kilometer om jag spurtar på slutet? Men det behövs inte. Tack vare det här gänget biter jag ihop och ökar litet. Den åttonde femman upp mot fyrtio kilometer går drygt en halv minut snabbare än den innan. Härligt. Två dryga kilometer kvar och jag har fortfarande tre minuter till godo!

Hade jag nu haft litet bättre koll på saker och ting, samt varit litet hungrigare, så hade jag satsat litet in mot mål. Istället så blev de sista två kilometrarna de långsammaste. Nå, inte ens om jag kommit ner mot halvmarafart, 4:20, hade jag klarat mitt 3:25 silvermål. Då hade jag npg bittert kommit in på 3:25:02 eller så. Jag hamnade faktiskt i en känsla av bekvämt lugn här på Karlavägen. Jag visste att jag skulle persa, och slå mitt banrekord, en djävlig dag som denna. Då ville jag kunna skrika litet och strunta i tokspurtandet på stadion, och faktiskt känna den där glädjen hela vägen in i mål. In på Sturegatan var det tungt, men i kurvan in på Valhallavägen stod min gamle chef och vrålade så då kunde man inte annat än le och dra upp steget!

 Det var faktiskt väldigt skönt att kunna komma in i ”lugn och ro” på stadion och jag sträckte armarna flera gånger på väg in. Så skönt att åtminstone ha klarat av den här trixiga banan.

Jag tackade några av de fantastiska farthållarna. Vet inte om jag klarat det själv idag annars.

(Lånat från Marathonfoto tills vidare...) 

Sen blev det ganska jobbigt med kylan. Så snart man stod stilla i det strilande regnet så blev åtminstone jag helt genomkyld. Det tog en bra stund innan jag fick min skyddsfolie, och brorsan han komma imål. Skönt att se honom bakom mig! Skönt att även han persat med fem dryga minuter.

Vi knallade bort med vårt vatten mot IP och hämtade våra säckar med kläder. Sen kom vi ifrån varandra, och sågs inte mera av då hans kollegor ville köra hem till Uppsala omedelbart (Hans kollega kom in en knapp minut före mig, så hans raceande på Djurgården verkar ha straffat sig.

På tåget hem pratade jag med en kille som var grovt besviken. Han hade satsat allt på det här som skulle bli hans sista marathonlopp, han nämnde veckor med 15 pass (varierad träning) 450löpmil, fem kilo viktnedgång och maxsatsning som inte gick hem pga vädret. Fast han skämtade bort det och sa att imorgon skulle han nog vara nöjd ändå. Jag är extremt nöjd med att jag lyckades få till mina guld, silver och bronsmål. När jag tänker efter så firar jag tre saker med mitt resultat: första gången under 3:30 på Stockholm marathon och följaktligen personbästa på banan, samt PB på distansen. Tillsammans med Kungsholmen Runt har jag (tillfälligt?) brutit trenden med att inte sätta PB i varje lopp.

Som jag skrev inledningsvis finns det mycket att ta med sig från det här loppet. Det bästa var nog känslan av total kontroll hela vägen. Inför nästa år skall jag jobba med benstyrka och fixa till lårproblemet, bli vän med lågdroppskorna och få till ett par långpass i högre fart. I år blev det ju det fina Ålandspasset, och det var inte långt ifrån att det hade kunnat bli slaget här.

Att det finns saker att träna vidare på är tydligt, det är fortfarande mycket som går att förbättra. Men det blir inte lättare med åren, och återhämtningen är jobbigare. När jag kom hem i lördags dröjde det inte länge innan jag drabbades av kramp. Fast då provade jag att smörja in låren med Ice-gelen som delades ut vid målgången och efter det fick jag ingen mera kramp på hela natten. Jag var emellertid rejält uppe i varv och sov inte särskilt bra. Var ganska stel igår, men inte möjligtvis litet mindre stel än tidigare år. Stökade en hel del hemma, och klippte gräs, så när klockan blev nio däckade jag i säng och sov gott fram till fem, då jag vaknade som vanliigt. Kunde somna om litet och sov till smågrabbarna vaknade och satte igång livet.

Nu blir det fullt studentfokus i dagarna tre, och sedan laddning inför nästa race: fredagens Österåkersmil. Den går på fredag kväll, och mitt under ett annat studentfirande. Hur skall det gå ihop? Sen blir det någon veckas lugn, innan det blir ett långpass och några tröskelpass över midsommar med målet Vibymarathon 4e Juli. Fast då är det inte maxsatsning som gäller, utan hopp om att få springa en mara i sommarsverige!

Vi ger oss inte!

Samvetskval?

- Jag såg att du var ute och sprang och då fick jag så dåligt samvete, sa någon till mig idag. Det kändes bra, det är precis därför jag springer omkring, för att ge folk dåligt samvete. Eller inte. Självklart hoppas man att man ska dra med sig någon ytterligare själ ut, men det är väl inte nummer ett i rangordningen oh but why.

Kanske ska vi hålla oss till spåren i skogen, och inte ta så mycket plats i det offentliga? Nä, på den också. Springa vill jag göra där det finns människor. Ibland i skogen, ibland på gator och vägar. Alltid med en positiv baktanke (även om den egna motivationen...) aldrig för att ge någon dåligt samvete. 

Fast jag får erkänna att ibland måste man hjälpa folk på traven, så i år fixade jag så vi har två lag med till Bellmanstafetten. Ifjol körde vi på strax under 105minuter, och i år ska vi ner mot 102. Men det nya laget ska ta sig i mål, så vi kan pic-nica tillsammans.

Igår stack jag upp för litet lyktstolpsintervaller i Hackstaspåret. Kvällen innan hade jag kört mina fyra favoritskor i maskinen och de hade inte torkat (big deal skulle det visa sig), så jag fick gräva fram mina tre år gamla New Balance skor. Riktigt uttrampade och utan dämpning tänkte jag att de skulle passa i skogen.

Efter uppvärmningsvarv och några fartökningar drog jag igång. Första varvet 2/2. Sen 3/2 och slutligen 4/2, men då var det nära att jag fick gå på vilosträckan.halvvägs genom andra varvet började det vräka ner regn, och skorna vattenfylldes. Det blev extra tungt att springa då. Helt slut hade jag sedan tee kilometers hemjogg, i snubbelfart. Sjönk ner i badet och värmde mig. Sen kom solen fram igen och allt bara ångade. 

Idag joggade jag ner till IP för att lämna sönerna på fotbollslägret, sen fortsatte jag en lugn jogg i tre kilometer, och kände att nu irriterar inte tån, så kanske kan man göra ett snabbpass senare idag. Dessutom hittade jag i en påse mina Adios boost, och de vill springa fortare än joggfart.

Vi ger oss inte.