Tusingar när bekvämlighetsdjävulen hölls i schack

Aprilväder. Jaha. Idag planerade jag att springa tusingar på känn. Sex stycken på bana med 200m joggvila. När jag på morgonen klev upp ur tunnelbanan snöade det. Det intensifierades under morgontimmarna för att sedan övergå i regn. Jag fick iväg en mötesagenda som fått värka fram under en veckas tid. Ibland blir man litet trött på mellanchefers oförmåga att släppa på kontrollen över sina medarbetare. Finns så mycket att vinna på att ge folk ansvar och förtroenden utan att det inverkar på den egna ställningen. Men i många företagskulturer finns den tron kvar. Nåväl jag fick iväg min väl avvägda mötesagenda och hoppades att den skulle ge några behövande kollegor en möjlighet att växa. 

Där stod jag ganska nöjd och kom på det där med lunchintervallerna. Tittade ut genom fönstret och kände hur allt sug försvann. Kallt och dystert. När jag gick ner för att byta om drabbades jag av bekvämlighetsdjävulen. Det är skärtorsdag, lite folk på kontoret. Hmm. Jag skulle kunna köra på löpbandet! Öppnar dörren till gymmet och visst det finns ett ledigt band, inte favoritbandet men dock. Fast när jag går för att byta om tänker jag att jag ska inte vika ner mig. Jag ska inte åka tusingar de ska springas. Ok lite raljerande men för en god sak. Så efter litet övertalning kan jag lugnt jogga ut och ner på Kristinebergs IP. 

När jag kommer dit är jag inte solo. Jag joggar förbi en annan gubbe som kör 100m ruscher följt av 100m gång. Snabbt går det så jag säger till honom att jag kommer att hålla mig på bana 2.  

När klockan visar på två kilometer och jag löpskolat och ruschat lite drar jag iväg på första. Det ska gå på känsla idag ingen klocktitt under vägs. Det håller jag passet igenom. Första landar på 3:58. Bra lätt känsla utan att känna tillstymmelse till syra. 

Den andra landar på 4:05. Hm, det kom in en gubbe till som sprang fort med högt fint löpsteg. Ägnar därför nästa intervall åt att studera honom och fundera över om han skulle springa om mig. Detta förlorade fokus gjorde att den gick på 4:13. Det handlade inte om trötthet eller åtminstone inte fysisk sådan. Men nu blev jag förbannad på mig själv och bestämde mig att så här kan det inte gå till. Med mera fokus kunde jag hålla i fyran på 4:02. Där och då hittade jag in till andningen. Den som ofta brukat begränsa mig och leda till håll eller buksmärtor. Perfekt. Kunde sedan avsluta med 3:59 resp 3:57.  Därefter ett par kilometers hemjogg för ytterligare ett milpass på 49min totalt. 

Det här var ett pass där jag strävade efter att springa i milfart, utan att titta på klockan. Jag var sugen på att fortsätta men bestämde mig för att spara benen litet. 

Igår tog jag transportjoggen från Mörbystation och benen var rejält tunga efter tisdagens kortintervaller/fartleksövning. Bra början på aprill. Nu fyra dagars ledighet som kan ge tillfälle till både ett och två längre pass. Hejhej. 

Vi ger oss inte