Nattens långpass modell TEC

I natt gjorde jag smygdebut i ultrasammanhang. Inte så att jag tävlade, men jag sprang två varv som medlöpare åt en kompis. Jag sprang varv 11-12 på 100miles loppet, och startade strax före midnatt. Jag hade ingen aning om hur det skulle vara att dels springa långsamt, dels under lång tid, samt hyfsad sträcka.

Summan av kardemumman blev drygt 24km på runt tre och en halv timmar. Nästan precis halva maratempot. Dessutom snubblade och föll jag två gånger mot sista delen av min tur. 

Inte ens på Lidingöloppet sprang jag omkull. Men då var det nära. Jag tror att det beror på skorna. Då liksom nu sprang jag i mina Inov8 roclite. Det är väl ingen riktig ultrasko, men för tjugofem kilometer varav stor del skogsstig, kändes de bra. Fast de är kanske litet för stora. För långa? Hände flera ggr under LL att jag snubblade och fick kämpa för att återfå balansen. Nå min kompis hölls vid gott mod under mina pajaserier. Inte för att det var något problem under de 20 timmar hon sprang, men litet mindre tungt blev det väl. 

Stiglöpningen genom natten visade mig två saker, dels skillnaden mellan en medioker (min) och en bra (hennes) lampa, dels vad häftig upplevelse det är att springa på reflexkantad bana. 

Jag hade en enkel Silva ledlampa. Hon hade något från Jula tror jag hon sa. Det var bara när vi sprang litet snirklande i skogen som jag fick lita till min lampa, resten lös hennes upp, även när vi var långt i sär.

Jag hade varit på middag på tidiga kvällen, varför jag var ordentligt energiladdad. Jag nöjde mig med några glas vatten och sportdryck vid varvningen.  Det var aldrig så att jag kände mig tom eller illamående, bara rejält kissnödig. Fast jag höll mig de nästan ett och ett halvt varven som jag behövde gå. Varför? Tja, det bara blev så. Det var rejält skönt efter målgång (min målgång bestod i att jag följde med den nya följeslagaren ut på 13e varvet och vände åter efter en knapp kilometer) att lätta på trycket.

Överlag så var det en intressant upplevelse. Jag känner att detta, ultralöpning, just nu inte är något för mig. Jag vill springa, "fort" och hela tiden. Att blanda gång och lugn jogg ger mig inte så mycket mer än vad jag får ut av en timmes stiglöpning. Jag behöver inte dra ut på det i ett halvt eller helt dygn. Det finns heller inget som lockar mig i det okända bortom maradistansen. Varken hur kropp eller knopp reagerar.

Mitt lår har ju spökat en del sen i tisdags, men god rehab har hjälpt, och inte ens fredagens snabbdistans om fem kilometer i ökande tempo stjälpte tillfrisknandet. Det som strulade i natt var att jag trampade snett med vänsterfoten, som känns lätt stukad tvärs över framfoten. Det ömmar en del, men det hämmade mig inte i natt när adrenalinpåslaget var stort. 

Det har blivit en märklig vår det här, och det känns svårt att bedöma var jag ligger egentligen. Det har blivit litet varannan vecka mängdmässigt. 84km förra veckan blev 55 den här. Förhoppningsvis har jag fått en lagom mängd med långpass, när majs slut är här, liksom att jag har nytta av de fartökningar jag ägnat mig åt. Kommande vecka ett milpass i marafart bland annat och troligen en långbacke.

Vi ger oss inte