Jag tittade igenom träningsdagboken och konstaterade att det gått drygt två månader sedan den senaste insatsen i Huvudstabacken. Då, någon vecka efter maran, var det tungt och intervallerna gick långsammare för varje repetition. Jag sprang ensam och huvudlöst.
Idag frågade kollegorna om jag ville hänga på. Jag har inte haft möjlighet på sistone, då måndagar varit vilodag. Idag tackade jag ja och vi kunde jogga iväg i sensommarvärmen.
De är båda yngre, lättare och betydligt snabbare än mig, så det krävdes vilja hela vägen. Backen vi springer är väl en 400m lång och idag satte de målet till 1:40. Jag snittade 1:50 sist har jag för mig så nu var det upp till bevis. De första tre kunde jag mer eller mindre hänga med i deras tempo. Sen plötsligt under fjärde intervallen bara drog de iväg. Det kändes som om jag stod stilla och ändå kunde jag konstatera att jag höll samma tempo som de tre första. Sen blev det tyngre och den allra sista orkade jag inte hålla ihop det. Snittet hamnade på 1:44 tror jag. I somras kunde jag inte hålla ihop det alls. Idag gick även den sjätte snabbare än den snabbaste då.
Sen avslutade vi med tre korta backar. Jag nöjde mig med 38s och kunde då hålla åtminstone en av dem bakom mig och jämna steg med den andre.
Det här är det som skall ge lyftet till våren och till nästa Stockholmsmara, och kanske ger det redan nu litet hopp om att komma under 2:30 den tjugosjunde. Sällskap av snabbare löpare är ovärderligt.
Helt plötsligt när jag sitter och skriver detta inser jag att skavsåret på lilltån som besvärat hela sommaren äntligen har läkt. Det kändes inte i lördags och faktum är att jag inte minns när det slutade smärta.
Nu ska jag ut på jobbresa och här brukar det kunna vara litet si och så med dpringmöjligheterna. Men litet lätt distans ska väl gå. Fast jag gjorde inte som Claes Åkesson och packade löpatiraljerna i handbagaget så de lär väl försvinna vid mellanlandningen. Nja, litet tysk effektivitet kan man hoppas på.
Vi ger oss inte!
Kämpa kämpa!
SvaraRadera