Idag var motivationen i botten under den inledande delen av morgonjoggen. Egentligen borde allt ha varit perfekt. Jag vaknade utsövd, kunde ta bil till jobbet, solen sken och det var sommarskönt ute med lätt bris på Kungsholmen.
Jag kände direkt att det var tungt. Fötterna ville inte hålla uppe mig. Landade hårt och dunkande på varje steg. Kände också av magen, helt enkelt var det bara fel på allt. Hamnade i funderingar kring löpningen, jag kanske lägger ner den hårda träningen och satsar på att hålla igång några gånger i veckan.
I tisdags såg jag några gamla gubbar som inte hade lika tunga steg.
Efter tre knappa kilometrar kom jag förbi en möjlighet att lätta på delar av problemet. Därefter var jag ute på klipporna runt Fredhäll och möte fler stiglöpare. Efter att ha klarat av detta parti i 7minuters tempo kom jag ut på vanliga slättlöpningen. Tankarna malde på och när jag såg västerbron började jag tänka på maran och där började det vända litet. Då började jag känna mig uppvärmd och kunde trampa på ordentligt, även om det inte gick fort. Det lustiga när jag tittar på medeltempot så ligger samtliga kilometrar under första halvan på 5min/km. Andningsmässigt är det över huvudtaget ingen ansträngning, bara benen som är så sega, trots nästan tre dygns vila.
I tisdags beställde kollegan söder runt i 4:30fart. Han fick leda första delen österut från västerbron. 4:40-4:50. På sydsidan tänkte jag att nu får jag gå upp och dra litet så vi kommer upp i fart. Strax blev vi omsprungna av en snabblöpare. Jag hakade på för att kolla av tempot. 3:40. Litet för snabbt. När han stannade fortsatte vi och jag saktade in för att låta kollegan komma i kappa. Kilometertiderna segade sig ner ett par sekunder i taget mot 4:20. Vände runt Hornstull och upp på västerbron med 4:32 i snitt. Lagom ansträngande utan att man blev helt slut.
Efter halva rundan när jag nådde stadshuset och vände hemåt kom en kille ikapp och sprang om mig. Han hade rejält ansträngd andning så jag la mig bakom och tassade med. Men jag kände att det var litet taskigt att bara glida med så jag steg ut och ökade frekvensen litet och äntligen kunde jag trampa iväg. Blev ingen direkt jättestor farthöjning men ville springa obehindrat. Nu växte självförtroendet när jag kände att det gick lätt att höja tempot. Om han hängt på hade jag haft mycket att ge.
Från att ha tyckt illa om att springa med andra har jag nu ändrat mig. Det ger definitivt mer att ha sällskap när man springer.
Igår stack jag och småkillarna ner till konstgräset. Storebror kände sig förfördelad efter en stund och drog hem. Vi som blev kvar tog ett varv på konstgräset. Efter ett knappt halvt varv ville han stanna men jag tjatade att vi kör först tillbaka till bollen. Jag förlorade.
Dagens runda hamnade på plats 129 av 10-15km rundor enligt min runkeeper. Men mentalt var det en seger.
Matchande tröja och skor.
55km per vecka sista tiden. Saknar 28km denna vecka men det kan det säkert bli. Nästa vecka ska jag dra igång LL träning. Hittat ett program på jogg som ser ok ut. Runt 65km per vecka. Fast det blir knepig start då jag ska på jobbresa må-lö. Vi får se.
Vi ger oss inte.
I
Bra jobbat!
SvaraRadera